Vad är det som får mig att tro att jag aldrig har passerat 27-årsstrecket? Min självinsikt är åtminstone så utvecklad att jag ser att det inte har med mitt yttre att göra, utan det är något inom mig som säger att jag bara är strax under 27.Och den känslan växte sig än starkare idag då jag tillsammans med mina något yngre polare Vilma och Alvin drog ner till Manly för att göra ett ärende på posten och äta glass.
Finns det något roligare än att, med en glass i handen, sitta och okynnesstirra på folk? Denna lilla aktivitet ligger helt klart på min topp-10-lista. Och detta nästan i lugn och ro eftersom barnen höll sig sysselsatta med att rita efter att deras glass tagit slut. När mitt kaffebehov väcktes behövde jag inte ens avbryta min spaning eftersom Alvin och Vilma gick och köpte en god latte åt mig. Extra plus för den uppfostran.
Med tanke på att 99 procent av alla som strosade förbi var backpackers for tankarna iväg till de fyra underbara månaderna då jag tillsammans med Eva och sedan Lisa var ute och luffade i Asien. Och eftersom jag som sagt var fortfarande inbillar mig att jag är 27, så kände jag givetvis att jag var högst delaktig i alla samtal mellan olika nationaliteter som jämförde olika resmål (fast jag höll tyst såklart).
Som jag ser det så är det enda som skiljer mig från de andra backpackarna min avsaknad av batikklänning och vristsmycke. Typ.
(Kanske att min tångfrissa från i förrgår skulle få mig att smälta in ytterligare bland alla dreadlocks…)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar