Moralkakor till frukost

Morgonstund har guld i mun, heter det ju. Fast ibland undrar man.

Det blev en lite stressig morgon för familjen Borglin. Precis innan Jonas och jag skulle somna i går kväll kom vi på att bilen var dubbelbokad till påföljande morgons bestyr. Jonas skulle till en ryggymnastikdoktor och Vilma skulle skjutsas till dagis. Vi löste det genom att bestämma att barnen vackert fick följa med i morgonrusningen för att släppa av Jonas några kilometer härifrån för att därefter köra tillbaka och steka pannkakor till frukost och lunchlådda.

Morgonen kom och fårskocken vallades in i bilen. Jag satt vid ratten och irriterade mig i vanlig ordning över att bilarna parkerade så nedrans nära vår infart vilket nästan omöjliggör en direkt sväng ut ur garageplatsen. Istället måste man backa över till andra sidan gatan för att komma runt.

Jag la i backen och påbörjade krypandet bakåt. DUNS! Jag sträckte på mig utan att släppa blicken i backspegeln. Då, i detta något högre läge, fick jag syn på ett svart biltak.
- Jäklar! Jag körde på den, utbrast jag.

Körde fram en bit och Jonas for ut för att inspektera eventuella skador. Han kunde inte se några, men jag rusade ändå in i huset och hämtade papper och penna för att lämna ett meddelande till bilen ägare om vad som hade hänt (hade ju varit lite pinsamt att åka därifrån och så står halva grannskapet bakom sina trådgardiner och nickar förebrående).

Precis när vi skulle åka så kom bilens ägare. Jag sprang fram och berättade vad som hade inträffat. Sorry, sorry, sorry! Tillsammans tittade vi på bilen som såg hel ut. Han log vänligt och sa:
- Don’t you worry, it’s only a car!

Puh! Tur att han tog det på detta viset. Lättad gick jag in i vår bil igen. Då hördes Alvin från baksätet.
- Mamma, tycker du verkligen att det är okej att säga ”jäklar”? Tycker du det? Jag tycker att vi ska ha en regel som säger att om man krockar så får man faktiskt tänka ordet ”jäklar” tyst, men man ska faktiskt inte säga det. Hur skulle du tycka att det var om man gick omkring och sa ”jäklar” hela tiden?

Han fick hjälp av lillasyster.
- Ja, och när man skypar till exempel så borde det finnas en regel om att man inte får säga ”jäklar”. Inte heller den som man pratar med får säga ”jäklar” så som ni brukar göra.

Jonas försökte rädda mig.
- Men, om det är någon gång som man får säga "jäklar" så är det väl i ett sådant här tillfälle?

Barnen lät sig inte övertygas.

Mannen som inledde morgonen med att få sin bil påkörd hade lett vänligt mot mig, men mina två knodds tyckte uppenbarligen att det var en katastrof om ordet "jäklar" yppades. Jäkligt märkligt!

Rafflande aftondrabbningar

Sedan några kvällar tillbaka utspelar sig följande dialog i vårt hem. Vem som säger vad varierar från afton till afton och orden som uttalas skiljer sig också lite grand. Innebörden är dock densamma.

- Tyst! Jag tyckte att jag hörde något!
- Ja, jag hörde det också. Otroligt vad högt det lät i närheten av dig.
- Nej, då hörde du fel – det var på din sida av rummet. Tyst! Nu hördes det igen. Men, det är ju dina knän som skallrar! Fast jag förstår dig. En sådan skräck måste vara svår att hantera.
- Skräck? Skallrande knän? Kolla mina händer – stilla som filbunkar.
- Törs du då?
- Ha! Som om jag inte skulle det. My pleasure!
- Ok!

Och sedan utbryter den stora yatzydrabbningen. Och inför varje match är det alltid någon som utbrister (oftast den som förlorade senast):
- NU kommer kvällens i särklass viktigaste omgång.

Och ja – det svider alltid lite extra om man är den som uttalat denna mening och sedan åker på däng.

Väderomslag

Point of no return. Idag åkte elementen fram – nu är det höst.

Jag vet att det låter lite fjösigt att kommentera vädret i negativa ordalag när vi njuter av 22-25-gradiga dagar, men så snart solen går ner för aftonen droppar temperaturen märkbart. Elva-tolv grader är den närmaste veckans utlovade nattemperatur (vilket vi förvisso har haft flera sommardagar på landet hemma i Sverige).

Det som gör det så rackarns kallt är att innetemperaturen halkar ner till 15-strecket – och DET är kallt. Australiensarna har dessutom hoppat över det där lilla inslaget i husbyggandet som kallas isolering. Ligger man i soffan som står längs med vikdörrarna i vardagsrummet så känner man draget av vindarna.

Barnen är urnöjda med att framförallt gaselementet är på plats i vardagsrummet. Att sitta framför utblåset är som att kura tätt intill en öppen brasa. Det är bara sprakandet som saknas.

Dessutom ska vi investera i varsina tjocka duntäcken. Våra överdrivet bulliga bolster ligger prydligt ihoprullade hemma på vinden. Vem i hela friden trodde att de skulle komma till användning i Australien? Tanken på att köpa värmefiltar, liknande de vi hade i lägenheten i Manly när vi flyttade hit för ett år sedan, känns också lite lockande. Men det är det där med att ligga på elkablar som känns lite fishy…

Blå nos och legoproffs

Grannkatten Tonka kommer på allt regelbundnare besök. Det kan eventuellt ha något att göra med mjölken och matresterna som han fick för några dagar sedan.

I morse släpptes han återigen in i huset, till Vilmas stora förtjusning. Tack och lov är det en tålig katt som klarar av de flesta av Vilmas lekar. Följande kommentar fick mig att tänka på Madickens lillasyster Lisabeth som också hade en fallenhet att leka lite väl djärvt med deras katt:
- Tonka älskar pennor! När han får lukta på en så blir han alldeles blå på nosen.

Alvins kommentar denna morgon var att han vill bli känd när han blir stor. Han minns fortfarande kompisen Williams pappa som fick skriva autografer i parken en gång när han hämtade upp William. Och det var coolt till tusen. Just vad som ska göra honom känd har han ännu inte klurat ut. Kanske ska han bli författare eller legoproffs.

Lösa armar i diskmaskinen

Av olika skäl ska jag inte ha med hantverkare att göra. Jonas får fortfarande akut blodtrycksfall när han tänker på att jag avslöjade för hantverkarna hemma i Sverige exakt hur mycket pengar vi hade att spendera på vårt badrum. Jag fattar fortfarande inte varför det var så himla farligt – då visste de ju vad vi hade att spela på (”Och det är ju just det som är så extremt dumt!”).

Här i Australien har jag som ni redan vet berättat för att en hantverkare att vi hade problem med kex på badrumsväggen. Idag gjorde jag det igen, fast den här gången var det inga kex inblandade. Lite lösa armar i rymden bara.

Vi har nämligen problem med diskmaskinen. På hederlig småländska skulle man enkelt beskriva det som att en fjäder troligtvis har gått av i luckan, vilket gör att den trillar ner på knäna varje gång man öppnar den (och eftersom jag gör det ett antal gånger per dag så är det lite irri).

Nåväl, just denna trasiga lucka tror jag att jag någotsånär lyckades förklara. Det blev något knivigare när jag kom till den andra saken som vi vill ha åtgärdat. Samtalet gick ungefär så här (visst är jag storsint som så frikostigt delar med mig av mina puckade sidor?):
- And then it’s another problem. You know the arm that comes out of the bottom inside the machine? Well, this arm, which of course isn’t a real arm (nähä?!), has another thing on top of it that always falls off.
- ....
- Anyway, when it’s loose it’s really hard to get it on space again. (Vid det här laget blundade jag hårt och skänkte damen i luren en innerlig tanke om att snabbt som satan avsluta det här samtalet så att inte fler grodor skulle komma ur mig).

Som ni säkert förstår så trodde hon att det nog var enklast att kolla på det på plats.

Ska till frissan nästa vecka. Funderar på att färga det mörkbrunt. Blir bara för mycket att föra samtal som dessa och dessutom vara blond. Och när i helskotta ska min engelska snäppa upp sig?!

Ofrivilligt barnarbete

Vilma och jag satt och åt frukost. Idag var hon Ronja Rövardotter och hon var åtta år. Och eftersom hon var åtta år så hade hon såklart tappat åtta tänder. Glasklar logik.

När frukosten var klar ville Vilma resa sig från bordet och gå – utan att duka ut. Jag protesterade och sa att hon var tvungen att göra det.
– Men mamma, jag är ju ett BARN!
– Jaha?
– Barn gör inga tråkiga saker. Det är vuxna som gör det.
– Jahaja. Men i så fall skulle ju inte heller jag göra det för jag är ju ett barn till mormor och morfar.

Vilma tittade skeptiskt på mig och log skevt.
– Äh, du ser ut som en vuxen!

(Och ja – Vilma var tvungen att plocka undan efter sig.)

Frukostfixare

Vilma var djupt fascinerad över att Isac, 11, gjorde sin egen frukost när de var på besök härom veckan.
- Varför måste Isac göra sin egen frukost? frågade hon Lotta och tyckte att det var lika märkligt som att solen en dag skulle vara blå.

Men vår, inom vissa områden, svårt curlade dotter blev allt lite impad och numer vill även hon fixa sin egen frukost eller kvällsmat.

Mycket nöjd trollade hon fram denna frukostmacka i morse. Notera även hur tjusigt hon har ställt yoghurten på ett litet fat.

Tennis, fiskbullar och gruvarbete

Ögonblicksskildring från Brisbane Street kl 17.45:

Alvin är trött efter dagens tennisskola (gick igår också) och besviken på att han inte får sova över hos Jack idag. Sitter och bygger lego medan han väntar på middagen.

Vilma snorig. Hon har blivit helt frälst i kapitelboken om Håkan Bråkan och vill att jag ska läsa den om och om igen.

Båda barnens tålamod sattes på prov nu i eftermiddags då de var tvungna att hänga med till bilverkstan och hämta bilen som Vilma och jag lämnade in i morse. Alvin smugglade med sitt Nintendo DS och Vilma och jag läste veckotidningar medan bilen justerades in i det sista.

Jonas hade sin första telefonkonferens klockan sex i morse. Fick ett sms för några timmar sedan om att han var dödens trött (svårt att veta om han drog på mungiporna efter mitt svar om att han ska sluta gå upp så förbaskat tidigt om morgnarna). Sms-ade nyss och undrade när han skulle bli utsläppt från gruvan. Inget svar, vilket betyder "möte".

Potatisarna kokar och barnen ska få Abbas fiskbullar med dillsmak, inköpta i den nordiska designbutiken nere i Manly. Kostade en mindre förmögenhet.

Jag funderar på hur Jonas och min fisk ska tillredas. Under tiden lyssnar jag på A Camp.

Ute har det regnat till och från idag (på tennisen fick de tydligen titta på en film när det öste ner som mest). Nattetid börjar det bli RIKTIGT kallt. Varför, varför, varför kan de inte bygga isolerade hus i det här landet?

Trolleri

Nu ska jag förklara ett litet trolleritrick. Jag ska visualisera 9:ans gångertabell. Håll i hatten nu!

Håll upp händerna framför er. Spreta lite dramatiskt med fingrarna. Därefter säger jag: 1x9, varpå ni viker ner vänstra handens lillfinger. Antalet kvarvarande fingrar är: 9.

OK, nästa. Ut med alla fingrar igen.

2x9. Nu viker jag ner ringfingret, dvs andra fingret, på vänster hand. Då står lillfingret upp och till höger om det nedvikta ringfingret finns åtta fingrar. Sätt dessa siffror bredvid varandra, och ja – det blir 18 (1 och 8).

Nästa. Fingarna ut!

3x9. Vik ner långfingret som är tredje fingret från vänster. Till vänster om det vikta fingret har ni nu två fingrar och till höger om det vikta fingret har ni sju. Sätt samman och det blir 27 (2 och 7).

Fortsätt sedan hela vägen till 10x9 (alla ”tiotalfingrar” till vänster om högra lillfingret är uppe, dvs 90 (9 och 0).

Visst är det otroligt häftigt? Nu skulle min mattelärare på gymnasiet få vatten på sin kvarn: ”Cilla, du tänker som en humanist!”

Leva livet

Alvin och Vilma hade en del funderingar kring giftermål och huruvida man var tvungen att skaffa barn eller ej (jo, ”var tvungen” var termen som användes). Jonas och jag förklarade att man inte behöver skaffa barn, och man kan dessutom leva tillsammans som två pojkar eller två flickor.

Just barnbiten bekymrade Alvin en smula. Han ville nog inte ha barn, trodde han. Han funderade en stund och så sa han:
- Kan man inte bara leva livet?

Undrar vad han refererade till.

Lummig trädgård

När vi flyttade in i huset i juni förra året så rådde närmast preussisk ordning bland buskar och träd. Personligen tycker jag att det är finare när grönskan liksom får breda ut sig lite grann. Om detta kan man ha åsikter. Kompisen Sarah brukar ofta förundras över hur husägarna inte inkluderade trädgårdsskötsel i hyran – för vem i hela värden låter trädgården förfalla på detta viset?

Det är nog en kombination av att varken Jonas eller jag har någon som helst lust att lägga ner någon tid på denna låneträdgård, samt det faktum att vi just gillar det lite ostrukturerade.

Men vår trädgårdsnonchalans har ett pris. Våra lummiga buskar härbärgerar minst en possumråtta (grenarna ruskar omkring när han/hon springer omkring där om kvällarna - kanske är det hans/hennes nya tillhåll sedan boet ovanför vårt badrum försvann) och i trädet vid poolen brottas fladdermössen med varandra efter mörkrets inbrott. Något djur verkar älska kottarna i trädet med resultatet att det ligger ett stort antal kottar i poolen varje morgon. Dessutom kastar vi en ansenlig mängd fågel-/fladdermus-/possumråttebajs (oklart vilket det är) som pooldammsugaren har städat upp.

Det känns absolut som om djuraktiviteterna har ökat under tiden vi bott här. Och detta troligtvis eftersom vår trädgård sakta men säkert går åt det bohemiska slaget.

Den stora frågan är: gillar ormar lummiga buskar? För där går gränsen.

Osannolik slump och påskshow

Det verkar finnas två tydliga falanger; de som älskar Sydney Royal Easter Show och de som tycker att det är fullständigt vedervärdigt – och dessutom dyrt.

Sydney Royal Easter Show är en årlig tradition som har sina rötter från den gamla goda tiden då bönderna tog med sig sina grödor och boskap in till stora staden för att visa upp och sälja dem.

Numer har det lite gulliga upplägget dopats med två ton überkommersialism och till barnens stora förtjusning finns det ett tivoliområde som får Grönan att framstå som en blek kopia. Dessutom finns det en gigantisk hall där föräldrarna ruineras eftersom deras små telningar vill köpa olika så kallade show bags. En show bag är en reklampåse i vilken man kan hitta allt från godis till leksaker, men även attiraljer som tilltalar en vuxen publik som exempelvis parfymer och krämer. Och de är orimligt dyra.

Inträdet till området (ligger på olympiaområdet) är också hutlöst dyrt. För att inte tala om parkeringen. Det brukar dessutom vara fullsmockat med folk. Har ni hela scenariot klart för er? Dåså. Dit åkte barnen och jag idag för att möta upp kusin Johan och hans barn. Vi skulle göra Sydney Royal Easter Show!

Eftersom jag föddes utan lokalsinne så förlitade jag mig blint på Patrik, ja det är vår GPS-röst. Av någon outgrundlig anledning så ville han inte hitta koordinaterna till olympiaområdet så mot slutet fick jag följa de vanliga skyltarna för att inte tala om raden av bilar som uppenbarligen skulle till samma ställe. Nöjd med att jag hittat fram började jakten på parkering. Och det var inte lätt eftersom jag inte ens lyckades se ett enda parkeringsområde – bara en massa skyltar som utlovade parkering. Lätt svettig insåg jag att jag åkte allt längre bort från huvudarenan som jag såg över trädtopparna. Wo zum Teufeln var jag nu?

Jag svängde in på en parkeringsficka som låg parallellt med vägen och stannade bilen. I backspegeln såg jag en kille som gick mot sin bil som stod parkerad några bilar bakom oss. Rusade ut och förklarade situationen, dvs att jag var helt bortkollrad och absolut inte visste var det där jäkla området var någonstans, än mindre de utlovade parkeringsplatserna.

Inga problem, jag kunde parkera där jag stod. Gratis var det också. Dessutom kunde vi haka på honom eftersom han skulle tillbaka till området. En tiominuters promenad utlovades.

Eftersom jag känner till mina begränsningar alltför väl frågade jag efter gatans namn och skrev upp den på en lapp. Försökte memorera husen som låg intill. Jodå, det här skulle jag nog hitta tillbaka till (hoppades också att Alvins utsökta minne skulle fungera som vanligt). Vägen till området gick över ett staket och via träningsområdet för hästarna, för att sedan gena över en parkering och gå längs med en väg. (Vänster efter staketet, förbi stora elbyggnaden på vänster sida, hästarna till höger om oss… Oj, oj, oj…)

Det visade sig att hans fru skulle tävla med deras häst, så han hade ett utställarpass. Det kanske skulle innebära att vi skulle få leta upp en annan ingång än den han tänkte gå till eftersom han inte trodde att man kunde köpa biljetter just där. Piece of cake, tänkte jag. Kommer vi bara till själva området så löser jag nog resten.

Väl framme vid ”utställaringången” visade det sig att damen i luckan bara vinkade in oss. Inte skulle vi behöva betala! 70 dollar sparade vi på det, tackar!

Efter många om och men hittade vi Johan och barnen och strosandet kunde börja. Puh! Många timmar senare hade barnen åkt karuseller, ätit glass och sockervadd, vi hade tittat på en halsbrytande motorshow, missat grisshowen och tittat på en uppsjö olika djur. Det tog på krafterna vill jag lova. Det började bli dags att dra sig hemåt. Nu var det bara den lilla uppgiften att hitta tillbaka till bilen…

Frågade ideligen Alvin om han kände igen sig. Nja, kanske. Hm. Frågade en kille som stod och dirigerade trafik om han kände till Hill Road. Icke. Men där var ju den stora elbyggnaden (fast såg vi det från det här hållet?)! OK. Jag var vilse.

Fick syn på en väg längre bort där det stod två trafikdirigerare och ytterligare en kille. Hade de hört talas om Hill Road.
- Can’t you find your car?
Jag tittade till på killen, och tro det eller ej: det var samma kille som hade eskorterat oss när vi kom dit! Vad säger ni om oddsen för det?!?!

Vi skrattade åt osannolikheten att vi skulle stöta på varandra igen, och snäll som han var så följde han oss en bit på vägen. Dessutom mötte vi hans fru som var ute och tränade hästen, så barnen kunde addera ”klapp av häst” på sin lista.

Tack och lov somnade barnen i bilen. Tack och lov, säger jag, eftersom jag missade en avtagsväg och hamnade inne i city IGEN! Men, som jag brukar säga till mig själv när jag hamnar i situationer som dessa: förr eller senare så hittar jag hem. Fast som alltid så önskar jag att det hellre var ”förr” än ”senare”.

För gammal fot

Vilma betraktade min blåa tå som delvis påminner om ett muterat blåbär. Hon skakade uppgivet på huvudet.
- Du är FÖR gammal på fötterna.

Vet att mina fötter inte kvalar in till någon skönhetstävling, och speciellt inte nu. Tack Vilma för de peppande orden.

Bruten lilltå?

När vi kom till Australien var jag livrädd för alla spindlar och ormar. Numera skänker jag dem inte ens en tanke om jag måste ut i buskarna och leta efter barnens bollar eller när jag lyfter det klippta gräset med bara händerna. Med det sagt så vill jag bara påpeka att jag själv tycker att jag har blivit ganska cool.

Och nu en liten p3-övergång.

Jag vet hur det känns att tömma ett knä på vätska (aj!). Jag vet också hur det känns att föda barn (”aj!” upphöjt i 42). Frågan är nu om jag har lyckats slipa ner min smärttröskel på samma vis som jag har jobbat bort spindel- och ormfobin. Min fråga lyder: går jag i detta nu omkring med en bruten lilltå eller inte?

Lyckades nämligen tjonga i foten i full kraft mot en gatsten som stack upp, varpå lilltån och tån bredvid (vad heter egentligen de olika tårna?) böjde sig åt varsitt håll, bokstavligt talat. OCH jag hörde ett knak.

Nu har jag en klart svullen och snart helt blå lilltå. Och ja, det gör ont, mycket ont. Men, jag kan gå på foten. Jag gissar att en eventuell bruten lilltå inte får kristeamet att lyfta i helikoptern från Karolinska, och med tanke på mitt småländska påbrå så tänkte jag nog hoppa över ett läkarbesök eftersom jag anar att de bara säger åt mig att ta det lugnt.

Vilken utveckling! Undrar vad jag lyckas med härnäst? Kanske kan jag hypnotisera fram mitt obefintliga lokalsinne? (Det skulle behövas eftersom jag åkte fel på väg hem från flygplatsen där Vilma och jag lämnade av familjen Lorentz, och jag hamnade vid Circular Quay = innerstan = trafikerat till tusen.)

Häxfria påskbilder

Äggletande

Easter Sunday = chokladdoping. Det har varit förvånansvärt lite tjat om årets påskägg. Inte heller har det knorrats speciellt mycket om att det inte blir de vanliga påskäggen, utan istället har de fått tråna efter chokladägg som sig seden bjuder här borta.

Vid lunchtid packade vi Eco Diablon full med vuxna, barn och stor picknickkorg och åkte till uppsamlingsstället vid Narrabeen Lake där kusin Johan med familj och vänner samlades. Eld tändes och korvarna radades upp i glöden. Den picknickansvariga i vår familj hade räknat ut att det skulle bli ont om grillutrymme så vi hade istället smörgåsar, egenhändigt gjord potatissallad, grillad kyckling och fruktsallad, samt lite kex med oss. Barnen glodde missunnsamt på grannfiltarna där det serverades chips till lunchen (den picknickansvariga smygtittade i ärlighetens namn också lite avundsjukt).

En pojke som blev tillsagd av sin mamma att äta lunchen, för där skulle minsann annars inte bli några påskägg för hans del, svarade frankt:
- I didn’t come here for the lunch, I came for the Easter eggs!
(Bra svarat, men han var dock tvungen att äta lunch han med.)

Så äntligen! Alla familjer hade bidragit med chokladägg invirade i färgrant stanniolpapper och några av de vuxna smet ut i en skogsdunge och gömde äggen. Glädjetjuten visste inga gränser när det var dags för barnen att rusa dit för att leta. De flesta hade små korgar i vilka de la sina chokladskatter, medan andra använde sig av sina hattar. Borglins/Lorentz körde på hattspåret.

När de värsta orättvisorna var utjämnade lade sig ett sockerstint lugn över picknickfiltarna. Äntligen påsk på riktigt, tyckte barnen!

Brandvarnarjakt

Lördag kväll. Jonas och jag hade precis släckt när ett öronbedövande tjut hördes. Att jag inte fick en bula i skallen är en gåta eftersom jag fullständigt lyfte från sänghalmen. Snabbt som ögat tände jag lampan och stirrade med vidöppna ögon på Jonas.
- VAD var det?!?!

Analytikern Jonas svarade sansat:
- Brandvarnaren. Men frågan är; vilken av dem var det?

Därefter började brandvarnarjakten. Det var definitivt den utanför vårt sovrum – den saken var säker. Troligtvis även den utanför gästrummet där Lotta och barnen låg och sussade.

Nu är det som så här att vi har en takhöjd som är ganska imponerande. Detta faktum kändes inte lika klockrent när vi nu skulle försöka få ut de halvdöda batterierna så att brandvarnarna kunde sluta illtjuta varannan minut. Snyggaste försöket var troligtvis då jag klättrade upp på Jonas axlar och försökte dubblera min armlängd. Det räckte tyvärr inte, och jag var inte heller så sugen på att STÄLLA mig upp på Jonas axlar som han föreslog.

Då mindes jag plötsligt att det ligger en stege under terrassen. Jonas gick ut i mörkret (mörker + utrymmet under terrassen = spindelhimmel = gå inte dit!) och började dra i stegen. Ironiskt nog var den för lång.

Det hela slutade med att vi ställde en karmstol under brandvarnarna i vilken jag satte mig och Jonas klättrade upp på ryggstödet. DÅ nådde han.

Jag undrar fortfarande hur jag skulle gå tillväga om jag av någon anledning skulle ha varit ensam hemma. Måtte jag aldrig behöva lösa det problemet.

Guldkandidater i gång

Svenskarna kan andas ut. Framtidens gångelit håller på att ta form på andra sidan jordklotet. En dag inne i Sydney med tillhörande promenad till och från färjan i Manly kan få vilken atlet som helst att känna av mjölksyran i musklerna.

För Vilmas och Alvins del har dagens promenerande varit en extra prestation eftersom båda ansåg att klockslaget sex var en finfin start på påskaftonen. Jonas såg inte lika pigg ut och undertecknad morrade dovt under täcket. Barnen fick stränga tillsägelser att hålla sig på sitt rum och vara dödens tysta. Det gick väl sisådär.

Den stora IMAX-biografen (3D-film) och föreställningen Monsters vs Aliens var huvudanledningen till Sydneybesöket. Eftersom hela Darling Harbour var nedlusat av olika cirkusuppträdanden som gav gratisföreställningar strosade vi dessutom omkring där efter bion. Det tilltänkta besöket i den botaniska trädgården för att titta på de rugbystora fladdermössen ströks ur agendan – det finns en gräns även för den framtida gångeliten för hur mycket de klarar av.

Jonas hoppade över biobesöket och gick istället omkring och fotograferade (dagens bildskörd blev över 300 stycken!). Han blev påhoppad av någon fotograf som lite surt undrade ifall han också var ackrediterad fotograf och var han i så fall hade dokumentet som styrkte det. Jonas nekade och påpekade att han bara var amatörfotograf, men med hans utrustning så kan man ju undra (fotograf är för närvarande hans drömyrke).

Nu plaskar Isac, Cajsa och Vilma i poolen medan Alvin spelar på sitt DS-spel. (Han skulle lätt rädda DS-spelet ur lågorna före hans syster och föräldrar om han var tvungen att välja. Himla osis för honom att han bara får spela på helgerna.) Jonas är och hämtar thaimat och Lotta och jag sitter med varsitt glas vin.

Lite udda, men väl så härlig påskafton med andra ord.

Glad Påsk!

Alvin har släpat sig över målsnöret; första terminen är avklarad och nu stundar ett tvåveckors påsklov. I morgon, Good Friday, är det en knallröd helgdag. Om man följer den australiensiska traditionen så ska det serveras fisk till middag. Vi satsar på lammkotletter och kycklingfiléer istället.

Lördag är en riktig transportsträcka – i alla fall om man frågar aussiekidsen. För det är på Easter Sunday som sockernivån skjuter i höjden. Då har nämligen påskharen fullt upp med att gömma alla chokladägg till barnens stora förtjusning. (Är det någon som vet varför en hare gömmer ägg? Jag var nog borta den biologilektionen där det sambandet förklarades.)

Idag har Lotta, Isac, Cajsa och jag njutit av det varma vädret nere på South Curl Curl – en strand som ligger två stränder norr om Manly Beach. Vattnet är betydligt svalare nu än vad det var bara för en månad sedan, men har man bestämt sig för att boogieboarda så har man.

Från oss alla till er alla: ha en riktigt skön och äggstinn påsk!

Födelsedagsfirande

Japp. Så har man då sällat sig till skaran 38-åringar. Fast jag tillhör den delen som fortfarande ser sig som 27 och lätt identifierar sig med coola backpackers och andra livsnjutare. De där linjerna som sakta men säkert dyker upp i ansiktet måste väl ändå bero på att spegelglaset har krackelerat, eller?

Jag måste erkänna att jag saknar barndomens pirrande känsla som ökade i takt med att födelsedagen närmade sig och som kulminerade tidigt på födelsedagsmorgonen redan innan resten av familjen vaknat. Det där pirret har tyvärr lagt sig för många år sedan, men det är ändå en härlig känsla när man hör den flerhövdade kören ta ton utanför den stängda sovrumsdörren.

I år var det inte mindre än sex stämmor; Jonas och barnen samt Lotta och hennes två barn. Och ingen födelsedag i världen kan ju ta bort den förväntan man känner när man river av pappret på paketen (jag har alltid slitit upp mina paket – är totalt oförstående inför dem som försiktigt lossar tejpen och hävdar att de ska återanvända papperet).

Förutom fint inslagna paket låg där de traditionsenliga teckningarna. Alvin och Vilma har i rakt nedstigande led ärvt egenskapen att sno ihop ett par verk två minuter innan det är dags att uppvakta jubilaren. Alvin pekade dessutom stolt på familjebilden (som jag hade önskat mig för flera veckor sedan) och påpekade att jag hade samma färg på linnet och trosorna på bilden som de jag sov i (vill bara vara tydlig med att det sammanträffandet inte har att göra med att jag aldrig byter underkläder).

Efter Alvins simning kom jag hem och fick att glas vin i handen. Jag sjasades ut i kvällssolen medan Jonas for iväg på hemligt ärende och Lotta plockade ut tårtbottnen ur ugnen. Jonas återvände med kassar fulla av godsaker. Medan humrarna och räkorna lades upp på faten ringde det på ytterdörren och kusin Johan med barnen Anna och Theo i sällskap dök upp.

Nu sitter vi här med stinna magar. Mätta och nöjda. Och en av oss måste lära sig en helt ny sifferkombination nästa gång någon frågar efter åldern. 38.

Amex i alla lägen

Alvin har fått i uppgift att sälja lotter vars förtjänst går till skolan (det är för övrigt ett fasligt skänkande av pengar i olika former i denna skola). Han har lyckats sälja lotter till såväl Lotta med barn och Henrik. Nu var det syrrans tur att köpa en lott.

Glatt rusade hon iväg och hämtade sin lilla plånka i vilken hon har såväl svenska som australiensiska mynt och dessutom några plastpengar. Hon försökte plocka samman de två dollarna som brorsan avkrävde henne för biljetten, men han var inte nöjd med summan hon försökte ge honom. Nix, det var inte två dollar, konstaterade Alvin.

Då letade hon lite till i plånboken. Bingo! Hon drog fram ett American Expresskort som tillhör hennes barnkassaapparat och viftade glatt med det.
- Fast jag kan ju alltid betala med det här!

(Brosan nekade benhårt.)

Vattenlek och soligt väder

Söndagskväll. Dianne Krall sjunger i bakgrunden och Jonas läser Bröderna Lejonhjärta för barnen (han fick sista kapitlet – det är hur spännande som helst just nu, trots att jag kan boken utantill).

Idag kom äntligen det varma vädret tillbaka. Sydney har lyckats visa upp sig från sin kalla och blöta sida sedan Lotta och barnen, och även Henrik, landsteg kontinenten. Men tro inte att det har hindrat de lorentzka barnen från att bada – Isac har garanterat utvecklat simhud mellan tårna. De borglinska barnen däremot har vant sig vid det varma aussievädret och hoppar ogärna i poolen eller havet om det är för kylslaget.

Igår åkte vi på en dagsutflykt till en vattenpark, Jamberoo Actionpark, som ligger cirka två och en halv timme härifrån. Från början hade vi tänkt sova över, men eftersom vädergudarna satt och tjurade på sin planhalva så hoppade vi över den tilltänkta stranddagen dagen därpå och åkte istället hem efter stängningsdags. Eftersom Lotta gick omkring med dubbla tröjor och att det faktiskt är vår dotter som behöver vuxens sällskap i vissa åkattraktioner så var jag tvungen att hoppa i de olika vattenrutschbanorna. Avslutade med att åka tre varv i en stor badring i vilken vi alla fick plats. Den swischade ner i ett mörkt rör i en faslig fart till allas förtjusning. Dessvärre blir jag numera åksjuk bara av att titta på en vanlig gunga, så jag var tvungen att koncentrera mig på andningen en halvtimme efteråt för att inte få upp hamburgaren som jag hade ätit till lunch.

Idag har vi varit och klättrat – en sysselsättning som alla barn tycker är roligt. Lotta och jag njöt desto mer någon timme senare av att ligga i den varma sanden på Shelly beach och sprätta med tårna medan barnen byggde sandslott.

Väl hemma blev det grillafton som heter duga.

Så, med Dianne Krall i bakgrunden, Henrik sovandes i soffan, Lotta i duschen och Jonas som läser för barnen så är livet lugnt och stilla. Och alldeles förträffligt bra.

Alvin briljerar och eländet är över

Pust! Jag känner mig som ett ”utsketet päron” som man säger i Jönköping. Redan klockan åtta i morse stövlade jag tillsammans med Alin, Jack och hans mamma Sarah in på simhallen i Harbour som ligger en bukt ifrån Manly. Pojkarna skulle visa upp sina simfärdigheter för en instruktör för att denne skulle avgöra i vilken klass de skulle hamna (vi håller på att byta simskola på Sarahs initiativ).

Till saken hör att Jack har gått i simskola sedan han var tre år och i hans simgrupp har de tränat såväl bröstsim (tredje simsättet i ordningen) och fjärilsim (fjärde i ordningen som de lär sig här). Alvin kunde simma bröstsim innan vi kom hit, om än att han kanske inte var världens fena på det. Numera är han urduktig på crawl och även ryggsim.

Mitt fånleende på läpparna ville inte släppa när jag såg Alvin och Jack i vattnet. Alvin var så duktig!!! Och efter hans utlåtande såg jag fånligt stolt ut: Jack och Alvin hamnade i samma simgrupp (i den nuvarande simskolan är de i två olika klasser, där Jack går i den bättre). Pojkarna visste inte till sig av glädje när de insåg att de hamnade i samma klass (på den här simskolan måste man vara fulländad i simsätten crawl, rygg och bröst innan man går vidare till fjäril).

Vi är så stolta över att han har kämpat så hårt i simbassängen – inte alltid helt utan protester. Pussgurka!

Inte mindre stolta blev vi efter dagens ”social skills interview” med Alvins fröken. Helt enkelt en slags kvartsamtal där man bara fokuserar på barnens sociala förmåga inklusive uppförande. Idel lovord från fröken fick mig att nästan spricka av stolthet! Det är vår son det!!!

Mellan simutlåtandet och kvartsamtalet hann jag tillsammans med Lotta, Isac och Cajsa åka in till Sydney och China Town. Där ligger en stor marknad vid namn Paddy´s Market på vilken man kan köpa allehanda skit. F´låt saker. Framförallt Isac gick nöjd därifrån med bland annat en keps och en boomerang.

Om någon timme landar Henrik Axelson i Sydney och ska hälsa på några dagar. Lotta, jag och alla barnen kommer troligtvis att åka till Kangaroo Valley som ligger knappt två timmar söder om Sydney. Vi blir nog borta över natten. Och med tanke på att det är jag som är chaufför så kan den resan sluta precis hur som helst…

För övrigt så är tvättmaskinseländet över. Det står en sprillans nya Electrolux i badrummet och tvättar för glatta livet. Så himla skönt!

Tvättmaskinelände del två

Äh, är väl inte helt nöjd med min telefoninsats, men det kanske man inte behöver vara alla gånger? Eller?

Den envise reparatören vidhöll fortfarande att det var något med signalerna som går från själva instrumentbrädan (eller vad det nu heter) till motorn. Till 80 procent höll han för den lösningen. Endast 20 procent för själva mekaniken. Är som bekant siffer- och blankettanalfabet men nog lutar det åt elektroniken om man får tro honom.

Men nu gör jag inte riktigt det! HA!
Beslut är nu nästan fattat om ett vi investerar i en ny maskin till helgen.

Jahaja. Frågan kvarstår: vem vann?

Tvättmaskinelände

Ibland önskar jag att jag var två meter lång med mörk röst och stor mage. Sånt inger alltid pondus. Och just pondus är exakt vad jag behöver i morgon då jag återigen ska ringa hantverkaren som var här och kollade på tvättmaskinen i förra veckan.

Märk väl mitt ordval ”kolla”. För han lämnade mig med en tom plånbok och förklaringen att det var något vajsing på elektroniken, ja själva tekniken bakom alla knappar och rattar. Och vem är jag att säga emot? Har aldrig i hela mitt liv försökt laga en tvättmaskin som plötsligt har gett upp funktionerna skölj och centrifugering.

Jonas höll på att storkna när han:
1. hörde prislappen på besöket
2. förklaringen
3. insåg att jag hade sagt ja och amen till allt

Och där stod jag och försvarade hantverkaren efter bästa förmåga. Varför då? Jo, kanske för att jag kände mig mindre blåst om det faktiskt var så som han hade sagt.

Jonas (som förvisso aldrig heller har lagat någon tvättmaskin) är bombsäker på att det har något med mekaniken att göra, så nu har det hamnat på min lott att kontakta hantverkaren i morgon för att be honom komma över och göra en ny bedömning utifrån vår amatörmässiga felsökning (dvs att trumman inte orkar snurra när det ligger någon tvätt i den – tom snurrar den runt för glatta livet, men det hjälper ju knappast vår växande tvätthög).

Teknik ska bara fungera!!!