Skenande karusell

Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun: En hög med prylar, kläder, leksaker och allehanda bra-att-ha-saker som ska hämtas i morgon för att sedan flygas till Sverige för att därefter landa på Tallrisstigen om cirka två veckor.

En hög med sådant som ska skeppas hem i en container och som inte anläder till Lidingö förrän om två månader.

En hög med prylar som ska säljas på garageförsäljningen som vi ska ha på lördag. En annan hög med skräp som tillsammans med det vi inte lyckas bli av med på lördag ska till tippen.

En hög med kläder och annat som vi ska packa ner i resväskorna och ta med oss via Hong Kong.

Jag tycker det är skickligt om vi inte råkar packa ner Vilma i en lådda märkt Seaship eller om poolmannen inte hamnar på vår garageförsäljning tillsammans med vår vattenkokare och brödrost.

Om tre timmar ska vi ha fika i en lekpark för ett fyrtiotal barn och deras föräldrar. För en timme sedan slutade regnet att ösa ner, så vi bjuder dessutom på sol.

Det är mycket nu.

(Nähä. Nu regnar det igen. Och vi kommer att äta fingerbuns hela helgen.)

Zzztilla helg

Om jag någon gång framöver svarar följande på frågan om vad vi har för oss i helgen, så stirra mig stint i ögonen och fråga om hissen verkligen har gått hela vägen upp (ett välriktat slag mot huvudet funkar lika bra):
”Jasså i helgen, det är nog inget särskilt. Jo, just det…vi ska bara rensa garderoberna och skriva en utförlig inventarielista över rubb och stubb i vårt hem. Därefter blir det nog Alvins fotbollsmatch, klippning av gräsmattan och buskarna, försäljning av bilen samt besök av Theo och Anna som ska sova över.

Well, sedan står det visst födelsedagskalas på schemat med tretton sockerstinna barn och en piñata som troligtvis vägrar att gå sönder, inklusive tårtbakning och allehanda lekförberedelser. Direkt efter kalaset avrundar vi nog söndagen med en middag för hela familjen Dahlstrom.

Jo, det var så sant – vi kommer troligtvis att nalla lite på sömnen genom att titta på kronprinsessans bröllop respektive följa en spännande fotbollsmatch som spelas på andra sidan jordklotet och därför inte riktigt genomförs under dygnets egentliga vakna timmar. Och för att toppa det hela så måste jag nog styra upp Annas presentutdelning som lär drar igång vid fyratiden på söndagmorgonen eftersom Anna säkert får för sig att det är morgon då. Uppstigning klockan sex för barnen med tillhörande ljudnivå blir det nog också.

Annars, så är det nog inget speciellt tror jag. Ska vi kanske hitta på något?”

Förslappat språköra förargar

Vissa sanningar är hårdare att hantera än andra. Hand upp, alla som någon gång har gjort sig lustig över drottning Silvias tydliga brütning efter så många år i Sverige. Ni som har har den uppe – snälla ta ner den, och sluta göra narr av henne. Det är nämligen ofattbart svårt att jobba bort en accent när man har passerat tonåren (nåja, den tidsgränsen är min högst personliga).

Nu har vi bott i Australien i drygt två år. Varje dag har jag både lyssnat till och använt mig av det engelska språket. Jag tittar på tv, läser engelska böcker och tidningar och jag har långa och innerliga samtal med mina vänner. Men vad hjälper det? Ordförrådet har ökats på ordentligt, det måste jag belåtet medge. Men den där jädra accenten! Till och med JAG hör den!

Det luriga är att när jag för en monolog i skallen på engelska – ja, då är den klanderfri. Grammatiken sitter som en smäck och uttalet är bländande – inte ens en infödd skulle kunna spåra min nordiska härkomst. Men så öppnar jag munnen…

Visst, jag ska inte vara för hård mot mig själv: vissa dagar flyter det på som bara den, precis som man kan ha bra ”språkdagar” på svenska då man hittar alla ord och fyndigheter i samma sekund som man behöver dem.

