Sömnmiddag

Nytt Sverigebesök har anlänt – Lotta med barnen Isac och Cajsa håller som bäst på att anpassa sig till nya tidsrytmen. Igår, första dagen, så åt Cajsa middag med slutna ögon. Frågan är om hon inte sov, men den kurrande magen tvingade henne att tugga och svälja. Ganska imponerande faktiskt. Och det som var än mer imponerande var att hon dagen efter berömde kycklingspettet som hon hade inmundigat kvällen innan.

Och som ett brev på posten så beslöt sig de sprängfulla regnmolnen på södra halvklotet att gadda ihop sig över Sydney. Första kvällen blev det grillning ute på terrassen, men idag satt vi inomhus.

Lotta och barnen började avbetningen av Sydneys sevärdheter, medan vi andra vigde dagen åt simning – först Vilmas simning och några timmar senare var det Alvins tur att slipa på crawlingen. Båda är imponerande bra!

Jonas satte i vanlig ordning på pannlampan, kavlade upp ärmarna och gick ner till arbetsgruvan.

Lagen på min sida

Alvin satt och skrev i sin dagbok. Berättade då för honom om den gången då några kompisar till mig tjuvläste min dagbok medan jag åt middag. Kan ha varit i tolvårsåldern, men jag minns fortfarande att jag upplevde det som enormt kränkande. Avslutningsvis berättade jag för honom att läsa någon annans dagbok var bland det värsta man kan göra.

Alvin tittade storögt på mig.
- Står det i lagen?
- Nej, men det är viktigt att veta i alla fall.

Han funderade.
- Har du en lagbok? Om du hade en så skulle du kunna skriva till på sista sidan att man inte får läsa varandras dagböcker!

Om allt ändå vore så där enkelt.

Övernattning med stil

Igår var en stor dag för Vilma. Eller kväll, rättare sagt. Hon skulle nämligen få följa med Alvin hem till Jack och Thomas och sova över. Tvärs över gatan bara, men oj så spännande!

Bäst som vi vuxna (deras föräldrar var också här) satt i godan ro med bara några torra pizzakanter kvar på tallrikarna och lite vin i glasen kom Vilma farandes. Hon hade packat inför övernattningen. Hon höll stolt upp en lila glittrig liten kasse proppfull med saker som hon var tvungen att ta med sig: tre kjolar, ett linne, en tenniströja, nattlinne samt tandborste och tandkräm. Sarah och Andy undrade nog om de hade beviljat en veckas övernattning…

Eftersom Thomas somnade så fort de kommit hem bad Vilma om att få sova i de stora pojkarnas rum, så på ett par kuddar på golvet hade hon somnat in. Troligtvis med ett stort leende på läpparna.

Armhålsfjärt

Vilma bjöd på underhållning i natt. Till en början drog varken Jonas och jag på mungiporna. En elvisp som fäktar med armar och ben och utnyttjar sina kära föräldrar som kudde är inget man njuter av i mörkret.

När hon hade snurrat ett bra tag började hon vakna till. Nu var hon för varm. Så, raskt av med pyjamasen. Och nej, det var inte dags att gå upp än.

Jag såg att hon låg och tittade ut i mörkret. Plötsligt lyfte hon ena armen och satte den andra handen i armhålan varpå hon frenetiskt började flaxa.

En klassisk armhålsfjärtmanöver så där mitt i natten, det är inte ofta man får bevittna det!

Ormet kruper

Satte just hjärtat i halsgropen när jag kollade på denna lilla filmsnutt.
Obs! Inget för svaga hjärtan direkt.
http://mittklipp.aftonbladet.se/app/viewMovie.action?id=27353

(Pust! Måste nog lägga mig på golvet och fokusera på andningen nu.)

Brännsäkert öga

Det var dags för insmörjning av solkräm. Jag sprutade ut en klick i handen och började smörja in Vilmas ansikte. Dessvärre lyckades jag med bedriften att svepa med handen över ena ögat som olyckligtvis var öppet eftersom hon tittade på tv. Och alla som har fått solkräm i ögonen vet ju hur ont det gör.

Vilma ryckte till och protesterade högt.
- Aj, du tar solkräm i ögat!
- Förlåt, förlåt lilla loppan!

Hon gnuggade ögat en stund och sa sedan.
- Fast en sak som är bra med att ha solkräm i ögat är att man inte kan bränna sig då.
Efter en halv sekunds tystnad tillade hon:
- Fast man kan såklart inte se så bra.

Köpta barn

Idag var planen att barnen och jag skulle åka och spela bowling efter skolan tillsammans med en klasskamrat till Alvin. Men det visade sig inte bättre än att Ellis mamma hade glömt bort hela arrangemanget till framförallt Vilmas stora besvikelse.

Som plåster på såren beviljade jag ett litet glassinköp. Dessutom passade jag på att köpa kakor som Alvin ska få ha med sig i morgon på skolutflykten eftersom jag brukar göra det lite extra festligt då i matlådan (annars ligger där bara några förskrämda pannkakor, köttbullar eller syltmackor och skramlar).

Väl hemma (med glassen i magen) tittade Alvin på mig med sina mörkblå.
- Snälla mamma, kan vi inte få smaka bara på EN kaka?
- Hrm… okej då!
Alvin sken upp.
- Det är det barn blir glada för – att få grejer!

Klarsynthet när den är som bäst.

Livsanalys och solklar vinnare

Vilma fortsätter att fascineras av skolpolisen John. Idag granskade hon återigen honom noga.
- John är nästan en farbror så då har han snart gjort sitt liv.
Därefter fortsatte hon analysen.
- Men jag är så liten så det tar lång tid innan jag har gjort mitt liv.

När vi kom tillbaka hem satte vi oss och spelade ett spel som går ut på att man vinner guldpengar om man svarar rätt på frågor. Först framme vid skatten och innehavare av flest guldpengar vinner.

De två första frågorna småfuskade jag lite och läste den enklaste av de tre frågorna på kortet, men med tanke på frågorna som jag fick så gick jag snabbt över till reglerna och läste den fråga som spelplanen visade. När det var Vilmas tur att läsa för mig plockade hon helt sonika upp ett kort och fabulerade en fråga.
- Vilken klänning är bäst; en rosa eller en rosa med en blomma på?
- Rosa med blomma?
- Fel!

Eller:
- Vilka kulor är tyngst; oljekulorna eller fotstegskulorna?
- Oljekulorna?
- Fel!

Eller:
- Vilket djur finns i den svenska skogen; mrourd eller hafasti?
- Eh… mrourd?
- Fel! Hafsati.

Eller varför inte denna:
- Hur många syskon har Snövit?
- Inga! (Äntligen ett rätt!!!)
- Fel - tre! Askungen, Törnrosa och den lilla sjöjungfrun.

Behöver jag säga vem som vann?

Synden straffar sig själv

Dumma nöt!

Sju och ett halvt års erfarenhet som mamma borde har lärt mig, men icke då. Dyker möjligheten upp att stajla, så gör jag det TROTS att jag av erfarenhet vet att det alltid straffas. Hur det kommer sig att man straffas, det vet jag däremot inte. Bara att det oftast blir så.

Som att skryta inför någon ointresserad själ att barnet minsann kan sova hela natten, eller aldrig är förkyld eller äter all sorts mat. Pang bom bara, så ändras det.

Och nu sitter jag alltså här och undrar varför jag i morse skulle skrävla med att man minsann hinner få all tvätt torr i den varma Sydneyluften. Men då havererar självfallet maskinskrället! Vill inte längre centrifugera. Tja, som ni alla vet så har droppande tjocka frottéhanddukar något längre torktid än en sketen dag.

Morr!

Städhucklet på

Jahaja. Det verkar inte som om dammråttorna bedriver kanabalism den här veckan heller, och eftersom jag inte vill att någon av oss ska få damm- och sandkornsallergi så är det bara att ta fram städpryttlarna. Snart. När som helst.

Alvin är hemma idag även om han nu känns helt återställd efter sin feberhelg – en liten lyx man kan unna sig nu när jag ändå är hemma. Dessutom blir han bra sällskap till syrran nu när jag ändå ska städa.

Slutligen ett litet prettouttalande; det är otroligt härligt att kunna köra fyra-fem omgångar tvätt, och samtliga lakan och kallingar hinner torka i solen under dagen.

Åter till städningen!
(Är det inte kaffedags snart?)

Cykeltjejen imponerar

Alvin knäckte läs- och simkoden i Thailand och Vilma nosade på cykelkoden på Fiji. Internationella kids, det där.

Eftersom vår gata här i Australien inte lämpar sig för cykelträning så måste vi ta bilen och åka till en park och cykla (spontant värre). Vilma och Jonas kom just därifrån. Vilma var supernöjd för hon hade cyklat längs med hela långsidan på fotbollsplanen.

Så duktigt!

Okänd fotbollsspelare och feber

I går var vi på en rolig cocktailtillställning. Det var föräldrarna till barnen i årskurs två som var inbjudna och syftet var att vi skulle lära känna varandra. Kändes härligt att stå lite tillsnofsad i högklackat och med ett glas skumpa i handen ute på en stor terrass som vette ut mot golfbanan i Manly. En ”Quality Thursday” helt enkelt.

Som hjälp på traven för att konversationen skulle komma igång ordentligt fick alla varsin lapp på ryggen på vilken det stod ett namn på en känd person. Reglerna var enkla; man fick ställa EN fråga som skulle kunna besvaras med ett ja eller nej till respektive person. Tanken var såklart att man skulle lista ut vilket namn man hade på sin rygg.

Jonas fick en australiensisk fotbollsspelare (som inte ens alla aussisar kände till) och gick såklart bet på den. Jag lyckades få fram att mitt namn var en manlig australiensisk idrottare. Eftersom jag bara kan Ian Thorpe, så sjönk modet när jag fick veta att han spelade golf. (Nu kan säkert några smartisar gissa vem det var – men jag erkänner: jag kunde det inte!) Med lite fuskhjälp kom jag fram till att det var Greg Norman. Trevligt var det i alla fall!

Det var en himla tur att det var igår som tillställningen var. Idag har jag haft huvudvärk sedan jag vaknade och halsen ömmar (nej, det beror inte på gårdagens sparsamma alkoholintag och allt snackande) – jag har helt enkelt en förkylning i antågande.

Oturligt nog har jag fått sällskap. Det var en hängig Alvin som jag hämtade i skolan i eftermiddags. Leken med Jack var milt sagt avslagen, och en koll med termometern visade att pojken hade feber.

Så nu sitter Alvin och tittar på en film. Jonas och Vilma fick själva gå på middagen hemma hos Ebberstens. Tur att jag köpte en påse dillchips senast jag var på IKEA…

För övrigt är jag innerligt tacksam för att vi inte är på Fiji nu. En tsunamivarning är inte att leka med. Måtte det bara bli några pluddivuttsvallvågor.

Karusellnätter

Våra nätter är ett skämt! Igen.

Inledningsvis så har både Jonas och jag svårt att komma till ro och somna. I Jonas skalle far det omkring en massa jobbtankar, och vad som får min hjärna att inte slappna av är allehanda idéer. Härom kvällen låg jag och funderade ut allt som jag vill fixa i ordning hemma på Tallrisstigen – var till slut tvungen att gå upp och skriva av mig allt i förhoppning om att John Blund skulle komma.

När vi väl somnat in kommer Vilma tassandes. Därefter tar det inte många timmar förrän även Alvin kommer. Korkat, korkat nog så lägger jag mig oftast närmast dörren varpå barnen såklart lägger sig hos mig. Ibland känner jag mig som en korv i ett korvbröd med barnen på varsin sida om mig (klaustrofobiska känningar gynnar inte direkt sömnen), medan jag andra gånger utför de mest våghalsiga balansnummer längst ut på sängkanten.

Förutom alla ben och armar som ligger överallt så har barnen dessutom en förmåga att slänga sina ben över mig alternativt använda min rygg eller mage som kudde. Behöver jag ens säga att det är lite komplicerat att komma ner i REM-sömnen?

I natt drömde Alvin en mardröm, så både han och jag låg vakna länge alltmedan jag försökte få honom att sluta tänka på det där monstret som jagade honom.

Och on top of all så har vår säng gått från att vara väldigt skön till att vara direkt obekväm. Som två ihopsatta hängmattor ungefär. Man kanske inte kan begära för mycket av två tjugo år gamla sängar. Kuddarna får inte heller de längre godkänt. Suck och stön.

Tackar min lyckliga stjärna för att jag inte behöver sitta i kundmöten idag och glänsa. Undrar just hur det går för Jonas.

Gravida John

Återigen tackar jag min lyckliga stjärna för att vi bor här. Speciellt med tanke på allt som rör sig innanför skallbenet på dottern och vars resultat alltid basuneras ut utan hänsyn tagen till den det berör.

Vid Alvins skola står en vänlig pensionär vid namn John och hjälper barn och vuxna att passera gatan genom att agera trafikpolis. Han har såklart snappat upp Vilmas namn eftersom det är svårt att undgå en person som ena dagen går i full batmankostym (inklusive mask) och som andra dagen trippar fram som en prinsessa med krona och allt. Så, John brukar alltid hälsa på Vilma med hennes namn.

Idag hade vi precis passerat John på övergångsstället när Vilma högt sa:
- Jag önskar att John var lite smalare.
- Vad menar du då?
- Ja, så det inte ser ut som han har en bäbis i magen.
(Tack gode värld för att John inte kan svenska!)
- Men jag tycker att han är fin!
- Fast jag tycker ändå att det ser ut som han har en bäbis i magen.

Rent teoretiskt skulle ju denna konversation ha kunnat utspela sig på Konsum på Lidingö. Rodnar vid blotta tanken.

Och varför får jag känslan av att jag kan ha skrivit ett liknande inlägg tidigare? Och har på känn att det kan komma att bli fler i samma genre?

Å ytterligare fem bilder

Fem av 997 Fijibilder

Bula!

Vi har varit i paradiset och vänt. Förutsatt att paradiset innehåller vita stränder där palmerna står lutandes över det drygt trettiogradiga (promise!) långgrunda vattnet i vilket det finns gott om färgglada fiskar och koraller.

Hotellet låg på en egen liten ö, en timme från flygplatsen. Egen niohålsbana, tennisbana, minigolfbana och tre olika pooler fanns också ifall man skulle tröttna på snorklingen.

Vi möttes av banjo- och gitarrmusik samt tillhörande sång av män i färgglada skjortor och kjolar.
- Bula!!!

"Bula" som betyder hej användes i tid och otid så jag misstänker att det har en vidare betydelse än att bara vara en hälsningsfras. Musik visade sig också vara en viktig del i fijianernas liv.

Starkaste musikminnet är nog uppvisningen som vi av en slump hamnade på då vi redan andra dagen testade en lokalägd restaurang som låg på fastlandet mitt emot vår hotellö. Män och kvinnor dansade och sjöng traditionella danser som avslutades med en Haka (uttalas hakka – och stavas säkert helt annorlunda mot hur jag skrev det).

En Haka är som en slags… ”skrämselattack” (!) då de argt stirrar på en samtidigt som de hotfullt säger en ramsa som avslutas med att de sätter en arm ovanför sitt huvud och den andra under och skriker till på samma gång som de räcker ut tungan. Vilma lyfte nästan från Jonas knä och Alvin såg också lite förskrämd ut. Undertecknad såg nog inte så tuff ut hon heller…

Spännande var det också att pröva kava. Kava är en dryck som oftast de fijuanska (vad heter det egentligen?) männen dricker. Den framställs ur en rot som mald och upplöst i vatten ger en svagt narkotisk effekt – OM MAN DRICKER MYCKET, mamma! Vilket självklart vi inte gjorde.

Att nätterna bjöd på tropiskt regn rörde oss inte i ryggen. Vår första kväll fick vi dessutom uppleva det i vaket tillstånd – och det var mäktigt! Då, när vi skulle ta oss från restaurangen till rummet när regnet vräkte ner, insåg vi varför de hade tak över promenadgångarna som ledde mellan de olika byggnaderna. Men tro inte att temperaturen droppade för det. Nixpix, det höll sina stadiga trettio grader oavsett regn eller sol.

Men ett resort, oavsett hur fint det är, är ju trots allt bara ett resort. Vi ville uppleva det verkliga Fiji! Sagt och gjort, vi tog en taxi till närmaste lilla stad, Singatoka, och strosade omkring. Hamnade på en marknad där de sålde frukt, kavarötter och smycken. Ett, tu, tre hade de trevliga kvinnorna som kom fram till oss lyckats sära på Jonas och mig (barnen var med Jonas) så att vi inte kunde jämföra varandras prutframgångar. Båda insåg efteråt att vi verkligen har lagt av oss…

När en semester blir alltför tillrättalagd, ja då vaknar backpackern inom mig. Och eftersom både Jonas och jag (okej, kanske mest jag) inte riktigt ser vad som skiljer oss från alla backpackers, så var vi såklart tvungna att sälla oss till dem under en dag. Behöver jag säga att Alvin och Vilma var de enda barnen på resan?

Väl ombord på båten mot destination Waya började vi smida planer på att sova över på ön – inte den minsta lilla sovattiralj var nedpackad så det kändes härligt wild and crazy. Waya, som ligger i den yttre ö-gruppen Yasawa, visade sig bestå av två öar som var sammanlänkande med endast en tunn sandremsa som blev synlig när det var lågvatten. Paradisvibbar så det förslog!

Vi hoppade av från den stora båten till en liten motorbåt som kom åkandes från stranden där den lilla restaurangen och ett knappt tiotal bungalows låg. Döm om vår förvåning när vi blev tillsagda att sitta kvar i motorbåten medan de lämpade över lite lådor och en annan backpacker (noterade ni tillhörighetskänslan?) på stranden. Vi skulle vidare till den andra Waya-ön för ett besök i byn. En fijiansk kvinna, Kitty, som också var ombord på motorbåten räckte över varsin sarong till Jonas och mig – det var inte okej att gå med korta shorts i byn. Kändes nästan lite pirrigt att stiga av, speciellt sedan Kitty berättade att vi först var tvungna att uppsöka byns ledare för att ansöka om tillstånd för ett besök.

Vi leddes in i ett litet hus där det satt två män. Barnen insåg lyckligtvis allvaret i det hela och satt (hyfsat) tysta medan männen tillbad gudarna (!?!) för att därefter hälsa oss välkomna till byn som bestod av knappt hundra invånare. Med Kitty som ciceron gick vi runt i byn som var allt annat än turistig. Vi insåg såklart att det hade varit turister där före oss, men upplevelsen kändes ändå väldigt genuin.

Och såklart plockade kvinnorna fram sina handgjorda smycken till försäljning. Sju kvinnor, det blev sju saker det. Här var priset bra mycket lägre än det vi hade betalat inne i Singatoka. Såklart.

Vi gick också till den lilla byskolan och hälsade på. Kanske något mer spartansk skolgång än den vi är van vid…

Apropå spartanskt... Väl framme vid restaurangen på andra delen av ön fick vi möjlighet att gå in en bungalow eftersom det började regna. Det var då vi ändrade oss beträffande övernattningen, utan vidare överläggning.

Det lilla rummet hade förvisso både toalett och dusch (tänk er väggar utan tak och duschdraperi till dörr), men saknade fläkt – och fläkt, det ville till och med Lisa, Eva och jag ha på den gamla goda backpackertiden (Jakob och Jonas också för den delen). En rejäl nysning och ytterväggarna skulle vara ett minne blott. Plus för myggnätet dock! Och nej, barnen var INTE intresserade av att sussa där. Att restaurangen var byggd direkt på sanden och saknade både golv och fönster – ja, det är tvättäkta backpackercharm!

Summa sumarum: en toppensemester som vi gärna gör om. Fast då håller vi oss nog till småöarna – oavsett fläkttillgång.

Utstående näsa

Vilma fick syn på en extremt gravid kvinna i mataffären. Hon stirrade fascinerat på magen där naveln tydligt stack ut under den tajta tröjan.
- Mamma, hon där har ett barn i magen. Och det som sticker ut är näsan!

Svalare nätter och annalkande Fijiresa

Nu är den på väg. Sakta, men säkert. Det började med några nästan omärkligt svalare nätter, sedan något klarare morgnar. Jag talar såklart om hösten. Fast då ska man ha klart för sig att höstdagarna här inte riktigt går att jämföra med dem i Sverige.

Dagtid ligger temperaturen ändå runt 25, även om det faktiskt idag känns betydligt svalare i skuggan. Fördelen är att nattsömnen blir bättre. Tidigare har det bara legat ett skrynkligt påslakan nere vid fötterna alltmedan man har snurrat runt som en elvisp i jakten på lite svala partier på lakanet och kudden. I natt hade vi alla filtar på oss – att bara ha påslakanen som täcke är för kallt.

Nu håller vi tummarna för att monsunregnen på Fiji ska dra bort. Vi som var så nöjda över det billiga priset på såväl flygbiljett som hotell. Förklaringen kom först senare; vi åker i slutet av regnsäsongen. Regn eller inte – vi snackar ändå en veckas semester på Fiji!

Zzzzznopet

För många år sedan – när lillebror Johan fortfarande var en osnuten unge – så hade han byggt en koja i en skogsdunge bredvid vårt hus. Många timmars slit låg bakom skapelsen så det var därför med stor sorg och bestörtning som han en dag hittade kojan raserad. Historien förtäljer inte hur pappa kunde veta vilken pojke som hade förstört den, men pappa bestämde sig ändå för att gå och prata med pojken och hans föräldrar.

Till saken hör att pojkens pappa var vansinnigt vindögd. Inte bara så att han skelade lite, utan irisarna var helt riktade mot näsroten. Pappa berättade om det inträffade och pojkens pappa förstod – jodå, han skulle prata med sonen. Då, som avslutning på samtalet ville pappa bara understryka att detta nu var ur världen så han sa:
- Ja, jag vill ju inte att vi två ska gå omkring och titta snett på varandra på grund av det inträffade.

Ridå!

I morse fick jag en kraftig déjà vù av kojsamtalet. Vilmas dagis hade nämligen erbjudit alla barn kostnadsfri konsultation med en talpedagog som skulle komma dit. Och som den smålänning jag är (ja, ja västgöte på gränsen till Småland om det ska vara så himla petigt!) så nappade jag såklart. Kanske kunde hon ge några tips om Vilmas läspande ”s”.

Dagisföreståndaren och tillika ägaren kom fram till mig och berättade att talpedagogbesöket var inställt, men om jag var väldigt orolig för Vilmas språkliga utveckling så kunde jag själv ta kontakt med talpedagogen.

- Nej, nej inte var jag orolig. Jag tänkte bara att det kunde vara klokt att kolla upp Vilmas…ehrm…
Plötsligt blev jag varse att kvinnan framför mig faktiskt också har ett rätt gravt talfel. Hon läspar. Väldigt mycket, om man ska vara helt korrekt.
- Eh… tjaaa, ibland så händer det att Vilma… läspar lite. Men det är ju ABSOLUT inget gravt fel! Faktiskt inte ens så att man behöver kolla upp det. Fånligt av mig!

Hon såg lite frågande ut, nej det hade hon minsann inte hört att Vilma läspade.

Kunde inte snabbt nog avsluta samtalet och bege mig hemåt. Sådan far – sådan dotter.

Skrattretande sexualundervisning

I förrgår när vi gick hem från skolan halkade samtalsämnet in på ämnet barn. Blev lite förvånad när Alvin frågade hur barnet egentligen kommer in i mammans mage – just det kapitlet har vi läst ett antal gånger i boken som tar upp hur allting fungerar.
- Jo, först stoppar pappan in snoppen i mammans snippa.
Jag hann knappt avsluta meningen förrän Alvin vände sig om och med ett bestört ansiktsuttryck utbrast:
- Va?! Är det sant?!

Vilmas ögon var klotrunda.
- Säg det en gång till, bad hon.
Så jag upprepade meningen. Barnen tittade på varandra med uppspärrade ögon och skrattade förtjust.
- Hörde du? sa Vilma. Jodå, Alvin hade minsann hört.

När jag sedan lite pedagogiskt berättade om det lilla, lilla ynglet (- Yngel? - Tjaaa... som en liten fisk kanske man kan säga. Ehrm...) och ägget så var den roliga historien komplett. De tjöt av skratt och berättade åter för varandra hur det gick till. Och ja, jag fick än en gång upprepa fenomenet barntillverkning.

När så Vilma påbörjade ett långt resonemang om vad som skulle hända om man tog en dammsugare och damsög bort pappans snopp och mammans snippa och bytte plats på dem så att mamman fick en skäggig snopp och pappan en skäggig snippa - ja då var det dags för mina öron att vila.

Såhär två dagar senare vill Vilma fortfarande höra om hur det går till när barn kommer in i mammans mage. Fascination är bara förnamnet...

Matematiska genier

Äpplet faller inte långt från trädet. Och det är inte utan stolthet som jag skriver detta med tanke på att halva barnens genuppsättningar faktiskt kommer från mig.

Vad är jag då så fascinerad över? Jo, att våra småfjärtar är matematiskt lagda. Personligen räknar jag fortfarande på fingrarna redan vid löjligt låga tal.

Alvin kan redan räkna hyfsat avancerade tal, och sättet som han räknar ut dem på är oftast briljant (”om jag ska lägga ihop 39 + 39 så tänker jag att jag lägger ihop 40 + 40, och sedan tar jag bara bort 2”). Hans nollade mamma lägger ihop 30 + 30 är och sedan lägger hon ihop 9 + 9 för att sedan köra ihop alltsammans. Ingen tvekan om vem som är mest begåvad på den fronten.

Kan fortfarande höra min mattelärare på gymnasiet kommentera en uträkning som jag gjort med hjälp av att jag ritade upp lite äpplen och bananer. Med avsmak i rösten tittade han på mig och sa:
- Cilla, du tänker ju som en humanist!

Vilma visade idag storstilat upp för mig att hon kan läsa så gott som alla siffror upp till hundra. Och flickan är bara fyra år! Alvin har nämligen ett papper på vilket alla siffror upp till hundra står prydligt uppställda, och när jag pekade på ett tal så kunde Vilma tala om vilket det var. De som var luriga var 12-19 och alla 20-tal.
- Hur kan du veta vilket tal det är?
- Jo, jag kollar på första siffran. Om det till exempel är tre så blir det ju trettio. Sen säger jag ju bara siffran som står efter.

Briljant!

Alvin har dessutom lagt in en andra växel vad gäller läsandet, och varje kväll ligger han i sin säng med en kapitelbok framför sig (såväl på svenska som engelska).

Det är det jag säger; vi fostrar två genier!

Vår strand

Jaha. Så har det då varit hajalarm i Manly – VÅR strand! Badarna och surfarna kom tydligen illa kvickt upp ur böljan den blå. Helt förklarligt.

Say no more.

Haja att det inte är roligt längre

Tur att vi har pool, för efter gårdagens händelse så känns inte havet direkt lockande. Inte över huvud taget, faktiskt.

Igår var det nämligen ytterligare en hajattack. En femtonårig pojke blev attackerad i Avalon – en strand som ligger knappt två mil härifrån.

Gemensam för alla attacker är att de har ägt rum i gryning eller skymning. Experterna varnar därför alla att bada då, eller över huvudtaget bada i vatten som är grumliga.

Jag ryser därför vid blotta tanken av den gång då vi var ute och åkte båt med Jack och hans familj. Tokvarmt som det var så hoppade vi alla glatt ner i det grumliga vattnet i en av de många flodarmarna som går inåt landet (=favvisställen för hajar). Jag kommer ihåg att jag inbillade mig att jag stötte emot foten mot något, men utgick då ifrån att det var en stock som låg och guppade i vattnet (vilket det troligtvis var).

Och leken med den upplåsbara flytringen… Hua! Måste ju ha varit rena rama fiskebetet för hungriga hajar då barn och vuxna swischade fram i vattnet efter båten.

Nu är det "bomben" i vår lilla trygga pool som gäller.