Gott Nytt År!

Tio timmar före tolvslaget i Svedala inleds det nya året i Sydney. Maten smakade super och vi har redan hunnit kolla på ett fyrverkeri som gick av stapeln klockan 21 nere i Manly.

Familjen Dahlström har åkt hem, och barnen sover. Jonas och jag inväntar tolvslaget ute på terrassen med ett glas vin.

Gott Nytt År!!!

Shadows in the shade

För övrigt så har vår sjuårige son rättat sin mammas engelska idag (inte farligt knäckande).

Alvin, Vilma och Jack satt ute i den gassande solen och lekte. Undertecknad tyckte då att de skulle flytta in i skuggan istället.
- Could you move into the shadow, please?

Alvin tittade upp på mig och sa:
- Mum, it’s called shade – not shadow.

Pissråtta.

Nyårsförberedelser

Näst sista dagen för i år. Hur kunde även 2008 försvinna i en sådan rasande fart?

På Brisbane Street laddas det för fullt inför nyårsafton. Igår kväll satt Jonas och jag med varsin kopp the och bläddrade i kokböcker. Nu är det vår tur att visa oss på styva matlinan inför familjen Dahlström. Och att försöka toppa julbordet blir inte lätt, men vi ska göra ett ärligt försök.

Det kommer att bli tapas för hela slanten. Ostron, egenhändigt marinerade kycklingvingar, tonfisk vars tillhörande sås innehåller en uppsjö svårhittade asiatiska ingredienser, vietnamesiska rullar (har inte ätit dem sedan Eva och jag var i Vietnam för tio år sedan – Eva, minns du?!), egenhändigt bakat bröd med soltorkade tomater och basilika som man ska doppa i tre olika röror (made by J&C, såklart), gratinerade jätteräkor, minihamburgare (jepp – hemmagjorda) samt en hel del annat smått och gott. Citronfromage och marängsviss till efterrätt.

”Bättre lystra till den sträng som brast, än att aldrig ha spänt en båge” är devisen för årets nyårsmiddag om någon undrar.

Jonas har gett sig ut på den stora ingrediensjakten och på min lott föll klippning av gräset (mycket bekvämt att vara gräsallergiker…).

Tältfavorit i repris

Som sagt var; det var en mycket stolt och nöjd Vilma som somnade in i tältet i förrgår. Hon fick lite senare sällskap av sin scoutpappa (hennes latte-mamma sussade sött i dubbelsängen).

Det första hon storleendes yttrade på morgonkvisten var:
- Klas, nu har jag sovit i tältet.

(Vilma somnade nämligen som julkalender-Renèe, Jonas var Klas och jag tilldelades rollen som Lage. Jag har dock liiite svårt att prata östgötska på kommando.)

Alvin tyckte det var alltför snöpligt att han missade sin tältchans så i går natt sov båda barnen Borglin i tältet - utan vuxens sällskap. Jonas satt dock uppe ganska sent och höll koll på en possumråtta som satt på planket längst bort i trädgården. Eftersom altandörren skulle stå öppen hela natten hade han ingen lust att få oväntat besök. Inte heller kanske hellattjo att dela tält med en stor possumråtta. Nåja, den försvann och barnen sov gott i tältet.

Hade barnen fått bestämma så skulle de ha sovit i tältet även i natt. Men nu får det allt bli den vanliga bingen ett tag framöver.

Yngst är tuffast

Vis av regattastarten, då varenda aussie hade tagit med sig egen skugga i form av ett tält eller liknande, har även vi införskaffat ett soltält. Vilma och Alvin bestämde genast att de ville sova i det. När Jack fick syn på det ville han såklart också sova över – i tältet.

I skymningsljuset låg det två tuffa pojkar och en liten tuff tjej och spelade dataspel i tältet som står i dörröppningen till terrassen. När det drog ihop sig till sovdags var en av pojkarna inte lika tuff längre, och ville komma in. Alvin agerade då gentleman och följde med in (fast såg han inte lite lättad ut?). Vilma däremot ville ligga kvar. Själv. Hon låg och lyste med ficklampan.

Rätt som det var stack hon ut huvudet i öppningen och frågade:
- Vilket djur syns bäst? Spindlar, myror eller ormar?

Vi talade om att absolut inga djur skulle komma in i tältet (och vilka är vi att lova det i detta land…). Nöjd med svaret drog hon igen dragkedjan. Och somnade.

Så nu ligger Vilma ute i tältet och sussar. Grabbarna ligger i barnkammaren. Och Jonas och jag ska klunsa om vem som ska sova i tältet med Vilma. Måtte det bli Jonas.

Jul- och regattabilder

Julen till ända

Nu är det jul igen, och nu är det jul igen och julen varar än till… annandag jul. Efter dagens värmerekord (cirka 63 grader i skuggan) ser plastgranen och den blåa IKEA-julstjärnan än mer malplacé ut än någonsin. I morgon åker allt bort!

Idag, Boxing Day, gick startskottet för Australiens största regatta som går mellan Sydney och Hobart i Tasmanien. Väderförutsättningarna är tydligen de bästa, så de siktar på ett nytt rekord. Det innebär att de kommer i land knappt två dygn senare. Kan inte tänka mig en värre mardröm än att åka båt i två dygn. Killen som är navigatör – och som måste sitta UNDER däck hela resan – måste ha en skruv lös för att ställa upp på det här.

Jacks pappa Andy är med på en av båtarna. Andys pappa är skeppare – och tillika ägare av båten som heter Yendys (Jonas upplyste mig nu när jag behövde hjälp med stavningen av namnet att det ju är ”Sydney” baklänges. ”Det ser man ju på en gång”. Inte jag.). Med sin inhyrda besättning siktar de på en medaljplats.

Sydneys hamninlopp var pin fullt av båtar och i luften cirkulerade fem-sex helikoptrar. Med tanke på de kraftiga vindarna har media fokuserat en hel del på dödsolyckan som inträffade för några år sedan då tre-fyra personer omkom när en båt kapsejsade. Andys pappas båt var då först på plats och utgjorde den första räddningsstyrkan. Inte undra på att Sarah idag var lite orolig inför makens seglats.

Vi var inte direkt ensamma där vi satt och tittade. Folk hade tagit med sig tältdukar i olika former för att få tillgång till minsta lilla skugga och glassbilen gjorde sig troligtvis en rejäl hacka. Så snart de främsta båtarna (där Yendys var en av dem) hade kommit ut på öppet hav, så åkte vi tillbaka till den svalkande poolen.

För att backa tillbaka två dagar, så hade vi en mycket trevligt – och annorlunda julafton. Vi inledde med att åka och klättra på vårt inomhusklätterställe. Inte ofta man inleder en julafton så. Därefter åkte vi hem och åt lunch varpå vi packade in alla klappar i bilen och åkte till familjen Dahlström.

Där höll Johan på med pepparkakshusbaket och Tomoko förberedde maten. Och vilken mat sedan… Tomoko är en fena i köket och trollade fram den ena delikata rätten efter den andra. Det är inte varje dag man näst intill måste tvinga i sig den andra halvan av hummern eftersom den första halvan inklusive jätteräkor och annat gott redan hade fyllt ut utrymmet i magen.

Alvin och Vilma hade fått två presenter var på morgonen den 24 (vaknade exalterat i ottan). De var förvånansvärt lugna över det faktum att resten av paketen skulle öppnas morgonen därpå (den 25), men hade ändå lite svårt att komma till ro på kvällen hemma hos Dahlströms. Jonas och jag som hade suttit uppe till halv två och slagit in paket, druckit glögg och ätit laxsmörgås kände oss möra till tusen på julaftonskväll. Redan före tolvslaget låg vi och sussade.

Strax före sex på juldagsmorgonen kom Theo och Anna och väckte oss alla (inte varje dag man behöver väcka Vilma direkt…). Tomten hade varit här och lämnat varsitt paket i strumpan. Därefter blev det paketorgie då klapparna under granen skulle öppnas.

Familjen Dahlström skulle resa bort till några vänner, och Alvin och Vilma ville hem till sig, så efter frukosten packade vi bilen full med alla klappar igen (denna gång utan presentpapper) och åkte hem. Det var alldeles stilla på gatorna. Juldagen är ju Aussisarnas stora helgdag. Kändes skönt att bara vara hemmavid och slappa. Leka lite i poolen och med de nya leksakerna.

Så, nu har vi upplevt vår första Aussiejul. Och vi är alla väldigt nöjda, trots att julstämningen lyste med sin frånvaro. Nästa stora höjdpunkter blir nyår och inte minst besöket av familjen Karlberg!

God Jul!

En riktigt God Jul önskar hela familjen Borglin.

Barnlogik och städminne

Barns logik är ibland helt bländande. Idag var Alvins klasskamrat Logan på besök, och eftersom vädret är som det är så var poolen det mest populära tillhållet. Jag tilldelades rollen som ”rockringshållare” vilket innebar att jag skulle ge dem olika instruktioner hur de skulle ta sig igenom ringen. Vid ett tillfälle stod jag långt bort från dem, så det krävdes att de tog ett rejält språng.

Då tänker barn: ju längre ansats jag tar desto längre kommer jag. En tanke som kanske funkar i teorin, men inte alltid i praktiken. Speciellt inte om ansatsen inkluderar en trappa och en nästan 90-gradig sväng in i poolområdet. Well, well – de hade i alla fall roligt (och jag blev plaskblöt).

Har kommit på en sak som nästan helt och hållet uppväger avsaknaden av julstämning: ingen julstämning = inget behov av att skura rent i alla vrår.

Som barn var dan före dopparedan årets längsta städdag. Redan efter frukost började jag – till mammas förtret – att slänga alla sängkläder i smutskorgen (det skulle visst vara fint nere i tvättstugan också – något jag absolut inte förstod då, men som jag idag har full förståelse för). Därefter rensades det under skrivbordsunderlägget, spegelväggen och den tillhörande glashyllan putsades ren från fläckar, alla porslinspryttlar dammades och även garderoben städades noggrant ur. Avslutningsvis torkade jag golvet samtidigt som jag backade ut ur rummet. Dörren stängdes därefter så att inga dammkorn skulle leta sig in.

Det var några år sedan städivern inför julafton var så intensiv. Och som sagt var, i år tänkte jag nog slå alla anti-städrekord. Möjligtvis tänker jag sträcka mig till att tömma slaskhinken.

Om Jonas tänker rensa sin strumplåda låter jag vara osagt.

Jul- eller sommarlov

Sommarlov eller jullov – ja, det är den stora knäck(!)frågan. Igår var det Alvins sista dag som förstaklassare. Snabbt marscherat eftersom han inte ens hade hunnit avsluta förskolan innan vi lämnade Sverige.

Vilma vinkade adjö till sina fröknar. När hon kommer tillbaka igen i februari kommer hon att vara bland de äldre eftersom de flesta i hennes grupp börjar skolan. Här börjar man Kindergarten (motsvarande förskolan) redan som femåring. Eftersom hon är född före den 31 juli (Vilma är född den 17 juni) så skulle hon rent teoretiskt också få börja skolan – men det krävs bra livlig fantasi för att se Vilma som skolbarn redan om två månader.

Jag tycker absolut att det känns som sommarlov. Granen och de andra julsakerna smälter inte riktigt in i shortsvädret. Pepparkakshuset sackade ihop efter ett par dagar på grund av den fuktiga värmen. Men det gjorde ju inte direkt barnen någonting – de hade redan börjat tjyvknapra på godiset på baksidan.

För övrigt så är nästan alla klappar inköpta och barnen börjar bli införstådda med att de inte kommer att få träffa tomten i år eftersom han lämnar paketen mitt i natten här i Australien. Verkar vara mindre viktigt – det väsentliga är att det blir julklappar. Går inte att ta miste på vad som är julens höjdpunkt.

Smålek, teblad och bortglömd adress

Vilma jättesur över att de nya simglasögonen läckte in vatten.

- Dom är inte i min storlek. Jag vill ha dom i smålek!

Dessutom låter Vilma hälsa att hon vet vad koalabjörnar äter; nämligen grenar, blad och teblad (ska nog informera Toronga Zoo om det sistnämnda).

Och till sist kan jag berätta att Alvin kom hem från skolan igår och berättade att de hade varit inne på Google Earth. Men det var ett stort problem: han kom inte längre ihåg vår adress hemma i Sverige. Telefonnumret kom han på i alla fall (och suckade djupt av lättnad!).

Kyliekonsert i sommarsydney

Nu har vi upplevt en av Australiens största ikoner. Discodrottningarnas überqueen – Kylie Minogue. Fyra utsålda konserter i hemstaden Sydney i en av OS-arenorna (gissningsvis 20 000 får plats) ger en liten hint om hur stor hon är här. Vi fick biljetter till tisdagens föreställning.

Varken Jonas eller jag är några uttalade Kylie-fans – vi kom bara på två låtar som vi kunde innan konserten. Men vad gör det? En konsert är en konsert, och vi hade på känn att det skulle bli rätt mycket show över det hela.

Vi inledde med en middag på en thairestaurang inne i stan. Ett gott tecken för att det är bra mat är att restaurangen lockar till sig många thailändare – och vi var nästan de enda med blont hår. Nöjda beställde vi varsin förrätt och huvudrätt. Det man dock lätt glömmer är att även styrkan på maten är thai-style. Jag som brukar gilla stark mat åt högröd och svettig endast upp riset – det andra var bara att glömma. Jonas åt dock upp sin – svettpärlorna på näsan till trots.

En proppmätt och den andra småhungrig, men med bedövade smaklökar, tog sedan tåget till OS-området. Bara att se den var en upplevelse. Förutom den gigantiska huvudarenan fanns det ytterligare en handfull arenor – inte små de heller. Måste ha varit en mäktig upplevelse att vara på plats under OS.

Det gick snabbt att hitta våra platser (och en påse pommes frites till mig – mina smaklökar hade vaknat till liv). Vi var redo.

Döm om vår förvåning när vi kände igen den ena låten efter den andra. Många var såklart okända, men det spelade ingen roll – showen var spektakulär! Dansarna upphävde alla tyngdlagar, och scenen samt de påkostade kläderna var imponerande. Kylie kunde ju dessutom sjunga (!), konstaterade vi – och lät sig dessutom lätt och ledigt lyftas upp i spagat av några manliga dansare. Coolt!

Det märktes att hon var rörd över hemmapublikens stora stöd (eller spelade hon så skickligt?). De sista låtarna stod även Jonas och jag upp och dansade. Frågan kvarstår dock huruvida den sista låten var improviserad eller inte (jag som brukar gå på allt och alla tror inte det).

Det var två trötta, men mycket nöjda, konsertbesökare som satte sig i taxin hem.

En vanlig sketen tisdagkväll med andra ord.

Barrande plastgran

Alvin upptäckte det med ett tjut igår. Plastgranen barrar ju! Under granen låg några plastbarr och skräpade som Alvin plockade upp och begrundade.
- Fast det är ju inte direkt som granen vi hade förra året, mamma. Kommer du ihåg den lilla mattan som låg under granen – den var ju helt täckt av barr.

Jag minns en julgran för många år sedan som barrade så in i vassen redan när familjen Ericson klädde den dagen före julafton, så att vi var tvungna att åka in till torget på självaste julafton för att köpa en ny. Har för mig att utbudet av granar var något begränsat den dagen, men granen hade väl åtminstone några grenar, gissar jag.

Allt det här barrsnacket för ju tankarna omedelbart till världens smartaste barrsäck – allas vår Barry (www.barry.se). Eftersom vi (jag!) har tänkt att pengarna från Barryförsäljningen ska ligga till grund för familjen Borglins familjeförmögenhet, så är det bara att leta upp den lilla varan och stödköpa den. Tror att Designtorget säljer den i år också.

Barra lugnt med en Barry, som vi säger.

Desserttips önskas

Skallen står helt still. Skulle behöva lite tips på vad familjen Borglin skulle kunna bidra med i dessertväg till julbordet. Känner att vi för en gångs skull kan lämna glassen bakom oss (fast det tycker nog inte glassmonstret Jonas).

Fröknarnas omdömen om Alvin

Alvin har fått sin första ”Student Report” från Manly West Primary School (känns fortfarande overkligt att vår son går i en australiensisk skola). Måste bara få skryta lite över honom. Gissar att detta inlägg endast intresserar de närmast sörjande, men i alla fall.

Förutom en hel massa kolumner där Alvins fröken har kryssat i hur det går för honom i de olika ämnena (inkl uppförande där han fick bästa möjliga "betyg"!) fanns det några skriftliga kommentarer. Here they come:

”Alvin has made excellent progress in all areas of English this semester. He is able to understand and follow instructions to complete tasks and asks for help when needed. Alvin is becoming more confident speaking in sentences and will benefit from practise in this area over the holidays. He speaks clearly to contribute to class discussions and enjoys sharing his news each week. Alvin is able to read simple texts with good comprehension. Alvin has excellent handwriting and his ability to communicate his knowledge and ideas on his own in writing tasks is improving.”

(Fin handstil! Gen från lilla mammsen, det.)

“Alvin is a capable mathematician who has very good understanding of the concepts we have covered this year. He enjoys Maths activities and grasps new concepts with ease. As Alvin’s reading improves he will be able to complete written Maths questions more independently.”

(Bra på matte! Direkt nedstigande gen från pappsen.)

“Alvin has made excellent progress since he joined 1S. He is a capable student and participates in all classroom activities with enthusisam. Alvin has become more confident speaking in sentences and enjoys contributing to class discussions. He is a happy, popular student and has made wonderful friendships within the class. Alvin can be easily distracted by others which can lead to him missing important information and instructions. He has been a pleasure to teach and we wish him all the best in Year 2.”

