Ond bråd död önskas asap

Jag är så arg så jag kokar! Kan ni förstå att någon har mage att ringa på hos en 95-årig gammal dam och låtsas kolla upp några vatten- eller avloppsrör för att sedan försvinna därifrån med alla hennes smycken?!

Aaaarrghh!!! Jag är så arg så att jag snart börjar att slåss!!! (Fast jag har dessbättre/-värre ingen lämplig att tjonga till.)

Jonas och jag kom överens om att en sån vedervärdig människa säkert måste få sitt straff på ett och annat vis (tyvärr säkert inte genom fängelse eller arkebusering som jag tycker vore lämpligt). Hoppas hon blir överkörd av en SL-buss, säger jag bara och lovordar Jonas för det förslaget.

Så, varning för en till synes charmerande tjej/kvinna som härjar runt i Gävle och utan skrupler stjäl från värnlösa gamlingar!

Superlativens superinlägg

De flesta kallar mig Cilla, även om jag här går under mitt dopnamn Cecilia. Men från och med idag funkar även Annika. Eller Yani (ok, jag var tvungen att googla fram det namnet).

Har nämligen haft mitt livs andra golflektion. Minns inte riktigt hur utfallet blev på den första eftersom det var ingefär tio år sedan jag tog den, men det känns som jag fick lite nya grejer att tänka på idag – och en sjuhelskottas snygg sving!

Inledde dock med en mental uppförsbacke då golftränaren Ashley bad mig beskriva min ”golfkarriär”. Berättade så sanningsenligt så att jag tog mitt ”green card” när jag var arton och faktiskt har varit nere i hcp 36 (fast det är en liten lögn, eftersom mina medspelare fuskade ner mig efter en runda då jag hade sänkt mig till hcp 38), men nu för tiden är jag bara allmänt kass. Ashley rynkade pannan och kommenterade eftertänksamt:
- Green card…? Yeah, I think I’ve heard about that.

Jag sneglade på honom och insåg at than troligtvis precis hade lärt sig att krypa då jag var arton. Nu för tiden heter det säkert något helt annat. Och hur gammal kände jag mig inte då???

Jonas förklarade senare att grönt kort nästan bara existerar i Sverige. Ashley måste därför ha funderat över varför jag nämnde mitt legala uppehållstillstånd i USA…

Anyway, med ny tyngdpunkt så fixade svingen till sig märkbart. Man skulle nästan kunna säga att den blev perfekt. Bländande, helt enkelt, om ni frågar mig.

Well, för att göra en klassisk p3-vändning – och samtidigt släppa mitt egocentriska fokus; är det några som är bländande så är det våra barn. Vilma fick idel lovord från sin lärare under kvartsamtalet för någon månad sedan, och Alvin fick lika fina lovord idag då Jonas och jag gick och lyssnade till vad hans lärare hade att säga.

Vi kallar dem kort och gott A-barn. Kärt barn har många namn.

"Hösten" är här

Till skillnad från Dubai så finns här inga kameler i sikte. Däremot en höst.

Och precis som hemma i Sverige i september, så bjuds Sydneyborna på ömsom sol och ömsom lite svalare väder ackompanjerat av färggranna lövverk. Det som skiljer de båda länderna åt är att det mycket väl kan stå ett blommande träd eller buske vid sidan om trädet med höstskrud. Och det regnar inte så fasligt mycket, inte heller är det vidare grått. Alls.

Faktum var att när vi i helgen befann oss två nätter tillsammans med några vänner i deras sommarhus som ligger tre-fyra timmar söder om Sydney, så kunde vi bada i havet och njuta av gassande solsken. Ena natten däremot var kall. Kanske 17 grader.

Ja, jag vet. Erkänner på studs; vi HAR blivit lite softare här i södern. Men åtminstone jag lovar att inte höja på ögonbrynen och nästan lite förvånat utbrista ”Jag fattar inte hur man kan leva i ett så kallt klimat!” när vi kommer hem. Det är annars något som resenärer som har tillbringat en vecka på en solig strand kan säga när de väl är tillbaka på svensk mark. Den lilla detaljen att de brukar leva de resterande 51 veckorna i just detta klimat verkar ha gått dem om intet.

En gång viking - alltid viking, som jag brukar säga.

Premiär för gästbloggande Erik!

Det är ju inte alla dagar som en vulkan sätter hela världen on hold. Vad gjorde egentligen alla resenärer som fick några extra dagar att spendera på en icke självvald destination? Ja, jag vet inte. Men jag kan i alla fall dela med mig av Göteborgsborglinarnas hemfärd.

Så, varsågod Erik!
/Cilla

På begäran! Nu läser ni Eriks försök som bloggare; gästbloggare hos Cilla.

Här följer en liten beskrivning av hur det är att semestra helt apropå, utan att ha gjort upp några planer, eller att kunna styra de man försöker göra.

Nöjda med vår vistelse i Sydney satte vi oss på planet, beredda på den långa resan hem, via Abu Dhabi och Bryssel till Göteborg. Första etappen tog 14 timmar, och jag sov riktigt mycket. Min plan var att vara vaken ända tills jag skulle komma hem på fredag kväll. På lördag morgon hade jag anmält mig till en badkarspaddlingstävling.

Nu blev det varken att vara vaken eller badkar, för när vi glada anländer så får vi genast veta att planet är inställt för ett vulkanutbrott på Irland. Vi blir lite oroliga, Irland är ganska tätbefolkat. Bagaget behöver vi inte hämta ut, det ska ändå komma med den flight vi kommer med. Vi blir satta på en buss till grannstaden Dubai, 15 mil bort genom öknen. Vi inkvarteras på ett trevligt nybyggt (allt är nybyggt i Dubai) hotell, med besked att mer information kommer senare, kanske vid fyra, eller i morgon.

Osäkerheten späs på av att vår hotellvoucher som ska täcka hotell och matkostnad inte täcker matkostnaden. Jag lämnar kortnummret i receptionen för att jag ska kunna äta frukost, men det gillade inte restaurangpersonalen, för vi var inte på deras lista. Maten var i alla fall väldigt bra.

Pernilla somnar, medan jag och barnen går till närmsta bankomat - vi var lite osäkra på om det var dyrt eller billigt där vi var. En flaska vatten i automaten kostade en peng, en Dirham, medan middagen på hotellet kostade 90 Dirham. Våra två växlingsalternativ, valutan gånger två eller gånger fem gjorde antingen vattnet för billigt eller middagen rätt dyr. Och vem ska betala för den?

För att åka taxi, vilket alla gör, så behövs kontanter. Dom får man på köpcentret. Alltså knallar jag och barnen iväg dit. Vi visste att det var en bit. Det tog kanske trekvart genom öknen. Ja öknen är bebyggd, men ändå en öken. Köpcentret var stort, de hade egen skidbacke inomhus, ja med riktig snö, sittlift skiduthyrning, ja till och med en Zorb. Jonas och barnen prövade en sådan på Nya Zealand, med vatten i. Den här var utan vatten, den gick nedför skidbacken i minusgrader. De som var i zorb-bollen studsade runt som vantar. Barnen fick leka i en på plan mark utanför, vilket de var nöjda med.

Med kontanter på fickan knallar vi tillbaka till hotellet, i motvind. Det blir rätt mycket sand i luften i byarna, sandstorm sa jag för att göra vandringen mer minnesvärd. Mina barn vet nu att dom inte gillar sandstormar. Vi försökte ta monorailtåget, men den stationen vi prövade var inte öppen ännu.

En av de två flaskorna vatten vi köpte var slut när vi kom fram, 1,5 liter lång var den vandringen. Den flaskan kostade för övrigt 2 kronor, så flaskvattnet var riktigt billigt!

Hemkomna väckte vi Pernilla för att gå och äta middag, då jetlaggade Ivar in, oväckbar.
När vi ätit färdigt middag i den trevliga hotellbaren, med en bra barmeny kom de och sa att de saknat oss på middagen i restaurangen, för den betalades nu av flygbolaget. Vi var lite förvirrade, men något besked om flyg fick vi inte. På TV såg vi en islänning säga att vulkanutbrottet kunde vara dagar, veckor, ja till och med år! Hur ska detta bli? Jag kommer nog inte hinna paddla badkar och min arm, som somnat under flygresan sover fortfarande.

Vi fick inga ytterligare besked av flygbolaget, men förstod av nyheterna att det var stora bekymmer och kunde ta låg tid. Vi träffade ett par sverigefälsta belgare vars son Lars hade feber, de fick alvedon av oss, och sedan dess är vi vänner för livet. Så lätt kan det gå.

När saker klarnat tog vi på oss vår nya roll som turister. Vi åkte till stadens största köpcentrum, brevid stadens största hus. Verkligt imponerande hus, men för att åka upp i hissen bör man boka hissbiljett, sista minutenbiljetter var rätt dyra, eller vad sägs om 800 kronor per person för att åka hiss? Det kanske är värt det för jag har räknat ut att det borde vara 5000 trappsteg upp.

Vi prövade också marknaden i de gamla hamnkvarteren, trångt, stökigt och härligt arabiskt. Sedan blev oron för eventuell återresa för stor och vi återvände till hotellet, jag fick alltså inte åka båttaxi på floden till ett gammalt museum.

En annan otippad aktivitet i öknen är skidåkning. Ett köpcentrum hyste en riktig skidbacke med sittlift, värmestuga i backen snö och skidskola. Jag hyrde snowboard, det såg ut som en lätt backe för en nybörjare. Killen i uthyrningen verkade skeptisk och lovade mig slomomlagg.
- Du är tillbaka om 30 minuter.
- Pyts, tänkte jag, det gäller väl araber och inte en snövan nordbo.

Några åk och många vurpor senare tog jag glatt emot slalomlaggen. Jag hade ju klarat en timme, rätt sliten faktiskt. Efter 30 minuter hade jag nog fortfarande kunnat knyta skorna utan större besvär. Bland annat det var ett stort problem för mig de nästkommande två dagarna. Alla var nöjda, men kalla, efter skidåkningen.

Hemkomna till hotellet och med huvudet fyllda av idéer om nästa dag (för nu verkade vi bli här en vecka, ja till 5 maj enligt de belgiska ryktena) så fick vi veta att vi genast skulle byta till ett hotell närmare flygplatsen i Abu Dhabi. Nu får vi nog åka hem snart.

Vi inkvarterades i en ny öken, på ett fint hotell med pool. Vi var så många från flygbolaget Ethiad där att de serverade oss speciellt, i stora bankettsalen. De kanske inte ville blanda gästerna hur som helst. Jag la märke till en resenär i vårt sällskap, typ 50 år, dreds till hälen och en blå plaststol med i bagaget (kostar ca 50 kronor). Vi började också sakna vårt bagage, efter att ha gått i samma kläder sedan Australien och beslöt att be att få ut det från flygplatsen.
Skönt med nya kläder, även om i stort sett allt redan var smutsigt…

Min första tur gick till en jättelik moské i närheten, taxin tog ca 20 minuter på sig för att komma dit, det gick inte att gå för det var inte planerat så. Den var världens tredje största med världens största kristallkrona och handknutna matta. Allt överdådigt och i marmor, bekostat av en sheik, men den kostade mindre än en halv tunnel genom hallandsåsen.

Jag blev tillfrågad om jag ville svara på en enkät om min vistelse i Abu Dhabi, visst. När jag skrivit in min mailadress så fick jag veta att belöningen för min insatts var en 5-dagars resa till sultanens palats, biljett och allt betalt. Väldigt flott må jag säga, och ni ska veta att jag sitter här hemma nu och väntar på att få enkäten hemskickad!

Brevid hotellet låg en stor park, med klätterställningar. Vi såg inga barn där men beslöt att gå dit. Vi upptäckte att lekplatsen var så stor att den hade eget tåg. Vi antog att det slutat gå i den tomma lite slitna parken. Men på kvällen gick vi dit igen, för då öppnade ett nöjesfält i parken, tåget gick och Karin älskar tåg.

Rätt skum tidtabell, de hade elektronisk angivelse för när tåget skulle gå, men det visade bara testprogrammet hela tiden, med ett telefonnummer till Norrköping (?!). Vi lyckades inte haffa tåget trots lång väntan, så då for vi med elbilar istället, åkte rutchkana och tittade på alla marknadsstånden. Vi tittade också på deras museeum, som beskrev hur de utvecklats från nomader till pärldykare, oljeprospektörer till visionära storbyggare. Detta beskådade vi uppbyggt i scener från vår lilla vagn med högtalare som gick på en räls i taket, som sagoslottet på Liseberg. Det var påkostat, billig och öde.

Mycket trötta barn somnade efter denna sena övning. Ivar ville egentligen sova redan när vi gick iväg. Jag och Pernilla följde vulkannyheterna varje ledig stund, och det hade sett ljust ut ett tag så vi trodde på hemresa. Vi börjar helt vänja oss vid osäkerheten.

Med mottot varje ny dag en ny sevärdhet, och en ny karta, så tog vi taxin till mattmarknaden, och därifrån gick vi till grönsaks- och den Iranska marknaden, för att avsluta med ett besök på Toys r us. Tänk er 30 små mattbutiker, alla lika runt ett torg. Utanför sitter ägarna. Vi var de enda kunderna. Mycket uppvaktning.

Jag köpte en kiwi, men de sålde nog mest lådor, för det låg i en ruffig industrihamn. Och mitt i byggdes ett 40 våningars flott hotell-kontorskomplex. Hett. Barnen orkade sig knappt fram till leksaksaffären. Vi lockade med poolen. Det var det de tyckte allra bäst om. Vi funderade på en safari till morgondagen.

Åter på hotellet fick vi veta att det skulle vara information ca klockan fyra. Efter poolen gick till nöjesfältet igen, vi var inte riktigt klara där, och denna gången plankade vi inte in, utan hittade rätt ingång och betalade. Efter att avklarat ett par åkattraktioner och smygtittat på männens bön i mosken så gick vi hem.

Dagens nyhet var att vi ska resa hem, flyget skulle gå 02.30 samma natt. Osäkra på om det verkligen skulle bli av gav vi oss genast upp och packade. Vid kvällens middag visste våra belgiska vänner inte om detta, medan Pernilla fick fyra telefonsamtal om resan. De blev lite nervösa och det kändes tråkigt att behöva lämna dem efter sig. Vi bytte adresser. Ett riktigt avsked alltså.

När vi for var de trots allt med. Planet gick enligt tidtabell och vi var inbokade på en anknytande flight klockan nio till Göteborg. När vi kom fram var den inställd. Here we go again; fast i Bryssel. Bryssel skulle jag gärna se lite av, och hälsa på kusin Mattias.

Med visst besvär fick jag ut bagaget, och fick tag i Pernilla som skaffat information. Nu var vi inbokade på en senare flight till Göteborg. Något tvivlande checkar vi åter in bagaget och beger oss till vip-loungen. Vi fick kanske vara där för att Pernilla med barnen kom blev filmade av TV när de fick ny biljett. Belgarna vi träffat ringde och undrade om vi behövde bo hos dem. Väldigt snällt och jag förstår dem, alla som rest under så här osäkra förhållanden känner att det är bra att hjälpa till. Vi talade med en svensk man som gärna ville hem, han hade flygbiljett till Stockholm på de tre nästkommande flighterna.

Ivar har hela tiden fortsatt med sin läxa- att skriva resedagbok. I loungen belönade han sig med en ny kaka för varje nya tre rader han skrivit. Cilla, se där ett tips för att komma vidare med boken?

Som avslutning på denna story gick planet verkligen som planerat. Denna dag var Landvetter öppet för trafik mellan 14 och 22, och då passade vi på att dimpa ner. Mycket nöjda med frisk sval luft. Ivar tittade på mig på planet och sa:
- Jag förstår vad alla säger.

Han såg mycket nöjd ut med detta.

Värdsligt och värdefullt

På två år har många löpsedlar publicerats, oräkneliga nya låtar har spelats på radion och okända människor har blivit megastjärnor – om än bara i den svenska ankdammen. En del av händelserna har vi följt, även om intresset falnar snabbare än snabbast när det gäller att följa Idol, Let’s Dance och alla andra tävlingsprogram stöpta i ungefär samma form.

Jag vet av erfarenhet att det kommer att vara ett mer eller mindre livslångt allmänkunskapsglapp hos oss som kommer att leda till höjda ögonbryn och ”amen, har du inte hört talas om x?!”. Inte för att det direkt kommer att få oss att ligga sömnlösa.

Apropå sömnlös.

Förra årets Melodifestival passerade utan att vi kan nynna på en endaste låt. Men årets kan vi desto bättre, och detta tack vare (eller möjligtvis på grund av) skivan vi fick av Göteborgsborglinarna. Fint. Tack. Barnen älskar den. Vi har lärt oss texterna utantill. Men en fråga kvarstår: Hur blir man av med ”Man Boy” som tenderar att snurra igång i tid och otid i skallen???

Nu till väsentligheterna.

Hur stolta var vi inte igår när Alvin kom hem med följande utmärkelse som han hade fått ta emot inför alla barn i årskurs tre till sex:
”Merit Certificate awarded Alvin Borglin for being an excellent role model and a fantastic listener”.

DET slår högre än alla Anna Ankas i hela världen, det!

Champagneyra och imponerande IT-utveckling

Igår firades det på en restaurang i Manly. I alla fall om man tillhörde familjerna Borglin och Dahlstroem. Inte nog med att Johan fyllde år, dessutom firade vi med dyr champagne att han äntligen var klar med uppgraderingen av sitt flygcertifikat så nu får han ratta en än större flygplansmodell och dessutom ge sig ut på långlinjer igen (sorry Philip, men jag kan inte ens med en pickadoll mot tinningen komma på vad flygplansbeteckningen heter).

En annan sak som är värt att fira är att svärmor Lena har gett sig ut på nya tassemarker och börjat blogga om alla sina bollar hon jonglerar i form av keramik och inredning: http://lena-tillbords.blogspot.com. Man undrar, är det samma person som bara för några år sedan tyckte att e-post var onödigt och internet överskattat? I och med detta initiativ tror jag att far min känner viss stress över att släppa dubbelarkiveringen av dokument som han sysslar med på daglig basis – dessa som återfinns både i datorn OCH utskrivna och insorterade i pärmar i bokhyllan. Lena och Håkan, för er kännedom så klickar era barnbarn sig fram på nätet lika geschwint som ni målade klippdockor och gjöt tennsoldater.

För övrigt vill jag bara upplysa om att klockan 18.10 Habotid motsvarar 02.10 Sydneytid.

Skutan 180 grader norröver

Som liten fick man alltid till leda höra att ”tänk vad åren går och se så stor du har blivit”, och detta gärna ihop med en alltför intensiv kindklapp. Men gamlingarna hade ju rätt – åren går rasande snabbt, dag för dag för dag.

För snart tre år sedan tog Jonas och jag båten, som vi hade ihop med Jakob och Therese, och for ut till en liten skärgårdsö. Där, på den mysiga lilla krogen bestämde vi oss: nu satsar vi helhjärtat på att bo utomlands! Hemmakatten Cilla tyckte nog att ett år kunde räcka. Realisten Jonas sa att ett år är för knapp tid – inte minst utifrån det faktum att hans jobb inte skulle godkänna en så kort vistelse. Någonstans inom mig insåg jag att han hade rätt. Min bakdörr var att man ju alltid kan riva upp kontraktet och åka hem om längtan blir för stor. Typ.

Tro inte att detta beslut kom hastigt och lustigt på. Under flera år har vi (läs: Jonas) pratat om att bo utomlands. Hemmakatten Cilla har nickat lite, men slängt ur sig sitt veto när diskussionerna har blivit för seriösa. Men faktum var att även jag började bli lite nyfiken på att testa, att riktigt kasta mig ut i det okända och se om jag tillsammans med resten av familjen skulle flyta.

En första förutsättning var att välja ett engelskspråkigt land. Jonas kan förvisso anmäla bilinbrott på franska och tala om vad säkerhetsbälte heter på tyska. Dessutom kan han berömma sin frus blonda lockar på spanska, men helt ärligt så kan de språkkunskaperna vara något begränsande i ett seriöst affärssammanhang. Och skulle vi flytta på oss så skulle det ske med dunder och brak, det var vi båda helt överens om. Inte London och inte heller New York. Då återstod Australien. Eftersom Sydneykontoret är störst i Jonas businessvärld så blev det Sydney, och eftersom han hade krattat manegen väl hemma i Stockholm så blev han slutligen erbjuden en tjänst i Sydney.

För att göra en lång historia kort så har det nu blivit dags att så sakteliga packa ihop vårt liv och våra pinaler på Brisbane Street. Det är något som görs med blandade känslor. Det ska såklart bli vansinnigt kul att komma hem igen (jag har fortfarande inte snusat min lilla guddotter i nacken!), men det kommer att bli otroligt vemodigt att säga adjö till allt här; familjen Dahlstroem, alla våra vänner, poolen, papegojorna i grannens palm, fladdermössen och possumdjuren i vårt Bottle Brush-träd, Miles gudomliga kaffe, havets salta vågor och tillhörande vattenaktiviteter, sooooolen, slaktaren, all underbar frukt och grönsaker, Jonas pendlande med färjan via operahuset och…. ja, listan kan göras oändlig.

Men! Jag säger bara men; nu VET vi att vår lilla familj klarar av äventyr som detta, och därmed är det inget sagt eller lovat – men vi skulle rent teoretiskt kunna göra ett liknande äventyr någon annan gång. Who knows?

För övrigt så har jag fått så många frågor om hur det går för Borglinarna från Götet: vaggar de fram på kamelryggarna i detta nu eller har de tagit tjänstgöring på något lastfartyg med destination Göteborgs hamn och håller som bäst på att svabba däcket (Erik och Pernilla) och skala potatis (lämpar sig bäst för små barnfingrar)? Frågorna är många och svaret är följande: de har efter några dagar i Dubai återigen kommit till Abu Dhabi. Så sent som igår hade de inte kommit på något plan, och jag tror inte att de har fått något hemresedatum.

Vi snackar långsemester med andra ord. Nästan i paritet med våra två år i Sydney.

Uniforms-velande

Efter drygt två veckors skollov är det återigen dags att sätta sig i skolbänken. Denna termin är det vinteruniformen som gäller – såvida det inte är för varmt i morgon, ljöd skolans instruktioner.

Jaha. För varmt? Har man bott majoriteten av sina levnadsdagar i Svedala så upplever man att det mer eller mindre alltid är varmt här – förutom några få månader då det är kallt INOMHUS, men skönt utomhus i solen.

För varmt eller inte, vi föräldrar har dessutom har fått stränga order om att barnen måste bära vinteruniform Dagen D då skolfotografierna ska tas, något som sker första veckan efter lovet.

Den stora stötestenen har därför idag varit; är det FÖR varmt nu (ca 22-25 grader i solen) och vilken dag var det nu igen som det var fotografering? Sms:en har studsat mellan husen och alternativen var många:
1. Ja, det är FÖR varmt så barnen kan ha på sig sin sommaruniform (klart mindre svettigt).
2. Nej, det brukar alltid vara så här varmt och barnen har alltid på sig vinteruniformen när termin två börjar (klart svettigt).
3. Skolfotograferingen är i morgon, tisdag.
4. Skolfotograferingen är på onsdag.
5. Skolfotograferingen är nog på torsdag.

Under middagen satt vi och pratade om fotograferingen. Vilma såg plötsligt alldeles olycklig ut.
- Men, vi har ju inte kameror så det räcker!
- ???
- Vi har ju bara EN kamera som vi barn får ha.

Hon lugnade sig märkbart när Alvin och jag förklarade hur skolfotograferingsupplägget (wow, vilket långt ord!) såg ut.

FYI, så kör familjen Borglin på en mix av ovanstående alternativ: Vilma får ha vinteruniformen på sig eftersom den ser helt annorlunda ut än sommaruniformen. Alvin klarar sig eftersom han ska ha gympa i morgon och då gäller sportuniformen.

Och då har jag ännu inte börjat tänka på innehållet i lunchlådan…

Nationella kunskaper

Vilma konverterade till en liten svart pudel denna morgon, och som alltid är det ytterst viktigt att alla förutsättningar är klara innan den förutsägbara dialogen kommer igång:

- Men vilken söt liten hund! Dig har jag aldrig sett förut.
- Voff.
- Var heter du?
- (Just denna replik brukar variera från gång till annan:) Maxie/Vilma/Alvin/x
- Var bor du någonstans?
- Ingenstans.
- Men jag som alltid har önskat mig en hund! Kan du inte bo hos mig?
- Har du kattlucka?
- Nej.
- Bra.
- Vill du bo hos mig?
- Ja, gärna!

Idag lade hon till en ursprungsmärkning på hunden innan dialogen kickade igång – och det är här det intressanta kommer:
- Det är en svensk hund. Inte engelsk, inte från Kina och inte heller från Nya Zeeland.

Vilken annan femåring boendes i Sverige skulle utan att blinka nämna dessa länder?

(Vilken annan femåring skulle ursprungsmärka en rollfigur i form av en liten svart han-pudel är en annan relevant fråga som jag dessvärre inte har något bra svar på…)

Zzzzlatanämne

Det var en laddad gosse som med stolthet drog på sig den blå Brookvale Charges-tröjan i morse – är man åtta år så är livets första fotbollsmatch något stort. Väldigt stort.

Väl framme vid planen hade samme gosses axlar sjunkit en smula och hans blickar for sökande efter Jack för att få lite moraliskt stöd.
- Jag tänker i alla fall inte vara målvakt, sa han som för att peppa sig själv.

Det högg därför till i magtrakten på Jonas och mig när den gula målvaktströjan delades ut till Alvin, trots att han ruskade på huvudet. Men vad gör man när coachen har bestämt sig, jo man lunkar sakta iväg mot målet.

Jonas och jag ställde oss bakom och peppade honom. Och det behövdes. Har man aldrig stått som målvakt är det ju svårt att veta när och om man får ta bollen med händerna, och var man ska placera sig.

Trots osäkerheten och den lätt darrande rösten som svarade på Jonas instruktioner så lyckades han rädda tre anfall (eller säger man tre skott?). Och efter tjugo låååånga minuter var det dags för paus och byte av målvakt.

Men vem har sagt att man måste jaga bollen? Det fanns ju jättemycket viktigt att avhandla med Jack på planen, och ska man prata så är det klart enklare att gå än att springa. Och då är det dessutom svårt att höra en coachs anvisningar om att röra på benen. Till slut var tränaren tvungen att be Jonas att mana på pojkarna.

Och resultatet? 4-1 till Brookvale Charges.

Galant.

Långsemester i Förenade Arabemiraten, anyone?

Jag undrar hur det skulle vara att bo i Abu Dhabi ett par månader. Med tanke på de stängda luftrummen i Europa så kanske det blir verklighet för Erik, Pernilla och barnen. Glada i hågen blev de skjutsade till flygplatsen i Sydney i går, ungefär samtidigt som vulkanröken började sprida sig.

Men jag tror att alla nära och kära kan känna sig lugna. Två företagssamma scouter som Erik och Pernilla hittar väl några kameler som kan ta dem hem till Göteborg. Well, de kanske missar vitsipporna, men borde hitta hem före äppelskörden.

Erik, Pernilla, Ivar och Karin - var är ni?

Bildkavalkad NZ

Maorikultur, fisdoft och zorb

För några månader sedan gjorde Jonas och jag varsin önskelista över platser i Australien med omnejd som vi gärna ville besöka. Drömlistan gjordes utan några som helst begränsningar i form av semesterdagar (Jonas) och pengar (man blir mätt på bara ris eller nudlar). På min andraplats låg ett besök på Nya Zeelands nordö. Gissa därför om jag var übernöjd när vi tillsammans med Erik och Pernilla tryckte på bokningsknappen som ledde till vår senaste tripp: fem dagars kuskande i minibuss på Nya Zeelands nordö.

Jag kan helt enkelt inte sluta lovorda Nya Zeeland! Sydön stoltserar med sina storslagna vyer; spektakulära bergstoppar, oräkneliga vattenfall, turkosa sjöar och enorma fält med färgsprakande lupiner. Nordön därmot bjuder på maori-kultur, heta källor och vulkaner för att koka ner det en aning (och just vulkanaktivitet känns ju brännande aktuellt just nu på era breddgrader…)

Även denna NZ-tripp hade sina likheter med Galenskaparnas käcka ”Man ska ha husvagn”-dänga; någon timme vid en strand där man brände sig om fossingarna när man borrade ner tårna någon decimeter i sanden – och detta trots att sanden låg under vattenytan.

En annan timme då vi promenerade ner till en ”hemlig” strand som delades av en enorm klippöppning som påminde om en stor katedral och därför gick under namnet Cathedral Cove. Det kändes som om vi och de andra få besökarna var med i boken/filmen the Beach.

Ytterligare ett par timmar spenderades vid de äggfisdoftande heta gyttjekällorna i Hells Gate, varav några kokade och blurpade fram drygt hundragradiga lerpuffar – några flera meter höga. Ursprungsbefolkningen, maorierna, använder fortfarande sig av några av baden för att lindra hudsjukdomar och reumatism. Svaveldoften låg för övrigt tung över hela staden Rotouroa och ibland var man tvungen att andas med munnen för att hindra kväljningarna som konstant låg på lur.

Inte långt från Hells Gate bevittnade vi en imponerande gejser som sprutade upp trettio meter höga kaskader av kokhett vatten (undertecknad passade på att ta sig ett vederkvickande ångbad, men avstod finkänsligt från att klämma pormaskar efteråt). En till två gånger i timmen lättar moder natur på trycket och släpper ut vattnet – och tro mig, det var värt väntan.

Ett annat minne var besöket i den lilla byn där ett knappt trettiotal maorifamiljer utnyttjade den vulkaniska marken och värmde upp sina hus med hjälp av de fisdoftande heta ångorna. Till och med i matlagningen utnyttjade de den vulkaniska hettan – kött, sötpotatis och andra grönsaker rullades in i folie och stoppades ner i ett hål i marken där de sakta ångkokades. Erik, som var den ende av oss som provade den traditionella Hakin, lät meddela att det smakade som just ångkokt kött och sötpotatis. Ingen gastronomisk höjdare för varken öga eller gom, med andra ord.

Just det faktum att människorna verkligen bodde i byn kändes både spännande och lite olustigt. Guiden vi lyssnade till berättade dock att de inte ser oss turister som turister, utan som vänner. Men jag vet inte… Lite olustiga inkräktarvibbar hade vi nog allihop.

På NZ bor det fyra miljoner människor, varav knappt 15 procent är maorier. I relation till detta går det omkring 40 miljoner får och betar, så självklart styrde vi kosan mot Agridome – den enorma gården där vi tillsammans med ett par busslaster ivrigt fotograferande koreaner och kineser på ett lättsamt sätt fick lära oss mer om de olika fårraserna (säger man”raser” när det handlar om får?). Vem hade kunnat tro att en fårshow med inslag av en fårklippning, en mjölkande kossa och väldresserade hundar skulle kunna leda till så många skratt? Dessutom fick vi gå fram och klappa och posera bland fåren, något som inte bara barnen tyckte var roligt.

På samma gård fick vi smaka kiwi-vin och mata strutsar, emus, alpacor och får. Dessutom kom sex biffiga tjurar fram till den öppna vagnen vi satt i, dragen av en traktor, för att få lite mat de också. Fast då fick vi inte stiga av vagnen – istället var det cowboy-guiden som hällde ut maten och dessutom stajlade genom att stoppa in hela handen i en av tjurarnas munnar (!). Med lätt avsmak tittade jag på den megaslemmiga handen och undrade stilla om han hade för vana att tvätta händerna efter varje runda, eller om jag just hade fått smaka på kiwi-vin upphällt av tjursalivkletiga cowboyhänder (måste stoppa tankebanan här, annars kräks jag på riktigt!).

Det var på NZ som den första bungyjumpen genomfördes. Det är även här som man kan åka zorb. För er som inte vet vad det sistnämnda är så kan jag tala om att en zorb är en gigantisk plastboll som man ålar sig in i och som sedan knuffas nerför en brant backe. Tre åttondelar av sällskapet antog utmaningen, varav den äldste tyckte att framfarten kunde lugna sig något medan hans två barn skrek av förtjusning och ville åka snabbare (Alvin och Vilma studsade ut ur zorben, medan Jonas ålade sig ur, något mer dämpad).

Vi mötte kiwisar (så kallas nya zeeländarna) och vi såg kiwibuskar med grenar dignande av alla frukter, men den lilla rackarns kiwifågeln lyckades vi inte få syn på, och detta trots att vi stod blick stilla inne i ett mörkt rum och stirrade genom glaset till den artificiella skogsdungen där det enligt skyltarna skulle bo några. Jonas var övertygad om att det bara var en turistfälla. Han kan ha rätt, för det enda levande som mina hökögon fick syn på var en vandrande pinne – och deras rörelser är ju inte direkt yviga.

(Bildkavalkad kommer i morgon!)

Tjugosju vårar

Som jag minns det brukar den 7 april bjuda på tussilago och sol. Naturligtvis måste det ha funnits år då det regnat och tussilagona inte har hunnit upp, alternativt till och med fått sällskap av några knoppande vitsippor.

Samma datum i Sydney bjuder vanligtvis på sol och värme, om än en något klarare luft än de uttalade sommarmånaderna. Och så var det även igår, då jag vaknade till en sjustämmig kör, frukost på sängen och paket. De klassiska teckningarna, framtrollade samma morgon, fanns också på plats.

Efter att Jonas farit till jobbet (Ska du jobba idag med? undrade Vilma, och Jonas gnisslade något om att han visst var tvungen att göra det – idag igen.) åkte vi andra till bowlingbanan där en stenhård drabbning genomfördes. Ivar gick ut som vinnare, tätt följd av mig. Erik önskade att även han hade fått hjälp av de små staketen som barnens banor kantades av och som förhindrade klotet att falla i rännan…

Eftermiddagen bjöd på glass modell lyx då man fick peka ut diverse godisbitar som blandades in i glassen. Gummibjörnar och mini M&M tillsammans med vaniljglass kan jag varmt rekommendera! Glasstinna satt Pernilla och jag och dinglade med benen i solskenet medan barnen och Erik plaskade omkring i vattnet. Sehr najs!

Finfina köttbitar lades på grillen, finvinet korkades upp och en tårta avrundade middagen som intogs utomhus. Och ja, Petra, hälften av oss hade tyvärr långärmade tröjor på oss…

Det går med andra ord ingen nöd på dem som fyller 27 år i Sydney, framförallt inte när det står en liten Nya Zeelandresa på morgondagens agenda.

Easter Sunday i bilder

Easter Sunday

Årets upplaga av Easter Sunday skiljde sig inte märkbart från fjolårets. Och varför ändra på ett vinnande koncept med picknick tillsammans med familjen Dahlstroem och deras vänner, vars höjdpunkt var barnens äggjakt i skogen. Sockerschocken blev även detta år märkbar och barnen fick långvarig energi utöver det vanliga Duracell-läget.

Nytt för i år var bröderna Borglins kanotutflykt på morgonen under vilken de fick syn på två levande pingviner och en som redan själsligt hade farit till pingvinhimlen – rent fysisk låg den och guppade bland vågorna. Dessutom lyckades grabbarnas hökögon få syn på en örn som svävade över dem. De har ju inte scoutbakgrund för intet.

Ett annan nyhet var springrundan som Pernilla och jag gjorde på eftermiddagen och som höll oss sysselsatta i prick en timme. Kanske inte helt korrekt uppladdning med chokladägg och öl… Pust!

Den största nyheten för alla på 5 Brisbane Street var nog insikten vid lunchtid om att New South Wales har sommartid sedan igår. Hör kanske till de saker som man bör ha koll på. Well, även solen har sina fläckar.

Plaskblöt clown

Jag har lite ont i magen. Det är ett resultat av min förmåga att ibland måla fan på väggen. Denna gång är fanskapet i skepnad av en simbassäng. Och längs med kanten står ett stort antal roade australiensare och pekar på något som ligger i vattnet och vrider sig som en ål. Armarna viftar hysteriskt och benen rycker lite spasmiskt. Huvudet söker sig mot ytan och giriga andetag dras in i de nästintill vattenfyllda lungorna.

Men se på fan; det är ju jag som crawlar!

Lovade i ett svagt ögonblick att följa med Sarah på en tvåtimmars kurs i simning – och i det här landet innebär simning per automatik freestyle, eller crawl som vi svennebrakare säger. I Sarahs fall handlar det om att finslipa andningen så att hon orkar artonmiljoner varv i bassängen utan att känna sig trött. I mitt fall handlar det om att med hedern i behåll försöka ta mig från ena kanten till den andra. Och jag är erbarmeligt dålig!

Min stora räddning är att detta bara är en introduktionskurs. Gymmet i fråga vill egentligen sälja in en hel helg på samma tema, men den kommer jag definitivt inte att gå på. Två timmar som klassens clown går kanske an, men inte två dagar.

Så nu måste jag köpa baddräkt och simmössa. Och mentalt överföra alla trix och tillrättavisningar från barnens simlektioner till min egen kropp. Jo, tjena.