Eftermiddagsblues

Jag har drabbats av det så länge jag kan minnas. Det slår aldrig fel – så snart sommarmånaderna nalkas kommer känslan krypandes framåt halv fyra-snåret på eftermiddagen. Jag talar om eftermiddagsbluesen.

Spelar ingen roll hur roligt jag har det just då, jag drabbas ändå av ett stråk av vemod. Känslan håller i sig i någon timme eller två – oftast fram till dess att det blir kväll. Då känns det återigen toppen.

Min egenhändigt ihopsnickrade teori är att jag som barn var tvungen att avsluta dagens lekar vid den tiden för att komma hem och äta middag. Sedan var det väl barnprogram och sängdags kan jag tro.

Så det är ju bara att räkna på fingrarna. Åtta månaders sommar – det blir många timmar eftermiddagsblues det.

Well, you can´t have it all. De andra timmarna är ju faktiskt inte så pjåkiga. Alls.