Sista dagarna

Tillbaka igen

Nu är det över. Slut. Färdigt.

Vårt liv i Australien har sedan i söndags kväll övergått från verklighet till minne; inga fler flat whites (som latte fast med lite mindre mjölk) framtrollade av Miles, inga fler salta vågor (inklusive oroligt hajfen-span), inga fler utmanande och utvecklande yogaklasser med min härlige yogalärare och hans indiska plingplong-piano, inga fler rafflande tennismatcher mellan Jonas och kusin Johan, inga fler volter i poolen, inga fler färder i Eco Diablon, inga fler jobbpendlingar med färjan förbi Operahuset, inga fler fotbollsmatcher i Brookvale Chargers matchtröja och inga fler danslektioner för miss Jennifer.

Istället så blir det svensk färskpotatis, två års eftersatt trädgårdsskötsel, sökande efter svenska uttryck (det är BARNEN som har fått Dolph Lundgren-syndrom), doften av svensk sommar (litet minus att Jonas har fått tillbaka sin gräsallergi!) och efterlängtade möten med familj och vänner. Och det är minsann inte fy skam det heller – tvärt om!

För övrigt så håller Jonas och jag tummarna för att inte någon i familjen råkar ut för en olycka och behöver uppsöka läkare inom den närmaste månaden. Den som tror att kvarnarna på Skatteverket mal i raketfart tror fel; det tar nämligen mellan två till fyra veckor innan vi är folkbokförda igen, så fram till dess så har vi inga giltiga personnummer och kan därmed inte avnjuta samma sociala trygghet som alla ni andra. Känns inte så lite snopet.

För att göra inträdet i svenskt Svenssonliv än mer utdraget så slutade vårt första besök på Skatteverket med att en väktare blev knivhuggen. Polispiké och ambulans kom och alla vi som befann oss i byggnaden släpptes först inte ut. Två timmars väntan resulterade i att vi fick gå därifrån med oförättat ärende. En och en halv timmes väntan idag resulterade i nya blanketter som ska skickas in så snart som de första blanketterna landar i brevlådan. Det är kul nästan jämt.

I skrivande stund letar Jonas efter bil (bilköp med tillhörande försäkring utan giltigt personnummer blir en delikat uppgift att ta itu med) medan jag fixar och trixar hemmavid. Barnen är outsourcade till syrran. Första lasset med kläder och leksaker kommer förhoppningsvis i slutet av veckan. Möblerna och resten av vårt materiella liv landar om två månader.

Jaa, ni…. Tiden är nu även inne för att avsluta vårt äventyr i ord och bild, och eftersom en bild säger mer än tusen ord så blir sista inlägget lite bilder från vårt sista resstopp Hong Kong.

Ta vara på livet – och kör så det ryker!
Cilla, Jonas, Alvin & Vilma

Hett Hong Kong fascinerar

Jag fortsatter trenden med att knappa pa engelskt tangentbord - denna gang var jag tvungen att logga in via kinesiska instruktioner! Himla tur att det har blivit ett och annat inlagga sa jag minns vilka knappar det ar som galler.

Hong Kong bjuder pa trettiogradig varme, eller ska jag kanske saga hetta. Luftfuktigheten kryper inte under 99,9 procent sa det klibbar skont pa ryggen hela tiden. Om nagon sitter och funderar pa att ga pa Disneyland i detta klimat, sa vill jag bara beratta att det inte gors utan anstrangning och litervis med svindyrt vatten.

For ovrigt sa ar Hong Kong en klart spannande stad: skyskrapor hoga som molnen och lika manga som stenarna i en genomsnittlig smalandsk aker (och detta innan bonden har lagt ner ett ar pa att rensa bort de flesta). Trafiken ar enorm och det myllrar av manniskor. Det kanns verkligen ett man ar i Asien, i Kina for att vara korrekt. Dofterna ar asiatiska och nattmarknaderna fullkomligt sjuder av aktivitet, plastleksaker och farggranna frukter. Lyxbutikerna star som spon i backen i bjart kontrast till miljonprogramsomraden pa vilka tvatten hanger ut fran fonstren som varsta italienska bakgard. Fascinerande stad att besoka, men absolut ingen stad som man (jag) skulle vilja bo i under en langre period.

Idag besokte vi Hong Kong Island och akte den legendariske Star Ferry. Ikvall blir det en ny marknad. I morgon bitti ringer vackarklockan klockan 4.45 for direkt avfard till flygplatsen. Tretton timmar forsta streckan och ytterligare tva fran London till Stockholm.

Jag spar fyra mora resenarer som mycket forvantansfulla laser upp dorren till Tallrisstigen 13.
Bilder fran Hong Kong kommer!

Sista natten

Nu ar det hard core som galler! En styck dator utan svenskt tangentbord finns till buds, sa ni kan ju gissa vilka bokstaver som saknas.

