Minns en fredagskväll anno 1990. På den tiden vikarierade jag som biologi- och idrottslärare på högstadiet i Habo. Just denna kväll satt jag på en stol hemma hos familjen Johansson med skakande ben. Det var inte av rädsla som de darrade, utan det var dagens sex (!) workout-pass (ja, det hette så på den tiden) som fick musklerna att rycka av utmattning. Som den ambitiösa – och på den tiden vältränade – gympalärare jag var så avverkade jag helt sonika workout-pass för samtliga klasser. Och överlevde.Igår hade jag en liknande känsla i benen. Jag hade gett mig den på att springa i minst en timme och snörde därför på mig löparskorna, bad Jonas att tanka ner någon arg musik på iPoden och begav mig ut. Åtskilliga uppförsbackar och närmare bestämt 70 minuter senare så kom jag hem. Bara för att pina mig ytterligare så adderade jag lite mag- och armövningar till träningen.
Men, nu är jag ju inte nitton år längre, så efter duschen så lade jag mig på soffan – och stensomnade av pur utmattning. Resten av eftermiddagen och kvällen var jag overkligt trött i kroppen. Men jädrigt stolt!
För övrigt så har vi ett groende golfämne i familjen. Vilma och Jonas stod och finslipade svingen igår och enligt den stolte fadern så fick Vilma uppmuntrande kommentarer från folk runt omkring. En styck golfbag som reades ut står numera i barnens rum och glänser. Känns som om ålderdomen är tryggad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar