Skolförberedelse och sovkaos

Första trevande skolsteget är nu taget för Vilmas del. Utan tvekan fattade hon en annan flickas hand och försvann in i skolan när barnaskaran uppmanades att följa efter läraren – rena rama råttfångaren från Hammeln-upplevelsen. Mina fåniga vinkningar förblev obesvarade.

Efter en och en halv timmes minglande med de andra föräldrarna så var första skoldagen över, och det var en mycket belåten Vilma som tågade hemåt. Enda missnöjesmolnet var att hon gärna hade velat köpa lunch i kantinan och äta på skolgården. Nu blev det lunch hemma istället.

För övrigt så har vi tokfastnat i följande kvälls- och nattrutiner: Jonas eller jag läser saga för barnen i vår sång. Vilma brukar allt som oftast somna innan vi ens är klara. Alvin brukar få tio minuter extra att läsa för egen maskin. Därefter somnar även Alvin i vår säng. Så långt allt gott.

Sedan har det hamnat på min lott att bära över barnen i deras sängar, dels för att jag går och lägger mig före Jonas och dels för att min rygg oftast är av det problemfria slaget jämfört med Jonas dito. Upplysningsvis vill jag säga att Alvin når mig till axlarna… Och nej – det är inte många år till (ett kanske) som jag över huvud taget orkar bära honom. Sorglig insikt.

Så somnar i tur och ordning jag och sedan Jonas. Efter några timmar kommer första barnet intassandes – oftast Vilma. Därefter kommer Alvin.

(I natt vaknade jag av en uppfordrande stämma som sa: ”Mamma!”. Inte en tillstymmelse till ”snääälla du, får möjligtvis även jag plats här?”)

Jag reser mig för att bereda plats åt Alvin och passar på att gå på toa. Väl klar så ligger Jonas, Vilma och Alvin och sussar. Finns ingen tillstymmelse till plats över för min del. Jag smyger därför in i barnens rum och lägger mig i någon av deras sängar.

I arla morgonstund kommer Vilma nedkrypandes hos mig och ber att få välling. Vän av ordning undrar varför inte hon ställer den frågan till den förälder som ligger bredvid henne då hon vaknar med knorrande mage? Misstänker starkt att Jonas viskar åt henne att gå in till mamma och fråga – men till detta blånekar han såklart.

Novemberhelg i korthet

Jahaja, så har ännu en helg förflutit. Här har bland annat hunnits med en tjejmiddag med några av mammorna i Alvins klass och kalas hemma hos familjen Dahlström där Anna fyllde sex år. På inbjudan stod att det var utklädningskalas och som väntat bestod flickornas utstyrsel av idel prinsessklänningar.

Det var bara en flicka som hade valt svarta byxor, lånat en av sin mammas svarta t-shirts samt trätt ”skriet-masken” över ansiktet – och var fullt belåten med detta. Hon börjar på V… Alvin var fotbollsspelare, vilket i ärlighetens namn inte skiljde sig så ofantligt mycket från vad han hade på sig minuterna innan han stack – med den lilla skillnaden att han på festen bar benskydd.

Alvin och Vilma kom under helgen på att det fanns möjlighet att tjäna pengar om de hjälpte till med allehanda insatser i hemmet. Tolv minuters ryggmassage på sin kära mamma gav fyra dollar. Hänga tvätt belönades med två dollar. Ogräsplockningen däremot lyckades inte hålla uppmärksamheten på topp något vidare. De gav upp efter fem minuter. (Attans!)

Själv gjorde jag ett försök att slå mina 70 minuters löpning som jag lyckades med innan senaste förkylningen slog till. Blev dessvärre bara 50 minuters löpning och tio minuters snabb gång – kände att det var dags att ge upp springandet när jag började kalkylera hur ofta 38-åringar får hjärtattack till följd av överansträngning och värme.

Jonas, å sin sida, har under helgen komponerat en ny och mycket framgångsrik marinad till kycklingen. Idel framgångar med inslag av visst konditionsbakslag, med andra ord.

I morgon är det en stor dag för Vilmas del – första introduktionsdagen på skolan. Utprovning av skolklänning står på agendan och hon ser MYCKET fram emot detta.

Vvviiiilllllmmmmaaaa llllääääässssseeeerrrr

Häromdagen fick Vilma en pärm från Manly West School. I den låg allehanda information om skolstarten, bland annat tips för föräldrarna om hur deras barn bäst kan öva på läsning och skrivning. Personligen trodde jag att det var just det som barnen skulle lära sig i skolan.