Sista natten i Sydney. Det har varit en laaaang dag med logistikovningar pa hogsta niva - flyttgubbar och stadare ar inte alltid sa valdans kompatibla, om man sager sa, och eftersom huset pa 5 Brisbane Street inte ar overdrivet stort sa blev det en utmaning att passa in alla smapavar. Well, huset ar nu tomt pa alla tillhorigheter, smutsen ar borttrollad och papperen ar signerade att besiktningen avklarades utan problem.

Barnen blev rejalt firade i sina respektive klasser, och atminstone Alvin kande av vemodet. Dotterns kanselsprot ar inte fullt lika utvecklade. Men avsaknaden av sorgliga kanslor for Vilmas del kanske ocksa kan forklaras med ren och skar trotthet - hon fullkomligt dog i hyrbilen som vi skulle transportera tillbaka till hyrbilsfirman efter skolan; en liten fard pa 10 minuter.

Sjalv konstaterar jag att rosten min redan har farit sin kos. I gar var jag rejalt hes och hade ont i halsen - idag ar jag stum. Om jag tar i for kung och fosterland sa lyckas jag frambringa ett hogst oidentifierbart late som dessutom asamkar rejal smarta. I morse, efter att jag viskande hade bett Alvin att satta pa sig kladerna, kastade han en irriterad blick pa mig och kravde: Kan du sluta viska nu!!!

Lite stokigt att min stumhet blev ett faktum idag da jag hade tva kaffestopp och en lunch inplanerad for att saga farval. Tur att jag ar en fena pa yvigt kroppssprak och pa att lyssna! Och tur att Jonas var med pa tva av dessa och kunde tolka mina vasningar.

For andra natten i rad sover vi hos familjen Dahlstrom. Jonas haller som bast pa att packa ihop det sista, och barnen lyckades till sista coola ner sig och somna vid 22-snaret. Det badar gott for att de forhoppningsvis knoppar in under den forsta etappen pa var vag mot Tallrisstigen.

Nasta stopp: Hong Kong!

Skräpavyttring

Idag genomfördes Operation Förberedning. Allt skräp som vi inte ens försökte sälja på garageförsäljningen hämtades upp av svenske Lars i hans lastbil. Batterier och glödlampor ackumulerade under två års tid hamnar förhoppningsvis på rätt ställe (jag erbjöd mig att ansvara för dessa, men Lars lovade att han skulle ombesörja rubb och stubb enligt konstens alla regler).

Inte bara garaget är välsopat som ett parkettgolv; poolstaketet i glas, som inte har tvättats på två år, skiner nu så vackert att jag befarar att lågtflygande papegojor kommer att bryta nacken mot glaset.

Dessutom har jag tömt skafferiet och det mesta i kylskåpet. I egenskap av rensarmästarinna blir jag alldeles knäsvag av att hitta burkar och flaskor vars innehåll passerade bäst före dagen för ett år sedan. Urk!

Annars är vi väldigt nöjda med vår avskedsdrink som vi hade igår för alla vänner. Drygt femtio barn och vuxna kom förbi för att säga hej då, vilket såklart var rörande. Vilma som hade lyckats få feber kvällen innan (man KAN bara inte ställa in med inköpt mat och dryck upp över öronen, så det fick bli en liten alvedonhutt strax innan gästerna kom…) gick efter en stund omkring och önskade att alla skulle gå hem.

En timme efter att den sista gästen gått kunde ingen ana att det hade varit fullt pådrag i huset. Det enda som skvallrade om kalajset var de än mer trinda dammråttorna. Dammsugaren sålde vi i lördags förmiddags.

I morgon kommer flyttfirman och packar ihop allt. Vi har två hela dagar kvar av våra drygt två år i Sydney. Att säga att vi har blandade känslor är inte att säga för mycket.

(Kan hålla med om att matutbudet ser lite fjuttigt ut på bilden, men då ska ni veta att köksön dignade av läckerheter.)

(Varför kände jag mig tvungen att försvara bilden???)

Fotbollschamp och prylkrängning

Min enormt trötta hjärna ber mig att berätta om dagen på följande vis: Idag. Spelade. Alvin. Sin. Sista. Match. Lyckad. Därefter. Hade. Vi. Garageförsäljning. Lyckad.

Men mitt hjärta vill vara något utförligare, och eftersom det brukar vinna kampen så manar jag på fingarna så tangentbordet ryker.

Som alltid börjar lördagsmorgnarna tidigt för vår del (ja, ja Måns – du vinner stort!) eftersom vi måste bege oss hemifrån strax före åtta för att hinna till veckans fotbollsmatch. Det var en extremt trött mamma som låtsades vara en extremt pigg mamma (vi var på avskedsmiddag i går hemma hos några vänner) som körde sonen till matchen medan Jonas och Vilma stannade hemma för att förbereda dagens garageförsäljning.

