Ärftligt beteende fascinerar

Att delar av utseendet ärvs av barnen är kanske inte så konstigt, men jag tycker nästan att det är lite läskigt när även beteenden följer ättelinjen.

Minns tydligt en sommardag på slutet av 70-talet. Det rådde krisstämning på Kärrsvägen. Grannens bil hade fått sig en rejäl repa och den rådiga dottern samlade därför barnen i grannskapet till förhör. Det fanns en misstänkt, en liten Sandra, som precis hade lärt sig att köra sin trehjuling. Domaren hade även hon sina aningar om vem den skyldiga var, något som hon inte höll tyst om.

Då, när det blev min tur att svara på frågorna om repans uppkomst (ingen kunde misstänka en glasögonprydd flicka med 24-tumsstora glasögon och prydliga flätor – och jag var dessutom högst oskyldig) så kände jag det som mitt kall att försvara lilla Sandra. Så på Marias frågor svarade jag utan att blinka att ”jag tittade ut genom fönstret just den dagen det hände och vinkade till Sandra som cyklade och då såg jag jättetydligt att hon INTE körde in i bilen”.

Idag tycker jag att min lilla lögn var väldigt ädel. Och därför måste jag ju ha samma inställning till vår dotter när hon ger sig ut på liknande gungfly – oftast med uppsåten att krydda historien en smula.

Därför blev jag inte förvånad då Vilma, efter att ha sett bilden på lillkusinen Heddas sotarmanöver, berättade en utförlig historia om när HON minsann kröp upp i samma skorsten (”Fast jag gjorde det när ingen såg på för jag såg att alla andra var i ett annat rum just då.”). Storebrorsan granskade henne kritiskt och undrade NÄR i tiden detta utspelades.
- Jaaa, det var ju när jag var fyra och ett halvt.
- Men du fyllde ju fyra år här i Australien.
- Jaaa, men det var nog kanske när jag var tre och ett halvt då.

Högst ovisst om brorsan köpte storyn. Jag gjorde det nästan – Vilma är trots allt Vilma…