Bacilluskpåverkande helg

Tom och Jerry försöker ha ihjäl varandra för femtioelfte gången (hundratrettiosjätte gången som barnen tittar på filmen – dock inte idag). Luftfuktigheten ute ligger nästan på hundra efter nattens och morgonens regnande. Luftfuktigheten inne ligger bara snäppet efter på grund av att gaselementet har stått på hela dagen och försökt tränga undan den råa luften som tar sig in på något mysko vänster.

Av gårdagens Star Wars-kalas blev det intet. Jubilaren vaknade upp med feber och ont i huvudet. Det visade sig att flera barn i klassen har åkt på samma bacillusk – vissa har till och med fått antibiotika mot det. I dagsläget känns det som om Alvin klarar sig utan.

Det blev såklart stor sorg, eftersom han hade längtat så efter kalaset (och troligtvis efter alla presenter). Vi har skjutit upp det en vecka, så vi gör ett nytt försök nästa lördag.

Nu gäller det att Alvin är på benen senast onsdag, för då äger den stora skolshowen, ”There’s something special about Manly West”, rum. Alvins klass ska dansa till ”Time Warp” från musikalen” Little Shop of Horror” (tror jag att det är). Silvrig sidenskjorta (inte äkta, såklart), svarta tights, fluga, glittriga glasögon, partyhatt, vita strumpor, svarta skor samt min svarta kavaj är outfiten som gäller för hans del. Vilma kan nog vara stand in, eftersom hon går och sjunger på den lika ofta som Alvin (om inte oftare).

Så, extremt lugn helg med andra ord.

Stordåd muy grande

Två stordåd har utförts denna dag – och detta innan klockan ens slagit tolv. Först ut var Jonas.

Jonas och Alvin satt vid frukostbordet och övade på orden som han hade i läxa. Alvin som var trött efter gårdagens firande (och sena filmkväll) gick i baklås när Jonas återigen förhörde honom på ”proud” och ”road” och de andra orden som vägrade fastna i minnet.

Jonas förklarade att även vi hade suttit så där och tragglat en gång i tiden, och att man går i skolan för att lära sig och så vidare.

- Jamen, ni behöver ju inte det nu! tjurade Alvin.

Då kom Jonas på den briljanta idén att låta Alvin läsa lite olika ord (man väljer nämligen ut tio stycken utav uppskattningsvis fyrtio ord som står på en lista – barnen/föräldrarna/läraren kan därmed välja svårighetsgrad på orden som de ska träna på). Läxförhör med pappa – det var ju jättekul!

Alvin läste ett antal ord, och Jonas skrev ner dem. Sedan kollade de tillsammans om han hade stavat rätt. (Smart så det förslår! Den dagen Jonas tröttnar på att sitta och förhandla avtal med storfräsare så kan han helt klart satsa på en lärarkarriär istället.)

Det andra stordådet stod jag för: en halvtimmes joggingtur. Enda gången jag tillät mig att gå var i en brant uppförsbacke. Spurten uppför en trappa gav oerhörda flashbacks till den tiden då Karin, Marie och jag powerwalkade Kungsholmen runt. Vi avslutade alltid med att rusa uppför trappan vid brofästet på Kungsholmssidan (och om jag inte minns fel så kunde Karin ibland tvinga oss att göra ruschen två gånger). Man kunde knappt stappla sig hem efter den insatsen.

Så, lite mag- och armövningar samt en dusch senare så sitter jag nu här ute på verandan och njuter av skuggan.

Jäklar i havet vilka stordåd!

Celebert födelsedagsbesök

Så var det då dags för den trestämmiga (dock inte alltid så melodiösa) födelsedagssången. Födelsedagsbarnet lyckades till och med se nyvaken ut när vi kom in med frukostbrickan och en himla massa paket.

Ögonen var stora som tefat då den färgglada presenthögen placerades framför honom, och som traditionen bjuder sparades det största paketet till sist (Hur kommer det sig att man gör så? Måste vara genetiskt.).

Om den röda tråden på Vilmas födelsedag var rosa (ha!), så var Alvins Star Wars, trots att många av paketen hade total avsaknad av lasersvärd och onda gubbar. Temat på kalaset som ska äga rum på lördag är såklart Star Wars.

Som den australiensiska traditionen bjuder så hade Alvin med sig ett fat med sockerstinna cupcakes. Klasskompisarna fullkomligt överföll Alvin med kramar och gratulationer när vi kom, och kakorna (hur skriver man cupcakes i bestämd form plural?) väckte jubel. Det var en mycket nöjd och glad Alvin som gick in i klassrummet idag.

På eftermiddagen ringde det på dörren, och när Alvin öppnade stod C3PO och R2-D2 där! Johan och barnen hade ägnat hela gårdagskvällen åt att sy en guldkostym och tillverka en meterhög kartongrobot som såg identisk ut med originalet. Gissa om Alvin gjorde stora ögon när han öppnade deras paket och fann alla Star Wars-, Indiana Jones- och Harry Potterfilmer…

Vi dukade upp med bullar, kakor, cupcakes och den upptinade prinsesstårtan (IKEA har verkligen allt!) på verandan, och satt och mumsade i solskenet. Jonas, som hade missat en färja, kom lagom till påtåren.

Så nu sitter det en osedvanligt nöjd sjuåring med lös framtand och tittar på en Star Warsfilm (Jonas valde ut den snällaste av dem). Själv har jag redan tröttnat på alla slemmiga monster, flygande rymdskepp och lasersvärd. Varför gillar ingen Madicken nu för tiden?

Torrjäst och en lös tand

Två bullbak, två olika sorters kakor och en omgång cupcakes (med tveksam kvalitet – måååste lära mig att kolla receptet INNAN jag börjar baka) senare är vi nu redo att fira Alvins födelsedag i morgon – och tillhörande kalas på lördag.

Bullbaken är en historia i sig. Det är nämligen inte så himla enkelt att hitta ingredienserna som behövs, trots att både Jonas och jag har synat varenda förpackning i varendaste mataffär inom en mils radie. Den halvviktiga ingrediensen jäst går till exempel inte att uppbringa. Istället fick vi hålla tillgodo med torrjäst.

Jonas gick ut hårt och premiärbakade en omgång bullar. Morteln är kvar hemma, så Jonas kom på den briljanta idén att krossa de stenhårda kornen med stavmixern och brödkaveln ersattes med en vinflaska. Fast sen var det det där med jäsningen. Det var en kompakt liten klump som han plattade ut med hjälp av Chardonnay-flaskan, och just densiteten i bullarna kvarstod även efter gräddningen. Smaken var det dock inget fel på!

Undertecknad la sig i ytterfilen i detta bullrace och gick kvällen därpå och lånade både mortel och brödkavel. Dessutom fick jag lite hjälp på traven eftersom Jonas hintade om fördelen att addera ytterligare en tesked torrjäst.

Efter 40 minuter lyfte jag försiktigt på handduken (det luktade ljuvligt av kardemumman och vaniljsmöret som jag hade förberett) bara för att konstatera att degen möjligtvis hade lyft sig tre millimeter. Bara att gå ut på nätet och googla upp fenomenet torrjäst. Lite tröstad läste jag flera inlägg om hur svårt det var att få till bullar med torrjäst, ända tills någon skrev att mjölken och smöret måste vara bra mycket varmare än 37 grader, och att jäsningen tar låååång tid.

Satte bunken vid ugnsvärmen och väntade. Och väntade. Och väntade. Till slut vaknade jästsvamparna till liv och började föröka sig (eller vad som nu händer). Så, till tonerna av Rebecka Thörnqvist och snarkandet från övriga familjen så påbörjade jag bullbaket. Släckte inte lampan förrän efter ett på natten. Men de blev rackarns goda!

Just nu ligger Alvin och snurrar på sig i sin säng, och önskar att han kan somna bums så att han kan vakna upp till sin sjunde födelsedag. Till hans stora glädje upptäckte han vid tandborstningen att ena framtanden är lös. Blev jubel i familjen, eftersom Alvin så länge har önskat sig en lös tand. Snacka om att känna sig stor!

Humpbacks och excelark

Här kommer då Jonas premiärblogginlägg. Och det kommer samtidigt som australiensarna börjat rugga vinterpälsen och tagit fram det där fåraktigt underbara leendet som bara våren kan frambringa.

Efter morgonläxa med Alvin där ord som PRETEND, PROUD och PROP tragglades och plitades ner med tveksamma rörelser, tog jag verandan i besittning. Solen smög precis runt knuten och värmde underbart i ansiktet tillsammans med strålningen från datorns nyskapade excelark. Vad betyder egentligen PROP.....ahhh "stötta", "stöd" eller "propeller" enligt Norstedts förslag. Kan vara bra att ha koll på vid morgondagens förhör.

Efter en förmiddags kreativt skapande (många skulle säkert med framgång kunna argumentera bort detta påstående att en förmiddag med excel kan vara kreativt, men jag gillar excel. Faktiskt till den grad att jag troligen en dag kommer tvingas in i ett avvänjningsprogram arrangerat av AEM, Anonomyma Excel Missbrukare, sponsrat av något nystatrat mellanösternmjukvarubolag som ska erövra världen och ge Mr Gates en one-way ticket till cyberrymden).

Vid det här laget hade jag även hunnit med att plocka upp ett par spindlar ur poolen och lärt mig att en del spindlar simmar riktigt bra, faktiskt rusktigt snabbt. Jag kunde svära på att en av dessa halvkilos, svallvågsskapande, plankande inkräktare hade hajdräkt med M.PHELPS tryckt på ryggen. (Till Cillas missnöje avslöjade jag precis att han vann, dvs han hann ur poolen innan jag hann "prata" lite med honom.)

Jag tog ett snabbt beslut att ta med sushi till North Head, detta är 5 minuter från där vi bor och är den norra delen av Sydneys inlopp från havet. Här satt jag med min sushi, min dator och en marinbiolog med en enorm väska med kameror och kikare. Den närmaste timman blev intressant; från vår ca 30 meter höga avsats lät marinbiologen mig blicka ut över havet i hans superkikare för att få se delfinstimm simmade förbi och humpbacks gå upp för att andas och skicka upp klassiska vattenpuffar för att signalera sin närvaro. Helt fantastiskt! För övrigt finns det sanddynor på toppen av North Head, en klippa av sten som är ca 30 meter hög. Hur kan det komma sig? Enligt marinbiologen beror detta på en trolig tsunami för 5 000 år sedan.

Bilden ovan är från dagens tur till North Head och någonstans där ute finns M.PHELPS i sin hajfensdräkt, och nästa gång jag ser honom göra laps i poolen ska jag äga honom och ge honom en pooltsunami att skriva hem om.

För tidig död i sikte

Jag vet det redan nu. Jag kommer troligtvis inte att sluta mina dagar på ett ålderdomshem, utan snarare i ett halsbrytande fall i full färd med att rädda Vilma.

Efter ett par roliga timmar med Kristina, Björn och deras barn (vi gick i samma mammagrupp, och de bor nu tjugo minuter ifrån oss) åkte vi via en pizzeria till ett område som heter Freshwater. Där ovanför klipporna intog vi en vitaminfri middag med en hungrig mås som gloende sällskap. Vi följde nyfiket de ENORMA vågorna som slog in över klipporna. Ett litet sällskap blev totalt nedsköljt. Barnen ville absolut ner dit.

Jag försöker verkligen att inte vara en hönsmamma, men med Vilma som sällskap är det stört omöjligt. Trots hundratals förmaningar av både mig och Jonas väljer hon ändå att leka att en av sprickorna i berget är Ronjas helvetesgap som hon bara måste hoppa över. Addera dessutom förmågan att titta åt ett håll och gå (alternativt springa) åt ett annat.

Än så länge har inget allvarligt hänt – hennes skrubbsår på knän och händer vittnar dock om att hon inte alltid lyckas med sina krumsprång. Men som sagt var, med hjärtat i halsgropen gör man själv oplanerade hopp och snabba vridningar för att fånga upp henne. Och det är troligtvis i ett sådant som man kommer att gå hädan. (För hoppet att hon ska börja lyssna på Jonas och mig känns obefintligt.)

För övrigt börjar Australian Idol idag - tjoho!

Kräftfrossa

Alldeles för dyiga och knappt tinade, men hyfsat smarriga ändå. Vi talar om de kinesiska kräftorna som troligtvis har odlats i någon sumpig å i en avkrok i Kina, för att sedan färdats till Sverige, för att sedan packats om och transporterats till IKEA i Sydney. Då är det kanske inte så konstigt att smaken försvann någonstans på vägen (och att koldioxidutsläppen på vår jord är katastrofhöga).

Yes, vi har varit på IKEA idag – var annars kan man få tag på kräftor kokade med dillkronor och öl (eller vad det nu vi brukade hälla i spat när vi hade våra årliga kräfthelger på Non)? Alvin var på kalas, så det var bara Vilma som behövde mutas med klubbor och kolor.

Tro nu inte att vi inte kan leva utan IKEAs matavdelning – vi hade faktiskt ett ”vanligt” IKEA-ärende: Vilma behövde en bäddmadrass. Men i vanlig ordning blir den gula påsen full av fynd i alla fall. Märkligt.

Frågar man Alvin och Vilma om vad som var dagens höjdpunkt svarar de unisont: Star Wars-gubbarna i leksaksaffären! När vi kom dit för att inhandla födelsedagsbarnets present, så mötte vi Darth Wader, två stormtrooper, ett styck ökenfolk och en blinkande R2D2 – livs levande (nåja, den sistnämnda styrdes av en entusiastisk man med fjärrkontroll). Maskerade gick de omkring och hälsade på barnen.

Själv tyckte jag att Darth Wader faktiskt såg lite läskig ut – de måste ha handplockat den längste aussien i hela Sydney. Det kändes också något tveksamt när en av gubbarna (”en pilot på de godas sida”, enligt Jonas) – som dessutom saknade mask för ansiktet – verkligen poserade med geväret riktat mot de föräldrar som ville föreviga honom…

Vädermässigt är det som om vinterluften håller på att bytas ut mot varmare sådan – i natt stormade det så man kunde tro att taket skulle lyfta. Nu har jag fått svar på varför takpannorna här nere är fastmurade och inte bara lagda ovanpå varandra – det är tydligen inte alls ovanligt att det stormar så in i vassen. I natt verkar det bli lugnare.

Bildpremiär

Jag känner flåset i nacken. Både mamma och pappa börjar bli vassa på att Skypa, fixa med bilder och annat tekniskt; svärmor har lärt sig maila och svärfar är allmänt IT-kunnig.

Dessutom lovade jag fotograf-Jeppe att verkligen testa det här med bilder i bloggen.

Så - här kommer ett första trevande försök. Första bilden på bloggen måste såklart vara en på barnen i sina våtdräkter. (NEJ, ni kommer inte att få se någon bild på mig i våtdräkt - jag kan bjuda på mycket, men inte det.)

Snobbigheten åt fanders

När jag är utomlands älskar jag att gå in i billiga skoaffärer, sådana affärer som jag på svensk mark aldrig ens skulle bevärdiga med en blick (lite snobbigt inser även jag, men skor FÅR faktiskt kosta precis hus mycket som helst – det bara är så!). Well, utomlands så tappar jag liksom den där skosnobbigheten, och ser mest vilka otroliga kap jag kan göra. Är skorna tokbilliga är det inte så himla kinkigt om det inte är lädersula eller att alla detaljer inte är fulländade.

Lite samma känsla – ”utomlands-funkar-billigt-skräp-men-inte-hemma” – hade jag när jag okejade att Alvin fick klä ut sig till Darth Wader idag när hela skolan ska delta i den stora Book Parade, dvs de ska marschera omkring utklädda till någon sagofigur till föräldrarnas beskådning.

Vår smarte son hävdade bestämt att Darth Wader skulle funka eftersom han brukar låna hem Star Wars-böcker varje gång de besöker skolbibblan (gissar att bibliotekarien varje gång suckar djupt över den blonde svenskens ofattbara ytlighet) – så med den knivskarpa logiken insåg även jag att Darth Wader är en bokfigur.

Hemma skulle jag garanterat försökt att locka och pocka med lite ”finare” sagobokskaraktärer (ja, jag hade flätor, stora glasögon, välvässade pennor och satt längst fram i klassrummet när jag gick i skolan!). Bland annat har Jonas en gång i tiden tillverkat en kanonfin Karlsson på taket-tröja med propeller på ryggen och allt – men om jag minns rätt så ratades den till förmån för någon Kapten Krok-outfit med krok och svärd.

Så, i sann utomlandsanda (alternativt att jag mer och mer blankt struntar i vad folk tycker) lämnade jag en överlycklig Alvin i skolan idag. Om en timme ska jag ner och kolla på paraden, och jag kan redan nu ana det stora leendet bakom Darth Wader-masken.

Kallur och jag

Susanna Kallur och jag har en sak gemensamt. Nej, det är inte tvättbrädemagen och de muskulösa armarna (I wish), inte heller de vältränade benen. Det handlar om att vi båda har gjort varsin praktvurpa.

Idag när vi följde Alvin till skolan gick jag och småpratade med Sarah (grannTJEJEN ni vet) samtidigt som jag bar Vilma OCH Alvins megastora ryggsäck. I samma veva som jag försökte gå ur vägen för några bollspelande barn valde lille Thomas, tre år, att sätta kurs framför mina fötter.

Just som jag försökte parera Thomas tappade jag helt enkelt balansen, så med ryggsäcken dinglandes på ena armen och Vilma på den andra kom asfalten farande emot mig. Instinktivt försökte jag hålla upp Vilma så hon inte skulle slå i backen, vilket fick till påföljd att jag tog emot med högerknäet i asfalten. Kändes som en blandning av slow motion och ett ögonblicks verk (det sistnämnda är nog närmare sanningen skulle jag tro).

Brak!!!

Efter knälandningen lyckades jag snurra över på sidan och lyfta upp Vilma så att hon klarade sig. Men jag då?

Sarah var snabbt vid min sida, tog Vilma och hjälpte mig upp. Var jag OK? Jo… jag antog det. Barnen som hade sparkat boll stod nu runt omkring mig med stora ögon och frågade hur det hade gått. En liten kille klappade mig på armen och sa:
- It’s OK! It could happen to anyone, you know.

Jag tackade och försäkrade dem om att jag var OK. Sarah tog för säkerhets skull väskan, och Vilma fick gå själv. Knäet bultade och ömmade som attan, men det hade åtminstone inte gått hål på jeansen.

Efter att ha linkat hemåt var det dags för att på riktigt undersöka hur stor skadan var (jeanstyget måste vara väldigt tjockt som ännu inte hade släppt igenom något blod!). Tog av mig jeansen och höll andan. Man såg knappt var jag slagit i. En liiiiiten, liiiiiten bula mitt på knäet var det enda som syntes. Snopet!

Så, Kallur – jag vet hur det känns när man faller. Och i mitt fall var det faktiskt asfalt!

Vatten-OS och pank plånka efter tivolibesök

En stilla undran – får ni kolla på något annat än simning från OS? Här handlar nittio procent av sportsändningarna om simning. De andra tio procenten tar upp rafflande drabbningar i vattenpoolo (heter det väl, den där sporten då de spelar handboll i vattnet med käcka mössor?), rodd eller field hockey.

Point taken – aussisarna gillar vattensporter, och har blivit ganska vassa på dem dessutom. Field hockey sätter jag ett frågetecken på (är troligtvis något gammalt brittiskt arv som de gör sitt bästa för att förvalta).

Från OS-tankar till nöjespark. Idag har vi satt sprätt på en förmögenhet genom vårt besök på Sydneys motsvarighet till Gröna Lund – Luna Park. Läget är fantastiskt med utsikt över Harbour Bridge och operahuset, men utöver det hade nöjesparken en hel del att önska.

Vissa karuseller såg ut som om de snarare tillhörde ett kringresande tivoli – och med tanke på sommarens olika olyckor på nöjesparker var vi rätt glada över att barnen var för små för just de attraktionerna.

Den nöjespark som lyckas servera ett matalternativ som inte innehåller pommes frites, hamburgare eller korv vinner. Luna Park var inte i närheten av det priset. Inte så konstigt kanske att australiensarna har gått om jänkarna vad gäller storleken på kroppshyddorna.

Har jag förresten berättat att vi har en resa till barriärrevet (närmare bestämt till Cairns) inbokat i oktober – och en resa till guldkusten i november? Känns skönt att veta i väntan på att vädret ska slå om till sommar – även om vi tycker att dagarna blir lite varmare för varje dag som går.

Honung i massor och fotdutt i football

Jag skyller på att man ska ta seden dit man kommer. Och nu råkar det vara så att australiensarna har en förkärlek till Nalle Puhs kletiga favoritmat. And I’m stuck – i dubbel bemärkelse.

Förutom honung i thét och på de rostade mackorna (letar alltid bland det kritvita brödutbudet för att hitta något som ser ut att ha en tillstymmelse till fibrer) så ringlar jag numera honung på pannkakorna – och det är så gott! Inbillar mig dessutom att honung är naturligt och bra – gissar att tandläkarkåren har en annan syn på saken.

Det som jag absolut INTE kommer att addera till mina nya matvanor är den bruna, kletiga sörjan som de lägger på mackorna som smakar som buljong. Kommer inte i detta nu på vad det heter. Well, läskigt är det i alla fall.

Även på lek- och sportfronten har vi lärt oss lite nya grejer. Alvin gjorde ett helhjärtat försök idag att lära Vilma och mig football (ÄR det samma sak som rugby eller inte??). Rollfördelningen – och tillika laguppsättningen var solklar: Askungen (i fotsid lila klänning) och Apelsin (påminde lite om undertecknad) mot Alvin (jag ÄR bara Alvin, Vilma!).

Alvin hävdade bestämt att man skulle ”dutta” bollen mot utsidan av foten innan man kunde springa mot målet. Bollen fick bara läggas ned vid mål, och man skulle ibland stå med armarna om varandra och försöka sparka bollen bakåt vid avspark. Rätt eller fel – vi körde på så grästuvorna yrde. Askungen gav sig inte i första laget även om brorsan tacklade ganska hårt.

Alvin vann solklart (?) över Askungen och Apelsin. Måste nog plugga lite regler på nätet någon dag. Fram till dess är det Alvins ord som är vår lag. I football i alla fall.

Men varför? Och hur är det?

Ja, varför åkte vi hit – egentligen, och hur är det – egentligen?

Jo, det hela började med att Jonas har närt en dröm sedan universitetstiden att han någon gång vill bo utomlands. Jag har väl alltid hummat lite jakande när det samtalsämnet har kommit på tal, men inte mer än så.

Så dök då möjligheten upp: flytta till Sydney och vara med och bygg upp en konsultdel inom American Express i JAPA-regionen (Japan, Asia, Pacific, Australia). Bo i Sydney under några år. Erbjudandet var där och då. Nu eller aldrig.

Nu började det ältas i Cillas huvud. Hade precis hoppat på Drömjobbet med stort D på o2. Hela Sydney-upplägget kändes lockande, men inte självklart. Hur skulle det gå för barnen? Och oss? Skulle jag bli hemmafru nu (fyra års universitetsstudier och flera års jobberfarenheter senare) – blir man inte bitter då? Och hur skulle jag klara mig utan mina föräldrar och syskon (syrran som just köpt hus på Lidingö, och brorsan som var på väg HEM från Sydney för att äntligen bo i Stockholm efter alla år i Halmstad och nu senast i Australien)? Och alla vänner och övrig släkt? Det är då faen att vara född till hemmakatt!

Brorsan iskall från andra sidan jordklotet: ”Klart ni ska dra!” Och vill man leva efter mottot Carpe Diem – ja, då är det ju bara att försöka fånga dagen. Vi beslöt oss för att åka. I värsta fall är det ju bara att åka hem.

Första tiden i lägenheten i Manly var ingen höjdare (värmefiltarna borträknade!), trots det magnifika läget vid stranden. Den sunkiga heltäckningsmattan som låg i alla rum, och väggarna som sakta kom emot en de dagar då det var dåligt väder och vi inte ville vara utomhus. Jag suckade längtande när jag såg planen i skyn – ”lycko de som får åka” (detta var de allra mörkaste dagarna). De andra dagarna, då vi var nere på stranden – ja, då var livet inte så orättvist.

Ett jättesnäpp upp när vi väl flyttade in i huset, och ytterligare ett snäpp upp när våra möbler och prylar kom. Nu plötsligt hade vi ett hem som man trivs i. Vårt hem. Som hemma, fast ändå inte.

Jag får inte riktigt med alla händelser i bloggen. Om Jonas skulle skriva några inlägg så skulle det nog handla om jobb, jobb, jobb. Som alltid måste man lägga in en extra växel när man börjar på en ny arbetsplats. Kändes nog extra jobbigt för honom de dagarna i Manly då han kom hem till en fru som satt och var avundsjuk på flygplanen i skyn… Som om inte jobbproblemen räckte.

Dessutom har vi träffat en hel del människor här. Har valt att inte skriva så himla mycket om dem, eftersom jag inte är säker på att de vill bli omnämnda i en blogg. Mest umgås jag med en jämnårig tjej på gatan (Peter Waak dog nästan när jag beskrev Sarah så en gång när vi chattade – ”en jämnårig tjej”…). Well, hennes son Jack går i Alvins klass och vi är båda födda 1971, vilket i mina åldersnojjiga ögon gör oss till tjejer. Pinglor går också bra, om någon föredrar det.

Pratar dagligen med tre andra svenskor på skolgården och som har sina barn på skolan. De är samtliga gifta med australiensare. Har fikat hemma hos en av dem, och en var hemma här igår med sina barn och fikade.

Min gamla kursare och tillika c-uppsatspartner Camilla pratar jag med ibland och vi har träffats två gånger. Den andra gången var vi hemma hos dem i Bondi. Så snart de packat upp sina flyttkartonger ska Camilla och jag ut och göra Sydneys nattliv (eller åtminstone äta middag och gå på bio).

Ytterligare en svensk familj som jag känner sedan Kristina och jag sippade latte tillsammans med de andra mammorna i föräldragruppen i Vasastan, bor en halvtimme från oss. Vi har varit där och hälsat på en gång, och de ska komma hit om några helger.

De som vi mest umgås med är såklart Jonas kusin Johan med familj. De hamnar obönhörligt i bloggen. Jonas och Johan försöker spela tennis en gång i veckan, och då har jag alla fyra barnen. Förra helgen var nog första gången vi inte träffade dem.

Drink och tapas med Alvins klasskamraters föräldrar har vi avverkat, och på fredag ska vi på fest hos grannen Stephen (Alvins klasskamrat Ellis pappa). Med andra ord håller vi på att jobba upp en social tillvaro. (Att vi blivit bundisar med ägaren på den lokala delin/slaktaren höjer trivselfaktorn ytterligare.)

För egen del har jag helt lagt planerna på att hitta ett jobb som jag kan sysselsätta mig med när Vilma väl är infasad på dagis. Känner mig så nöjd med att jag faktiskt har en story i skallen som jag nu har världens tillfälle att få ner på papper. Kommer att känna mig extremt nöjd när det är gjort (och med den takten jag håller nu så blir jag nog klar veckan innan vi åker hem…)

Så har vi det.

Blodig hand i China Town

Vi fortsätter att bocka av sevärdheter i närområdet – lördagens utflyktsmål bestämdes över frukosten till att bli Sydney Aquarium och China Town.

Efter den halvtimmeslånga båtfärden från Manly, som avslutas vid Circular Quay, tog vi oss bort till Darling Harbour och första stoppet; den utlovade studsmattan. Egentligen är det ingen studsmatta – tvärt om faktiskt. Det är snarare två rejäla gummiband som man knyts fast vid och så hoppar man skyhögt upp i luften med hjälp av dem. Förra gången de hoppade så adderade de snabbt både baklänges- och framlängesvolter till studsandet. Mycket populärt!

Till Jonas och min stora förfäran såg vi på avstånd att hoppgrunkan inte var på plats. Illa, illa… Det var själva moroten för hela Sydneybesöket för barnens del (akvariet och China Town stod på Jonas och min önskelista).

Tack och lov ligger det en lekpark precis bredvid det borttagna hopperiet som också den erbjuder bra klättermöjligheter, så det hejdade den annalkande katastrofen. Vilmas underbara kommentar när vi närmade oss lekplatsen var:
- Nu ska jag roa mig kungligt!
Kort tystnad, sedan:
- Vad betyder ”roa sig”?

Efter diverse hjärtattackframkallande klätterkonster av barnen, begav vi oss till Sydney Aquarium. Fint på alla vis, men ett bra akvarium är det andra likt, tycker jag (samma sak gäller INTE djurparker!).

Efter glasspaus åkte barnen upp på axlarna och vi begav oss till China Town.

Det är så fascinerande att ett område i en storstad kan ändra sig så drastiskt från ett kvarter till ett annat. Man är verkligen i Kina. Typ. För varken Jonas eller jag har varit där, däremot har vi varit i diverse China Towns i olika städer. Alla skyltar på kinesiska, och det doftar till och med annorlunda.

Vi gick in i ett stort hus som rymde en gigantisk marknad bestående av såväl frukt och grönsaker som kläder och krimskrams. Eftersom det snarare verkar vara regel än undantag att alla kinesiska leksaker antingen rör på sig, låter eller blinkar så blev det långa stopp när vi passerade leksaksstånden. En pedagogisk försäljare visade upp en blodig hand som låg i en låda och lät för Alvin. Han såg lite tveksam ut. (Hans mamma också.)

Vid det här laget började det skymma, och det var dags att hitta någonstans att äta. Efter att ha passerat en port där det satt en tjej med solglasögon som definitivt hade fått i sig lite för starka ämnen i blodomloppet än som anses vara hälsosamt, och ytterligare en port som förkunnade att det fanns sevärdheter för vuxna en trappa upp, beslöt vi oss för att lämna den gatan. Vi hittade ett ställe som sålde pizzabitar och kebaber, så ja – det blev dagens middag.

Taxi hem, OS-fotboll och de nybadade barnen ligger nu och lyssnar på godnattsagan.

Nu återstår räkmackor, the och en film.

Tipspromenadtankar i matoset

Hjälp! Jag håller på att gå i barndom!

Stod som bäst och brassade köttfärssås (fredag = tacodag hos familjen Borglin om barnen får bestämma) när jag slogs av en enorm längtan efter att gå på tipspromenad. Tipspromenad?! När gjorde jag det senast?

Minns söndagarna då familjen Ericson gick till Slätten, köpte tipspromenadbrickor och promenerade runt i det sågspånsbeklädda elljusspåret och funderade på om det skulle vara en etta, kryss eller tvåa tillsammans med alla andra Habobor. Den åtråvärda vinsten var en tiolitershink med konserverade persikohalvor, ett kvarts kilo kaffe, en chokladkaka och något annat livsviktigt.

Om jag minns det hela rätt så fanns det dessutom en barnvariant som krävde fuskhjälp av mamma och pappa för att man skulle klara svaren. Vinst till alla barn?

Jisses. Vad kom det här minnet ifrån? Tipspromenad.

Pinne i rumpan och köttbullar i snabeln

Har precis kommit tillbaka från ett par timmar på Toronga Zoo med Vilma. Den stora frågan kvarstår – varför investerar man dyra pengar i ett årskort på en av världens finaste djurparker när den största behållningen är de klättervänliga statyerna av sjölejon, komodoödla, krokodil, giraff och elefant?

Den enda levande arten som lockade var chimpanserna. Och det var nog för att två av dem låg och solade sig med sina stora rosa bakdelar precis vid fönsterrutan.

- Titta, han har en pinne i rumpan! utbrast Vilma, och tryckte näsan mot glaset för att se bättre. Varför har han stoppat en pinne i rumpan?
- Det är nog ingen pinne, utan en snopp, försökte jag och hoppades att upplevelsen INTE kommer att leda till att Vilma försöker stoppa en pinne i rumpan (man kan aldrig så noga veta med henne).

Favoriten var nog den mjuka stora tygelefanten som stod bredvid de riktiga elefanternas inhägnad (dessa var såklart helt ointressanta), från vars snabel Vilma delade ut både jordnötter och köttbullar.

- Elefanter har såna i snabeln, förklarade hon för sin mamma som uppenbarligen skolkade från den biologilektionen då dessa fakta förkunnades.

Det kanske ändå är tur att vi har köpt ett årskort som berättigar till obegränsade antal besök. Då känns det mindre frustrerande att lägga två timmar på statyer och gosedjur i jätteformat.

Rosa klädbyten och bäddsoffesnuvad

Vi bävar inför framtiden. Uppskattningsvis kommer det att peaka om tolv-tretton år. Det är omöjligt att ens föreställa sig hur det kommer att bli. Jag pratar om Vilmas otaliga klädbyten.

Idag hade hon hunnit byta kläder tre gånger innan jag ens hade avslutat frukosten (och jag lovar – frukosten är inte en segdragen historia, även om vi sällan har klockan emot oss eftersom vi inte behöver lämna huset förrän strax efter nio). Och tro inte att det bara är tröjan som byts ut mot någon än mer rosa variant – nej, det kan även vara trosorna som inte finner nåd i hennes ögon.

Tack vare Alvin balanseras lekarna som utspelar sig i ”det jätterosa slottet, med jättemånga rosa torn och jättemånga hjärtan” med pangpangande Star Wars-lekar där hon för tillfället är Dark Moule (eller hur det nu stavas). Skulle dock Alvin föredra den karaktären måste hon snällt byta.

Aaaahhhh!!!! Medan jag satt och skrev detta höll jag koll på en bäddsoffa på eBay som vi ville lägga vantarna på. Tror ni inte att det satt en slipad eBayare vid sin dator och gjorde en ”Jonas” innan jag hann reagera! Jäklar också!!!

Vi som trodde att bäddsoffejakten var över.

Knasiga svenskar

Vi blir snart idiotförklarade. För femtioelfte gången kom Jonas hemdragandes med ett nytt kap från eBay till grannarnas stora nöje. Denna gång var det en stor, högblank divanaktig historia samt en gammal hopfällbar skolbänk (spontanköp när han hämtade divanen). Dessa pryder numera "loungen”, dvs terrassen precis utanför vardagsrummet/köket.

När det så småningom blir sommar (blir faktiskt varmare för varje dag sedan den senaste himlaöppningen!) så ”viker” vi bara ihop fönsterväggen och vips har vi ett extra uterum. Det är där divanen och skolbänken nu står. Vi är extremt nöjda!

Några andra som var nöjda idag var barnen som fick vässa sina klätterkunskaper på inomhusklätterstället. Vilma börjar bli riktigt duktig och räds inte för att klättra hela vägen upp till taket (varje gång får jag iskalla kårar och inbillar mig att jag har glömt att säkra henne ordentligt). Alvin är som en spindel. Han klättrar utan problem även på de svåra lederna (eller banorna, eller vad det nu kan heta på klätterspråk). Jonas och jag står avundsjuka på marken och kollar på våra starka, smidiga barn. När tappade man den färdigheten?

PS! Alla mor- och farföräldrar som fick en klump i hjärtat när jag berättade om hur motvilligt Alvin gick till skolan i fredags så kan jag berätta att när jag vid hämtningen frågade honom hur det hade gått resten av dagen, och undrade hur länge han hade varit ledsen, fick jag svaret:

- Äh, jag var inte alls ledsen sen när du hade gått. Idag var det jag som fick blablablabla….

Ett fruset ögonblick

En ögonblicksskildring från Brisbane Street strax efter klockan 10 på fredag morgon:

Jonas på jobbet. Barnen avlämnade på dagis och skola. Alvin inte helt utan tårar idag – ett resultat av delvis tillfällig sömnbrist och delvis att han just nu är nere i en Australiensvacka. Eller om man ska vara korrekt – skolsvacka. Trist att sitta still och trist att göra läxor. Och extra trist att han inte förstår allt.

Jag sitter i en fåtölj med benen på soffbordet, och datorn i knät. Titt som tätt böjer jag mig fram och sippar på delishopens goda latte. Utsikt över trädgården och grannens träd där de färgglada papegojorna brukar sitta och tjattra, och i fjärran syns gröna kullar delvis täckta av hus.

NU ska jag börja skriva min bok. Carpe diem!