Det jag tycker är allra svårast är att i ett stressat ögonblick göra skillnad på bokstäverna a, i och e när jag ska bokstavera. Så, tack mamma och pappa för val av mitt förnamn…

Men frågan är om inte bottennappet är då jag ska uttala namnet på gatan vi bor på: Brisbane Street. Faktum är att det har blivit en riktig hang-up för mig. Tro mig tusan om inte varenda kotte som av någon anledning måste ha reda på var jag bor svarar med ett tveksamt ”eh… could you please spell that?”. Och då jag lite generat säger gatunamnet igen och därtill förtydligar att det är samma som STADEN, utbrister de lättat ”ah, Brisbane” – EXAKT så som JAG uttalar det! (Tycker i alla fall mitt språköra).

Ett annat irri exempel var ett ord (minns inte vilket) som dök upp med jämna mellanrum i boken som vi läste för barnen om kvällarna. Varje gång jag uttalade ordet så gick Alvin in och korrigerade mig – med ett i mitt tycke IDENTISKT uttal! Mitt öra och tunga (alternativt min hjärna) måste liksom ha tappat nyanserna. Och var letar man efter dem?

Så den bistra sanningen är: jag kan nog inte få ett bättre uttal än det jag dras med. Inte ens om jag så begraver fötterna i den australiensiska myllan och stannar här för gott. Kommer man från Habo så gör man.

(JA, jag ser väldigt trött ut på bilden. Jag var det förmodligen också.)

Familjens lilla sexåring

När man ska till att fylla sex år, då är det pirrigt värre att gå till sängs. Vilma låg med ett närmast krampaktigt leende och mässade som en from buddhistmunk att det kändes sååå exciting!

Redan vid halv femrycket kom hon intassandes till oss och ville försäkra sig om att det verkligen var idag som hon fyllde år. Fyrtiofem minuter senare skar telefonens gälla signal genom mörkret och en farfar ville gratulera på den stora dagen (Vi ligger åtta timmar framför – inte tio…). Han fick återkomma.

Ääääntligen blev klockan sju. Det var ett enda stort leende som mötte den trehövdade kören som dagen till ära rev av både Happy Birthday och Ja må hon leva. Presentpappren flög i vida bågar och blottade både uppskattade (framförallt pokemon-spelet och pennskrinet) och mindre uppskattade (två par byxor) gåvor.

Firandet fortsatte i skolan med medhavda vaniljbullar och barnens sång för att på eftermiddagen äta obegränsat av den hemgjorda jordgubbstårtan tillsammans med familjen och kompisarna Thomas och Jack. Födelsedagsmiddagen bestod av pizza.

Nästa firaromgång blir söndagens kalas. Det ska märkas att man måste ta till två händer för att visa hur gammal man är!

I flygande tempo

Nu jädrar har vi jackat upp tempot på 5 Brisbane Street! Fördelen med att vara blond och ha guldfisksminne är att jag har glömt bort hur mycket det faktiskt var att ordna inför flytten FRÅN Sverige.

Förutom det praktiska måste vi ju hinna med det sociala livet också. Kalas för Vilma (fyller sex i morgon = bull- och tårtbak) och avskedsfika med tillhörande lek för båda barnens klasser, middagar och kaffestopp – ja, det går i ett. Jonas skulle säkert gärna addera att han faktiskt fortfarande jobbar mitt i denna röra. För att hotta till det ytterligare så har jag även bakat in ett akut tandläkarbesök med inplanerad uppföljning och träff med naprapatens helande akupunkturnålar. Skulle vilja hinna med att kolla en hudförändring också.

Och tro inte att barnen har taggat ner på skolfronten – icke sa Nicke. Alvin håller i detta nu ett föredrag om Uluru, läxböckerna pockar fortfarande på hans uppmärksamhet och även Vilma tar hem böcker och lappar med ord som hon ska träna på. Simning, fotboll och dans därtill – håhåjaja!

Nu ska jag leta reda på en prisvärd fönsterputsare som en gång för alla kan ta bort resterna från den röda sandstormen, som vi hade för ett år sedan, på de fönster som kräver en stege. Städribban har definitivt sänkts under två år i hyrt hus. Men det kan väl ändå inte gälla våra hyresgäster?

Mitt i Australien i bilder

Ikonernas ikon-resa

Nej, nu får jag ge mig! Hur många olika varianter på en inledning till en högst simpel blogg kan man egentligen skriva? Men, det var fasen till att vara svårt att sammanfatta vår senaste resa.

Under våra två år har vi rest närmast oförskämt mycket. Vi har känt nya dofter, sett främmande platser och mött spännande människor. Men frågan är om inte resan till ikonernas superikon (med generös omnejd) är den mest omtumlande resan. Jag talar såklart om Ayers Rock eller Uluru som aboriginerna själva kallar en av sina heligaste platser.

Denna enorma klippa ser ut som om den har trillat ner från himlen, rätt ner på den flacka röda öknen som även huserar förvånansvärt många torra buskar och låga träd. Allra vackrast och mest intagande är den i gryningen och skymningen. Då ser den nästan glödande ut. Hela familjen beundrade den en skymning (även om barnen än mer uppskattade ett träd som var synnerligen lämpad för klättring) och Jonas och jag fick också tillfälle att se den i det första gryningsljuset – om än inte vid samma tillfälle.

Ska jag vara helt ärlig så höll min Ulurumorgon på att sluta i rena rama katastrofen. Jag inledde med att köra vilse på resortområdet (visst, det var förvisso bara en enda slinga som passerade de få hotell och vandrarhem som låg där, men den innehöll en lurig rondell som krånglade till det – för mig i alla fall…). Lätt stressad, eftersom jag hade sett framför mig att jag skulle stå ensam i mörkret under en stjärnklar himmel och se de första strålarna varligt väcka klippan till liv, hann jag ta mig fram till naturreservatet medan det fortfarande var kolsvart ute. Barnsligt nöjd med mig själv, trots min rackliga inledning, manade jag nu på bilen så att jag snabbt skulle hitta fram.

Hitta fram till var? var frågan som dök upp. Hade jag någon karta i bilen som talade om vart det var bäst att stå i gryningen? Icke. Hade jag haft sådan framförhållning att jag hade frågat Jonas, som var ute på samma exkursion morgonen innan, vart han hade parkerat för att lyckas ta sina kanonfina bilder? Icke. Men jag räknade snabbt ut att parkeringen där vi hade tittat på solnedgången måste vara helt fel.

Men, Uluru är en STOR stenbumling och till min stigande fasa såg jag att gryningsljuset blev allt ljusare. Jag tog rygg på bilen framför som av farten att döma såg ut att veta vart den skulle (jo, för det fanns två rondeller och därmed några avfarter att köra av på). För att korta storyn något så gav jag upp på ledarbilen, vände över de heldragna linjerna och parkerade på första bästa ställe. Inte direkt varifrån världens alla fina morgonbilder av Uluru är tagna, men ändå fullt godkänd vinkel. (Bilderna som jag ska lägga ut alldeles strax är som ni förstår tagna av mästerfotografen Jonas.)

Ett rejält stenkast från Uluru (tjugo minuter med bil) ligger en annan imponerande stenformation, The Olgas, men eftersom familjen Borglin numera anammar de aboriginska namnen så kallar även vi den för Kata-Tjuta. Dessa är ÄNNU högre än den drygt trehundra meter höga Uluru, närmare bestämt tvåhundra meter till. Tänk er flack röd öken med inslag av gröngrå vegetation och så – PANG! – ligger där utan någon som helst förvarning några enorma bumlingar. Så känns det när man beundrar Uluru och Kata-Tjuta. Som om naturen fick för sig att överraska människan, ruska oss till liv.

Se där! Jag misslyckades fullständigt med uppgiften att bara skriva helt kort och gott att vi har sett Uluru och Kata­-Tjuta. Det är något med klipporna som får en att aldrig vilja sluta. Sluta titta. Sluta fascineras. Sluta orera.

Well, på linjalraka vägar åkte vi vidare till nästa stopp som var Kings Canyon. Här kläckte Jonas och jag världens bästa bokplott som jag ska försöka plita ner vid tillfälle. Förutom det gick vi på en tretimmarsvandring bland nya imponerande klippor, som denna gång påminde om Grand Canyon om än i mindre skala. Rummet vi bodde i luktade så mycket mögel att det höll mig vaken stora delar av första natten (andra natten körde vi med öppna fönster och fläkten på). Dessutom fick vi sjunga allsång till Walzing Matilda på den ambulerande familjeshowen där även Alvin och Vilma deltog i barnorkestern.

På en ännu rakare väg styrde vi kosan mot Alice Springs, som trots att den stoltserar med titeln ”största staden i the Northern Territory” får Falköping att framstå som New York. Här bombarderades vi av intryck av annan sort.

Under våra år i Sydney tror jag att jag har mött tre människor med aboriginskt ursprung – och då har jag ändå räknat in de som spelar didgeridoo för turisterna vid Circular Quay. Vid resortområdet i Uluru såg vi några få aboriginer, alla såg de trasiga ut. I Alice Springs var synen än sorgligare.

Män, kvinnor och ibland barn syntes sitta i den uttorkade flodbädden eller i parker. Kläderna var oftast trasiga, alla såg de toviga ut. Blicken hos de vuxna såg närmast död ut. För att knycka en beskrivning av författaren Bill Bryson så kändes det som om människorna av aboriginskt ursprung och de av västerländskt ursprung levde parallellt med varandra, som om ingen av dem kunde se varandra. De enda som kunde se båda grupper samtidigt var vi, Jonas och jag. Så kändes det. Varje gång vi såg en aborigin som såg ut att ”smälta in” (har testat hundra olika fraser, men det låter lika översittaraktigt hur jag än formulerar mig – och det är verkligen inte min avsikt!) och må bra, så tittade vi hoppfullt på varandra: titta, det FINNS annat än misär!

Det var därför med gränslös glädje som vi lyssnade till en guide på Desert Park som själv var stolt aborigin (och en av dem som Jonas och jag skulle ha nickat hoppfullt åt) när han gav sin syn på integrationsproblemet:
”Det är som att tända en lampa efter 40 000 år. Det går inte att ändra människor över en natt, det kommer att ta ett par generationer. Men till sist så kommer vi att kunna sammanfoga det bästa från båda världar.”

Han berättade även att det finns trehundra (!) olika aboriginspråk, de flesta vitt skilda från varandra. Intressant att veta är att de använder samma tecken för samma sak eller företeelse (aboriginkulturen bygger mycket på alla historier som förs vidare mellan generationerna med hjälp av tecken/bilder). Dags alltså att sluta bete oss som jänkarna som tror att alla länder i Europa är same-same!

Alla skrattade åt hans ignorante lärare som på 70-talet hade berättat för barnen att innan den vite mannen kom till Australiens outback så fanns det ingen som bodde här. Som kommentar till detta hade guidens pappa sagt: ”Trodde han att de släppte ner oss här med helikopter eller?”

Guidens förklaring kring hur aboriginerna på ett mycket genomtänkt sätt förhindrade inavel (just denna del hade han hoppat över att prata om den gången då prins Charles var på besök – haha!) och deras sätt att jaga och skaffa annan föda var mäkta imponerande och långt ifrån simpelt.

En resa att minnas så länge man lever, på alla möjliga plan, med andra ord.

(Att JAG som enda vuxen skulle ha ridit på en kamel är för övrigt något som jag definitivt förnekar. Man kan göra så mycket tokigt i fotoshop nu för tiden.)