Vilma, däremot, ville genast öva på läsandet. Bokstäverna har de tränat på på dagis så de känner hon igen. Däremot blev Jonas och jag smått överraskade att hon faktiskt har greppat hur man ljudar ord. Nu har hon ju inte direkt valt den enklaste boken – i hennes värld är det en barnbok, men det är snarare en liten informationsbok för föräldrarna att läsa för barnen eftersom orden inte är helt lätta (teacher och library är kanske inte de första orden man ger sig på).

Igår satt barnen i soffan med boken mellan sig. Alvin läste högt och Vilma satt med stora öron och sög åt sig. Därefter ”läste” hon boken. Hon visade sig ha en imponerande förmåga att komma ihåg och lyckades faktiskt att ljuda ett och annat ord.

Ikväll är det en högtidsstund för Vilma. Då ska även hon få ligga i mitten av dubbelsängen och läsa högt för oss andra – precis så som Alvin gör om kvällarna för Jonas/mig och Vilma. Vi snackar mallgroda!

(fotograf: V. Borglin)

Ptrooo, Australien!

Igår vid tresnåret stannade Australien upp. Detta fenomen hade inget med den 37-gradiga Sydneyhettan (!) att göra, nej det var helt enkelt dags för det anrika hästloppet Melbourne Cup. Det är inte för inte som loppet kallas The Race That Stops the Nation (och jag tror inte heller att det var en slump att riksbanken valde att höja räntan just denna dag...).

I Melbourne är det närmast helgdag och affärer och kontor lär vara stängda. Istället piffar människorna upp sig från topp till tå – damerna med tjusiga hattar och herrarna har kostym. Champagnen flödar och canapéerna står som spön i backen på de olika tillställningarna som anordnas överallt. Resterande landet har inte varit sena att hänga på, överallt har det laddats inför kusarnas lopp. Pengarna som har satsats lär uppnå ofattbara summor.

På Jonas jobb ekade det i korridorerna efter lunch, det var bara icke-australiensarna kvar vid sina skrivbord. I affärerna var det närmast folktomt när Vilma och jag letade efter badbrallor timmarna innan, och när vi kom till skolan stod skolpolisen John med hörlurarna på så att han inte skulle missa racet.

På väg till yogan samma kväll såg jag ett antal galanta damer och herrar på väg hem. De fjäderprydda huvudbonaderna vippade lite extra efter all skumpa och gången var inte helt spikrak.

Med all respekt Nisse och Peter, men det är ju bara ett hästlopp. Håhåjaja.

Lurad eller glömsk?

Jag leker detektiv. Letar för fullt efter en viss restaurang som har belastat min AMEX-faktura med drygt hundra kronor. Till saken hör att jag ytterst sällan använder mig av Amex-kortet. Det andra luriga är att jag inte för mitt liv kan komma på vad det är för en restaurang – jag tror helt ärligt inte att jag har besökt den.

Jag blev inte heller hjälpt av att ha luskat ut adressen som uppges när jag googlar på den. Där har jag mig veterligt aldrig varit. Restaurangen har dessutom ingen hemsida och jag hittar inga andra kontaktuppgifter. Hur i helskotta hittade JAG den?

Funderar på att göra en utflykt dit i morgon. Kampen står mellan om mitt minne (som förvisso får en guldfisk att framstå som en minnesmästare) spelar mig ett spratt eller om det faktiskt är någon som har kommit över mina kortuppgifter.

Fortsättning följer.

Halloween visuellt

Halloween

Barnen har haft nedräkning till Halloween lääänge. Förväntningarna påminde om dem inför julafton, men istället för paket skulle maskeradkläderna på och ofattbara mängder godis inkasseras.

Jonas och jag riskerade fingrarna och skar ut pumpor och barnen har i dagar målat Halloweenteckningar som de har prytt ena väggen i hallen med. Vilma skulle ha en mask för ansiktet och ville därför inte målas, men Alvin däremot ville spöka ut sig i ansiktet. Ja, det vill säga, han ville det ända tills han var färdigmålad och klar. Efter tio minuter tvättade han nämligen bort Jonas omsorgsfulla målning.

Grillning och drinkar hos familjen Ross tillsammans med ytterligare grannar, sedan var det äntligen dags! Lätt stissiga gick barnen mellan de olika husen och samlade in godis. Vissa hade satt upp lappar på grinden som förklarade att godiset var slut, medan andra hade ställt ut skålar från vilka barnen kunde förse sig.

Något ”trick” blev det aldrig frågan om, även om vissa beklagade sig över att de inget ”treat” hade att bjuda på. Alvin var lite orolig över just denna bit eftersom han inte, trots otaliga förklaringar, riktigt fick kläm på vad man skulle göra ifall de svarade ”trick”. Fanns det inget godis att inhämta så lommade de bara iväg.

Undrar hur lång tid det tar för sockernivån att sjunka ner till normalläge efter den här helgen? Länge, gissar jag.