Barnfrågor, spelmissbruk och örhängen

Alvin och Vilma hade lite funderingar kring det här med att ha egna barn. Alvin ville absolut inte ha barn, inte Vilma heller. Jonas och jag undrade varför.
- De skriker så mycket, tyckte Alvin och Vilma höll med. Fast det är klart, frun kanske vill ha barn.
- Ja, eller herrn, medgav Vilma.

För övrigt har Jonas och jag fastnat i ett gravt missbruk som jag inte vet hur vi ska ta oss ur. Extra besvärligt är det eftersom Jonas och jag har satt stenhårda regler gällande barnens bruk av apparaterna i fråga – jag talar såklart om Nintendo DS-spelen som barnen skulle vilja spela på dygnet runt och som jag vill slänga i soptunnan emellanåt.

Det är bara det att det finns ett så himla roligt spel som verkligen kräver förmågan att hålla tungan rätt i mun. I dagsläget leder Jonas, men jag tänker försöka slå rekordet så snart jag skrivit klart inlägget. Mamma mia, undrar hur detta ska sluta…

Sista lilla uppdateringen kring vad som händer och sker är Vilmas nya besatthet av örhängen. Häromdagen kom hon med en nyckelring som hon ville ha som örhänge. Förklarade att man måste ha hål i öronen för att ha örhängen och att hon är för liten. Men den förklaringen godtogs inte. Så med lite tejp så förvandlades nyckelringen och en liten spelplutt till två tjusiga örhängen. Gissa om hon var nöjd.

Walk like an Egyptian

Idag var det den stora kulturdagen på Manly West School. Barnen har de senaste veckorna förkovrat sig inom olika länders kulturer och historia varav andraklassarna har läst om Egypten. Innan showen startade var föräldrarna välkomna till barnens klassrum för att beundra deras arbeten under året som gått.

Iförd sina vita kläder (fläckarna gick nästan bort) satt Alvin, stolt som en tupp, och överräckte den ena arbetsboken efter den andra som jag skulle bläddra i. Fick lite klädsamma rosor på kinderna då jag insåg att barnen varje måndag skriver om den gångna helgen, och i varje redogörelse hade Alvin berättat att han tillsammans med Jack eller Vilma har spelat Playstation eller DS. Ibland var det toppat med att han hade kollat på en Star Warsfilm. Inte ett ord om våra små utflykter, tennismatcher, inomhusklättring eller timslånga legobyggen.

Till min stora lättnad berättade Sarah att motsvarande redogörelser fanns att läsa i Jacks böcker, fast då var det Alvin som var omnämnd. Tja, det var ju konsekvent i alla fall.

Som den långa pojken han är så hamnade Alvin givetvis i ledet längst bak under framträdandet. Fin som bara den i sina egyptiska papperssmycken som han hade målat själv. Zoomade in med videokameran och såg den nyklippta kalufsen jazza loss, ibland med en koncentrerad blick men oftast med ett leende på läpparna. Han gillar verkligen att uppträda. Förstår inte vad han har fått det ifrån?

Att Jack hade fått en talroll var såklart oerhört fuskigt. Alvin har nu ikväll frågat mig otaliga gånger om jag tyckte att Jack var bättre bara för att han fick säga något. Men självklart så var Alvin världsbäst!

Jonas sitter i detta nu på planet hem från Singapore. Landar vid femrycket på fredag morgon. Frågan är vem som nattar vem i morgon kväll då jag överger familjen för en tjejmiddag i Manly. Lägger en röst på Vilma, för hon brukar sova en stund på dagis.

Tuppjuck en masse

Ibland får jag tuppjuck. Det kanske inte är i efterverkningarna av ett sådant sinnestillstånd som man ska skriva ett inlägg, men å andra sidan kanske det har en terapeutisk verkan.
Vi får se.

Morgonen inleddes med att biblioteksväskan hängde kvar hemma på kroken. Detta kom vi på medan vi korsade övergångsstället utanför skolgården. Som tur är så bor vi inte långt ifrån skolan och Vilma och jag skulle ändå passera skolan på väg till Vilmas simlektion, så det var ingen större fara. Lite irri bara.

Simskolan gick galant. Vilma har fattat galoppen när det kommer till andningen och gör så snygga crawltag så (bubble, bubble, breath är mantrat de kör för att få barnen att andas på vart tredje armtag). Satt stolt som en tupp och beundrade henne och insåg att jag i och med detta har blivit omkörd av min inte ännu fyllda femåriga dotter – men detta faktum tar jag med ro, känns snarare ganska häftigt.

Efter simningen åkte vi till det stora köpcentret Warringah Mall. Jakten på vita shorts till Alvin, del 2, skulle äga rum (del 1 var i söndags med båda barnen i släptåg). På torsdag ska skolan ha en uppvisning som kretsar kring ämnet Egypten och barnen ska ha vita shorts och vita t-shirts på sig. Piece of cake, tänker den oinsatte, men då vill jag bara upplysa om att det nu i Australien är höst. Höst innebär murriga färger och begränsat shortsutbud. Och vita shorts blir liksom en dubbel negation, som i detta fall tyvärr inte leder till något positivt.

Shortsjakten tar ju inte kortare tid för att något pucko har ställt ut sådana där pengasuktande bilar/karuseller/Katten Gustaf/lok var tjugonde meter, och trots att Vilma inte fick några pengar att stoppa i dem så skulle hon minsann provsitta dem. Och eftersom jag insåg att shortsjakt inte låg överst på Vilmas önskelista så lät jag henne hållas. Övade istället på djupandning…

Till sist gav vi upp, och då hade jag ändå stått länge och fingrat på ett par långa joggingbyxor av märket Billabong (ganska dyrt) – i herrstorlek – bara för att de var vita (om jag klipper av dem och sätter ett vitt skärp i midjan så kanske…).

Blev ett kort stopp i mataffären Aldi på vägen hem. Första och sista besöket i den affären. Enda lustiga med det besöket var Vilma som gick fram till en pojke framför oss som lekte med grannkassans grind. Vilma hötte med pekfingret och sa strängt:
- No, no, no, you shouldn’t do that!
När pojken negligerade henne gick hon resolut fram till mamman som stod och betalade.
- Look, he shouldn’t do that!

(Undrar om hon kommer att få glasögon och sitta längst fram i klassrummet när hon blir stor?)

På väg hem hade mitt undermedvetna löst shortsproblemet. Jag har ju ett par knälånga shorts som faktiskt är lite för små. Aaaah, ljuva lösning! Annars hade Alvin varit det enda barnet som dansat i vita kallingar eller blåa shorts.

Väl hemma testade Alvin shortsen. Han var inte helnöjd (blev kanske inte bättre av att Jack sa att de såg ”girlish” ut), men gick med på lösningen. Med den vita t-shirten till såg det riktigt skapligt ut. Pust!!!

Tio minuter senare ropade Alvin på mig från terrassen, och jag gick dit.
- Du, vi spelade fotboll och då blev det såhär.
Han visade upp jord- och gräsfläckarna PÅ DE VITA SHORTSEN!!!

Tuppjuck uppstod.

På med fläckborttagningsmedel och in i tvättmaskinen. Morr! Och ja, Alvin förstod att han hade gjort något dumt, även om han försökte sig på de enkla ”men du sa inte att jag skulle ta av mig shortsen” och ”det var Jack som ville spela fotboll”.

Ambitiös som han är – och något foglig efter shortsincidenten – satt vi länge med läxorna. De har läxa varje dag som tar mellan en halv timme och en timme att göra. Dessutom ville han verkligen öva morgondagens presentation av Egyptens pyramider som han har jobbat med. Vilma ville också öva, så Alvin och jag fick lydigt sitta i soffan och höra henne prata om ditten och datten.

Duschningen gick överstyr och trots flera tillsägelser så var golvet plaskblött. Morr!

Sista tuppjucket uppstod då en fnissig Alvin skulle ”hjälpa” en lika fnissig Vilma med att hälla upp vatten i ett glas. Vilma höll sitt glas under kranen och Alvin sätter på maxsprut så det skvätter hej vilt. På stående fot drogs godnattsagan in.

Vilma har nog somnat vid det här laget, men Alvin är fortfarande vaken. Men tyst.

Jonas ringde just från Singapore. Han drunknade i jobb och hade en lång jobbkväll framför sig (Singapore ligger två timmar efter oss). Hans kommentar till dagens händelser (fram till kransprutet) var ett skratt och:
- Du, om man är ensam hemma med två barn så får man får dricka ett glas vin.

Efter kranspruthistorien sa han:
- OK, man får ta ett och ett halvt glas vin om man är ensam – men där går gränsen.

Som tur var har rooiboste nästan samma verkan. Det, och en Efva Attlingskiva. Det duger fint för mig.

Falsk blindtarmsinflammation och balettpremiär

Förutom några få ljusglimtar så har det här varit en sådan där dag som man lika gärna kan stryka ett streck över. Det började egentligen redan i går kväll.

Alvins magont, som drog igång lagom till lördagsfilmen ”Kalle och chokladfabriken” (fast här heter han Charlie) och som då avvisades som ett resultat av ett för stort godisintag, blev värre i går kväll. Kvällsyoghurten ville knappt slinka ner och han höll sig om magen. Av ansiktsuttrycket att döma så rådde det inga som helst tvivel om han verkligen hade ont.

Inte kunde han somna heller – han låg och vred sig som en mask, och min försiktiga magmassage som funkade i lördags gjorde ingen verkan den här gången. Jag gav upp planen om en stilla stund framför tv:n med en kopp te och bara mig själv som sällskap. Jonas satt nämligen på planet till Singapore och Pernilla satt på sitt plan hem till Sverige.

Efter att även jag borstat tänderna och krupit ner i sängen verkade det magonda tillta. På en skala 1-10 där 1 var en knapp märkbar beröring till 10 som skulle motsvara smärtan om man sågade av sig benet (märkligt egentligen att både han och jag förstod den liknelsen eftersom ingen av oss har fått benet avsågat) så landade hans smärta på 5.

Då vaknade hypokondrikern inom mig. Magont = blindtarmsinflammation. Hämtade därför datorn och där i sängen satt jag och surfade. Jodå, Alvins symptom kändes igen i flera fall. Det knepiga i diagnostiseringen verkar vara att just blindtarmsinflammation kan te sig så olika från person till person. Typiskt att vi hade gått från tre smarta vuxna till en halvstirrig hypokondriker eftersom hon var tvungen att agera efter sin egen otydliga åsikt. Slappnade av lite grann när jag i tanken hade löst logistiken kring ett eventuellt sjukhusbesök – skulle det bli värre så skulle jag helt enkelt ringa till Sarah tvärs över gatan så fick hon komma och sova med Vilma.

Till slut tog tröttheten över och Alvin somnade. Han sov dock oroligt, och vem gjorde inte det. Drömde den ena läskiga operationsdrömmen efter den andra. Plötsligt var det något som väckte mig. Klockan var två på natten och ett billarm hade dragit igång. Och det var inget fusklarm direkt, utan tjöt hiskeligt med några sekunders paus. Efter en kvart var jag tvungen att stiga upp och kolla så att det inte var Eco Diablon som stod och skrek (och hur sura skulle inte grannarna vara på mig då…). Men, vi var oskyldiga. Konstigt nog somnade jag ifrån tutandet, men jag tror inte att jag lyckades komma åt någon djupsömn. Inte den bästa förutsättningen för att få en pigg och glad mamma med oceaner av tålamod för två hemmavarande barn…

I morse hade Alvins smärta gått ner till 4,5. Lika bra att gå till doktorn. Vi stod påklädda och klara när jag plötsligt spelade upp den senaste halvtimmen i skallen. Två ystra barn som sprang omkring och lekte. Hrm. Den situationen har man ju varit i förr när man lite urskuldande talar om för doktorn att barnet FAKTISKT var helvisset när man i ilfart lämnat hemmet för att få professionell hjälp. Och det är alltid lika pinsamt. Alltså beslöt jag mig för att invänta någon förändring i Alvins smärtutveckling.

Vid elvarycket kom vi fram till dagens höjdpunkt: Vilmas första balettlektion tillsammans med bästisen Stella från dagis. Alvins kommentar till Vilma efteråt var att hon fick sluta att springa fram till mamma när lektionen pågår. Lek hade blandats med de klassiska balettposerna och Vilma var helnöjd. Hon var snabbt uppe med handen när fröken frågade om något barn ville göra si eller så inför gruppen. Inte för att hon visste vad hon skulle göra, men det löste sig med hjälp av lärarinnans instruktioner. Bäst var dock den lilla klätterställningen som fanns i lokalen, och hon surade till rejält när jag tvingade henne därifrån.

En dag som denna krävde två kaffekoppar och ett generöst användande av datorn för barnens räkning. Inte helt fel eftersom spelen de ägnade sig åt var rena matteuppgifter. Jag inkallades när det var någon extra viktig tävling att vinna (detta onlinespel används av skolor i hela världen, men eftersom tidsskillnaden är som den är så var det mest australiensiska och nya zealändska barn som spelade). Hederligt fusk med andra ord.

Nu äääntligen är jag tillbaka vid ruta ett igen – denna gång i ordets positiva bemärkelse. Vilma sussar och Alvins smärta har dalat ner till en obetydlig etta, och han sitter och ritar innan det är dags för honom att släcka lampan. Bredvid mig står en kopp rooibos och drar. Jag känner lugnet.
I morgon vaknar förhoppningsvis den där pigga och glada mamman med oceaner av tålamod igen.

Sol, regn och ankångest

Det är något visst med Palm Beach, Sydneys crème de la crème-ort. Längs med en ringlande väg i tät urskog ligger de lyxiga husen, det ena värre än det andra, med utsikt över havet.

Kaffestoppet vid ett café vid havet satt som en smäck, solbrillorna på.

Ett rejält stenkast ifrån Palm Beach ligger nationalparken Ku-Ring-Gai Chase. Dit tog vi Pernilla och beundrade utsikten. Såklart ville vi att scouten skulle få känna på terrängen ordentligt, så vi valde ut en lämplig vandringsled som skulle ta oss till ännu en fin utsiktsplats.

Vi hade väl kommit halvvägs längs den blöta stigen med våra gympadojor när molnen plötsligt fick för sig att avyttra vätska. Det var därför fem hyfsat blöta figurer som kom tillbaka till bilen – utan att ha lyckats med vandringsbedriften.

Efter lunchen hade vi turen att beundra en liten ankmamma med sina åtta barn som var ute på promenad. Vi tittade förfärat på den stora vågen som sköljde över de fjuniga bollarna, men en efter en tog de sig upp på land igen, och vi kunde pusta ut. Coola ungar!

Just nu råder lugnet – Vilma målar och Alvin tränar matte (!) vid datorn. Pernilla läser en bok och Jonas är och handlar. Inom kort ska lördagsmiddagen påbörjas. Eventuella regnmoln ska trotsas och grillen ska igång. Basta!

Höst, pooldopp och allmän vardag

Höstvindar friska drar fram över Sydney. Solen gör sitt bästa för att ta sig igenom regnmolnen som har en förmåga att emellanåt få syndafloden att framstå som ett milt duggregn.

Pernilla, som har bott hos oss sedan i onsdags, imponerade stort genom att ta sig ett dopp i poolen igår. För er upplysning kan jag meddela att en ouppvärmd pool, trots att den ligger i Australien, är kall. Tror bestämt att havet är varmare, men eftersom det råder badförbud på Manly beach efter allt regn, så fick poolen duga.

Dagens agenda innebär en Sydneytripp för Pernilla, pannlampan på och ner i gruvan för Jonas del – om än denna gång hemifrån, och jag tänkte plita ner något kapitel i boken. Dött lopp mellan mig och Pernilla alltså. Jonas hamnade inte på pallen idag heller.

Naturliga Sverigebesök

Första gången jag hörde en svensk röst i Australien hoppade jag till. Så märkligt det var att höra någon på andra sidan klotet tala MITT språk. Kändes nästan som om vi var bästa vänner, trots att personen i fråga inte ens var medveten om min existens.

Liksom första gången vi fick besök. Att krama om Martin i vår hall kändes totalt overkligt. Blev nästan tilt i skallen eftersom vi för första gången mixade våra två världar, den i Sverige och vår Sydneyvärld. Vid det laget var vi redan så härligt bortskämda med att ha kusin Johan och hans familj i vår närhet, att de kändes om en självklar del av Sydneylivet.

Men allt som oftast så har ju vattnet en förmåga att rinna under de bekanta broarna. Jag skulle inte vilja sträcka mig så långt som att säga att Jonas och jag har blivit blasé eftersom alla besök har varit otroligt uppskattade, men vi reagerar inte längre när det stegar in en vän eller släkting från Sverige i vårt hus.

Som idag då Jonas mötte upp svägerskan Pernilla inne i stan och de gjorde sällskap hem. Det kändes lika självklart som att syrran skulle kvista över på en kaffe hemma på Tallrisstigen. Efter middagen följde jag Pernilla ner till färjan som om det var den naturligaste kvällspromenaden i hela världen. Och såklart har vi en middag inbokad på onsdag, då tillsammans med Dahlstroemarna. Naturligt som bara den!

Jenolan Caves i bilder

Magiska grottor och preussisk sånginsats

Nu är vi hemma igen, sprickfärdiga av intryck från vår helg i Jenolan Caves. Det imponerande grottsystemet ligger uppe i Blue Mountains, drygt tre timmar från Sydney.

På ditvägen avstod vi från motorvägen och tog istället en kringelikrokig väg som böljade fram mellan de allt brantare bergssluttningarna. Trädens sprakande höstfärger var fantastiska och skyltarna som förkunnade att man kunde stanna och plocka äpplen duggade tätt. Vi hade siktet inställt på att äta lunch i en by nästan framme vid Jenolan Caves, men plötsligt ställde sig Jonas på bromsen. Han hade fått syn på ett ställe som hette The Apple och som triggade igång alla känselspröt. Att bara åka förbi alla caféer som i dessa dagar serverade nygräddade äppelpajer hade ju varit kriminellt.

Men vi hade mer tur än så. The Apple visade sig vara en ytterst välrenommerad restaurang in the middle of nowhere och tidningsurklippen på väggen förkunnade att de hade vunnit åtskilliga utmärkelser. Plötsligt lockade maten mer än pajen, och vi satsade allt på ett kort: pizza. Det fanns självklart fräckare rätter, men plånboken jämrade sig vid bara tanken på att betala från 230 kronor per person för en sådan lunch. Och ja, pizzorna var något alldeles extra, speciellt Jonas med vildsvamp. Så god!

Redan vid första anblick av Jenolan Caves med omnejd blev vi imponerade. Huvudbyggnaden såg ut som tagen ur vilken idyllisk alpby som helst, och för att komma dit var vi tvungen att åka igenom ett ENORMT bergsvalv. Och det skulle bli mer av den varan.

Jenolan Caves består av elva publika grottor som attraherar geologer och vanliga turister över hela landet – ja, säkert från hela världen. Dessa grottor lär bara vara en tiondel av det totala grottsystemet, så det var imponerande även ur den aspekten.

Stalaktiterna (de från taket), stalagmiterna (pelarna från golvet), kolonnerna (stalaktiter och stalagmiter som vuxit ihop) och sjalarna (såg ut som meterlånga sjalar – eller bacon beroende på vilken färg de hade) var häpnadsväckande. Vi gick totalt tre guidade visningar som vardera pågick i en och en halv timme och till och med barnen lyckades hålla intresset uppe så gott som hela tiden. Grottorna var fantastiskt upplysta. Kommer för alltid att minnas ljusspelet som visades upp i den största av grottorna – Lucasgrottan – då man fick en otrolig känsla av hur det gick till när de första grottupptäckarna tog sig fram genom gångarna med hjälp av bara stearinljus. Påven har till och med hållit mässor här!

Det fanns även turer då man fick en egen pannlampa och overall och med hjälp av två guider (en som gick först och en som gick sist) fick man krypa omkring i mörka grottor. Jonas tror fortfarande inte att jag riktigt skulle våga om vi inte hade barnen att skylla på. Jag hävdar tufft motsatsen (men måste då intensivt förtränga min klaustrofobiska ådra…).

På lördagskvällen serverades det trerätters middag med vinprovning – och sådant sätter ju alltid guldkant på tillvaron. Barnen gick även de ut som vinnare genom att de med en chipspåse i handen fick kolla på filmvisningen som hotellet stod för.

På hemvägen fick vi ett tips att stanna till vid ett ställe det där tydligen alltid brukade finnas vilda kängurur och wallabys. Och OM det fanns! Jag fick dock lätt hjärtklappning när Jonas gick ur bilen och fram mot en känguru som nyfiket hoppade fram mot honom. Hjärtfrekvensen ökade när han satte sig ner och lyfte fram handen i förhoppning om att kängurun skulle komma fram och nosa. Vill bara upplysa om att deras bakben är kraftiga och klorna väldigt långa… Efter ett tag slappnade även jag av och gick in bland djuren. Barnen var överlyckliga – de hade fått syn på lekparken en bit bort (!).

Hemresan förgylldes utav familjens gemensamma sånginsats i form av ABBA-låtar. Vilma, som givetvis är Agnetha, har tillsammans med Alvin som är Björn (”eftersom han påminner om Luke Skywalker”) delat ut resterande bandmedlemsroller till oss övriga. Sedan var det dödens viktigt att alla sjöng när det verkligen var deras tur. Vilma korsförhörde oss hundra gånger igenom varje låt om det verkligen bara var Frida som sjöng nu eller om det var Agnetha OCH Frida. För det måste vara rätt! Benny, som sällan sjunger solo, fick dansa istället (stegen blev något begränsade då han var tvungen att hålla i ratten också).

Litet avbrott blev det dock när Björn förkunnade att han var på semester och inte ville sjunga eftersom han höll på att vinna en bana på sitt Nintendo DS. Vilma löste det hela med att Benny uppgraderas till Björn, och Benny (som ändå aldrig sjunger) fick till en början tillfälligt spelas av en frånvarande morfar (!), som ganska snabbt korrigerades till en lika frånvarande morbror Johan.

OK, kom på en sista sak som jag kommer att få pisk för om jag inte offentliggör här och nu. Alvin vann över mig när vi tävlade i löpning. Flera gånger. Nu var det sagt. Gör som jag – glöm det.

Smartsvag och nattlig magdans

Barnkommentarer när de är som allra bäst. Dottern har slagit till med tre nya.

Vilma och jag satt och åt lunch. Plötsligt frågade hon:
- Vem är starkast av oss två?
Eftersom jag har lärt mig av min far gymnastikdirektören att man måste lära barnen att förlora svarade jag henne ärligt och utan omsvep:
- Jag.
I samma millisekund som jag svarade och såg Vilmas reaktion insåg jag att jag var lurad, grundlurad. Jag fick det bekräftat då hon returnerade följande:
- Jaha, då får du hämta en sked till mig. Bra va? Jag lurade dig!

Den andra konversationen utspelade sig på dagis. Vilma hade gått fram till fröken Helen och sagt något som Helen inte kunde uppfatta. Vilma upprepade och Helen försökte. Nej, hon kunde inte höra vad Vilma berättade att hon skulle göra till helgen. Vilma försökte en tredje gång varpå Helen utbrast:
- I’m so sorry, Vilma, but I don’t understand what you are saying.
Vilma hade skakat på huvudet.
- Helen, don’t you understand English?!

Den sista underbara kommentaren, eller rättare sagt sångtexten, kläckte hon i bilen då hon ville bestämma Abba-låt.
- Jag vill höra "Darling can you hear my sms".
Tja, man kanske skickar SOS med sms nu förtiden, I don't know.

För övrigt så somnade jag med ett skratt. Jonas har nämligen införskaffat boken ”101 Things You Should Know How To Do”. Det resulterade i att Jonas for upp ur bädden och med liv och lust visade sina nyvunna färdigheter i magdans och wienervals. Dessutom har han (teoretioskt sett) lärt sig hur man sjunger på en karaokebar.

Andra viktiga färdigheter som jag ser fram emot att ta del av är ”Get Out of a Chair”, ”Make a Perfect Bloody Mary”, ”Find Directions Using the Sun and the Stars” och för att inte tala om ”Chop Down a Tree”.

Feng Shui åt fanders

Får mental härdsmälta! Syftet med att köpa nya lådor på IKEA var att få bättre ordning bland barnens en miljon småpryttlar som tycks föröka sig över natten, trots mina återkommande slängraider i lönndom.

Resultatet blev istället att vi nu har FYRA NYA stora lådor som ALLT hamnar i. Mina lockar raknar av denna totala brist på Feng Shui, det är snudd på att jag får andnöd!

I eftermiddag ska den stora upprensningen ske, tre lådor ska bli två (upphovsmännen bakom Robinson-konceptet måste ha varit i en liknande situation).

Och det är bara början…

Repris på repris på repris...

Vilma fick syn på en överviktig pojke när vi satt bredvid bassängkanten och tittade på Alvin som simmade. Dessvärre har hon ärvt Ericsons glogener så hon stirrade ohämmat på honom en lång stund.
- Mamma, har den pojken en bäbis i magen?

Det är i stunder som dessa som jag verkligen undrar ifall vi kan flytta hem över huvud taget.

Ettårsjubileum

För exakt ett år sedan landsteg en familj med rötterna från de småländska stenslätterna och den bördiga västgötamyllan på australiensisk mark. Trots den rubbade sömncykeln kände de sig ovanligt alerta och alla var rejält nyfikna på hur den nya hemstaden skulle te sig. Tre av dem hade ju faktiskt aldrig varit i Australien förut.

Ett hjärtligt välkomnande av kusin Johan med familj resulterade i den allra första bbq-upplevelsen. Minns att vi satt i shorts och t-shirt vid vattnet, men att det blåste ganska friskt. Vi saknade då de långärmade tröjorna som låg kvar i lägenheten vi hyrde med utsikt över Manly Beach. Alvin och Vilma, som vid det laget inte kunde ett ord engelska, var så glada över Theos och Annas sällskap att de pratade konstant med dem. På svenska. Och Theo och Anna svarade på engelska.

Nu, ett år senare, bor vi i ett underbart hus med pool, japansk springbrunn, fladdermöss, possumråttor och papegojor i träden. Vi har blivit bundis och tjenis med de lokala handlarna och skaffat oss en umgängeskrets som består av såväl svenskar som australiensare, men även folk från andra nationaliteter. Tack vare kusin Johan med familj har vi dessutom släkten om hörnet.

Alvin drömmer på engelska och väljer ibland att prata engelska hemma, speciellt om han ska återge något som har hänt i skolan eller något som han och kompisarna har lekt. Vilmas engelska har de senaste veckorna snäppat upp sig avsevärt och hon kommenterar till och med Abba-texterna så man häpnar. Båda är som fiskar i vattnet – Alvin crawlar troligtvis bäst av oss alla!

Jonas har figurerat i australiensisk press och gjort sig ett namn inom Amex-världen på den här sidan klotet. Enda negativa i hans tillvaro just nu (förutom det vanliga jobbtrasslet man dras med) är hans onda rygg. Men naprapatbesöken och träningen ger visst resultat. Han saknar tennisduellerna med Johan och ordet squash får man inte nämna i hans närhet.

Undertecknad socialiserar sig så det står härliga till och har kommit igång ordentligt med träningen. Aldrig hade jag kunnat tro att löpning skulle kännas så skönt, för att inte tala om yogan – aaahhh! Vid sidan om detta förverkligar jag min gamla dröm om att skriva en bok (skitsamma – på ren svenska – om den blir utgiven eller inte).

Båda kör vi obehindrat Eco Diablon i vänstertrafiken (den lilla kyssen på grannbilen räknas inte) och har helt slutat att använda körvisaren när vi ska sätta på vindrutetorkaren och tvärt om.
Faktum är att det var länge sedan vi hade hemlängtan – på riktigt. Facebook och Skype är ju två makalösa uppfinningar som underlättar möjligheten att ha kvar kontakten med nära och kära. Bara ibland pratar barnen om Sverige, och förutom vännerna är det snön de saknar. På skoj brukar vi fråga dem hur det ser ut i de olika rummen hemma på Tallrisstigen, men det är nästan bara Alvin som minns det.

Det kommande dryga året ska vi hinna med besök i Melbourne med omnejd, Jenolan Caves som ska vara en mäktig grotta som ligger i ett vidunderligt landskap, skidåkning i Snowy Mountains, kulturbesök i Uluru-Kata Tjuta National Park, luffning på Nya Zealand, vattenliv i och kring Whitsundays Islands och några andra äventyr. Dessutom lockar ytterligare någon paradisö – Cook Island kanske eller Nya Kaledonien. Fullt upp med andra ord.

För att fira dagen hade vi planerat in ett besök på nöjesfältet Luna Park och en middag nere vid Manly beach, men vädret och dagens Mors Dagsfirande satte käppar i hjulet. Mors Dag innebar nämligen att alla restauranger var fullbokade, vilket var en liten planeringsmiss från vår sida. Och regnet i morse fick oss att kvickt som attan senarelägga Luna Parkbesöket eftersom både Jonas och jag tyckte att det hade varit tillräckligt många karuseller under gårdagen då Manly West School Carnival gick av stapeln (japp, ansiktsmålningen gick finfint).

Årsdagen firades istället med ett besök på IKEA. Något ska man ju ha att säga till om på Mors Dag.

Massmedial svordom förfärar

Alvins gloria fortsätter att glänsa. Den glimmade liksom till lite extra nu ikväll i samband med att han hörde en man häva ur sig en harang svordomar från tv:n som gick i bakgrunden. Öronen fladdrade till och ögonen spärrades upp när han hörde honom säga ”fucking hell!”.

Minsann, hade inte även lillasyster uppfattat åtminstone det andra ordet. Hon gick inte alls på att han hade sagt ”beautiful darling”, utan ville verkligen veta vad han hade sagt. Alvin visste.

När han satt och tuggade på kvällsmackan (kvällens andra sittning, så Vilma låg redan i sängen) utbrast han:
- Tänk ändå att han svärde! Vad dumt att göra det på tv för då kan ju alla höra honom.

(Till och med hans ömma moder som hade prydliga flätor, välputsade glasögon och satt längst fram i klassrummet blir nästan lite orolig över sonens rekorderlighet.)

Copycat

Vi har en copycat i familjen. Alvin står för originalutförandet som utspelades för drygt tre år sedan.

Han hade varit uppe och lekt för sig själv på sitt rum – under tystnad. Och alla som har varit i närheten av barn vet ju att tysta lekar med största säkerhet innehåller förbjudna inslag. Efter en alltför lång tystnad gick Jonas, eller om det var jag, upp till rummet. Där på väggen kunde man tydligt läsa ett namn skrivet med stora svarta kritbokstäver.

Bomber och granater!
- Man får absolut inte rita på väggarna, det vet du ju Alvin!
Gossebarnet såg lika oskyldig ut som ett nyfött lamm.
- Va?! Det var inte jag. Det står ju ”Vilma” på väggen!

Men eftersom Vilma vid det laget bara var drygt ett år gammal så avskrevs hon omedelbums från misstankarna.

Idag var det dags igen.

Vilma lekte tyst och stilla för sig själv medan Gill och jag satt på terrassen och drack kaffe. Samtalet vi hade var så ingående att jag inte ens noterade tystnaden. Inte förrän det var dags för Gill och hennes lilla dotter att gå. Då fick jag syn på texten på väggen utanför barnkammardörren: ”Alvin” och ”Vilma”.

Bomber och granater!
- Vilma, du får absolut inte rita på väggen, det vet du ju!
Vilmas ögon spärrades upp och hon såg extremt oskyldig ut.
- Vaddå jag? Det står ju faktiskt Alvin också!

Hon var nog mindre nöjd med tilltaget när hon var tvungen att gnugga bort texten med en trasa. Tack och lov gick det bort. Tror inte att ägarna av huset skulle uppskatta barnens namnteckningar.

Bubbel och elände!

Lära sig av andras misstag, det är grejer det. Mindre lustigt är att lära sig av sina egna. Och just nu öser jag på med lärdom utifrån eget misstag. Bokstavligt talat.

Har nämligen tagit upp kampen med en fläck på en vit skjorta. Fläcken har legat och kämpat mot ett fläckborttagningsmedel i flera timmar och nu tänkte jag att fläcken skulle ställas inför den ultimata utmaningen och tvättas i 90 grader (håller inte skjortan så spelar det ändå ingen roll – man vill inte använda den med den befintliga fläcken).

För att det skulle bli extra rent så öste jag på med tvättmedel (jag som annars brukar vara sparsam till tusen med sånt!). Big mistake – huge!

Har nu i en kvarts tid öst undan tvättmedelslödder som fullkompligt pumpas ut från tvättmedelsfacket och längs med maskinens front. Har 30 minuters jobb kvar…

Tennisäss

Idag har Jonas drillat två nya Björn Borg-förmågor. Och det är bara att konstatera att barnen har ärvt Jonas bollkänsla. Själv är jag obeskrivligt dålig på tennis (så det kanske var min bollkänsla de ärvde trots allt, eftersom jag inte har någon kvar). Vilma ser redan fram emot nästa skollov eftersom hon då är lovad att få gå på tennisskola precis som Alvin.

Annars har det varit en stillsam lördag. Sovmorgon, tennis, lunch på urtrevligt café, löprunda och god middag (Jonas rattade kastrullerna). Dessutom lek med Jack för barnens del och fotoexperimentering för Jonas del.

Finns ingen anledning att öka tempot. Blir nog en film när barnen har knoppat in. Nya initiativ får tas i morgon.

Fjäril vingad syns på kinden

Lördag nästa vecka smäller det. Då ska årets största insamling till Alvins skola äga rum – Manly West School Carnival. Trots att Alvin går i en vanlig kommunal skola bedrivs det en konstant insamling av pengar. Ta med två dollar hit och skänk tio dollar dit. I utbyte brukar barnen få ha på sig vanliga kläder dessa skoldagar, så kallade mufti days.

En gång per år tar de alltså i så det knakar i sömmarna på alla plånböcker. Sedan terminen startade i januari har vi beordrats att skänka vinflaskor, choklad, sylt, godis och allt vad det nu kan vara. Alla gåvor ska nämligen resultera i priser som man kan vinna under själva karnevalsdagen. Och för att ha en chans att vinna tillbaka sina skänkta saker så måste man såklart köpa lotter.

Alla förväntas hjälpa till, så jag har dragit familjens strå till stacken och anmält mig som ansiktsmålare. Igår var det träning, något som Vilma har längtat efter sedan hon fick nys om det. Hon ville bli en fjäril.

Bäst som vi satt där och övade på allehanda figurer som barnen ska kunna beställa så undrade en av mammorna om vi också hade insamlingskarnevaler på våra skolor hemma i Sverige. Förklarade då att vi inte hade samma behov av pengainsamlingar, varpå hon absolut tyckte att jag skulle initiera en karneval när vi kommer hem.

Jo, jo. Har man inte ett pris på sitt huvud redan så lär man ju få.