Barnlogik och städminne

Barns logik är ibland helt bländande. Idag var Alvins klasskamrat Logan på besök, och eftersom vädret är som det är så var poolen det mest populära tillhållet. Jag tilldelades rollen som ”rockringshållare” vilket innebar att jag skulle ge dem olika instruktioner hur de skulle ta sig igenom ringen. Vid ett tillfälle stod jag långt bort från dem, så det krävdes att de tog ett rejält språng.

Då tänker barn: ju längre ansats jag tar desto längre kommer jag. En tanke som kanske funkar i teorin, men inte alltid i praktiken. Speciellt inte om ansatsen inkluderar en trappa och en nästan 90-gradig sväng in i poolområdet. Well, well – de hade i alla fall roligt (och jag blev plaskblöt).

Har kommit på en sak som nästan helt och hållet uppväger avsaknaden av julstämning: ingen julstämning = inget behov av att skura rent i alla vrår.

Som barn var dan före dopparedan årets längsta städdag. Redan efter frukost började jag – till mammas förtret – att slänga alla sängkläder i smutskorgen (det skulle visst vara fint nere i tvättstugan också – något jag absolut inte förstod då, men som jag idag har full förståelse för). Därefter rensades det under skrivbordsunderlägget, spegelväggen och den tillhörande glashyllan putsades ren från fläckar, alla porslinspryttlar dammades och även garderoben städades noggrant ur. Avslutningsvis torkade jag golvet samtidigt som jag backade ut ur rummet. Dörren stängdes därefter så att inga dammkorn skulle leta sig in.

Det var några år sedan städivern inför julafton var så intensiv. Och som sagt var, i år tänkte jag nog slå alla anti-städrekord. Möjligtvis tänker jag sträcka mig till att tömma slaskhinken.

Om Jonas tänker rensa sin strumplåda låter jag vara osagt.