Existentiella tankar

Det finns en familj i Skåne som lever i en absolut mardröm. Dottern Moa fick sin cancerdiagnos när hon var i sju. Nu är hon nio. Och det förskäckliga är att hon nog aldrig kommer att få uppleva sin tioårsdag. Hennes mamma skriver en blogg som jag har följt under en längre tid. Där har vi främlingar fått följa deras kamp mot cancern och klockan.

Igår gick jag och köpte två t-shirts med Australienmotiv på, en till Moa och en till hennes minst lika tappra bror, och postade dem. Jag vet att en rosa souvenirtröja med glittriga koalor på inte utplånar några cancerceller. Men om en nioårig flicka som har gått på mediciner så starka så att de kan ta död på det mesta – utom just cancern – blir glad över en enkel t-shirt och kanske för stunden glömmer sin smärta, ja då är det värt allt. Läs och berörs, och skänk gärna pengar till Barncancerfonden: http://moahenriksson.blogg.se/index.html

När man tar del av familjen Henrikssons liv blir man så oändligt tacksam för det liv vi, familjen Borglin, lever; friska och för det mesta glada. Och trots att vi älskar att resa och har satsat våra sparpengar på att verkligen se och uppleva så mycket som möjligt i den här delen av världen, så är det alltid de små stunderna som väger tyngst.

Som igår när barnen och jag tog en gemensam kvällsdusch. Medan de varma strålarna strilade ner på våra ryggar så initierade Alvin ett väldigt spännande existentiellt samtal. Alla skulle vi säga vad vi trodde hände när man dog. Inga begränsningar, utan man fick tro på hur många teorier man ville.

Alvin trodde att man blir ett djur när man dör. När man dör igen så blir man ett nytt djur. Och så håller det på tills man har tickat av alla djur som man har på en lista som man har fått – maskar, skalbaggar och humlor räknas också. Efter att man har levt sitt sista djurliv så kommer man upp till himlen. Där ser allt likadant ut som här på jorden – som en exakt kopia – med den enda skillnaden att allt är osynligt och ligger på molnen. Efter att man har levt sitt liv där, som den människa man är idag, så kommer man till Bröderna Lejonhjärtas Nangijala, för att till slut dö och hamna i Nangilima. Där är man resten av tiden.

Vilma å sin sida hade funderingar över hur det skulle bli när gammelfarmor Vanja inte längre lever. Skulle nu moster Else bli gammelfarmor eftersom hon numer är släktens äldsta? Moster låter ju betydligt yngre än gammelfarmor.

Kloka tankar. Tacksam mamma.