Begynnande proffs

För någon vecka sedan berättade Vilma att det skulle börja en ny pojke på dagis som var från Sverige.
- Oj, vad kul, tyckte Jonas och jag. Då får du ta extra hand om honom.

Jodå, det skulle hon minsann göra.

Samma eftermiddag som pojken började frågade jag henne hur det hade gått. Bara bra, var svaret. Pojken hette Marco, berättade hon vidare. På våra frågor om han nyligen var hitflyttad svarade hon att nej, han hade gått på ett annat dagis tidigare, men eftersom det redan fanns en svensk flicka (nämligen hon själv) på Vilmas dagis så hade han bytt till hennes.

Vi gladdes verkligen med henne, och pojken verkade enligt Vilma vara en rolig lekkamrat.

Idag när jag hämtade Vilma fick jag ett infall. Jag frågade fröken Rosemary om den svenska pojken som hade börjat. Rosemary och Sharon tittade lite frågande på varandra, näe, det hade inte börjat någon ny pojke.

Jag säger då det. Våra barn håller på och utvecklas till fullfjädrade pokerhajar.

Hyresgästernas fördel

Det är inte helt fel att hyra ett hus. Grannen, vars tomt vetter mot vår, ringde idag på dörren och berättade att de på några timmar hade fått en mer eller mindre översvämmad trädgård.
- And it is you having a pool isn’t it?

Hemma hade jag fått en mindre hjärtattack av samma fråga (nu äger ju inte vi en pool, så risken är inte direkt överhängande). Istället lyfte jag bara på ena ögonbrynet och sa ”hoppsan, det måste vi såklart undersöka”. Nu låg vattenytan så lugn och stilla i poolen och det syntes inga tecken på läcka. Worst case scenario i vårt fall hade varit några veckor utan pool och en massa hantverkare som åtgärdade saken. Och det hade förvisso inte varit så himla kul, men överkomligt.

Plötsligt kändes den lätt överdimensionerade hyran som en trygg garant för att inte familjen Borglin skulle ligga sömnlös över den eventuella notan eller det – som ett brev på posten – garanterade käbblet med försäkringsbolaget. Lyckligtvis verkar det som om ägarna av huset på Brisbane Street inte heller behöver bekymra sig eftersom läckan troligtvis inte härstammar från vår pool eller våra vattenrör.

Lika glada är nog familjen som hyr vårt hus. Toaletten på nedre botten – den som Gud glömde – drog nämligen sin sista suck härom veckan (eller rättare sagt själva el- och bajskvarnfunktionen dog). Det blev ett rejält hack i plånboken för vår del, och eftersom hantverkaren tog i så sömmarna sprack när han fakturerade själva arbetsinsatsen så håller vi på och bråkar med dem.

Vad är det man säger; det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellen.

Sakrala funderingar

Bästa kompisarna Jack och Thomas är på sin gammelfarmors begravning idag. Vilma hade lite funderingar kring detta.

Cilla: J0, deras gammelfarmor har ju dött och finns inte mer.
Vilma: Va?! Syns hon inte längre?

Här gjordes ett försök av mig att berätta lite pedagogiskt om kropp och själ och att somliga tror att själen far till himlen.

Vilma: Jaha, så då är hon antingen hos Gud eller uppe i rymden.

Fotograf: Alvin

Hairy Harry huserar vidare

Nu har vi sett honom. Eller henne. Åtta långa, ludna ben och en liten stabbig kropp i en storlek som inte slår några rekord i sin art, men som garanterat skulle genera ett vrål i vilken svensk källare som helst. Pratar såklart om surviver-spindeln i Eco Diablon.

För någon vecka sedan hördes Alvins förskrämda röst från baksätet. Han hade precis sett en jättestor spindel klättra över rutan. Den var tillräckligt stor för att han INTE ville stiga ut på den sidan när det var dags att kliva ur. Jag trodde att han fånade sig lite eftersom jag ingen spindel såg.

I förrgår berättade Jonas om en Huntsman som stretade sig fram på bilrutan mot vilken han hade lutat armen – rutan var dock stängd. Och eftersom Jonas av någon underlig anledning har utvecklat en närmast pervers förkärlek för denna gigantiska spindelsort så hoppades han att spindeln skulle klara färden.

Idag då Jonas öppnade förardörren efter vårt lilla besök på IKEA så blev vi återigen varse om vår hårige fripassagerare. Han/hon satt där och tittade lite avmätt på oss. På min UTTRYCKLIGA begäran så viftade Jonas ner spindeln som elegant gjorde ett litet bungyjump och försvann. Snabbt stängde han dörren och startade motorn.

Följetongen fortsätter, nu med skillnaden att vi har ett ansikte (!) på den som försöker ta över ägandeskapet av Eco Diablon. Jonas tyckte att vi skulle lyfta fram Hairy Harry som en extra feature den dagen vi säljer bilen.

Jag är mer skeptisk till det.

Minutiös dammborttagning

Saneringen med stort S har påbörjats. Gillar man leken "springa och sladda på golvet" (gör du det fortfarande, Klas J?) så har vi ett perfekt underlag för detta. Känns mjukt och lent helt enkelt, med ett fint dammlager ovanpå.

Mådde nästan fysiskt illa igår kväll när jag kröp ner i sängen i vetskap om att det troligtvis låg damm där också – jag tillhör nämligen den lilla procentsats av befolkningen som INTE uppskattar frukost i sängen eftersom jag fullkomligt avskyr smulor i densamma.

Så, tvättmaskinen jobbar så den glöder, terrassen och området runt poolen är avspolat (poolen har en ny lite grumlig nyans på vattnet…) och när jag har avverkat två sidor på mitt lilla bokprojekt så sätts operation inomhusstädning igång. Big Time.

Ikväll ska här inte kunna sladdas en millimeter på golvet!

Rött damm i Sydney

När vi vaknade i morse var allting aprikosfärgat. Gårdagens tropiska regn, då vi satt under taket på terrassen och åt middag i mörkret, hade tagit ett steg åt sidan och släppt fram ett helt främmande väder – det röda dammet.

Tydligen blåser det friskt även inåt landet, långt borta i den torra outbacken. Det är detta röda och ytterst finkorniga damm som nu har lagt sig som en röd dimma över Sydney. På väg till Vilmas dagis såg jag en man väntandes vid en busstation. Han bar ett munskydd. John, skolpolisen som står vid Alvins skola, hade satt en scarf framför ansiktet, och skolgården gapade nästan tom då Alvin och jag kom dit eftersom alla höll sig inomhus i väntan på att skolklockan skulle ringa. Några barn skyndade över skolgården, även de med näsdukar framför mun och näsa. Jag förstår dem – munnen kändes alldeles torr efter den lilla promenaden mellan bilen och skolan.

Alla bilar var täckta av det fina dammet, och jag noterar med en suck att våra nytvättade vita regissörsstolar som står på terrassen numera är rosa-röda. När det har slutat att blåsa så kommer det att krävas en omfattande städning inomhus för att undvika risken att vi alla utvecklar akut allergi. Det här dammet tar sig in överallt - jag känner till och med doften av det där jag sitter i fåtöljen i vardagsrummet!

Jag tror dock att det finns åtminstone två yrkeskategorier som gnuggar händerna denna morgon: fönsterputsare och ägarna av biltvättarna. De kommer att gräva guld de närmaste dagarna. Guld.

En liten kommentar till bilden: det är ingen felexponering utan ljuset såg verkligen ut så här. Iddes dock inte byta objektivet mot ett bättre lämpat så det blev en intetsägande fokusering på grannens palmträd.

Testamentestreck och interviewing

Barnen höll på att borsta tänderna när följande konversation utspelade sig.

Vilma: Vet du att min fröken Rosemary på dagis är 10 (siffran sägs med emfas) år äldre än pappa!
Alvin: Jaha.
Vilma: Hon är faktiskt en farmor!
Alvin: Tio år äldre än pappa? Hur gammal är Rosemary, tror du då.
Vilma: Hundra år.

(Vilma är numera struken ur sin ömma faders testamente.)

För övrigt har Vilma börjat intressera sig för att ljuda och stava, och när Alvin gör läxan vill hon också bli förhörd på hur ord stavas. Ord som apa och fis kan hon stava till utan problem.

Alvin som numera tillhör den mest avancerade skrivgruppen tränar denna vecka på ord som exciting, interviewing, equipment och describe. Förra veckan toppades med ordet multicultural (som han lyckades stava rätt på förhöret!).

Grymt!