Livets sista dag

I snart ett dygn har vi varit bortkopplade från omvärlden. Ja, alltså vi kom inte åt internet – inte förräns nu. Igår eftermiddag drog nämligen ett imponerande åskväder fram över Sydney. En av knallarna var öronbedövande och kom i direkt anslutning till en blixt som inte var av denna värld. Jag som tycker att åskväder är ganska mysigt kunde inte hålla mig från att ge ifrån mig ett tjut – och eftersom jag har en fallenhet för att överdriva så kan jag passa på att säga att jag minsann tyckte mig känna en liten tryckvåg (resten av familjen kanske inte är av samma åsikt…).

Hela familjen stod på terrassen och tittade på skådespelet. Plötsligt sa Vilma med ödesmättad stämma:
– Det här är sista dagen vi lever.

Och HADE det varit så att gårdagen hade varit vår sista dag på denna jord så hade det ändå varit en ganska bra avslutning. Jonas hade fått en ryggbehandling av vår vän Michael som inte hade varit nådig – men bra. Alvin hade genomfört en förstklassig simlektion och tangerade nästan Ian Thorpes freestylerekord. Vilma hade gått sin andra inskolningsdag i skolan – denna gång med klänningen på. På hemvägen inhandlades en skolhatt och skolväska, vilka hon var omåttligt stolt över. Och jag hade njutit av en härlig träningsvärk efter att ha försökt slå mitt sjuttiominuters löparrekord i söndags – fast det bidde bara 55.

Men, ödet ville annorlunda – så vi kör på som om Vilmas profetia aldrig har uttalats.