Ovanligt äcklig fotkräm

Jag ryser bara jag tänker på det.

I går kväll kunde jag bara inte somna. Efter att ha vridit och vänt på mig ett bra tag så började jag till råga på allt att hosta. Trodde att jag kunde hoppa över hostmedicinen denna natt, men så var tydligen inte fallet.

Jag tassade tyst upp och började gå mot köket. Det var alldeles mörkt. Just då, i samma sekund som jag tänkte tanken att det nog är bra att man inte vet vilka andra djur som är uppe och tassar i vårt hem – just då trampade jag på något.

Alldeles under hålfoten. Det knastrade till och blev blött. Hade jag inte känt det blöta så skulle jag nog tagit knastrandet för en förrymd frukostflinga eller något annat skräp. Men det är sällan det blir blött om man trampar på cornflakes. Jag var tvungen att tända.

Där på golvet (där min nyduschade lilla fot hade klivit) låg en halvkrossad brun kackerlacka – och ur kackerlackans mage (bål/mittparti/kropp) kom det ut något kletigt i obestämd färg. URK!!!

Med blixtens hastighet hämtade jag papper och torkade upp kvarlevorna av det djur som sägs vara det enda djur som skulle överleva ett kärnvapenkrig (känns som pizzan och råttan-historien, men ändock) – men som uppenbarligen inte klarar av en storlek 37 över sig.

Och så ren som min högerfot är nu – så ren har den nog aldrig varit.

Trista lektioner

Idag gick Alvin i baklås när morgonbestyren började lida mot sitt slut och det var dags att gå till skolan. Han ville absolut inte gå till mrs Castle – lärarinnan i stödengelska.

Tårarna sprutade och han låg tjurigt på golvet i sitt rum och vägrade att gå. Han kunde bara inte förstå varför han var tvungen att gå till mrs Castle – nu! Han som redan kan engelska!

Det var en något besvärad mamma som inledningsvis tröstade, lockade och pockade, men som i slutändan tog till mer eller mindre förtäckta hot (inga pedagogpoäng där inte) för att till slut förmå honom att gå till skolan.

Besvärande, eftersom jag för bara knappt två månader sedan satt på studierektorns kontor och beklagade mig över hur många färre ESL-timmar Alvin hade jämfört med hur det är på andra skolor. Och studierektorn lovade att se över det hela.

En vild gissning är att Alvin skulle ge mig en rak höger om han visste att det är jag som ligger bakom de utökade supertrista, jättetråkiga lektionerna hos mrs Castle.

FAST – viss ljusning efter dagens ESL-lektion. En svensk pojke har börjat i skolan och går i klassen under Alvin. Så det var liiiiiiiiite roligare, enligt Alvin.

Puh.

Vilma Alshammar

Nyss hemkomna från Vilmas simskola. Och det är bara att konstatera – vi har en Alshammar i familjen.

Som jag redan har berättat så inleds simkarriären här nere med crawl, för att sedan avancera till ryggsim. Bröstsim är det tredje simsättet man lär sig (själv är jag svagare än ett överkokt spagettistrå på de två förstnämnda).

När vår familj badar är det bröstsim som gäller (även om Jonas är en fena på crawl), så det är naturligtvis det som Vilma är van vid att se.

Med tanke på simordningen i det här landet kan nu ju tänka er simlärarens förvånade min när Vilma utan förvarning övergick från att sprattla med armarna och kicka med benen till att göra några fulländade bröstsimtag.
– Hey, you are too advanced! utropade simläraren.

Jag satt stolt som en tupp på bänken bredvid bassängen (hörde alla ordentligt?).

Simläraren avslutade med att upplysa mig och en annan mamma om att våra döttrar bara hade två lager i sina flytdynor (läs: superbra!) ifall vi övade på egen hand.

Jo, jo.

Wallander - en sen ögonöppnare

Med start förra söndagen är våra söndagskvällar förvillande lika de söndagskvällar vi hade hemma på Tallrisstigen. Klockan 21.30 börjar nämligen Kurt Wallander – på australiensisk tv!

Det var då – när jag såg det första avsnittet Wallander textat på engelska – jag för första gången insåg att fransoserna och spanjackerna inte alls talar så direkt och nästan okänsligt som jag alltid har uppfattat dem på film (min franska är obefintlig och min spanska bara snäppet vassare).

Cilla Borglin, 37, insåg nämligen att man inte kan översätta allt, utan får hålla sig till de viktigaste orden. Dialekter och små ord som gör språket mer levande kommer ju inte alls fram. Wakie, wakie!!!

Och nu undrar jag såklart – vad mer här i livet går jag, helt ovetandes och felaktigt, omkring och tror på?

Tanken är hisnande.

Snorlobba i taket

Den lilla slimeaktige bollen som Vilma fick på kalaset sitter nu uppe i vardagsrumstaket och vägrar att falla ner. Ser ut som en stor grön snorlobba.

Försöken att peta ner den har bara resulterat i att den har kletat ut sig. Får väl hänga där tills Jonas kommer tillbaka.

Fräscht.

Discokalas

I det här landet satsar man på sina telningars kalas. Big time!

Alvins Star Wars-kalas med Jonas och mig utklädda till Star Wars-figurer, Star Wars-dansstopp och diverse Star Warsaktiga girlanger lite överallt kändes, efter dagen kalas, lite fjösigt. Vilma har nämligen varit på discokalas – med inhyrd dj/lekvärd!

Ett tjugotal barn i varierande ålder (många från Vilmas dagis) och nästan lika många föräldrar, samt gissningsvis födelsedagsbarnets mor- och farföräldrar var på plats. Medan barnen underhölls i vardagsrummet serverades det kakor och diverse dryck till de vuxna. (Så här långt kändes konceptet välbekant.)

Dj-tjejen var utrustad med headset och hade riggat både mickar och en ”ljuslåda” som blinkade lite discoaktigt. Vilma dansade glatt den första låten, men sedan suktade hon mest efter tårtan som stod så dekorativt i ett hörn. Den lilla nätta födelsedagstårtan bestod av tre våningar med färgglada cupcakes som dekoration runt tårtbollen högst upp. Runt om låg discokulor i alla regnbågens färger. Jag höll mig på behörigt avstånd till tårtan, eftersom jag hade på känn att en armbåge eller väska i bakverket hade gjort mindre succé.

Vilma har en osannolik förmåga att nästan bli ryggradslös när hon inte tycker att något är roligt. Axlarna sjunker ner så att händerna närapå når golvet och huvudet hänger tungt. Efter ytterligare tre danser började jag ana den pigga lilla gesten, men familjeäran klarade sig eftersom det var dags för en lek.

Ett paket skickades runt till barnen som satt i en ring och när musiken tystnade fick det barnet, i vars händer paketet låg, skala bort ett lager av papperet. Vilma såg med stora ögon hur barnen fick klubbor respektive godis, så förväntningarna var minst sagt skyhöga när musiken tystnade då hon höll i det. Hon himlade glatt med ögonbrynen mot mig och tog bort ett papperslager – bara för att upptäcka att hon hade fått en slimeaktig liten grön boll. Leendet dog.

Inte blev det bättre av att dj-tjejen delade ut klubbor till de barn som inte hade lyckats få någon present. Att godis/chips/tuggummi är hårdvaluta i en familj som stenhårt kör med fredagsmys och lördagsgodis kunde ju inte dj-tjejen veta.

Efter ett dignande fikabord och ytterligare dans samt fejktatuering, var det dags för barnen att få välja vilken färg man ville ha på den exklusiva godispåsen (bara påsen måste ha kostat en förmögenhet).

Summa summarum var det en nöjd Vilma som gav födelsedagsbarnet en kram som tack för kalaset.

Hm. Nästa födelsedagsbarn i familjen Borglin är Jonas. Undrar om han vill leka nonstop-leken eller ha discokalas?

Kastrullorkester

Ibland ska man bara vara tyst. Hur smart är det nämligen att berätta för knoddsen om hur Lisa och jag brukade leka trumorkester med hjälp av bunkar och kastruller?

Inte smart alls.

Men jädrar vilken ljudmatta de lyckades frambringa. Imponerande till trots.

Lomhördheten lägger väl sig lagom till kvällningen hoppas jag.

Dagisframgång och fantasifrämjande tolkning

Überpedagogen Jonas Borglin har gjort det igen. Med hjälp av samma strategi som vi körde med Alvin när han gick i baklås i skolan, så var det en glatt vinkandes Vilma som sa hej då vid lämningen idag.

Vi har kommit överens om att hon ska samla stjärnor utifrån olika saker som hon ska lyckas genomföra på dagis. Exempel på stjärnbedrift är att se glad ut när jag lämnar henne (just detta tyckte überpedagogen var lite väl magstarkt att begära – men det funkade faktiskt!), gå fram till något barn och fråga om de ska leka samt testa någon ny leksak.

Kom på mig själv med att göra hoppsasteg tillbaka till bilen efter lämningen – att ett glatt avsked kan känna så bra!

Jonas sitter i detta nu på planet som efter elva timmar i luften landar i Shanghai. Förutom en och en halv dags sightseeing ska han vara en av huvudtalarna på en stor tillställning i Amex’ regi. Vi har länge målat upp olika scenarier över hur det kommer att gå till när han ska utbilda 1500 kineser med hjälp av en tolk som ska simultantolka på mandarin. Behövs inte mycket fantasi för att se det framför sig (slutar alltid med att Jonas knuffar ner tolken från scenen eller liknande).

För övrigt så har jag precis avskedats som spelpartner till Alvin. Trots åratals dansträning där simultanförmågan verkligen har satts på prov är det en omöjlighet att få den lilla gubben att gå åt rätt håll och hoppa eller skjuta när den ska det. Däremot duger jag till att sitta bredvid och titta. Och det är ju jättekul...

Dagisdepp

Vi befarade att den skulle dyka upp, men hoppades såklart att den skulle utebli: vi talar om den stora dagisdeppen. Den lilla glada dagisflickan är numera utbytt mot en ledsen liten Vilma som absolut inte vill gå på dagis.

I fredags sa hon med ynklig röst när jag hämtade henne att det kändes som att vara i fängelse. Snacka om en mental tjottablängare rakt i hjärteroten på Jonas och mig!

Idag var det en tårögd Vilma som fick en tröstande kram av en av fröknarna när jag lämnade henne.

Det är som om hon nu har insett att hon faktiskt ska vara på dagis – på riktigt. Det är inte något tillfälligt spännande som snart kommer att ta slut.

Att det sedan bara är två dagar i veckan både förenklar och försvårar det hela. Det är troligtvis lite för få dagar för att hon utan problem ska komma in i rutinerna och snabbt lära sig språket (Alvin fick ju en crash course utan dess like med fem dagar i veckan – utan inskolning). Men samtidigt är det en stor portion lyx att bara gå två dagar i veckan.

Hur man än vrider och vänder på det så blir det knasigt. Uppiggande och konstruktiva råd önskas!

(På bilden ses Vilma på sitt vanliga sprudlande humör - inte riktigt samma muntra miner vid lämningen direkt...)

Absolut ingenting

Inte ens Joe Labero har så häpnadsväckande tricks för sig att det slår ett barns förmåga att slå ”på” och ”av” beroende på om de har alvedon i kroppen eller inte.

När Alvins feber steg kröp han huttrande ner under en filt och ville sova, men så snart temperaturen nått normalvärden lekte han högljutt med syrran.

Jonas är bättre och laddar inför jobbresan till Shanghai på fredag. Florence Nightingale är grymt avundsjuk.

Inget revolutionerande har med andra ord inträffat innanför de bacilluskiga väggarna idag.

Simskola och feber

Idag var det Alvins tur att börja på simskola. Vilma hade några timmar tidigare glatt plaskat omkring i vattnet – lika överlycklig även denna gång.

Efter ett litet missöde – jag gick fram till fel lärare (det är 4-5 olika grupper som tränar i samma bassäng) vilket resulterade i att Alvin var i särklass sämst i sin grupp. De andra var både äldre och simmade bättre. Det hela redde ut sig efter cirka tio minuter och Alvin hamnade i rätt grupp.

Simläraren var en bastant dam som frenetiskt tuggade tuggummi under hela lektionen. Hade jag varit Alvin så skulle jag känt mig ytterst liten och bortkommen i bassängen, och han såg helt ärligt inte så kavat ut. När det var fem minuter kvar undrade han när lektionen skulle vara över – han frös så in i vassen. Men han höll tappert ut och sträckte på armar och ben efter bästa förmåga.

Bästisen Jack gick i gruppen bredvid och han drillades av en ännu äldre dam som högt och ljudligt tillrättavisade barnen (hade jag varit Jack så skulle jag i den åldern ha börjat gråta).

Men efteråt var Alvin trots allt glad och nöjd. Han tyckte det hade varit roligt – men väldigt kallt! Jack såg oförstående ut – det hade ju varit jättevarmt.

Denna diskrepans fick sin förklaring någon timme senare vid middagen. Alvin hade 39,5 grader.

Så nu ligger det en, av simning och feber, trött Alvin i sin säng och sover. Vilma ligger klarvaken och lyssnar på Emil.

Eftersom även Jonas är febrig och allmänt seg, är det numera Vilma och jag som håller ställningarna.

Hemlig gäst

Första gången jag träffade Alvins lärare i stödengelska slog hon entusiastiskt ihop händerna och undrade hur det gick med cyklingen. Hon hade hört av Alvin att det var mitt största intresse.

Cyklingen? Jag log lite skevt.
- Tackar som frågar, jo det går bra.

Insåg att det var ett litet lingvistiskt missförstånd mellan sonen och Mrs Castle, men för att Alvin inte skulle tappa ansiktet så höll jag glatt med.

Idag hände det igen.

Jag tillhör numera den trogna skaran mammor (jämlikhet är inte ett välkänt begrepp i det här landet) som drar mitt strå till stacken och hjälper till i skolan. En gång i veckan ska jag vara en ”reading mum”, dvs lyssna och korrigera barnen när de i smågrupper övar läsning. Inledde gravallvarligt med att skrämma upp min lilla grupp med att säga att all läsning skulle ske på svenska (söker de nya förmågor på Norra Brunn, månntro?).

Alvin hade sett fram emot att jag skulle vara på skolan och hoppades innerligt att han skulle hamna i min grupp. Nu var det så oturligt att tisdagar är ESL-dag (English as a Second Language), så det var en slokörad Alvin som gick upp till Mrs Castle.

När jag var klar med läsningen (och Vilma VERKLIGEN ville gå hem) ville jag säga hej då till Alvin, så vi gick upp till Mrs Castles klassrum.

Efter att ha utbytt diverse artighetsfraser så slog Mrs Castle ånyo ihop händerna och sa:
- I heard you had a special guest this weekend! How exciting!
- Hrm... Well, yes... (försökte möta Alvins blick för att möjligtvis kunna avgöra vad han hade menat. Nog för att Jack är speciell för honom, men kanske ändå inte på det här viset).
- Yes, Alvin told me all the things that you have done. How thrilling!
- Eh, well you ment Jack, didn’t you? sa jag vänd mot Alvin och kände hur jag balanserade på slak lina – jag ville ju verkligen inte hänga ut honom om han nu (återigen) hade missförstått Mrs Castles fråga.

Vid det här laget hade Mrs Castle fått ett litet frågande uttryck i ansiktet, även om hon fortfarande log artigt.
- Aha! sa jag och försökte se ut som om jag var en extremt trögtänkt rackare som just kommit på något smart. Alvins of course means that my husbands’s brother is going to visit us within a couple of days.
- Aha! kontrade Mrs Castele och såg ut som även hennes polett hade trillat ned. Oh, Alvin was talking about what will happen in the future, not what had happened in the past. So what’s his name, this uncle of Alvin?
- Martin, svarade jag och på hennes ansiktsuttryck kunde jag utläsa att det inte var samma namn som Alvin hade berättat om. Skit.

Senare vid middagen frågade jag Alvin vad och vem han hade berättat om.
- Äh, jag kom inte på vad vi hade gjort i helgen, så jag hittade på. Det brukar jag göra.

Nästa måndagmorgon ska jag noga repetera den gångna helgens aktiviteter för Alvin. Annars komer jag för alltid att framstå som en komplett idiot varje gång jag pratar med Mrs Castle.

Sydney o'hoj!

Möra och trötta. Ja, det är vi alla efter en hel dag på havet (även om barnen verkar betydligt piggare än Jonas och jag – varför är det alltid så?). Med rågade kylväskor och diverse badprylar så äntrade vi motorbåten som Alvins bästis Jacks familj har i sin ägo.

Vi började med att åka in till Sydney, förbi operahuset och under Harbour Bridge. Känns fortfarande lite overkligt att se dessa Australienikoner ”livs levande”. Därefter hoppade vi iland vid Sydneys mest prestigefyllda yachtklubb, där Andys pappa är medlem, för kaffepaus och båtspan. Här känns den pågående ekonomiska krisen extremt avlägsen, om man så säger.

Vidare till en vik som hade lockat till sig massvis med båtar. Det finns överlag väldigt många båtar som håller till på en relativt liten vattenyta, så den som när en dröm om att få ligga och guppa ostörd i en naturhamn här kan bara glömma det – to busy. Tvärtom var det som att köra på autobahn – Andy var tvungen att hålla tungan rätt i mun för att inte krocka med någon av de andra båtentusiasterna.

Kastade ankar, badade (barnen och Andy – vi andra skyllde på allt möjligt eftersom vattnet var ganska kallt här ute) och intog lunch. Visslade till oss glassbåten som kom med iskall förtäring. Kaffebåten var ute på annat håll.

Därefter kastade vi i en stor badring som hade handtag på sidorna och en botten som satt fast i själva ringen. I den hoppade två själaglada pojkar som fick åka efter motorbåten. Som vattenskidor fast utan skidor. Typ.

Trötta och nöjda åkte vi sedan hem igen (och barnen fortsatte att bada i poolen).

Som den landkrabba jag är känner jag fortfarande hur kroppen gungar... Skepp o'hoj!

Språkligt nytänkande

Vilma har fått ett paraply som ser ut som en stor humla. Hon är mycket nöjd med det och brukar gå omkring med det när lusten faller på. Och det gör den ganska ofta.
- Man kan ha det när det regnar eller när det solar!

Simskolepremiär med besked

Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli. Och eftersom nationalsporten i detta land är simning är det bara att ta seden dit man kommer – barnen ska från och med nu vässa sina simfärdigheter i simskolan.

Alvin gjorde ett tappert försök för något år sedan i den lilla kalla poolen i Gångsätrahallen, men skrämdes upp på land av simskolläraren (även jag tyckte faktiskt att hon var lite ruggig). Trots den tröga starten kan han nu för tiden simma bröstsim, flyta och dyka (om än med ett högljutt magplask som följd). Enligt den australiensiska simtraditionen står crawl på tur. Första gången i simskolan för Alvin blir på tisdag.

Vilma däremot har redan haft sin första lektion. Jag log konstant under en halvtimme då Vilma alldeles euforisk lydde simlärarens minsta plask. Hon visste knappt till sig av lycka, drog upp axlarna mot öronen och fnissade samtidigt som hon gjorde tummen upp mot mig en gång i minuten. Simläraren var tvungen att be henne stänga munnen när hon tog sig fram i vattnet med kickande ben och sprattlande armar (grunden till crawlingen antar jag) eftersom hennes breda leende släppte in på tok för mycket vatten.

När lektionen väl var över kramade Vilma om sin simfröken och frågade mig om det inte var dags för nästa simskola – nu på en gång.

Själv minns jag mina simskoledagar i det bruna kalla vattnet i Furusjön. Bragden låg i att vara kvar i vattnet eftersom varenda vettig person ansåg temperaturen vara omänskligt låg. Men jag lyckades ändå kamma hem några simmärken som jag sedan prydde min röda sammetssköld med. Fast inte fnissade jag mig igenom lektionerna direkt.

(Bilden är tagen vid ett annat tillfälle, men som ni ser är det inte mycket som brukar tynga denna unga frökens axlar.)

Sovrumsbesök

Det var i går kväll det inträffade. Barnen låg och sussade och även Jonas hade fått besök av John Blund. Jag var mitt uppe i läsandet om den kvinnliga misären i Afghanistan (A Thousand Splendid Suns – läs den!) när jag plötsligt skymtade något i ögonvrån.

Högt uppe på sovrumsväggen satt jordens största spindel!!! Den var så fet och så stor att jag från tre meters håll lätt kunde se att han/hon (alltid lika osäkert med könsbestämningen) saknade två ben. Då snackar vi tjocka ben!!!

Utan att släppa besten med blicken började jag frenetiskt att ruska på Jonas som imponerande snabbt kom upp på benen. Jag rusade till vår dödskallehylla där alla möjliga giftiga spindel-, kackerlacks- och myrsprayer står (ja, mamma – det är högt upp så inte barnen når). Beväpnad med en flaska återvände jag till sovrummet.

Jonas hade nu ställt sig på sängen redo att ge inkräktaren en omgång med sprayen.
- Ta på dig en långärmad! Den kanske attackerar! sa jag i ett försök att inte bli änka vid 37 års ålder.

Jonas tittade bara lite snabbt på mig och himlade med ögonbrynen. Själv satte jag på mig gummistövlar (!) och min morgonrock. Nu var jag beredd.

Jonas skickade iväg några giftmoln över spindeln som vacklade till lite grann. Efter ytterligare några puffar föll den till marken (med en duns?). Snabbt som blixten satte jag gummistövelsulan i skallen på honom – och lika snabbt hoppade jag tillbaka och kved lite otufft.

Den var död. Och fanns det något livstecken så tog kloakråttorna hand om det som var kvar.

Jag förbjöd på stående fot alla kittlande små skämt som jag hade på känn skulle dyka upp (att jag sedan drog en liten bit papper längs med Jonas arm hörde inte riktigt dit) och nattens drömmar handlade oavkortat om farliga spindlar.

MEN – för att familjen Karlberg inte ska sälja sina flygbiljetter på eBay när de läser detta, så kan jag meddela att detta tydligen var en högst ofarlig spindel, en så kallad huntsman.

Helt ofarlig. Bara enormt vedervärdig.

41-årig ungdom

Har man tur så kan man få skymten av en Porsche som slickar vägen mellan Göteborg och Trollhättan. Vid ratten sitter ingen mindre än födelsedagsbarnet Erik Borglin.

Än en gång – stort grattis från oss alla!

Skojiga skånska språkinslag

För drygt fem månader sedan var det fyra svenskar som bytte Stockholm mot Sydney. Den äldsta var redan vid Arlanda vass på engelska. Den näst äldsta dras med lite dåligt språksjälvförtroende (och en irriterande förmåga att uttala latte med klockren brittisk accent) – men minus några språkliga grodor så funkar det bra.

Den yngsta har utvecklat en underbar svengelska som bara hennes närmsta familj förstår (och ibland inte ens de), men som tar sig för varje dag. Den näst yngsta kommer att lämna Australien efter ett par år med en klanderfri aussie-dialekt.

Jonas och jag bara tittar på varandra när Alvin pratar engelska – finns inte en chans att vi kan uttala orden så som han gör!

Håll tungan rätt i mun och testa följande glosor:
Over = eåuve
No = neåj
Go = geaå
Play = plaaaj
Indiana Jones = Indijaana Djouns
Luke = Leujk

Det låter ungefår som om man pratar engelska med grov skånsk dialekt - fast utan de rullande "r"-en.

Geaå Alvin, geaå!

Livsfarligt trädgårdsbesök och femkilosbats

Nu har vi sett en. Den satt och lurade utanför grinden till poolen. En liten svart rackare med ett tydligt rött streck på ryggen. Australiens näst giftigaste spindel; redback. I VÅR TRÄDGÅRD!

Men, tro det eller ej – mötet blev väldigt odramatiskt. Fram med lite spindelspray och adjöss med den. Men det är klart – bara vetskapen om att åtminstone ett exemplar har sprätt omkring med sina åtta ben i vår trädgård känns lite olustigt.

Ett annat djur som vi fascinerat har tittat på idag (det här inlägget tillägnas dig, Oscar!) är den megastora fladdermusen som bor i den botaniska trädgården inne i Sydney. Stora rödbruna håriga kroppar som omslöts av de karaktäristiska fladdermusvingarna där de hängde upp och ner i stora klasar i träden. De hade ett ganska ruskigt läte och jag skulle av flera anledningar inte vilja promenera omkring där efter mörkrets inbrott.

Annars har större delen av helgen dominerats av Alvins och Jacks lek (Jack sov nämligen över). Det har varit Star Wars och Indiana Jones för hela slanten. Vilma släpptes bara in i leken om hon åtog sig de allra tråkigaste rollerna. Som den storasyster jag är uppstod lite blandade känslor över detta. Det var inte alltid superlattjo att ha syskonen i hasorna så snart man hade en kompis på besök… Lillebror Jonas kunde nog leva sig in i Vilmas situation.

Så det blev det som det blev – ömsom bannor och ömsom egna lekar med Vilma. Just nu är det mycket herr Nilsson (hon ska sitta bara på en axel – bra belastning för ryggen...).

I morgon blir det nog strandliv med kusin Johan med familj – om vi nu inte vaknar av att himlens portar har öppnat sig. Dödar man en redback utan någon som helst vedergällning?

Efterlysning

Jag har lite problem med min maillådda - den vill inte alls spara så många mail som jag vill. Ytterst irri! Vi för en ojämn kamp, vilket tillsvidare har resulterat i att jag har varit tvungen att slänga en massa mail - och därmed blivit av med många adresser.

Så, snälla - maila över era mailadresser så lovar jag att spara dem snyggt och prydligt.

Misstänker dessutom starkt att vissa inte ens gått iväg. Bland annat har jag besvarat dina två senaste mail, Agneta, men jag befarar att de har rymt iväg in i mörka cyberspace.

Så, vassego alla nära och kära: cecilia@jamenvisst.se

Smart speltidsinläsning

Det stora pedagogpriset går återigen till familjen Borglin! Denna gång var det jag som var hjärnan.

Jag tror att jag redan har berättat att Alvin får spela dataspel/Playstation tre timmar i veckan (en timmes efterlängtad ökning från den dagen då han fyllde sju). Vilma är inte lika besatt av spelandet, men omfattas såklart av samma regler (hon halkade med på tidsökningsbananskalet fast hon bara är fyra… Don’t mention the war för Alvin!).

Alvin har dock möjlighet att läsa ihop ytterligare speltid. En minuts läsning ger motsvarande speltid. Idag dök frågeställningen upp – hur ska Vilma göra för att få mer speltid? Det var då jag kläckte det.

I sjuårspresent fick Alvin en bok från sin mormor och morfar i vilken brödtexten är på svenska, men som är fullproppad med bilder under vilka det engelska ordet står samt en svensk översättning.

Så, nu pekar Alvin på de olika bilderna och Vilma gissar vad respektive sak heter på engelska. Alvin läser därefter det rätta svaret.

Speltid till båda (inklusive ökat engelskvokabulär och läsövning) och egentid för mig. Briljant om jag får säga det själv!

Bildtext: Vilma lyckas bli trampad av en 150-kilos jättesköldpadda som hon just hade pussat. Turligt nog hann hon dra in tårna.

Upside Down

Somliga straffar gudarna på en gång. Jag ska sluta att retas med mina sol- och värmerapporter. Idag är det för bövelen bara 10 grader utanför rutan. Hur är det möjligt? Vi badade ju i havet igår.

Down Under borde döpas om till Upside Down.

Nygräddat rågbröd

I ett land där man passar på att köpa en lott den dag då man hittar ett bageri som säljer bröd med fibrer i (turdag!), blir lyckan extra stor då man känner lukten av nygräddat rågbröd i det egna köket.

Detta inträffar här och nu. Mmmm…

Tack IKEA för att ni tillhandahåller rågbrödblandning från Finax!

Eftermiddagsblues

Jag har drabbats av det så länge jag kan minnas. Det slår aldrig fel – så snart sommarmånaderna nalkas kommer känslan krypandes framåt halv fyra-snåret på eftermiddagen. Jag talar om eftermiddagsbluesen.

Spelar ingen roll hur roligt jag har det just då, jag drabbas ändå av ett stråk av vemod. Känslan håller i sig i någon timme eller två – oftast fram till dess att det blir kväll. Då känns det återigen toppen.

Min egenhändigt ihopsnickrade teori är att jag som barn var tvungen att avsluta dagens lekar vid den tiden för att komma hem och äta middag. Sedan var det väl barnprogram och sängdags kan jag tro.

Så det är ju bara att räkna på fingrarna. Åtta månaders sommar – det blir många timmar eftermiddagsblues det.

Well, you can´t have it all. De andra timmarna är ju faktiskt inte så pjåkiga. Alls.

Dinosaurieportioner och ryggfenor

Home sweet home! Nu har vi kommit hem efter att ha tillbringat tre nätter i banjoland – hundra dollar på att alla var släkt med varandra på något vis.

I fredags packade vi bilen full med snorklar, boogie boards och allehanda uppblåsta badattiraljer och åkte knappt tjugo mil söder om Sydney till en bukt som heter Jervis Bay. Enligt alla broschyrer finner man här några av världens vitaste stränder. Och ja... Det var väl i stort sett vad Huskisson hade att erbjuda. Så det var ju minst sagt lite retligt att solen vägrade att visa sig (förutom idag när vi åkte hem) utan skickade fram de mörka regnmolnen istället.

Men, inte satt vi och deppade på hotellrummet för det. Man kan ju faktiskt leta upp fikaställen, inomhusbad och se kängurur också. Och Monopolet användes flitigt.

Från den här resan finns dessutom några ögonblick som vi bara måste få dela med oss av.

Första kvällen hade vi fått tipset att äta på RSL:s restaurang. RSL verkar vara något Lions-aktigt och finns lite här och var i landet. Restaurangerna är välkända för sin billiga mat – och rikliga portioner. Kan inte uttala mig om hur den genomsnittlige RSL-restaurangen ser ut, men den här var lika charmig som en skolmatsal – förvisso med utsikt över bukten.

Portionerna var verkligen stora. Groteskt stora. Det var nästan svårt att inte stirra på alla som lyckades få i sig sina enkilosköttbitar och hav av strips. Bäst som vi satt och fascinerat smygtittade på alla runt omkring oss, uppmanade en högtalarröst oss alla att resa oss upp och vända oss mot väster. Ljuset tonades ner och den otydliga högtalarharangen avslutade med att alla i lokalen unisont sa något. Därefter tändes ljuset upp till skolbespisningsnivå och alla samtal fortsatte som om inget hade hänt. Hade vi hedrat någon? Tackat för maten? Röstat fram en ny ordförande i klubben? Ingen aning.

Dag två regnade det åtminstone inte, så då gick vi ner till stranden. Vattnet var verkligen kristallklart och sanden kritvit, men jag undrar om turistbroschyrsförfattarna någonsin varit i Thailand…

Barnen plaskade glatt i vattenbrynet medan deras hönsmamma spejade över vattenytan på jakt efter hajfenor. Jag hann precis säga:
- Jag vet att det är superfånigt, men jag kan nästan föreställa mig ryggfenor som sticker upp ur vattnet…

DÅ. DÅ SER JAG ETT PAR RYGGFENOR!!!

Jag for upp, som skjuten ur en kanon, och började vifta med armarna.
- Där! Där!!! Jag lovar att jag såg något!!!!

Som för att lugna mig själv innan jag helt skulle klappa igenom i en fullbordad hjärtattack sa jag:
- Det är nog delfiner, det äääääär nog delfiner!!!???

När tunnelseendet lagt sig en smula såg jag att det faktiskt var delfiner. Och inte bara en utan flera stycken. Vi följde fascinerat deras framfart i vattnet, och var rätt nöjda med att ha besparat oss hundra dollar för en delfinsafari.

Idag stannade vi några timmar i en liten ort som heter Kiama. HÄR skulle vi helt klart ha förlagt vår lilla semestertripp! Den lilla välmående orten bjöd på både solsken och en marknad där vi köpte god marmelad och hemmagjord fudge. Vilma var i sjunde himlen då hon fick tillbringa en knapp halvtimme med små kycklingar, kaniner, marsvin, lamm, en liten gris och en minikalv som fanns i en inhägnad.

Nästa inplanerade semesterort är Cairns om några veckor. Kanske att vi måste besöka deras RSL-klubb för att se om även deras portioner mättar en hungrig dinosaurie – och kanske kan vi finna svaret på vem eller vilka man hedrar klockan sju på kvällen.

PS! Alvins tand nummer två är ute.

Förvirrande årstider

Boink! Hornen sköt upp i pannan på mig. Känner nämligen ett behov av att dela med mig av hur vårt väder ser ut just nu.

Klockan på mikron visar 9.45 på morgonen och termometern bekräftar den ytterst varma och klibbiga luften: 30 grader.

Blir lite tilt i huvudet ibland när man pratar om årstiderna här nere. Det ligger ju nedärvt att hösten inträffar någon gång i september – oktober, och att julen ALLTID infaller på vintern. Hur ska annars Tomten fara fram med sin släde? Och har någon sett en Disneyrulle där Kalle Anka och Musse Pigg firar jul i badshorts och äter hummer på stranden istället för kalkon framför brasan?

Här inträffar såklart julafton mitt i sommaren, och överallt kan man nu köpa vårkläder. Om några veckor går vi dessutom över till sommartid – mitt i oktober. Tilt.

När det väl regnar här nere då sätter barnen och jag på oss regnjackor och stövlar när Alvin ska till skolan. Det slår aldrig fel att telefonen piper till och jag får ett sms från vår snälla granne som undrar om Alvin vill åka bil till skolan eftersom vädret är så förskräckligt. Att gå i regnet är fullständigt otänkbart för en Aussie. Det krävs en riktig viking – indoktrinerad sedan barnsben – att leva efter devisen ”det finns inget dåligt väder – bara dåliga kläder”.

Så nu ska bikinin på!

(Se så förnuftiga vi är när vi håller till vid stranden! Här ska solen inte få en chans att bränna vårt ljusa skinn. Brun blir man ändå, kan jag tillägga.)