Jag har lite ont i magen. Det är ett resultat av min förmåga att ibland måla fan på väggen. Denna gång är fanskapet i skepnad av en simbassäng. Och längs med kanten står ett stort antal roade australiensare och pekar på något som ligger i vattnet och vrider sig som en ål. Armarna viftar hysteriskt och benen rycker lite spasmiskt. Huvudet söker sig mot ytan och giriga andetag dras in i de nästintill vattenfyllda lungorna.Men se på fan; det är ju jag som crawlar!
Lovade i ett svagt ögonblick att följa med Sarah på en tvåtimmars kurs i simning – och i det här landet innebär simning per automatik freestyle, eller crawl som vi svennebrakare säger. I Sarahs fall handlar det om att finslipa andningen så att hon orkar artonmiljoner varv i bassängen utan att känna sig trött. I mitt fall handlar det om att med hedern i behåll försöka ta mig från ena kanten till den andra. Och jag är erbarmeligt dålig!
Min stora räddning är att detta bara är en introduktionskurs. Gymmet i fråga vill egentligen sälja in en hel helg på samma tema, men den kommer jag definitivt inte att gå på. Två timmar som klassens clown går kanske an, men inte två dagar.
Så nu måste jag köpa baddräkt och simmössa. Och mentalt överföra alla trix och tillrättavisningar från barnens simlektioner till min egen kropp. Jo, tjena.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar