Emilvisa med ny innebörd

Barnen har, som jag redan berättat, ett väldigt speciellt förhållande till svordomar. Tycker inte att Jonas och jag är speciellt nitiska och, ja en välplacerad svordom kan verkligen understryka det man vill säga. Men jag gissar att vi någon gång har markerat och det sitter i.

Grannkillen Thomas brukar hamna i diverse trubbel när han fyrar av en ramsa, och det ska man nog göra om man är nyss fyllda fyra. Vilma däremot suger åt sig som en svamp när Thomas kör igång. Ibland brukar hon fråga snällt om hon möjligtvis kan få säga ett ”svärord”. När jag svarar jakande så tror hon knappast sina öron, fååår hon verkligen det?

Sedan kommer ett ”Fuckinghell” ur den lilla munnen, och då inser man att det nog är bra att hon och hennes bror vet om att svordomar är fula.

Det senaste är säga ordet ”snopp” på engelska. Kärt barn har många namn, och det namnet Vilma har lärt sig av sin bror är ”dudel” (nu är det som så att jag verkligen inte hittar någon stavning på det här ordet, vilket får mig att ana att det kanske inte är det finaste ordet för just snopp).

Anyway, med anledning av detta så finns det en sång som Vilma nu plötsligt tycker är vanvettigt kul, nämligen när Lina sjunger Emilvisan och hon kommer till partiet: singdudeldej singdudeldej singdudeldudeldej, singdudeldej singdudeldej hujedajedamig.

Vanvettigt kul.

Toanivåhumor

Barnen är fortfarande kvar i det anala stadiet. Prutt- och bajsskämt belönas alltid med ett kvillrande skratt. Lite mer oroväckande är kanske att deras mamma fortfarande tycker att den sortens skämt är vansinnigt roligt.

Vilmas och min favorit nu för tiden är att se varandra djupt i ögonen och med en sockersöt stämma säga:
- Du är som en fluffig, glittrande, rosa….. BAJSKORV!!!

Tänk vad kul man kan ha det!

Montezumas hämnd

Thairestaurangens rykte är härmed rentvått, det var inte den uppvärmda maten som fick a-gensuppsättningen på fall. Med största säkerhet var det inte heller åksjuka som fick Vilma att tömma maginnehållet på familjeutflykten i lördags. Det är bara att konstatera att även maginfluensan lyckades knacka på hos familjen Borglin efter en månadslång familjeförkylning toppad med influensa (tre av fyra), eftersom även jag dukade under.

Med ljusets hastighet gick jag från äntligen-fri-från-influensan-läget till att kasta mig över toastolen (lugn, blir inte mer detaljerat än så). 36 timmars ofrivillig ”expressbantningskur” innebar att barnen var tvungna att ta extra ansvar (Jonas for mellan jobbet och hemmet som en Florence Nightingale med raketmotor). Samma kväll som det bröt ut fick Alvin läsa en bok för Vilma och mig, och han fyllde även på mitt vattenglas (Florence var då fortfarande ovetandes om läget på hemmafronten).

Dagen därpå tog grannen Sarah stafettpinnen och skjutsade Vilma till simningen (Florence var inne på jobbet och vände). Väl hemma fick Vilma göra sin egen lunch (hon var mäkta stolt över de egenhändigt gjorda mackorna, ägget släpade jag mig dock ut till köket och kokade). Vilma tyckte det var mysigt att krypa ner under täcket hon med, så när Jonas kom hem vid tretiden så låg både Vilma och jag och sov. Innan hon somnade himlade hon med ögonen och sa:
- Nu är det bara Alvin kvar som ska kräkas!

Efter kvällsläsningen satt barnen och byggde lego inne på sitt rum. Halvslumrandes hörde jag en underbar dialog dem emellan.
Vilma: Hemma i Sverige bor ju vi i ett hus, eller hur?
Alvin: Ja.
Vilma: Men här i Australien bor vi på hotell.
Alvin: Näe, det gör vi inte.
Vilma: Men det här är ju inte vårt hus.
Alvin: Jamen, ett hotell är ett hus där det bor fler människor i. Det är som ett jättestort hus.
Vilma: Jaha, så pappas jobb är ett hotell då?
Avvin: Tsss, åh! Näe, pappa jobbar inte på ett hotell, pappa jobbar på Am... Armer… American Express!
Vilma: Jaha.

(Och vi håller såklart alla tummar för att Alvin ska undkomma maginfluensan!)

Sol och offentligt maginnehåll

Den kropp som inte knorrbacillerna kunde fälla tog magbakterierna hand om. En uppvärmd thairätt från dagen innan resulterade i att Jonas – utan att gå in på några detaljer – tillbringade mestadels av lördagsnatten i badrummet.

Trist avslutning på en annars väldigt härlig lördag, då vi efter frukosten packade in oss i Eco Diablon och gjorde en utflykt till Balmain som är en charmig del av Sydney där den vetter mot operahuset och Harbour Bridge.

Inledningen blev i ärlighetens namn inte heller den fulländad eftersom Vilma plötsligt kaskadkräktes i samma veva som vi cirklade omkring på en parkeringsplats. Efter klädinköp och sanering av Vilma och bil var vi äntligen redo att njuta av solen och lördagen. Jag som inte har varit utanför hemmets väggar på hundra år tyckte det var oerhört lyxigt att äta lunch i solskenet – inga pannkakor och köttbullar så långt ögat nådde. Extra skönt var det för mig att sitta i solen eftersom Vilma hade fått låna min tröja då hennes låg i en försluten plastpåse i bilen och luktade urk. Sitter man med solbrillor på och i t-shirt är det svårt att tro att vi är mitt uppe i smällkalla vintern.

Balmain visade sig vara fullt av roliga affärer. När vi väl kom till loppisen (som var en av huvudattraktionerna för dagen) så hade barnen tröttnat på att gå och ville hellre leka i en park. Så sagt och gjort, hopp och lek för barnen och horisontalläge i gräset för Jonas och mig. Härligt!

Idag, söndag, har det varit lite mer dämpat rent vädermässigt. Kroppsmässigt har åtminstone Jonas avstått från de mest ystra rörelserna. Mest nöjd idag är nog Alvin som ääääntligen får sova över hos Jack. Tummen upp – fyra toasters!!! (för ni har väl inte missat karaktären Benjamin i humorprogrammet ”Morgonsoffan”? Kolla på Youtube får ni se – är Jonas och min favorit för tillfället!)

Varm vinter och pruttdoftande pasta

Vädergudarna spelar oss ett spratt. Det som ska föreställa smällkalla vintern har i dagarna tre bjussat Sydneyborna på sol och värme, termometern visar på siffror en bit över tjugostrecket.

Måtte bara kylan hålla i sig i Snowy Mountains, för om en månad spänner vi på oss pjäxorna och finslipar svängarna (för din kännedom, brorsan, så är jag redan fulländad!). I samma veva letar vi som sagt var biljetter till norra Australien och den 30-gradiga värmen och tropiska hettan i Darwin. Det säger ju något om hur gigantiskt detta land – och tillika kontinent – är.

Fascinerande!

Lite mindre fascinerande tyckte barnen att min lunch var idag. Eftersom Alvin ”picky” Borglin, doften till trots, åt upp spenat- och ricottapastan vågade jag inte avslöja att det var den som luktade, utan jag skyllde istället på den kokta fisken som låg på min tallrik. Vilma gick inte på det.

För övrigt har vi kommit in i "Sommar i P1"-rytmen. Programmet drar igång vid nio på kvällen lokal tid och blir en finfin avslutning på dagen. Gårdagens program med Malin Sävstam var det bästa jag någonsin har hört - alla kategorier. Lyssna på det på webbradion, ni som bommade programmet!

Vardagsmotion 2.0

Experternas komma-i-form-tips brukar allt som oftast innehålla en uppmuntran att utöva vardagsmotion, ja ni vet cykla istället för att ta bilen, gå i trapporna istället för att åka hiss osv. Men med en femåring och en snart åttaåring i huset så har uttrycket vardagsmotion utvidgats en aning.

Det kanske inte är någon omöjlighet att få rutmage, seniga armar och muskulösa ben om man varje gång man ska hämta något i ett annat rum tar sig dit med hjälp av hoppsasteg, eller gör en tjurrusning mot ytterdörren var gång någon ringer på. Eller varför inte passa på att lite snabbt klättra upp till dörrpostens övre kant när man ändå passerar en dörröppning? Som om inte det skulle räcka så kan man ägna en ansenlig tid av dygnets vakna timmar att endera jaga någon eller bli jagad.

Den sista utposten innan tandborstningen är Jonas och min säng – och ett par volter i den före läggning borde väl trimma även mina stjärtmuskler trots att det råder hoppförbud i den sängen?
Som sagt var – only the sky is the limit. Och apropå gräns, så har jag precis svalt den sista klunken kaffe. Senaste koppen drack jag för en knapp vecka sedan, men i takt med att febertoppar och segdragen hosta invaderade min kropp så har kaffet varit utbytt mot te och Lemsip.

Gissar att koffeinet som virvlar runt i magen inom kort kommer att töja på de vanliga gränserna. Inom en halvtimme kommer nog mina strumpor att ligga i färgordning och tavlorna i huset ha bytt plats. Tjoho!

Stor mor

Barnen och jag satt och pratade om vad som krävdes för att jag skulle kunna bli mormor respektive farmor någon gång i framtiden. Vilma slängde ur sig följande kvalificerade gissning:
- Du måste bli större?

Sjukdom med knorr

Det är inte ofta australiensarna får känna att de ligger i framkant – alla vattensporter undantagna. I vanliga fall sneglar de längtansfullt på storebror USA eller böjer ödmjukt huvudet inför mamma UK. Men i dessa tider står de minsann i främsta ledet; fler insjukna i svininfluensan får man nämligen leta efter.

För en dryg månad sedan var det krigsrubriker här nere och media hängde vid flygplatserna för att dokumentera hur resenärer skannades med värmekamera efter att befunnit sig ombord på plan som avgått från Mexiko eller Japan.

Delstaten Victoria, där Melbourne är den stora staden, utsågs ganska snart som en ny riskzon i paritet med Mexiko och Japan. Det innebar att alla som besökte Melbourne med omnejd var tvungna att hålla barnen hemma i karantän i en vecka efteråt. Av den anledningen så sköts vår inplanerade Melbourne-tripp upp eftersom det kändes allt för vanskligt att utsätta oss för smittan.

Några veckor senare släppte de restriktionerna eftersom smittan nu fanns dokumenterad i stort sett i hela landet – och såklart även i Sydney. Medierapporteringen har gått från krigsrubriker till mer lugnande information: influensan finns runt omkring oss, men det är "bara" uppenbar fara för vissa riskgrupper. Alla andra kommer att drabbas av ”vanlig” influensasymtom. Riskgrupper är i det här fallet bäbisar, äldre och personer som redan har någon nedsatt kroppsfunktion såsom till exempel astma eller hjärtproblem. Dessa ombedes att uppsöka läkare för att sjukvården ska kunna ha koll på händelseförloppet.

Vi vanliga dödliga sitter alltså på vår kammare med våra olika symtom: feber, huvudvärk (på Alvins första sjukdag såg han till och med suddigt innan Alvedonet kickade in), muskelvärk (det inleddes med att Alvin klagade på att han hade fruktansvärt ont i benen, och jag var övertygad om att det var växtvärk…), snorig näsa (ofattbart med vilken hastighet snor produceras), halsont (Vilma utnyttjar detta till max och ber ideligen om halstabletter) och hosta. Just hostan lär sitta i i evigheter, säger de vänner som ligger lite före oss i sjukeriet.

Så i familjen Borglin går barnen omkring i pyjamas dygnet runt sedan i onsdags, jag som insjuknade bara för två dagar sedan försöker hålla fanan högt och i alla fall byta om. De vanliga strikta spelreglerna är bortblåsta och barnen tillåts spela Playstation och DS hej vilt. Badkaret tappas upp med jämna mellanrum och endera så leker barnen där, eller så smyger jag mig dit med en bok.

Men, visst känns det som om jag har glömt en familjemedlem? Jojomensan, Jonas har fortfarande klarat sig. Mitt heta tips är därför: vaccinera er mot influensan medan tid finnes. Det är välinvesterade slantar.

(Bilden är från vårt skridskobesök bara några dagar innan vi blev sjuka. De roliga munrörelserna kommer sig av att vi laddar energi med hjälp av muffins.)

Third down

Vit flagg, alla bacillusker och febertoppar! Nu ger vi oss – ni var bevisligen ett långt mer segdraget släkte än tre fjärdedelar av familjen Borglin. A-gensuppsättningen, eller anabolan som jag kallar honom nu för tiden, går fortfarande rakryggad genom alla drivor av pappersnäsdukar och kladdiga medicinkoppar.

Förutom de höga siffrorna på termometern och ljudet av snörvlande näsor, hur vet man att vi är sjuka? Följande bevis finns:
* Vilma somnar om när hon vaknar vid sexsnåret och sover ända till åtta (igår kom hon sist upp, vid nio!).
* Alvin äter bara en pannkaka till lunch – i vanliga fall brukar tre-fyra stycken slinka ner.
* Bara tanken på det annars så mysiga förmiddagskaffet får det nästan att vända sig i magen på mig. Istället slinker en kopp Lemsip ner med förhoppning om att kurera eländet.

Bästa stället att sitta och vara sjuk är framför gaselementet, här trängs vi allihop. Barnen tycker dessutom att det är vansinnigt tokigt att ha på sig pyjamasen hela dagen. Deras mamma tycker att så här i efterhand att det var vansinnigt tokigt att hon inte tog samma spruta som Jonas gjorde – då hade Florence Nightingale haft lite mer krafter över till bokläsning och pussel.

Glorior på sniskan

Gissar att de flesta föräldrar gärna ser sina barn som små helgon, även om man ibland kan få hjärnsläpp på dem. Vi är inget undantag. Men när glorian trillar på sniskan kan det faktiskt vara ganska festligt och inte alltför sällan blixtrar ett och annat gammalt barndomsminne förbi. Igår avslöjade sig barnen Borglin, var och en på sitt sätt.

Alvin var först ut.
- Är pappa ledig i morgon?
- Nej, han jobbar då.
Kort tankepaus.
- Men kan han inte låtsas att han är sjuk så slipper han gå till jobbet och kan vara hemma istället?
- Det är ju att ljuga! Skulle du kunna göra en sån sak?
Glorian som hade kasat ner till axlarna gjorde ett tappert försök att glimra till.
- Nääääääeeeee... Men nu handlade det ju inte om mig utan om pappa.

Vilmas insats kom efter middagen. Hennes fingrar var genomkladdiga av att ha ätit kycklingben och hon blev ombedd att gå in på toaletten och tvätta händerna med tvål och vatten. Jodå, det skulle hon minsann göra, sa hon och gick till badrummet.

Av någon underlig anledning fick jag för mig att smyga efter och titta så att fingrarna verkligen blev rena. Ståendes framför handfatet med händerna hängande utefter kroppen stod Vilma och tittade på vattnet som forsade ur kranen.
- Hallå där! Du tvättar ju inte alls händerna!
Hon hoppade till och log lite oskyldigt.
- Näe, jag brukar göra så här för det är så tråkigt att tvätta händerna.

För övrigt sitter de små trollungarna i soffan och tittar på film eftersom båda har feber (och de blir såklart pigga till tusen så snart alvedonet verkar).

Gratis är gott

Barnen har haft en stor saftig morot hängande framför sig i två månaders tid. Det har handlat om att arbeta ihop hundra streck för att efter det hundrade strecket få åka till spelaffären och köpa ett spel till sina Nintendo DS.

För att få ett streck så har de varit tvungna att plocka undan efter frukost, middag och kvällsmat (lunchen undantagen eftersom Alvin äter sin i skolan – Vilma har fått plocka av ändå!) och ställa in disken i diskmaskinen. Dessutom ingick bäddning i streckuppgifterna.

Till saken hör att när de väl har jobbat ihop sina streck så måste de fortsätta med uppgifterna. Deras påhittiga föräldrar har redan kommit på vad nästa streckomgång ska innehålla för uppgift, nämligen att sova i egen säng.

I början var de otroligt energiska, och bäddade och dukade undan för allt vad tygen höll. Några veckor senare var det inte lika kul och de valde istället att avstå från streck istället för att plocka in i diskmaskinen (till diskbänken var de i alla fall tvungna att ta disken). Inte helt oväntat var det oftast Vilma som av lättja avstod från streck.

För två veckor sedan fick Alvin ett ryck när han på riktigt insåg att det låg ett spel och väntade på honom om han bara la manken till. Tjo vad han plockade undan och bäddade, och han fick med sig syrran i andra andningen också.

Igår kväll hade han nästan svårt att somna eftersom sista strecket skulle inträffa redan vid frukosten nästa morgon. Det var också en morgonpigg Alvin som redan vid sex bad om att få frukost – i vanliga fall får man truga i honom en macka eller yoghurt vid åttasnåret.

Mycket nöjd satte han dit sista strecket vid sitt namn. Moralmamman var genast framme.
- Visst är det kul att få någonting när man verkligen har kämpat för att få det istället för att bara få?
Kort tystnad och sedan log Alvin stort.
- Men bara få är inte så dumt det heller!

Garagesvamp

Nu har halva australiensiska vintern gått eftersom det är månaderna juni, juli och augusti som klassas som vinter. Av olika anledningar längtar jag till våren, framförallt eftersom det innebär att fukthalten i garderoben avtar avsevärt.

Idag var jag tvungen att snurra alla kläder som hänger på galgar ett halvt varv, så att den axeln som har varit inåt väggen fick komma ut och lufta sig. Man ser mögelangreppen med blotta ögat och fukt-uppsugar-mojängen som står i ena hörnet är nu utbytt mot en ny – den förra var alldeles full av vatten. Skulle man beklaga sig här så får man inte riktigt det gehör som man önskar eftersom fukten är en del av Sydney-vardagen. So what?

Garaget är inte helt oväntat fuktens paradis nummer ett, mycket beroende på att lutningen på garageinfarten sluttar NER mot garageporten så när himlen öppnar sig rinner allt vatten in. Såg häromdagen att det växte ett tiotal svampar på cementgolvet i storlek med min handflata – någon som kan något smarrigt recept på dessa brunaktiga historier? Jag kan dock helt klart tänka mig att låta dem vara…

För övrigt bönade/lockade/hotade jag barnen så de hängde med på valspaning uppe på North Head i eftermiddags. Inte helt oväntat så var det en trappa som var absolut roligast – att titta ut över det mäktiga havet var inte kul alls.

Inte en endaste valstjärt såg jag (barnen fick glass i alla fall).

Simförfall och snitsig skridskoåkning

Söndagen har av två skäl känts väldigt svensk; skridskoåkning och IKEA-besök där bland annat kräftor och hjortronsylt inhandlades.

Först ut var skridskoåkningen. Jonas hade nosat rätt på en skridskoarena som låg i ett shoppingcenter inte långt från IKEA. Säger bara en sak: till vintern, njut av möjligheten att åka till en utomhusrink och snöra på er skridskorna och detta helt gratis. Vårt lilla besök kostade 300 riksdaler, förvisso inklusive skridskohyra. Hjälm fanns inte att uppbringa, så Vilma fick sätta på sig även min mössa så att det skulle skydda något.

Barnen tyckte det var jättekul och vi fick närmast slita dem från rinken, med löfte om att komma tillbaka. Jonas konstaterade dessutom nöjt att skridskoåkning äntligen var ett område där han kunde glänsa över simproffsen australiensarna.

Gårdagens besök i simbadhuset var nämligen desto mer beklämmande. Det var bara Jonas och Alvin som hade lårlånga fladdriga badbrallor på sig – alla andra hade såklart hoppat i de minimala Speedo-byxorna. Simma utan simglasögon existerar inte i deras värld, och inte alltför sällan sätter de på sig simfenor eller har en flytbräda framför sig så att de kan finjustera tekniken (som om det skulle behövas!).

I ett försök att piska igång min avdankade kondis så hoppade jag ner i en av simbanorna. Jag avbröt efter två längder eftersom mitt svenska bröstsim kändes überpinsamt jämfört med alla andra som crawlade – och detta längd efter längd efter längd efter längd...

En annan sak som skilde sig från hemma var det faktum att man var tvungen att betala för varmvattnet när man skulle duscha (Vilma och jag bytte dusch tre gånger i tron om att de var trasiga innan jag fattade att det krävdes en 20-centare innan varmvattnet slogs på). De många långa torra månaderna då vattenbrist är ett faktum ligger nog bakom detta lite småsnåla tilltag.

Barnvakt i lördags innebar att Jonas, Johan och jag kunde gå ner till Manly och äta på en kanonbra thairestaurang. Därefter väntade filmen ”Änglar och demoner” som vi alla tre gav tummen upp för.

En lugn och skön helg med andra ord.

Är fortfarande still

Idag var det Vilmas tur att komma med ett svengelskt ord, och det på cykeln på väg hem från dagis – jag bakom styret och Vilma i barnstolen. Det var på håret att hon kunde tråckla sig ner i barnstolen eftersom hon växer så det knakar. Och jag lovar, det är stor skillnad mellan en tvååring som förflyttar tyngden än åt höger och än åt vänster jämfört med när en femåring gör det.

För att vi inte skulle hamna i diket bad jag henne sitta still och försökte förklara för henne att eftersom hon var så stor så blev det liksom så stora rörelser.

Det var då hon kläckte det.
- Men jag kan still sitta i den.
- Vad sa du?
- Jag kan still sitta i den i alla fall!

Jag förstod fortfarande inte. Ordföljden var mer än lovligt tokig. Vilma insåg att jag inte riktigt greppade det hon sa och jag kunde nästan höra att hon tänkte så det knakade. Till slut sa hon:
- Jag kan FORTFARANDE sitta i den.

(För övrigt fanns det mycket att önska vad gäller min kondis. Fyra veckors förkylning sätter sina spår.)

Regisserad lek, svengelska och avslöjad sanning

Jag har sagt det förr, men eftersom det upprepar sig dagligen i vårt hem så kan det gott nämnas igen: leker man med Vilma så gör man bäst i att göra som man blir tillsagd. Att ta egna initiativ i en dialog är bara bortkastad tid, eftersom hon omedelbart går in och rättar. Man ska säga EXAKT den repliken hon tycker är lämplig för stunden.

I kväll lekte Vilma och jag skola, och hon var såklart fröken. Tillsammans med ett gäng gosedjur skulle vi svara på frökens frågor. Efter ett par initiativ att låtsas vara än den ena nallebjörnen och än den andra ormen gav jag upp. Vilma regisserade obönhörligt vem som skulle svara på vad. Felaktiga svar resulterades i ett stort X i boken framför henne, medan de få rätta svaren noterades med en nådig blick.

Extra svårt var det för eleverna eftersom de vanliga matematiska formlerna inte längre gav de givna svaren (2+2 var inte fyra utan 38 osv). Gissar att det var roligare att göra ett kryss än en bock (här i Australien ”tickar” man för med en bock om det är rätt och markerar med ett X om det är fel svar).

Har haft båda barnen hemma idag – Vilma enligt de sedvanliga rutinerna och Alvin eftersom han kurerar sig från den envisa förkylningen. Noterade att Alvin helt och hållet har släppt ordet ”längre” utan säger istället ”anymer” vilket är ett litet svengelskt ord som innehåller orden ”any” och ”mer”. Jag undrar var gränsen går mellan att avstå från att korrigera honom för att det låter så festligt till att vi måste hjälpa honom att bibehålla svenskan ordentligt. Ett angenämt problem, vill jag lova.

Avslutningsvis vill jag bara meddela att den stora bluffen uppdagades imorse. Från och med nu finns det inget som heter a- eller b-gensuppsättning i vår familj. Alvin, Vilma och jag har som bekant dragits med en synnerligen svårbotad förkylning i flera veckors tid, medan Jonas har fått vara frisk.

I morse hördes ett fnissande från Jonas.
- Du, jag vet nu varför inte jag har blivit sjuk.
- ?
- Jag har ju vaccinerat mig på jobbet mot detta!

I idrottsvärlden kallas detta för doping. Say no more.
(Attjo!)

Lite fler bilder från dagen som gått

Morgonfotografering, valar och semesterplaner

Brrrr….! Var just ute med soporna och kunde då konstatera att temperaturen har fallit till ett gradantal som gör att man ser sin andedräkt när man blåser ut ordentligt. Hur kallt brukar det vara då?

Det var desto härligare under dagen då solen värmde skönt. Tillsammans med familjen Dahlström spelade vi en omgång minigolf för att därefter köpa med oss lunch och åka till en stor gräsmatta från vilken vi hade en vidunderlig utsikt över havet.

Jonas inledde för övrigt dagen storstilat med att kliva upp före soluppgången, ta med sig sin kamerautrustning (som är så imponerande att tre olika personer kom fram till honom och frågade ifall han var fotograf) och bege sig ner till Manly Beach. Lagom till att de första solstrålarna syntes vid horisonten kom de första surfarna och joggarna ut på stranden. Han har verkligen blivit supervass på att fota (alla kassa bilder på bloggen är garanterat tagna av mig!).

Just nu är det valtider här nere, valarna tar sig från de sydliga – och därmed kalla – breddgraderna för att simma till värmen norröver (blir fortfarande lite error i skallen det här med nord och syd). Några stod med kikare och sökte mot horisonten, och tro det eller ej men på lååååångt avstånd såg vi skummet och vattenpusten från en eller flera valar. Ett ordentligt stenkast från oss (North Head för alla er som varit på besök) så lär det finnas en bra utkikspost för att just se valarna. Vi måste helt klart ta oss dit i veckan!

Annars så laddar framförallt Alvin för sista skolveckan innan det blir dags för skollov. Vilma räkna ned hon också, trots att hon bara går på dagis två dagar i veckan.

Jonas letar efter bra flygpriser till Darwin, som ligger uppe i norra Australien. Staden får tummen ned från alla vi pratar med, men omgivningarna lär vara vackra – och pin fullt av krokodiler är det. Det är också det stället där det bor flest aboriginer. Dessvärre blir det nog inget av med resan till Ayers Rock eftersom det är hutlöst dyrt att flyga dit. För halva summan kan vi åka till Hawaii i två veckor. Hm… kanske en idé.

Nåväl och förty, det är bara planer än så länge. En skidresa till Snowy Mountains har vi dock bokat in i den klassiska vintermånaden augusti (error!). Jonas som bommade den svenska semestern förra året eftersom vi reste i maj börjar känna sig desperat efter lite ledighet. Själv förstår jag inte vad som är så himla jobbigt med att bo i Sydney…;-)

Ssssssssssss

Adjöss med fjärde mjölktanden!

Det är vår son det!

Kära mor- och farföräldrar till Alvin Erik Borglin, detta inlägg tillägnas er (ni andra tycker nog inte att det är fullt lika intressant, men just dessa fyra vet jag gör det).

Alvin fick igår sitt ”betyg” eller man kanske säger utlåtande nu för tiden (på engelska heter det i alla fall ”Semester Report”) för den här terminen.

Den övergripande kommentaren från läraren lyder som följer:
”Alvin is making pleasing progress in all areas especially in English and Mathematics. He is a keen student who always takes extra work when on holidays. Alvin is continuing to improve his grasp of English. He is a well-liked boy and plays happily with the others. Alvin is a helpful class member and I look forward to teaching him in Semester Two.”

Hans ESL-lärare (English as Second Language) skriver så här:
“Alvin is attending a small group lesson once a week. All aspects of language have improved markedly this year. He is more willing to take chances using his new language and is fully involved in school life now.”

Kuckelikuuu! säger de stolta föräldrarna.

Galna hårdagen

Titt som tätt är det civil skolklädsel som gäller, så kallade Mufti Days. De sammanfaller alltid med att barnen (läs: föräldrarna) ska skänka en peng till något välgörande ändamål.

Idag var det Crazy Hair Day på Alvins skola, och tillika Mufti Day. Barn och personal fixade till de mest fantasifulla frisyrer med hjälp av färg, piprensare, peruker och annat. Och by the way så bad årskurs sex om en lite pengadonation som ska gå till deras skolavslutning. Det är inga stora slantar det rör sig om, utan en guldpeng som endera kan vara en endollar (6 kr) eller en tvådollar.

Vilma ville såklart ha en liten lila hårslinga hon också.

Förkylningsdöd och kylskåpskaos

Nu har barnen och jag gått omkring med kranar till näsor i över en veckas tid. Pappersnäsdukarna går åt som skorna på en Rizzo-rea och det står nässprayer lite varstans i hemmet. Frågan man ställer sig hela tiden är: hur mycket snor finns det egentligen i en liten näsa?

Det finns dock en person som går omkring med ett belåtet flin och mumlar långa haranger om A-gensuppsättningar och annat trams. Gissa om han kommer att gå en säker förkylningsdöd till mötes. Har lovat att inte reta honom för hans uttalanden – jag ska bara citera honom.

Idag har vi annars haft en strålande dag då Vilma och jag har lekt i olika parker, klippt gräsmattan och ätit sushi nere i Manly (och eftersom jag nu har det på pränt så dippar säkert värmen under natten och stora regnmoln drar in över horisonten). Vilma tog personbästa och klippte 18 (!) sushibitar – de var små, men ändå.

Alvin hade med sig en klasskompis hem och innan Logan hade blivit hämtad och vi hade storhandlat mat så hade klockan hunnit bli ganska mycket. Förkylningar brukar ju inte direkt pigga upp humöret, och inte hunger heller. Därför var det en ganska irriterad Cilla som efter många om och men äntligen hade fått in all mat i kylskåpet och äntligen skulle börja laga middag (Jonas gjorde läxorna med Alvin och Vilma satt och ritade).

Då.

Då inträffade det som jag bara har gått och väntat på sedan vi öppnade konservburken med rödbetor i förra veckan. Varje gång jag har öppnat kylskåpet har jag tänkt tanken att det inte är så himla smart att ha en halvfull konservburk med rödbetor ståendes på ett litet fat mitt bland alla grönsaker och annat som trängs på hyllan. Men av någon oförklarlig anledning har jag låtit den stå där. Som att lite tufft utmana ödet en smula – kom an bara!

Då, mitt bland rinnande näsor och knorrande magar så välte jag burkeländet och den illröda saften flög ut tillsammans med en massa rödbetor!!! Nej, orden jag råkade få ur mig var inte barntillåtna. Ja, rödbetssaft är en synnerligen färgstark och lättrunnen vätska som lätt tar sig in i alla vrår.

Nu väntar en tidig sänggång för alla snorisar. A-gensuppsättningen kan väl få kosta på sig att vara uppe lite längre.