Gott Nytt År!!!

Familjerna Rudolphie och Borglin&Borglin tar ett stort hopp in i 2010. Några av oss lite snabbare än andra.

Klädhysteri och lyxiga dagar

Det är en tidsfråga innan jag sätter ett kodlås på barnens garderob – och den koden ska bara Jonas och jag ha tillgång till. Denna lilla manöver kommer att resultera i att barnen tvingas bära samma kläder under en hel dag. I deras värld är detta en k-a-t-a-s-t-r-o-f.

För Jonas och min del innebär det att vi slipper plocka upp högarna av kläder som ligger på terrassen eftersom barnen har fått för sig att varje dopp i poolen kräver nya kläder. Gissar att det är alldeles för jobbigt att komma ihåg var de slängde kläderna innan de hoppade i. Och varför byta om till badkläder när man kan bada i sina underkläder – och givetvis hämta nya efteråt.

Klädfrustrationen har minskat avsevärt sedan Måns och Lotta släppte ner sina resväskor på Brisbane Street eftersom de nästan knuffar ut Jonas och mig ur huset så att vi kan gå på bio, gå ut och äta och shoppa inne i Sydney. Dessutom hittar man vikta tvätthögar när man väl kommer tillbaka. Klart beroendeframkallande!

Väderfixare

Jag tror att familjen Borglin har ett kall. Fram tills nu har det bara varit ett skämt bland grannarna, men just i detta nu kom jag på att det faktiskt är en affärsidé. Kanske till och med ett kall, världens frälsning om man vill måla med stora penseldrag.

Saken är den att så fort vi får långväga besök så blir det väderomslag – till det sämre. Till det bättre hör att vädret justerar sig efter några dagar och våra långväga gäster minns bara de soliga dagarna.

Tänk er följande: familjen Borglin slår upp sina bopålar mitt ute i Sahara eller på någon knastertorr stäpp där djur och människor suktar efter de livsviktiga dropparna. Sedan lägger vi upp ett besöksschema och tar emot gäster. Det blir garanterat regn i åtminstone två-tre dagar. Och tänk vad det skulle få för effekt! Snacka om att kunna åberopa faktumet att man har gröna fingrar.

Måns och Lotta anlände idag via en inrikesflygupplevelse i Kina – till ett molnigt Sydney. Enligt Polmans kolleger ska det regna fram till onsdag. Blir bra med en-två dagars värme och solsken tills regnmolnen hopar sig igen. Då kommer nämligen familjen Rudolphie tillbaka för att fira nyår.

Stiltje i Sydney

25 december. Det känns som ett vakuum. Inte en människa är i rörelse, utan alla verkar ha placerat sina bakdelar i släktingarnas soffor och med snålvattnet rinnandes inväntar de julmiddagen.

Men inte familjen Borglin.

Julen firas den 24 december – oavsett snötillgång! Att julaftons förmiddag tillbringades i poolen och därefter på en strand istället för i en pulkabacke blir ett roligt minne, om än inte speciellt juligt.

Årets julbord hemma hos familjen Dahlstrom bestod av kalkon med traditionellt tillbehör samt räkor, sill, carpaccio, romtoast och sallad. Gottgottigottgott! Tomokos föräldrar var också på plats, vilket innebar lite merjobb för Tomoko att översätta. Men tänk vad leenden och huvudnickningar gör för att man ska känna sig delaktig i samtalet trots att min japanska är lika obefintlig som deras engelska.

Vid halv åtta-snåret utbröt stora kramkalaset. Det var hög tid att bege sig till Brisbane Street och julklapparna under plastgranen (som faktiskt barrar!!!). För första gången i världshistorien låg där en helt ”lagom” mängd paket. Barnen tindrade med ögonen, som barn ska göra, när pappret avlägsnades. Ett och anat julrim hade diktats och Aladdinasken, samt Jonas smarriga julkola stod på bordet och glögg fanns i glasen. I bakgrunden hördes svenska julsånger. Just i denna stund fanns det faktiskt en aningens julvibb i huset, trots att terrassdörren stod på vid gavel för att släppa in kvällsbrisen och cikadorna gjorde sitt bästa för att överrösta varandra.

