Nej, nu får jag ge mig! Hur många olika varianter på en inledning till en högst simpel blogg kan man egentligen skriva? Men, det var fasen till att vara svårt att sammanfatta vår senaste resa.
Under våra två år har vi rest närmast oförskämt mycket. Vi har känt nya dofter, sett främmande platser och mött spännande människor. Men frågan är om inte resan till ikonernas superikon (med generös omnejd) är den mest omtumlande resan. Jag talar såklart om Ayers Rock eller Uluru som aboriginerna själva kallar en av sina heligaste platser.
Denna enorma klippa ser ut som om den har trillat ner från himlen, rätt ner på den flacka röda öknen som även huserar förvånansvärt många torra buskar och låga träd. Allra vackrast och mest intagande är den i gryningen och skymningen. Då ser den nästan glödande ut. Hela familjen beundrade den en skymning (även om barnen än mer uppskattade ett träd som var synnerligen lämpad för klättring) och Jonas och jag fick också tillfälle att se den i det första gryningsljuset – om än inte vid samma tillfälle.
Ska jag vara helt ärlig så höll min Ulurumorgon på att sluta i rena rama katastrofen. Jag inledde med att köra vilse på resortområdet (visst, det var förvisso bara en enda slinga som passerade de få hotell och vandrarhem som låg där, men den innehöll en lurig rondell som krånglade till det – för mig i alla fall…). Lätt stressad, eftersom jag hade sett framför mig att jag skulle stå ensam i mörkret under en stjärnklar himmel och se de första strålarna varligt väcka klippan till liv, hann jag ta mig fram till naturreservatet medan det fortfarande var kolsvart ute. Barnsligt nöjd med mig själv, trots min rackliga inledning, manade jag nu på bilen så att jag snabbt skulle hitta fram.
Hitta fram till var? var frågan som dök upp. Hade jag någon karta i bilen som talade om vart det var bäst att stå i gryningen? Icke. Hade jag haft sådan framförhållning att jag hade frågat Jonas, som var ute på samma exkursion morgonen innan, vart han hade parkerat för att lyckas ta sina kanonfina bilder? Icke. Men jag räknade snabbt ut att parkeringen där vi hade tittat på solnedgången måste vara helt fel.
Men, Uluru är en STOR stenbumling och till min stigande fasa såg jag att gryningsljuset blev allt ljusare. Jag tog rygg på bilen framför som av farten att döma såg ut att veta vart den skulle (jo, för det fanns två rondeller och därmed några avfarter att köra av på). För att korta storyn något så gav jag upp på ledarbilen, vände över de heldragna linjerna och parkerade på första bästa ställe. Inte direkt varifrån världens alla fina morgonbilder av Uluru är tagna, men ändå fullt godkänd vinkel. (Bilderna som jag ska lägga ut alldeles strax är som ni förstår tagna av mästerfotografen Jonas.)
Ett rejält stenkast från Uluru (tjugo minuter med bil) ligger en annan imponerande stenformation, The Olgas, men eftersom familjen Borglin numera anammar de aboriginska namnen så kallar även vi den för Kata-Tjuta. Dessa är ÄNNU högre än den drygt trehundra meter höga Uluru, närmare bestämt tvåhundra meter till. Tänk er flack röd öken med inslag av gröngrå vegetation och så – PANG! – ligger där utan någon som helst förvarning några enorma bumlingar. Så känns det när man beundrar Uluru och Kata-Tjuta. Som om naturen fick för sig att överraska människan, ruska oss till liv.
Se där! Jag misslyckades fullständigt med uppgiften att bara skriva helt kort och gott att vi har sett Uluru och Kata-Tjuta. Det är något med klipporna som får en att aldrig vilja sluta. Sluta titta. Sluta fascineras. Sluta orera.
Well, på linjalraka vägar åkte vi vidare till nästa stopp som var Kings Canyon. Här kläckte Jonas och jag världens bästa bokplott som jag ska försöka plita ner vid tillfälle. Förutom det gick vi på en tretimmarsvandring bland nya imponerande klippor, som denna gång påminde om Grand Canyon om än i mindre skala. Rummet vi bodde i luktade så mycket mögel att det höll mig vaken stora delar av första natten (andra natten körde vi med öppna fönster och fläkten på). Dessutom fick vi sjunga allsång till Walzing Matilda på den ambulerande familjeshowen där även Alvin och Vilma deltog i barnorkestern.
På en ännu rakare väg styrde vi kosan mot Alice Springs, som trots att den stoltserar med titeln ”största staden i the Northern Territory” får Falköping att framstå som New York. Här bombarderades vi av intryck av annan sort.
Under våra år i Sydney tror jag att jag har mött tre människor med aboriginskt ursprung – och då har jag ändå räknat in de som spelar didgeridoo för turisterna vid Circular Quay. Vid resortområdet i Uluru såg vi några få aboriginer, alla såg de trasiga ut. I Alice Springs var synen än sorgligare.
Män, kvinnor och ibland barn syntes sitta i den uttorkade flodbädden eller i parker. Kläderna var oftast trasiga, alla såg de toviga ut. Blicken hos de vuxna såg närmast död ut. För att knycka en beskrivning av författaren Bill Bryson så kändes det som om människorna av aboriginskt ursprung och de av västerländskt ursprung levde parallellt med varandra, som om ingen av dem kunde se varandra. De enda som kunde se båda grupper samtidigt var vi, Jonas och jag. Så kändes det. Varje gång vi såg en aborigin som såg ut att ”smälta in” (har testat hundra olika fraser, men det låter lika översittaraktigt hur jag än formulerar mig – och det är verkligen inte min avsikt!) och må bra, så tittade vi hoppfullt på varandra: titta, det FINNS annat än misär!
Det var därför med gränslös glädje som vi lyssnade till en guide på Desert Park som själv var stolt aborigin (och en av dem som Jonas och jag skulle ha nickat hoppfullt åt) när han gav sin syn på integrationsproblemet:
”Det är som att tända en lampa efter 40 000 år. Det går inte att ändra människor över en natt, det kommer att ta ett par generationer. Men till sist så kommer vi att kunna sammanfoga det bästa från båda världar.”
Han berättade även att det finns trehundra (!) olika aboriginspråk, de flesta vitt skilda från varandra. Intressant att veta är att de använder samma tecken för samma sak eller företeelse (aboriginkulturen bygger mycket på alla historier som förs vidare mellan generationerna med hjälp av tecken/bilder). Dags alltså att sluta bete oss som jänkarna som tror att alla länder i Europa är same-same!
Alla skrattade åt hans ignorante lärare som på 70-talet hade berättat för barnen att innan den vite mannen kom till Australiens outback så fanns det ingen som bodde här. Som kommentar till detta hade guidens pappa sagt: ”Trodde han att de släppte ner oss här med helikopter eller?”
Guidens förklaring kring hur aboriginerna på ett mycket genomtänkt sätt förhindrade inavel (just denna del hade han hoppat över att prata om den gången då prins Charles var på besök – haha!) och deras sätt att jaga och skaffa annan föda var mäkta imponerande och långt ifrån simpelt.
En resa att minnas så länge man lever, på alla möjliga plan, med andra ord.
(Att JAG som enda vuxen skulle ha ridit på en kamel är för övrigt något som jag definitivt förnekar. Man kan göra så mycket tokigt i fotoshop nu för tiden.)
När man ska till att fylla sex år, då är det pirrigt värre att gå till sängs. Vilma låg med ett närmast krampaktigt leende och mässade som en from buddhistmunk att det kändes sååå exciting!
