Gott Nytt År!!!

Familjerna Rudolphie och Borglin&Borglin tar ett stort hopp in i 2010. Några av oss lite snabbare än andra.

Klädhysteri och lyxiga dagar

Det är en tidsfråga innan jag sätter ett kodlås på barnens garderob – och den koden ska bara Jonas och jag ha tillgång till. Denna lilla manöver kommer att resultera i att barnen tvingas bära samma kläder under en hel dag. I deras värld är detta en k-a-t-a-s-t-r-o-f.

För Jonas och min del innebär det att vi slipper plocka upp högarna av kläder som ligger på terrassen eftersom barnen har fått för sig att varje dopp i poolen kräver nya kläder. Gissar att det är alldeles för jobbigt att komma ihåg var de slängde kläderna innan de hoppade i. Och varför byta om till badkläder när man kan bada i sina underkläder – och givetvis hämta nya efteråt.

Klädfrustrationen har minskat avsevärt sedan Måns och Lotta släppte ner sina resväskor på Brisbane Street eftersom de nästan knuffar ut Jonas och mig ur huset så att vi kan gå på bio, gå ut och äta och shoppa inne i Sydney. Dessutom hittar man vikta tvätthögar när man väl kommer tillbaka. Klart beroendeframkallande!

Väderfixare

Jag tror att familjen Borglin har ett kall. Fram tills nu har det bara varit ett skämt bland grannarna, men just i detta nu kom jag på att det faktiskt är en affärsidé. Kanske till och med ett kall, världens frälsning om man vill måla med stora penseldrag.

Saken är den att så fort vi får långväga besök så blir det väderomslag – till det sämre. Till det bättre hör att vädret justerar sig efter några dagar och våra långväga gäster minns bara de soliga dagarna.

Tänk er följande: familjen Borglin slår upp sina bopålar mitt ute i Sahara eller på någon knastertorr stäpp där djur och människor suktar efter de livsviktiga dropparna. Sedan lägger vi upp ett besöksschema och tar emot gäster. Det blir garanterat regn i åtminstone två-tre dagar. Och tänk vad det skulle få för effekt! Snacka om att kunna åberopa faktumet att man har gröna fingrar.

Måns och Lotta anlände idag via en inrikesflygupplevelse i Kina – till ett molnigt Sydney. Enligt Polmans kolleger ska det regna fram till onsdag. Blir bra med en-två dagars värme och solsken tills regnmolnen hopar sig igen. Då kommer nämligen familjen Rudolphie tillbaka för att fira nyår.

Stiltje i Sydney

25 december. Det känns som ett vakuum. Inte en människa är i rörelse, utan alla verkar ha placerat sina bakdelar i släktingarnas soffor och med snålvattnet rinnandes inväntar de julmiddagen.

Men inte familjen Borglin.

Julen firas den 24 december – oavsett snötillgång! Att julaftons förmiddag tillbringades i poolen och därefter på en strand istället för i en pulkabacke blir ett roligt minne, om än inte speciellt juligt.

Årets julbord hemma hos familjen Dahlstrom bestod av kalkon med traditionellt tillbehör samt räkor, sill, carpaccio, romtoast och sallad. Gottgottigottgott! Tomokos föräldrar var också på plats, vilket innebar lite merjobb för Tomoko att översätta. Men tänk vad leenden och huvudnickningar gör för att man ska känna sig delaktig i samtalet trots att min japanska är lika obefintlig som deras engelska.

Vid halv åtta-snåret utbröt stora kramkalaset. Det var hög tid att bege sig till Brisbane Street och julklapparna under plastgranen (som faktiskt barrar!!!). För första gången i världshistorien låg där en helt ”lagom” mängd paket. Barnen tindrade med ögonen, som barn ska göra, när pappret avlägsnades. Ett och anat julrim hade diktats och Aladdinasken, samt Jonas smarriga julkola stod på bordet och glögg fanns i glasen. I bakgrunden hördes svenska julsånger. Just i denna stund fanns det faktiskt en aningens julvibb i huset, trots att terrassdörren stod på vid gavel för att släppa in kvällsbrisen och cikadorna gjorde sitt bästa för att överrösta varandra.

Barnen somnade efter ett kapitel av Mio min Mio och Jonas och jag krashade i soffan. Väldigt skönt!

Idag var det en historisk dag: Vilma slurpade i sig sin sista välling. Det är fortfarande en gåta hur vi lyckades föra in ett och ett halvt års vällingranson över den superstrikta Aussiegränsen. Vi måste ha överraskat dem fullständigt med våra låddor vars innehållsdeklaration var något luddig eftersom vi inte hittade något engelskt ord för välling.

Frågan är om det kommer att gå lika lätt att få ut alla snäckor som jag har samlat på mig...

GOD JUL önskar vi er alla!!!

Överhettat kök

”Låt sedan knäckflarnen svalna.”

Mmm, JÄTTEENKELT när det är fyrtio grader i köket... Istället för att vackert stelna över de upp och nervända kopparna så lossnar den ena biten efter den andra och rasar ned mot köksbänken. Måste nog tänka om vad gäller julaftonens efterrätt.

Suck&stön&scheisse!

Pepparkakshus och moral på dekis

Det ståtliga pepparkakshuset är inte så ståtligt längre. Två dagar i värmen har fått taket att sacka ihop och det blir märken av fingrarna om man petar lite på väggarna. Barndomens ”pepparkakshusproblem” i form av en lätt damig bismak lagom till julgransplundringen behöver våra barn inte bekymra sig över.

Var dessutom tvungen att avslöja för sonen, som har ett rättvisepatos och rädsla för att förarga någon som slår till och med hans mammas, att barnen Ericson brukade nalla godisbitarna som satt på pepparkakshusets baksida så att inte våra föräldrar skulle upptäcka det. Efter några dagar var det fullständigt barskrapat på godis och kristyr medan framsidan fortfarande såg härligt inbjudande ut.

Alvins ögon nästan poppade ut när han fick höra som sin mammas tilltag som barn.
- FÅR jag ta godiset på baksidan?
- Men det är väl klart att du inte kan FRÅGA mig om du får ta, eftersom jag i egenskap av mamma MÅSTE säga nej. Lisa, Johan och jag gjorde det när mormor och morfar inte tittade på.
- Jaha. Men jag FÅR ändå ta?
- Alvin, du kan inte FRÅGA. Du får liksom räkna ut det själv.
- OK, men då FÅR jag ta i alla fall?

Sedan blev det ett hysteriskt fnissande när han ”smög” bort till pepparkakshuset och nallade – lite kristyr. Grabben har en hel del att lära… Hans syster är i mångt och mycket en fullfjädrad expert i ämnet ”hitta på rackartyg och blixtsnabbt förneka desamma, och helst skylla på någon annan”. Lägger man ihop barnens färdigheter så blir det ett genomsnittligt och alldeles lagom busigt barn.

Pepparkakshus och cikador

Om man blundar och drar in ett djupt andetag så luktar det faktiskt jul! Ja, det är förvisso inte doften av apelsiner dekorerade med nejlikor eller hyacinter som man känner, utan doften av det nygjorda pepparkakshuset. Att cikadorna sedan håller konsert utanför den vidöppna terrassdörren minskar julstämningen något.

Istället för att samlas i ett juldekorerat hem och dricka glögg, så möts vännerna upp på stranden med vitt vin och solbrillor. Inte mycket julstämning det heller, men väldigt najs. Jonas, som har inlett julledigheten med en sjuhelskottas förkylning, fick vackert stanna hemma.

För övrigt undersöker barnen varje morgon klapparna under plastjulgranen och konstaterar missnöjt att det ännu inte verkar ligga något Wii där och vänta på dem. De skulle bara veta vad som ligger längst in i min garderob…

Heta sanddynor, regn och possumbesök

Familjen Rudolphie har nu tillfälligt lämnat Sydney för egna Australienäventyr, och dessvärre tagit det fina vädret med sig. Idag har det regnat i stort sett hela dagen som kontrast till den heta gårdagen. SAND-surfingen, då de vuxna agerar sprintande dragoxar medan barnen sitter eller står på boogieboarden nedför en lång sanddyna, var av det varma slaget. Så varmt faktiskt att det knappt gick att springa barfota eftersom sanden brände rejält under fossingarna.

Gårdagens zoologiska upptäckt i trädgården var en liten livrädd possum som satt blick stilla i häcken vid poolen. Den såg inte alls läskig ut, utan tvärt om söt. Dessutom hade den en imponerande lång svans. Men den får HEMSKT gärna stanna där. Inget springande på terrassen om jag får be.

För övrigt har nu Jonas jobbat sin sista dag på kontoret, även om det nog blir några timmars jobb i början av nästa vecka - fast då hemifrån.

Rådande julstämning trots (på grund av) plastgran = nolla.

Oönskat spindelbad

Igår var det pådrag vid poolen. Vilma höll som bäst på att leka simlärare med sin värdelösa crawlmamma när samma mamma upptäckte en FET spindel som guppade en meter från simskoleaktiviteterna. Och det var inte bara vågskvalpet från mina patetiska armrörelser som fick spindeln att röra sig – han vevade friskt med alla sina åtta håriga ben.

En mening, som jag har hört flera gånger under vår vistelse här, dök upp i huvudet: ”En funnelweb klarar sig flera timmar under vattnet, så kolla alltid poolen noga innan ni hoppar i.”

(Bett av funnelweb = ringa ambulans och få motgift ASAP annars återstår en lätt knackning på pärleporten.)

Jag lyckades få upp Vilma och mig på nolltid. Våra (mina) upprörda stämmor fick Alvin att snabbt visa sig på terrassen, och jag gav dem stränga förmaningar att absolut inte stoppa ner tån i vattnet medan jag beväpnade mig.

Fortfarande klädd i bikini, men nu med gummistövlar och gummihandskar återvände jag till poolen med en burk giftspray i högsta hugg. Innan jag sänkte ner håven i vattnet förhörde jag Alvin om vilket nummer man ringer för att få tag på en ambulans. Jodå, det kunde han (såg han inte lite hoppfull ut vid blotta tanken på att få ringa efter en ambulans?).

Så snart spindeln kom ovanför vattenytan möttes han av ett imponerande giftmoln, och av hans rörelser att döma så var det inte det han hade tänkt sig skulle inträffa efter att han just blivit räddad från att drunkna. Bara för säkerhets skull fick han några hastiga hugg över ryggen. End of spider.

När de andra kom hem påbörjades den stora identifieringsprocessen. Funnelweb = spännande å ena sidan att ha sett en (och kallhamrat likviderat densamma), men ruskigt omysigt å andra sidan att veta att de bor i trädgården; huntsman = ofarlig, om än bautastor, som blivit Jonas bästa vän eftersom de äter myggor och flugor (undertecknad föredrar just de insekterna före deras fiende). Jonas googlade på funnelweb och var till 98 procent säker på att det var en huntsman. Men av alla spindelbilder som han tittade på så var det faktiskt EN rackare som var en kopia av den stendöda spindeln…

För övrigt så är julgranen uppmonterad och dekorerad med fjolårets julpynt från IKEA (en tragisk syn) och Alvin har haft sin sista skoldag i årskurs två. Nu är det sommarlov med julaftonsinslag som gäller!

High Five, Alvin!

Vet inte om det var Guds försyn eller ett verk av en slarvig kanslist, men utdelningen av skolutmärkelserna ägde lyckligtvis inte rum när vi kuskade omkring på Nya Zeeland utan igår.

Förutom en osynkad skolorkester och sångframträdanden av respektive årskurs (förskolan, ettorna och tvåorna) så delades det ut utmärkelser. Fyra-fem barn i varje klass fick diplom för att de var en god kamrat eller hade presterat extra bra i något ämne.

Dessutom fanns det fem ”Special Awards” i ämnena Sport, ESL (English as Second Language), Science, Computer och Literacy. Eller som vi i familjen Borglin numera gärna säger: The Big Five.

Nu behövs det inte många aktiva hjärnceller för att räkna ut vem som knep utmärkelsen ”ESL Awards for achievement in English”: Alvin Borglin!!!

Det var inte den kortklippte, osäkre lille killen som bara kunde säga ”hi” och ”ice-cream” när han landade på Sydneys flygplats i mitten av maj 2008. Istället var det en surf dude med bruna långa ben och rufsig kalufs som stolt äntrade scenen, tog artigt i hand (!) och ställde sig längst fram för allas beskådning.

Efteråt träffade jag en mamma vars son gick i samma klass som Alvin i ettan och hon sa med emfas: He really IS amazing!!!

Vi alla nickar stolt instämmande. Detta är en prestation värd alla bragdmedaljer i hela världen. (Och du, Telma: kan Alvin så kan du!)

(Pardon för det urusla fotot. Jag kan bara använda kameror anpassade för idioter - inte Jonas superavancerade manick.)

NZ-bilder, la final

NZ-bilder, numero uno

Besök i paradiset

Förväntningarna inför Nya Zeelandtrippen var höga, ja närmast skyhöga. Till slut blev landet nästan löjligt haussat eftersom alla som någon gång har satt sin fot i den maoriska myllan bara kan beskriva det genom att använda sig av superlativ. Och det säger väl sig självt att sådana förväntningar inför en semester inte går att leva upp till.

Big mistake. Huge!

I två husbilar (familjen Rudolphie lyckades få husbilsparkens måndagsexemplar, medan Borglinarna gled fram i A-bilen) betade vi av pärlorna på sydön. Böljande kullar, snötäckta bergstoppar och jordbruksmark. Tallar och björkar (!) varvat med palmer gav ett nästan lite schizofrent intryck, som om faunan inte riktigt kunde bestämma sig och därför drämde näven i bordet och valde allt. Slingrande och spikraka vägar kantades av lupiner och titt som tätt bredde enorma lupinfält ut sig. Som om inte den vanliga färgskalan skulle räcka för att imponera fanns där också gula och aprikosa lupiner. Obeskrivligt vackert!

Och det fanns får. Och ännu mer får. Och ytterligare fler får. Fyra miljoner människor bor det på Nya Zeeland – motsvarande siffra för fåren är 40 miljoner. Ett annat inslag var de oräkneliga hagarna där stora mängder hjortar huserade. Lamadjuren och strutsarna väckte också extra uppmärksamhet. Sälar, pingviner och delfiner kan vi också bocka av från listan.

Jonas och Johan kunde efter några timmar smälta in på vilket truckerhak som helst. Jonas var åtminstone van vid vänstertrafiken, men Johan var tvungen att hantera både det och bussfeelingen. Båda gjorde det med den äran. Till och med när det blåste upp till storm så att husbilarna ryckte fram och tillbaka på vägen ingav de tillit. Att ett flertal husbilar och en lastbil hade vält i stormen gav chaufförerna bara en extra fjäder i hatten – våra husbilar slickade asfalten så säkert som bara den.

Tappad humor
Förutom att njuta av det fascinerande sceneriet hann vi även stanna på roliga ställen. Ett obligatoriskt stopp var såklart vid världens första bungyjump-bro. Alvin ville väldigt gärna hoppa och misströstade en smula när han fick beskedet om att han var för lätt och ung. Bäst som vi stod och tittade på ett dödsföraktat hopp, varpå hopparens vänner stod bredvid oss och ”ooooade”, tittade Alvin förvånat på mig och sa:
- Vad skriker de för?

Försökte förklara att majoriteten av homo sapiens tycker att det ser tämligen skitläskigt ut att kast sig utför en bro med bara ett gummiband om fotlederna, men Alvin förblev frågande. Det som skulle vara så kul att göra.

Vilmas kommentar till dem som hoppade och skrek förfärat var:
- De har tappat humorn, det är därför de skriker så.

Ett annat actionladdat stopp var den halsbrytande turen med en jetboat, vars huvudnummer var att slicka klippkanterna och göra 360 graders snurrar så vattnet stänkte. Alla utom en skrek av förtjusning – lille Alex ville väldigt gärna kliva av båten. Vid glasspausen efteråt var han desto modigare. Jo, visst kunde han tänka sig att åka en så snabb motorbåt igen – när han blev vuxen. Alvin, däremot, beslutade sig snabbt för att bli jetboat-förare när han blev stor.

Sedan säger jag bara Milford Sound. Vilket ställe! Det är en del av Nya Zeelands fjordland som spränger in i det sydvästra kustbandet, kantat av oräkneliga vattenfall. Till allas förtjusning åkte båten så nära ett vattenfall att vattnet forsade ner över däck. Det var ingen felbedömning av kaptenen, tvärt om – vi hade alla preppat oss med regnrockar redo för en kall dusch. Alvin tyckte dock att det var lite synd att jag hade glömt att stänga hans regnrock… Bidde visst lite blött om magen.

Ett besök på Sir Edward Hillarys museum – världens förste man att bestiga Mount Everest (och tillika den mest kände Nya Zeeländaren) – gav oss en rolig inblick i de hårda förhållandena på Mount Everest.

Ett annat coolt (!) ställe var Antarktis-centret där de hade byggt upp ett rum där de simulerade en storm på Antarktis. En iskana hade de också byggt upp till barnens (och Maries!) stora förtjusning.

När den antarktiska fejkstormen satte igång drog majoriteten av besökarna åt sig de lånade jackorna och blev stela som pinnar. Jonas och Johan sammanfattade ”stormen” med att det var som att stå vid en busshållplats i Stockholm en måndagmorgon i januari. Välkomna till Åre i februari, var vårt sturska hån mot de andra veklingarna.

Mördare i sikte
Att kuska omkring i husbil kan verkligen rekommenderas (ja, jag VET vilka som kommer att kommentera just detta!). Sex nätter tog vi in på mer eller mindre fräscha campingar – två nätter campade vi i det fria. Eller om jag ska vara riktigt ärlig – EN natt campade vi i det fria (den första natten låg vi på samma gata som restaurangen vi hade ätit på timmarna innan). Men den enda natten…

Vi hade fått tipset att ta oss till ett tvåhundra meter högt vattenfall och bo i närheten av det. Detta ställe låg i änden av en smal grusväg. Efter den lilla vändplanen låg en virvlande fors. Med andra ord kunde man inte komma längre på den vägen än just dit. Att det stod skyltar som förbjöd camping låtsades vi inte se.

På väg ut mot vägens ände passerade vi skyltar som ”Dead Horse Creek” och ”Dead Man´s Grave Trail”. Vi kan väl säga som så här att Marie och jag inte var tuffast på Nya Zeeland just då. Vi enades snabbt om att spökhistorier och andra skrämselattacker var totalförbjudna, och jag initierade dessutom en speciell knackning som vi var tvungna att använda oss av om vi av någon anledning var tvungna att gå till varandras husbil efter att vi sagt god natt. J&J himlade lite med ögonen, men vi stod på oss; inget skojande här, inte!

Jag hade konstigt nog inte så svårt att somna. Däremot vaknade jag mitt i natten, och frågan jag snabbt ställde mig var: varför vaknade jag nu? Jag kikade ut i den mörka natten där endast månen agerade ljuskälla. Jo förresten, där flög också små eldflugor eller vad de kan heta. Tyst låg jag och lyssnade till de andras andetag och forsen som lät i bakgrunden. Dessutom ansträngde jag mig till det yttersta för att höra eventuella fotsteg och andra mördarljud. Jag arbetade snabbt upp en plan över vilket tillhygge jag skulle använda mig av ifall mördaren skulle bryta upp dörren. Skenande fantasi? Icke. Fullt allvar var det.

Då, då hörde jag något. Snabbt som attan kikade jag ut bakom gardinen och fick till min stora skräck syn på en vit pick-up som åkte FRÅN vändplanen tillbaka på den lilla grusvägen. Det måste ha varit ljudet av den som väckte mig, och jag tackade min lyckliga stjärna för att jag inte hade hört den åka TILL vändplanen (Marie hade inte samma tur) för då hade jag nog dött på stört av skräck.

Vad är det för en slags bil (eller snarare förare) som åker ut till död mans land mitt i natten och, enligt Maries klockning, stannar där i fem minuter innan den vänder tillbaka? Ja, inte tror jag det var bibelstudenter som bara ville kolla in månskenet, vilket var Johans förslag morgonen därefter.

Barnen skötte sig exemplariskt och mutades med generös speltid under bilresorna, vilket framförallt Alvin var helnöjd med. Alla fyra lekte dessutom bra med varandra. Om kvällarna gjordes den ena husbilen om till filmsalong medan vi vuxna smörjde kråset i den andra.

Sammanfattningsvis får Nya Zeeland tio av tio möjliga husbilar!

Skolutmärkelse och dagisavsked

Det låg ett litet kuvert i Alvins väska igår, adresserat till Mr and Mrs Borglin. Efter att ha läst brevet, vars avsändare var rektorn på Manly West School, så fick jag ett hederligt tuppaskinn:

”Your child will be recieving an Award at the Primary Presentation Day. We would be delighted if you could join us on this special occasion.”

Nu är det så oturligt att Alvin inte kommer att kunna ta emot sin utmärkelse på plats, eftersom vi just då kuskar omkring med husbilarna på Nya Zeeland. Än så länge är han ovetandes om vad som komma skall, men jag har tänkt avslöja det för honom i eftermiddag.

Torsdagen var en historisk dag även för Vilma eftersom det var hennes sista dagisdag någonsin. Från och med slutet av januari har vi två skolbarn – det känns stort, det!

Vilma fick idel lovord från fröknarna och lovade att komma tillbaka någon dag och hälsa på, och då med skoluniformen på sig. Personalen och jag pratade om hur det hade varit förra julen, då jag var tvungen att skriva ner orden JUL, TOMTE och GRAN på svenska så att de skulle kunna förklara för Vilma vad de höll på med när de julpysslade. I år förstod hon allt som de hade pratat om och hon har lärt sig en hel drös nya sånger som de har övat på inför julshowen, som också den går av stapeln när vi är på Nya Zeeland.

För övrigt har familjen Rudolphie anlänt, vilket är fantastiskt kul! Enda smolken i glädjebägaren är att de verkar ha gjort det till en vana, så här efter två dagar, att gå upp i ottan och snöra på sig löparskorna för att därefter ge sig ut och springa en timme. Hur stressande – och knäckande – är inte det?! I ett nafs gick jag från att känna mig sund och vältränad med min tisdagsyoga och helglöparrunda till att känna mig som ett kylskåp.

Det får nog bli en madrass i garaget för deras del om de fortsätter i den här takten!

Julstämningsförsök med Håkan och glögg

Barnen och jag prickade in veckans kallaste dag och klippte snöstjärnor i papper. För att maximera julstämningen sjöng Håkan Hagegård julsånger i bakgrunden och jag drack glögg (viva Ikea!). Jonas satt på ett hotellrum i Melbourne och förberedde sig inför nästa dags möten - och detta utan vare sig Håkan eller glögg.

Men trots de gråa regnmolnen och det för dagen svala vädret, uteblev julstämningen. Det ÄR stört omöjligt att piska igång julvibbarna när veckorna numer består av dagar som på bilden. Hur mycket jul finns det i den? Nada.

Hade det inte varit för barnen så skulle jag utan problem stryka ett streck över högtiden och låtsas att det var en vanlig sketen sommardag. Fast till skillnad från en genomsnittlig svensk sommardag så är här varmt och soligt.

Ensam resplan

En varm sommardag i slutet av 70-talet fick jag nog. Förändring var inte min starkaste gren, och mamma och pappa hade beslutat sig för att ta hem matbordet och stolarna från sommarstugan i Söderhamn och ersätta dem med vårt furumöblemang i Habo.

Katastrof!

Att jag fram till den stunden, då jag fick reda på möbelbytet, aldrig hade ägnat vårt köksbord och tillhörande stolar en ynka tanke hörde liksom inte till. Jag var bara heligt förbannad. Så här trettio år senare gissar jag att jag hade en dålig natts sömn bakom mig och det började säkert bli matdags.

Min lösning på det hela var att rymma. Men själv tordes jag inte gå in i skogen, jag var tvungen att ha lite sällskap. Syrran var lätt att övertyga, för visst ville hon inte att jag skulle försvinna och aldrig komma tillbaka?

Vi sprang iväg mot ett uppvuxet kalhygge (alternativt gles skog, jag minns inte riktigt längre) som låg bredvid stugan. Där satte vi oss bakom lite sly och kikade mot huset. Det dröjde inte länge förrän vi hörde mamma och pappa ropa efter oss. Vi kunde se hur de gick omkring och letade – tack och lov ligger havet inte runt knuten, men den farliga brunnen fanns ju. Och stora vägen ligger inte särskilt långt från huset.

Efter ett litet tag ville Lisa gå tillbaka hem. Jag hotade på storasystervis och hon stannade. Fast hon ville väldigt gärna gå tillbaka till mamma och pappa. Till sist gav även jag upp, men jag var ändå hyfsat nöjd med vår insats, för ropen efter oss hade börjat låta desperata på slutet.

Det blev stort kramkalas och löften om att aldrig rymma iväg så där någon mer gång. Matbordet och stolarna lastades fullt och fast på dragkärran och landade i köket i Habo – och som jag minns det blev det jättefint.

Idag var det Vilmas tur. Fanns ingen schism bakom beslutet, utan det var en smånöjd Vilma som lämnade över en lapp som Alvin och jag började ljuda:
”Jag reser iväg now soon. Kommer aldrig tillbaks.”

Därefter gick hon mot dörren och satte på sig sina flipflops.

Jag rusade efter och sa att hon absolut inte fick resa iväg och aldrig komma tillbaka. Då skulle vi andra aldrig mer kunna vara glada. Det beskedet var hon mycket belåten med.
- Så ni kommer aldrig mer att skratta?
- Aldrig.
- Kommer du att sakna att jag nyper dig på natten (Vilma brukar ”gosa” genom att nypa tag i skinnet – inte lika gosig feeling för den som blir nypt…)?
- Absolut!
- Men Alvin kanske kan nypa dig i stället?
- Men, det skulle ju inte alls vara samma sak!
- Så du vill verkligen inte att jag reser och aldrig kommer tillbaka?
- Gör du det så kommer mitt hjärta att gå i tusen bitar!

Hon nickade instämmande, jo nog skulle det bli sorgligt för oss andra om hon försvann.

Trettio sekunder senare lekte hon och brorsan, och resplanerna lades på hyllan för den här gången.

Mortalus grodus

Det låg en död groda i poolen. Alternativt att det var en väldigt avslappnad liten groda som låg på rygg och tittade upp mot vattenytan med armarna och benen lojt utsträckta och som vägrade att röra en muskel då Jonas fiskade upp honom med håven.

I samband med att grodan hivades i rabatten väcktes en del frågor:

* Lever inte grodor i vatten?

* Var det möjligen så att grodstackarn inte lyckades ta sig upp över poolkanten när han väl tröttnade på att simma?
* Exakt hur mycket kemikalier är det i vår pool som tar livet av en groda?
* Är det över huvud taget lämpligt att bada i en pool där det dör grodor?

Verkar inte som om vi någonsin kommer att få svar på våra frågor. Inte av grodan i alla fall.

En annan fråga är: hur länge tar det innan Alvin verkligen inte hittar de svenska orden när han ska berätta något? När man bär över honom till sin säng om kvällen mumlar han ibland i sömnen – på engelska. När han ska berätta något som har hänt i skolan gör han det – på engelska. När han leker med sina legogubbar och bygger komplicerade rymdskepp gör han det – på engelska.

För några minuter sedan när barnen åt kvällsmat skulle Alvin berätta något för Jonas som hade inträffat i skolan. Jonas låtsades vara helt okunnig i engelska och ruskade ideligen på huvudet när Alvin sa något på engelska. Alvin försökte till sitt yttersta att ta det på svenska; lollie bag (godispåse) blev helt enkelt godisväska, men att berätta vad hoppa säck hette, ja det gick inte alls.

Amazing.

Korvar, skaka tass-ångest och avspänt vernissage

När jag var liten var jag tvärsäker på två saker: jag skulle som vuxen aldrig bjuda barnen på korv om vi hade middag hemma, och jag och mina jämnåriga skulle aldrig behöva ta i hand och hälsa när vi blev vuxna.

Jämt och ständigt fick vi barn korv när det bjöds till fest. Jag kastade alltid längtansfulla blickar bort mot de vuxnas bord när de fick sin mat. Själv fick jag tillsammans med småbarnen (jag var nästan alltid äldst i barnaskaran) äta korv. Grillad korv. Kokt korv. Man trodde knappt sina ögon då någon hade ansträngt sig och gjort hamburgare – det var rena rama lyxen!

Och det här med att ta i hand och hälsa. Fanns det något mer vedervärdigt än att tvingas ”hälsa artigt” på ett jämnårigt barn som man inte ens hade ett vagt minne av att man hade lekt med tidigare medan de vuxna stod bredvid och ”uppmuntrade” till hälsandet? Minns än i dag hur enormt pinsamt jag upplevde det. Faktum var att jag tyckte det var lika obekvämt att ta i hand på en vuxen – det kändes helt enkelt fel och konstlat.

Men nu, många år senare, vad är det jag med ett klämkäckt leende bjuder barnen på då det vankas middag: en korvajävel! (ursäkta franskan). Nu kanske matvalet har något att göra med Alvins fablesse för dessa avlånga kötthistorier, men jag vet att Vilma inte fäller lika uppskattande kommentarer. Hon vill hellre ha kött. Ändå serverar vi korv. Såvida vi inte slår på stort och grillar hamburgare – och tro det eller ej – kycklingspett!

Det där med att ta i hand och hälsa-fobin lider jag fortfarande av. Jag vinkar hellre lite avspänt än att jag slänger fram kardan (men när jag väl gör det så är det ingen död-fisk-hälsning direkt – tjo, vad jag trycker till!). Fast oftast ångrar jag mig när jag inte ”hälsat ordentligt”. Inte minst den gången då jag blev medbjuden på kungamiddag (!) i samband med att Polarpriset skulle delas ut. Istället för att gå fram och ”artigt ta i hand” och tacka för aftonen så vinkade jag bara lite lamt till sällskapet som hade bjudit in mig (eller rättare sagt bjudit in Meg, jag var bara stand in för Måns). Över detta skämdes jag så innerligt att jag skickade ett tackkort till mannen i fråga (och jag rodnar än över min flathet).

Ta i hand-fobin är ingen bra kombination med min oförmåga att komma ihåg namn. Det innebär att när det uppenbart ligger på mina axlar att introducera några för varandra så blir jag alldeles toknervös över att jag ska säga fel namn, med den lilla påföljden att jag absolut INTE kommer ihåg namnen. Lovar att jag skulle kunna glömma bort även Jonas namn om jag blev tillräckligt stirrig över den tredje personens namn.

Så vad gör jag då? Jo, jag skiter i att introducera folk (ursäkta franskan igen). Jonas blir tokig på mig och tycker att jag är oförskämd. Och det har han ju helt rätt i. Och alla dessa ”icke-presentationer” skaver som taggar efteråt.

Har en sådan tagg att bearbeta just nu. Lösningen på detta är att gå fram till två av personerna i morgon och ursäkta min oförmåga att introducera den tredje personen eftersom jag var osäker på hennes namn. Har man inte problem så skaffar man sig…

Nu över till något roligare (och totalt ångestbefriat): barnen och jag har haft vernissage idag!
Alvin kom nämligen hem med alla sina teckningar som han har gjort i skolan och lade ut dem på golvet för allmän beskådning (=Vilma och jag), och medan vi beundrade hans alster smuttade vi på äppeljuice, åt små kex och diggade till musiken i bakgrunden. Alvin var mycket nöjd med uppmärksamheten.

(Och sedan åt vi korv till middag…)

Kuslig förvandling

Vilma har tre dagar kvar, sedan är hennes dagisera över. Alvin har, förutom denna vecka, bara ytterligare åtta skoldagar kvar, sedan säger han adjöss till årskurs två. Hela familjen har nio dagar kvar, sedan upplever vi för första gången Nya Zeeland tillsammans med familjen Rudolphie (Vilma har till leda tjatat om denna husbil som vi ska kuska omkring i).

Jag har för andra gången spelat golf – här har man antingen sällskap av kängurur eller ödlor på golfbanorna (vi spelade på en ödlebana). Jonas har gett sig ut på en lång powerwalkrunda i värmen. Hoppas det inte blir hans sista.

Någon som har noterat hur superhumanisten har förvandlats till ett sifferfreak? Hur i hela friden gick det till?

Självförtroendeboost

Vet inte om Vilma går igenom en självförtroendesvacka eller om hon bara har ett allmänt behov av att haussa sin egen existens.

Ungefär tjugotre gånger per dag ställs jag mot väggen och måste svara på frågor av typen:
- Vem älskar du mest: din katt Leo eller allt godis i hela världen?
- Om du bara MÅSTE säga ett barn som du älskar liiiite mer än det andra, vem är det då (här ger jag mig aldrig utan svarar att jag älskar henne och Alvin lika mycket)?
- Men om Alvin inte fanns, vem älskar du mest då (Jamen, nu finns Alvin så jag älskar er lika mycket)?
- Älskade du mig redan när du inte visste vem jag var och låg i din mage (det jakande svaret hon får gör henne mäkta belåten – tänk att vara älskad innan man ens är född!)?

Själv brukar jag få ömhetsbetygelser som:
- Jag älskar dig mer än all mat i hela världen även om jag är hungrig.

Inte illa, det heller.

Het nummerfrossa

39 grader. Trettionio grader Celcius. Och poolen är fortfarande oanvändbar. Tänk öken. John Blund orkar nästan inte masa sig hit. Gissar att det är hans luva som sticks i värmen.

Tack och lov finns havet, det svalkande havet med sina dryga tjugo grader. Skogsbrandsdoften har känts idag. I morgon utlovar de tjugoen grader. Då kanske John Blund kan tänka sig att komma på besök igen. Hoppas.

Inget för höstveklingar...

Inledningsvis vill jag varna alla som lider av svår höstångest och som redan räknar dagarna till midsommar. För er egen skull: gå direkt till sista stycket!

För er andra som är av det lite tuffare virket kan jag bara meddela att lokalblaskan varnade för extrem värmebölja till helgen. Temperaturen lär skjuta upp till 40-strecket om man befinner sig några mil inåt landet, medan vi kustbor får njuta av temperaturer kring 30-strecket hela helgen.

I morse när Vilma och jag följde Alvin och Jack till skolan så riktigt dallrade luften, och då var klockan bara nio på morgonen. Och det har inte blivit svalare…

Till min stora glädje dök poolmannen upp med den reparerade pumpen, så när de starkaste gifterna har fått verka klart så ska poolen vara kristallklar igen (man får verkligen inte fundera på vad han häller i för då törs man nog inte ens doppa tårna). I väntan på detta så packade Vilma och jag strandväskan med snorkel, cyklop och simfenor och styrde kosan mot Shelly Beach som är barnfamiljernas och dykarnas paradis i Manly. Barnfamiljerna gillar stranden eftersom den ligger skyddad mot vågorna, och dykarna för att det finns gott om fiskar runt udden – inklusive hajar (Inte helt glasklar kombination….). Nåväl, där snorklade vi omkring och byggde sandskulpturer, samt åt södra hemisfärens dyraste pommes frites.

Några timmar senare var det dags att hämta Alvin i skolan. Himlen hade vid det här laget mörknat ordentligt och man hörde mullret i fjärran. På skolgården öppnades himlens portar och världens regnskur drog fram till dånet av åskan och upplyst av blixtarna. Barnen hoppade glatt i regnet och blev såklart dyngsura.

Nu skulle man kunna tro att temperaturen skulle sjunka efter denna urladdning. Marginellt, skulle jag säga. Känns snarare än mer som om vi befinner oss i ett växthus.

Avslutningsvis vill jag bara försöka förmedla en bild av fredagens disco som barnen hade i skolan, på skoltid. Jag pressade pojkarna på vilken musik det hade varit och om de hade dansat (jo, faktiskt – till Macarena!).
- Men mest så gjorde vi såhär, sa Alvin och bröstade ut sig mot Jack som gjorde samma sak.
Därefter buffade de bröst mot bröst som två tjurar (eller som två åttaåriga pojkar som ännu inte fattat galoppen beträffande det motsatta könet…).

Poolproblem pågår

Det är bara för att vi är friska och mår bra som vi kan tillåta oss att klaga. Problemet är i jämförelse med många andra bagatellartat, men just för oss – i detta nu – är det likväl ett litet avbrott, ett litet problem: poolen är trasig!

Ja, alltså det är inte så att det läcker, men pumpen som håller vattnet rent är kaputt och på lagning. I det stekheta väder som råder tar det inte många dagar förrän vattnet är totalt otjänligt.

Alvin är av någon outgrundlig anledning inte vidare förtjust i att bada i havet, så när barnen kommer hem från skola och dagis blir det inget bad alls för deras del. Det är poolen som gäller, om man så säger.

Fast vi får se hur det blir i eftermiddag. Meteorologerna har utlovat 29 heta grader i Sydney – i skuggan, vill jag bara tillägga. Så, med lite tur trubbar värmen av Alvin under dagen och det blir ett dopp i havet i eftermiddag.

Visst har vi det jobbigt?

Livets sista dag

I snart ett dygn har vi varit bortkopplade från omvärlden. Ja, alltså vi kom inte åt internet – inte förräns nu. Igår eftermiddag drog nämligen ett imponerande åskväder fram över Sydney. En av knallarna var öronbedövande och kom i direkt anslutning till en blixt som inte var av denna värld. Jag som tycker att åskväder är ganska mysigt kunde inte hålla mig från att ge ifrån mig ett tjut – och eftersom jag har en fallenhet för att överdriva så kan jag passa på att säga att jag minsann tyckte mig känna en liten tryckvåg (resten av familjen kanske inte är av samma åsikt…).

Hela familjen stod på terrassen och tittade på skådespelet. Plötsligt sa Vilma med ödesmättad stämma:
– Det här är sista dagen vi lever.

Och HADE det varit så att gårdagen hade varit vår sista dag på denna jord så hade det ändå varit en ganska bra avslutning. Jonas hade fått en ryggbehandling av vår vän Michael som inte hade varit nådig – men bra. Alvin hade genomfört en förstklassig simlektion och tangerade nästan Ian Thorpes freestylerekord. Vilma hade gått sin andra inskolningsdag i skolan – denna gång med klänningen på. På hemvägen inhandlades en skolhatt och skolväska, vilka hon var omåttligt stolt över. Och jag hade njutit av en härlig träningsvärk efter att ha försökt slå mitt sjuttiominuters löparrekord i söndags – fast det bidde bara 55.

Men, ödet ville annorlunda – så vi kör på som om Vilmas profetia aldrig har uttalats.

Åsså bilderna

Ögontjänare och nudiststrand

Lördagen började som alla andra veckodagar – Vilma vaknade med tuppen. Efter att hon har fått sin välling och legat tyst framför barnprogrammen började hennes nästa procedur – hon blir en livs levande snooze. Med jämna mellanrum kom hon in till oss, som under natten fått sällskap av Alvin som i sin tur tog min plats vilket i sin tur ledde till att jag, likt en amöba, sov halva natten på platsen nedanför barnens fötter (dvs man sträcker ut sig där det finns utrymme).

Det Vilma vill när hon kommer in kan vara allt ifrån att tala om vilken katt hon är för dagen, berätta att hon har tråkigt och vill ha sällskap, undrar hur långt tjugo minuter egentligen är och så vidare. Med andra ord blir Jonas och min sömn minsta sagt lite ryckig från sexsnåret och fram till nio.

Efter frukosten gjorde Jonas och jag det stora rycket inför Den Stora Inspektionen som går av stapeln på tisdag då företaget som vi hyr av ska komma hit och inspektera huset. Därför åkte gräsklipparen fram, några väl valda fönster putsades och den japanska springbrunnen på framsidan städades ren från de illaluktande algerna som har frodats där ett alltför bra tag.

När lunchen var avklarad satte vi oss i bilen och åkte via Harbour Bridge till South Head. Sydneys inlopp flankeras av North Head (där vi bor i Manly) och South Head som ligger mitt emot. Från de makalöst fina och supermegaexklusiva villorna på South Head njuter man av utsikten mot North Head och in mot Sydney. Bakom de stora villorna låg ett litet gytter av charmiga hus, vilket fick tankarna att fara till Västkusten. Väldigt mysigt!

På vår promenix passerade vi Sydneys nudiststrand där ett antal sol- och badsugna människor hade brett ut sina handdukar. Av någon anledning fanns det en liten utsiktsplats över havet – och nakenstranden där folk stannade och… stirrade. Och så gjorde även vi. Sin vana trogen tog Jonas fram sin superstora kamera och tog några bilder, innan vi insåg att detta verkligen kunde uppfattas som stötande (med det objektivet ser det ut som man kan zooma in på hårstrånivå…)

Pizza till barnen och grillade lammkotletter till oss vuxna blev kvällens middag. Nu ligger tre fjärdedelar av familjen Borglin och tittar på filmen Monsters Inc. Den sista fjärdedelen ska ansluta nu.

Bäddneuros och simrekord

Det finns säkert en uppsjö anledningar att tro att jag är knäpp i huvudet. Men frågan är om inte det tydligaste tecknet är min oförmåga att låta filten och kudden i Vilmas dockvagn ligga huller om buller. Jag bara måååste bädda den!

Då det begav sig minns jag att syrran, enligt mitt tycke, inte hade samma förmåga att ta hand om sina dockor som jag. Liksom inte riktigt omhuldade dem med kärlek och pysslade om dem. Hennes dockors frisyrer såg alltid taffligast ut, egenhändigt klippta som de var, och hade dockan tur fick den ha själva regnfodralet som täcke. Mina låg alltid med sina fina lockar på uppuffade kuddar under noggrant instoppade täcken.

Det var sjukt redan på den tiden. Hur knäpp är jag som dels avslöjar min knäpphet och dels tvångsbäddar Vilmas dockvagn? Dunderknäpp.

Det jag EGENTLIGEN skulle skriva i det här inlägget (innan jag var tvungen att stanna och bädda dockvagnen som jag snubblade över och alla minnen bubblade upp) var att Vilma slog alla rekord och simmade tolv (12) längder i poolen! Tolv gånger sju blir 84 meter det!

Vilket rekord!!!

Skolförberedelse och sovkaos

Första trevande skolsteget är nu taget för Vilmas del. Utan tvekan fattade hon en annan flickas hand och försvann in i skolan när barnaskaran uppmanades att följa efter läraren – rena rama råttfångaren från Hammeln-upplevelsen. Mina fåniga vinkningar förblev obesvarade.

Efter en och en halv timmes minglande med de andra föräldrarna så var första skoldagen över, och det var en mycket belåten Vilma som tågade hemåt. Enda missnöjesmolnet var att hon gärna hade velat köpa lunch i kantinan och äta på skolgården. Nu blev det lunch hemma istället.

För övrigt så har vi tokfastnat i följande kvälls- och nattrutiner: Jonas eller jag läser saga för barnen i vår sång. Vilma brukar allt som oftast somna innan vi ens är klara. Alvin brukar få tio minuter extra att läsa för egen maskin. Därefter somnar även Alvin i vår säng. Så långt allt gott.

Sedan har det hamnat på min lott att bära över barnen i deras sängar, dels för att jag går och lägger mig före Jonas och dels för att min rygg oftast är av det problemfria slaget jämfört med Jonas dito. Upplysningsvis vill jag säga att Alvin når mig till axlarna… Och nej – det är inte många år till (ett kanske) som jag över huvud taget orkar bära honom. Sorglig insikt.

Så somnar i tur och ordning jag och sedan Jonas. Efter några timmar kommer första barnet intassandes – oftast Vilma. Därefter kommer Alvin.

(I natt vaknade jag av en uppfordrande stämma som sa: ”Mamma!”. Inte en tillstymmelse till ”snääälla du, får möjligtvis även jag plats här?”)

Jag reser mig för att bereda plats åt Alvin och passar på att gå på toa. Väl klar så ligger Jonas, Vilma och Alvin och sussar. Finns ingen tillstymmelse till plats över för min del. Jag smyger därför in i barnens rum och lägger mig i någon av deras sängar.

I arla morgonstund kommer Vilma nedkrypandes hos mig och ber att få välling. Vän av ordning undrar varför inte hon ställer den frågan till den förälder som ligger bredvid henne då hon vaknar med knorrande mage? Misstänker starkt att Jonas viskar åt henne att gå in till mamma och fråga – men till detta blånekar han såklart.