Barnen somnade efter ett kapitel av Mio min Mio och Jonas och jag krashade i soffan. Väldigt skönt!

Idag var det en historisk dag: Vilma slurpade i sig sin sista välling. Det är fortfarande en gåta hur vi lyckades föra in ett och ett halvt års vällingranson över den superstrikta Aussiegränsen. Vi måste ha överraskat dem fullständigt med våra låddor vars innehållsdeklaration var något luddig eftersom vi inte hittade något engelskt ord för välling.

Frågan är om det kommer att gå lika lätt att få ut alla snäckor som jag har samlat på mig...

GOD JUL önskar vi er alla!!!

Överhettat kök

”Låt sedan knäckflarnen svalna.”

Mmm, JÄTTEENKELT när det är fyrtio grader i köket... Istället för att vackert stelna över de upp och nervända kopparna så lossnar den ena biten efter den andra och rasar ned mot köksbänken. Måste nog tänka om vad gäller julaftonens efterrätt.

Suck&stön&scheisse!

Pepparkakshus och moral på dekis

Det ståtliga pepparkakshuset är inte så ståtligt längre. Två dagar i värmen har fått taket att sacka ihop och det blir märken av fingrarna om man petar lite på väggarna. Barndomens ”pepparkakshusproblem” i form av en lätt damig bismak lagom till julgransplundringen behöver våra barn inte bekymra sig över.

Var dessutom tvungen att avslöja för sonen, som har ett rättvisepatos och rädsla för att förarga någon som slår till och med hans mammas, att barnen Ericson brukade nalla godisbitarna som satt på pepparkakshusets baksida så att inte våra föräldrar skulle upptäcka det. Efter några dagar var det fullständigt barskrapat på godis och kristyr medan framsidan fortfarande såg härligt inbjudande ut.

Alvins ögon nästan poppade ut när han fick höra som sin mammas tilltag som barn.
- FÅR jag ta godiset på baksidan?
- Men det är väl klart att du inte kan FRÅGA mig om du får ta, eftersom jag i egenskap av mamma MÅSTE säga nej. Lisa, Johan och jag gjorde det när mormor och morfar inte tittade på.
- Jaha. Men jag FÅR ändå ta?
- Alvin, du kan inte FRÅGA. Du får liksom räkna ut det själv.
- OK, men då FÅR jag ta i alla fall?

Sedan blev det ett hysteriskt fnissande när han ”smög” bort till pepparkakshuset och nallade – lite kristyr. Grabben har en hel del att lära… Hans syster är i mångt och mycket en fullfjädrad expert i ämnet ”hitta på rackartyg och blixtsnabbt förneka desamma, och helst skylla på någon annan”. Lägger man ihop barnens färdigheter så blir det ett genomsnittligt och alldeles lagom busigt barn.

Pepparkakshus och cikador

Om man blundar och drar in ett djupt andetag så luktar det faktiskt jul! Ja, det är förvisso inte doften av apelsiner dekorerade med nejlikor eller hyacinter som man känner, utan doften av det nygjorda pepparkakshuset. Att cikadorna sedan håller konsert utanför den vidöppna terrassdörren minskar julstämningen något.

Istället för att samlas i ett juldekorerat hem och dricka glögg, så möts vännerna upp på stranden med vitt vin och solbrillor. Inte mycket julstämning det heller, men väldigt najs. Jonas, som har inlett julledigheten med en sjuhelskottas förkylning, fick vackert stanna hemma.

För övrigt undersöker barnen varje morgon klapparna under plastjulgranen och konstaterar missnöjt att det ännu inte verkar ligga något Wii där och vänta på dem. De skulle bara veta vad som ligger längst in i min garderob…

Heta sanddynor, regn och possumbesök

Familjen Rudolphie har nu tillfälligt lämnat Sydney för egna Australienäventyr, och dessvärre tagit det fina vädret med sig. Idag har det regnat i stort sett hela dagen som kontrast till den heta gårdagen. SAND-surfingen, då de vuxna agerar sprintande dragoxar medan barnen sitter eller står på boogieboarden nedför en lång sanddyna, var av det varma slaget. Så varmt faktiskt att det knappt gick att springa barfota eftersom sanden brände rejält under fossingarna.

Gårdagens zoologiska upptäckt i trädgården var en liten livrädd possum som satt blick stilla i häcken vid poolen. Den såg inte alls läskig ut, utan tvärt om söt. Dessutom hade den en imponerande lång svans. Men den får HEMSKT gärna stanna där. Inget springande på terrassen om jag får be.

För övrigt har nu Jonas jobbat sin sista dag på kontoret, även om det nog blir några timmars jobb i början av nästa vecka - fast då hemifrån.

Rådande julstämning trots (på grund av) plastgran = nolla.

Oönskat spindelbad

Igår var det pådrag vid poolen. Vilma höll som bäst på att leka simlärare med sin värdelösa crawlmamma när samma mamma upptäckte en FET spindel som guppade en meter från simskoleaktiviteterna. Och det var inte bara vågskvalpet från mina patetiska armrörelser som fick spindeln att röra sig – han vevade friskt med alla sina åtta håriga ben.

En mening, som jag har hört flera gånger under vår vistelse här, dök upp i huvudet: ”En funnelweb klarar sig flera timmar under vattnet, så kolla alltid poolen noga innan ni hoppar i.”

(Bett av funnelweb = ringa ambulans och få motgift ASAP annars återstår en lätt knackning på pärleporten.)

Jag lyckades få upp Vilma och mig på nolltid. Våra (mina) upprörda stämmor fick Alvin att snabbt visa sig på terrassen, och jag gav dem stränga förmaningar att absolut inte stoppa ner tån i vattnet medan jag beväpnade mig.

Fortfarande klädd i bikini, men nu med gummistövlar och gummihandskar återvände jag till poolen med en burk giftspray i högsta hugg. Innan jag sänkte ner håven i vattnet förhörde jag Alvin om vilket nummer man ringer för att få tag på en ambulans. Jodå, det kunde han (såg han inte lite hoppfull ut vid blotta tanken på att få ringa efter en ambulans?).

Så snart spindeln kom ovanför vattenytan möttes han av ett imponerande giftmoln, och av hans rörelser att döma så var det inte det han hade tänkt sig skulle inträffa efter att han just blivit räddad från att drunkna. Bara för säkerhets skull fick han några hastiga hugg över ryggen. End of spider.

När de andra kom hem påbörjades den stora identifieringsprocessen. Funnelweb = spännande å ena sidan att ha sett en (och kallhamrat likviderat densamma), men ruskigt omysigt å andra sidan att veta att de bor i trädgården; huntsman = ofarlig, om än bautastor, som blivit Jonas bästa vän eftersom de äter myggor och flugor (undertecknad föredrar just de insekterna före deras fiende). Jonas googlade på funnelweb och var till 98 procent säker på att det var en huntsman. Men av alla spindelbilder som han tittade på så var det faktiskt EN rackare som var en kopia av den stendöda spindeln…

För övrigt så är julgranen uppmonterad och dekorerad med fjolårets julpynt från IKEA (en tragisk syn) och Alvin har haft sin sista skoldag i årskurs två. Nu är det sommarlov med julaftonsinslag som gäller!

High Five, Alvin!

Vet inte om det var Guds försyn eller ett verk av en slarvig kanslist, men utdelningen av skolutmärkelserna ägde lyckligtvis inte rum när vi kuskade omkring på Nya Zeeland utan igår.

Förutom en osynkad skolorkester och sångframträdanden av respektive årskurs (förskolan, ettorna och tvåorna) så delades det ut utmärkelser. Fyra-fem barn i varje klass fick diplom för att de var en god kamrat eller hade presterat extra bra i något ämne.

Dessutom fanns det fem ”Special Awards” i ämnena Sport, ESL (English as Second Language), Science, Computer och Literacy. Eller som vi i familjen Borglin numera gärna säger: The Big Five.

Nu behövs det inte många aktiva hjärnceller för att räkna ut vem som knep utmärkelsen ”ESL Awards for achievement in English”: Alvin Borglin!!!

Det var inte den kortklippte, osäkre lille killen som bara kunde säga ”hi” och ”ice-cream” när han landade på Sydneys flygplats i mitten av maj 2008. Istället var det en surf dude med bruna långa ben och rufsig kalufs som stolt äntrade scenen, tog artigt i hand (!) och ställde sig längst fram för allas beskådning.

Efteråt träffade jag en mamma vars son gick i samma klass som Alvin i ettan och hon sa med emfas: He really IS amazing!!!

Vi alla nickar stolt instämmande. Detta är en prestation värd alla bragdmedaljer i hela världen. (Och du, Telma: kan Alvin så kan du!)

(Pardon för det urusla fotot. Jag kan bara använda kameror anpassade för idioter - inte Jonas superavancerade manick.)

NZ-bilder, la final

NZ-bilder, numero uno

Besök i paradiset

Förväntningarna inför Nya Zeelandtrippen var höga, ja närmast skyhöga. Till slut blev landet nästan löjligt haussat eftersom alla som någon gång har satt sin fot i den maoriska myllan bara kan beskriva det genom att använda sig av superlativ. Och det säger väl sig självt att sådana förväntningar inför en semester inte går att leva upp till.

Big mistake. Huge!

I två husbilar (familjen Rudolphie lyckades få husbilsparkens måndagsexemplar, medan Borglinarna gled fram i A-bilen) betade vi av pärlorna på sydön. Böljande kullar, snötäckta bergstoppar och jordbruksmark. Tallar och björkar (!) varvat med palmer gav ett nästan lite schizofrent intryck, som om faunan inte riktigt kunde bestämma sig och därför drämde näven i bordet och valde allt. Slingrande och spikraka vägar kantades av lupiner och titt som tätt bredde enorma lupinfält ut sig. Som om inte den vanliga färgskalan skulle räcka för att imponera fanns där också gula och aprikosa lupiner. Obeskrivligt vackert!

Och det fanns får. Och ännu mer får. Och ytterligare fler får. Fyra miljoner människor bor det på Nya Zeeland – motsvarande siffra för fåren är 40 miljoner. Ett annat inslag var de oräkneliga hagarna där stora mängder hjortar huserade. Lamadjuren och strutsarna väckte också extra uppmärksamhet. Sälar, pingviner och delfiner kan vi också bocka av från listan.

Jonas och Johan kunde efter några timmar smälta in på vilket truckerhak som helst. Jonas var åtminstone van vid vänstertrafiken, men Johan var tvungen att hantera både det och bussfeelingen. Båda gjorde det med den äran. Till och med när det blåste upp till storm så att husbilarna ryckte fram och tillbaka på vägen ingav de tillit. Att ett flertal husbilar och en lastbil hade vält i stormen gav chaufförerna bara en extra fjäder i hatten – våra husbilar slickade asfalten så säkert som bara den.

Tappad humor
Förutom att njuta av det fascinerande sceneriet hann vi även stanna på roliga ställen. Ett obligatoriskt stopp var såklart vid världens första bungyjump-bro. Alvin ville väldigt gärna hoppa och misströstade en smula när han fick beskedet om att han var för lätt och ung. Bäst som vi stod och tittade på ett dödsföraktat hopp, varpå hopparens vänner stod bredvid oss och ”ooooade”, tittade Alvin förvånat på mig och sa:
- Vad skriker de för?

Försökte förklara att majoriteten av homo sapiens tycker att det ser tämligen skitläskigt ut att kast sig utför en bro med bara ett gummiband om fotlederna, men Alvin förblev frågande. Det som skulle vara så kul att göra.

Vilmas kommentar till dem som hoppade och skrek förfärat var:
- De har tappat humorn, det är därför de skriker så.

Ett annat actionladdat stopp var den halsbrytande turen med en jetboat, vars huvudnummer var att slicka klippkanterna och göra 360 graders snurrar så vattnet stänkte. Alla utom en skrek av förtjusning – lille Alex ville väldigt gärna kliva av båten. Vid glasspausen efteråt var han desto modigare. Jo, visst kunde han tänka sig att åka en så snabb motorbåt igen – när han blev vuxen. Alvin, däremot, beslutade sig snabbt för att bli jetboat-förare när han blev stor.

Sedan säger jag bara Milford Sound. Vilket ställe! Det är en del av Nya Zeelands fjordland som spränger in i det sydvästra kustbandet, kantat av oräkneliga vattenfall. Till allas förtjusning åkte båten så nära ett vattenfall att vattnet forsade ner över däck. Det var ingen felbedömning av kaptenen, tvärt om – vi hade alla preppat oss med regnrockar redo för en kall dusch. Alvin tyckte dock att det var lite synd att jag hade glömt att stänga hans regnrock… Bidde visst lite blött om magen.

Ett besök på Sir Edward Hillarys museum – världens förste man att bestiga Mount Everest (och tillika den mest kände Nya Zeeländaren) – gav oss en rolig inblick i de hårda förhållandena på Mount Everest.

Ett annat coolt (!) ställe var Antarktis-centret där de hade byggt upp ett rum där de simulerade en storm på Antarktis. En iskana hade de också byggt upp till barnens (och Maries!) stora förtjusning.

När den antarktiska fejkstormen satte igång drog majoriteten av besökarna åt sig de lånade jackorna och blev stela som pinnar. Jonas och Johan sammanfattade ”stormen” med att det var som att stå vid en busshållplats i Stockholm en måndagmorgon i januari. Välkomna till Åre i februari, var vårt sturska hån mot de andra veklingarna.

Mördare i sikte
Att kuska omkring i husbil kan verkligen rekommenderas (ja, jag VET vilka som kommer att kommentera just detta!). Sex nätter tog vi in på mer eller mindre fräscha campingar – två nätter campade vi i det fria. Eller om jag ska vara riktigt ärlig – EN natt campade vi i det fria (den första natten låg vi på samma gata som restaurangen vi hade ätit på timmarna innan). Men den enda natten…

Vi hade fått tipset att ta oss till ett tvåhundra meter högt vattenfall och bo i närheten av det. Detta ställe låg i änden av en smal grusväg. Efter den lilla vändplanen låg en virvlande fors. Med andra ord kunde man inte komma längre på den vägen än just dit. Att det stod skyltar som förbjöd camping låtsades vi inte se.

På väg ut mot vägens ände passerade vi skyltar som ”Dead Horse Creek” och ”Dead Man´s Grave Trail”. Vi kan väl säga som så här att Marie och jag inte var tuffast på Nya Zeeland just då. Vi enades snabbt om att spökhistorier och andra skrämselattacker var totalförbjudna, och jag initierade dessutom en speciell knackning som vi var tvungna att använda oss av om vi av någon anledning var tvungna att gå till varandras husbil efter att vi sagt god natt. J&J himlade lite med ögonen, men vi stod på oss; inget skojande här, inte!

Jag hade konstigt nog inte så svårt att somna. Däremot vaknade jag mitt i natten, och frågan jag snabbt ställde mig var: varför vaknade jag nu? Jag kikade ut i den mörka natten där endast månen agerade ljuskälla. Jo förresten, där flög också små eldflugor eller vad de kan heta. Tyst låg jag och lyssnade till de andras andetag och forsen som lät i bakgrunden. Dessutom ansträngde jag mig till det yttersta för att höra eventuella fotsteg och andra mördarljud. Jag arbetade snabbt upp en plan över vilket tillhygge jag skulle använda mig av ifall mördaren skulle bryta upp dörren. Skenande fantasi? Icke. Fullt allvar var det.

Då, då hörde jag något. Snabbt som attan kikade jag ut bakom gardinen och fick till min stora skräck syn på en vit pick-up som åkte FRÅN vändplanen tillbaka på den lilla grusvägen. Det måste ha varit ljudet av den som väckte mig, och jag tackade min lyckliga stjärna för att jag inte hade hört den åka TILL vändplanen (Marie hade inte samma tur) för då hade jag nog dött på stört av skräck.

Vad är det för en slags bil (eller snarare förare) som åker ut till död mans land mitt i natten och, enligt Maries klockning, stannar där i fem minuter innan den vänder tillbaka? Ja, inte tror jag det var bibelstudenter som bara ville kolla in månskenet, vilket var Johans förslag morgonen därefter.

Barnen skötte sig exemplariskt och mutades med generös speltid under bilresorna, vilket framförallt Alvin var helnöjd med. Alla fyra lekte dessutom bra med varandra. Om kvällarna gjordes den ena husbilen om till filmsalong medan vi vuxna smörjde kråset i den andra.

Sammanfattningsvis får Nya Zeeland tio av tio möjliga husbilar!

Skolutmärkelse och dagisavsked

Det låg ett litet kuvert i Alvins väska igår, adresserat till Mr and Mrs Borglin. Efter att ha läst brevet, vars avsändare var rektorn på Manly West School, så fick jag ett hederligt tuppaskinn:

”Your child will be recieving an Award at the Primary Presentation Day. We would be delighted if you could join us on this special occasion.”

Nu är det så oturligt att Alvin inte kommer att kunna ta emot sin utmärkelse på plats, eftersom vi just då kuskar omkring med husbilarna på Nya Zeeland. Än så länge är han ovetandes om vad som komma skall, men jag har tänkt avslöja det för honom i eftermiddag.

Torsdagen var en historisk dag även för Vilma eftersom det var hennes sista dagisdag någonsin. Från och med slutet av januari har vi två skolbarn – det känns stort, det!

Vilma fick idel lovord från fröknarna och lovade att komma tillbaka någon dag och hälsa på, och då med skoluniformen på sig. Personalen och jag pratade om hur det hade varit förra julen, då jag var tvungen att skriva ner orden JUL, TOMTE och GRAN på svenska så att de skulle kunna förklara för Vilma vad de höll på med när de julpysslade. I år förstod hon allt som de hade pratat om och hon har lärt sig en hel drös nya sånger som de har övat på inför julshowen, som också den går av stapeln när vi är på Nya Zeeland.

För övrigt har familjen Rudolphie anlänt, vilket är fantastiskt kul! Enda smolken i glädjebägaren är att de verkar ha gjort det till en vana, så här efter två dagar, att gå upp i ottan och snöra på sig löparskorna för att därefter ge sig ut och springa en timme. Hur stressande – och knäckande – är inte det?! I ett nafs gick jag från att känna mig sund och vältränad med min tisdagsyoga och helglöparrunda till att känna mig som ett kylskåp.

Det får nog bli en madrass i garaget för deras del om de fortsätter i den här takten!

Julstämningsförsök med Håkan och glögg

Barnen och jag prickade in veckans kallaste dag och klippte snöstjärnor i papper. För att maximera julstämningen sjöng Håkan Hagegård julsånger i bakgrunden och jag drack glögg (viva Ikea!). Jonas satt på ett hotellrum i Melbourne och förberedde sig inför nästa dags möten - och detta utan vare sig Håkan eller glögg.

Men trots de gråa regnmolnen och det för dagen svala vädret, uteblev julstämningen. Det ÄR stört omöjligt att piska igång julvibbarna när veckorna numer består av dagar som på bilden. Hur mycket jul finns det i den? Nada.

Hade det inte varit för barnen så skulle jag utan problem stryka ett streck över högtiden och låtsas att det var en vanlig sketen sommardag. Fast till skillnad från en genomsnittlig svensk sommardag så är här varmt och soligt.