Gissa vem som gjorde lagets enda mål? Jo, samma pojke som efter matchen ÅTERIGEN tilldelades priset för matchens lirare. Det var en rörd Alvin som tog emot pokalen och avskedspresenterna som lagkamraterna överlämnade. På hemvägen satt han tyst, och på frågan om hur det kändes svarade han att han inte ville åka hem till Sverige, utan fortsätta att spela i samma lag som han gör nu. Man märker att hemflytten blir allt mer påtaglig för honom, och han har gått ifrån idel toner i dur till att säga att han inte riktigt vill flytta till Sverige (jag laddar mentalt inför stora gråtkalaset då avskedet med bästisen Jack blir ett faktum…).

Medan jag hejade mig hes på Brookvale Charges så öppnade Jonas dörren för några väl tidiga loppisfyndare som på ett närmast oförskämt vis uttryckte sin stora besvikelse över att de inte fick titta på våra saker redan vid åttarycket, trots att det i annonsen stod att försäljningen skulle börja klockan 12. Men de fick vackert återkomma.

Tio i tolv öppnade vi garagedörren som vetter mot gatan och började bära ut våra prylar. Som genom att trollslag dök ett femtontal personer upp i samma sekund och började rycka i dem. Rean blev allt mer generös ju mer tiden fortskred och till slut hade vi lyckats kränga av riktigt mycket, även om några av de ”givna” succéerna förblev osålda (Cilla: grästrimmer. Jonas: skidor). Well, vi är väldigt nöjda med resultatet = mindre prylar och fyrahundrafemtio dollar rikare.

Dagen avslutades med en middag hemma hos familjen Ross, och fyra borglinare kollar nu i kors av trötthet. Faktum är att det var några minuter sedan jag hörde Jonas stämma inifrån sovrummet. Jag tror inte att de hann komma till slutet av boken.

Två års milstolpar

Jag talar för hela familjen när jag säger att vi för alltid kommer att vara tacksamma, ja närmast malliga, för våra två upplevelserika år i Australien. Skulle minnet svika oss när vi sitter och klapprar med lösständerna på hemmet om vilka år som vi egentligen bodde där, så finns det en hel del händelser som vi kan gå tillbaka till, händelser som finns inpräntade i varenda australiensare för all evig framtid (och eftersom mitt minne redan nu är något diffust i kanterna kan jag inte svära på att jag räknar upp milstoplarna i kronologisk ordning.)

Branden i delstaten Victoria:
Landssorg utlystes till följd av bränderna som härjade i delstaten Victoria, inte långt från mångmiljonstaden Melbourne. Många dog och ännu fler förlorade allt de ägde. Även vi har känt doften av skogsbrand vid ett par tillfällen, även om röken från Victoria inte nådde ända hit.

Svininfluensan:
Människor som hade besökt länder som Japan och Mexico var tvungna att passera en värmedetektor på flygplatserna innan de tilläts komma in i landet – allt för att förhindra spridningen av viruset. Vi var tvungna att skjuta upp semestern till Melbourne eftersom såväl barn som vuxna skulle hålla sig hemmavid – verkligen i karantän – upp till två veckor efter ett besök i staden med omnejd.

Det röda sandmolnet:
Miljontals ton röd sand från Australiens outback virvlade in över New South Wales och färgade hela Sydney röd-aprikos. Första tanken som slog oss när vi vaknade den morgonen och upptäckte det märkliga skenet var att en skogsbrand härjade på gatan. Spår av det finkorniga dammet kan fram till på måndag betraktas på barnens och gästrummets fönster (sedan trollar fönsterputsaren bort det).

Ovanligt många hajattacker:
Plötsligt inträffade den ena hajattacken efter den andra – varav den mest uppmärksammade var den där en militär som höll på med något dykuppdrag, ett löst stenkast från operahuset, blev attackerad av en bullshark. Han överlevde, men får numera klara sig med ett ben mindre. Min hajfobi har gått om spindelfobin, men har ännu en bra bit kvar till rädslan för krokodilerna (som tack och lov inte finns i New South Wales). Litar inte ett dugg på de där urtidsvarelserna!

Första kvinnliga premiärministern:
Ja, det inträffade faktiskt idag! Störtdykande väljarsiffror och massiv kritik fick nuvarande premiärministern att lämna sin post till förmån för vice premiärministern som är kvinna. En främmande kvinna kom fram till Vilma och mig på väg till skolan och berättade för Vilma att det idag var en stor dag för mig och henne själv, samt för resten av den kvinnliga befolkningen – detta var dagen då landet för första gången i historien skulle ledas av en kvinna.

Familjen Borglins milstolpe för dagen var att första flyttlasset lämnade 5 Brisbane Street.