(Lätt att bli distraherad. Här har hans mosters genbank gått i arv.)

Åsså input från hans extralärare i engelska:

”Alvin has made very strong progress this semester. His reading and general comprehension of simple texts has improved substantially. His comprehension of spoken English including instructions, questions, descriptions and stories is quite strong. His spoken English has not kept pace with other areas of language development. It would benefit Alvin to orally review his day each evening, to be assisted in expanding this review, and then to repeat this review. Alvin has worked very well and is to be commended for his effort.”

(Vi tycker att hon ska vara glad att Alvin över huvud taget säger något eftersom han tycker att lektionerna är så dötrista, att han bara vill att de ska ta slut. För att piffa till dem något passar han på att hitta på en massa saker som han har gjort – men som inte helt överensstämmer med verkligheten...)

För sju månader sedan sträckte sig Alvins engelskvokabulär till ice-cream, yes och no, och han grät när jag lämnade honom i skolan.

Behöver jag säga att Jonas och jag är stolta som tuppar?

Åsså lite bilder

Salta bad och pepparkakshus

Idag har det varit kontrasternas dag. Förmiddagen ägnades åt julklappsinhandling (Jonas), lek med Jack och Thomas (Alvin och Vilma) och the och skitsnack med Sarah (jag).

Därefter begav vi oss ner till Manly beach där Alvin hyrde rullskridskor och Vilma susade omkring på sin cykel (alltid lite hjärtattackvarning när hon åker på cykelvägen som löper parallellt med de parkerade bilarna). Som avslutning på sommardelen av dagen så hoppade vi i böljan den blå med våra bodyboards – barnen ville testa.

Därefter började juldelen. Jonas hade handlat julgransljus som han satte i granen (de jag hittade i IKEA-kassen hade en vit elsladd, så den slingan åkte upp i barnens rum istället). Nu snackar vi tio glödlampor i vanlig storlek i rött, grönt, gult och blått. Inte farligt tacky…

Sedan åkte pepparkaksdegen fram – nu skulle här bakas pepparkakshus. Jonas var som vanligt ansvarig för detta. Utifrån den egentillverkade husmallen kavlades det för fulla muggar. Barnen lyckades såklart få mjöl precis överallt och tjatade ideligen om att de ville smaka av degen. Men till slut stod där ett vackert pepparkakshus med kritvit glasyr och fullt med färgglada M&M:s.

Själv fick jag ett infall och beslöt att föra pappas knäcktradition vidare. Kändes lite osäkert eftersom aussie-sirapen inte riktigt är som den svenska, samt att jag var tvungen att använda cupcake-formar som är tre gånger så stora som vanliga knäckformar. Gjorde till och med de traditionella skedklubborna! Om de blev goda? Säger bara MVG.

Johan, Tomoko och barnen kom någon timme senare med en lussebullsdeg i bakmaskinen. Det dröjde inte länge förrän det doftade gott av de gyllengula saffransbullarna. Därefter sattes grillen igång och vi hade en god och trevlig grillmiddag.

Avslutningsvis tog vi en kvällspromenad till en, i jultider välkänd, gata som ligger några kvarter från oss. Vartenda hus är översållat med blinkande ljus, tomtar och glittrande renar som rör sig. Nu snackar vi megasupertacky – men ändå fascinerande. Kändes som vi var med i en Hollywoodfilm. Barnen var alldeles förtrollade av alla glittrande lampor. Det var fullt av människor som strosade omkring och beundrade alla husen. Till och med glassbilen hade hittat dit och passade på att tjäna lite kosing på alla kvällsvandrare.

Som sagt var – detta kommer att bli en jul som inte liknar någon annan jul som vi varit med om.

Skumma väderförändringar

Det råder inte längre några tvivel om varför aussisarna murar fast takpannorna. Att lägga dem lite löst och ledigt som hemma i Svedala skulle innebära folkmord. Just nu blåser det så att nästan taket lättar – detta trots allt murbruk.

Gårdagen bjöd på ösregn. Jonas och jag var tillsammans med ett annat par ute och åt på en nyöppnad thailändsk restaurang nere i Manly – modell trendig. Barnen var hemma hos Theo och Anna. När vi skulle hämta dem framåt sen afton gick det knappt att se handen framför sig – så mycket regnade det. Tomoko, Jonas och jag skojade då om de australiensiska väderleksrapporterna som utlovade drygt trettiogradig värme till idag.

Man tror inte att det är sant att det kan skilja 10-15 grader från en dag till en annan. Men idag har det varit tropisk hetta – och luftfuktigt till tusen sedan gårdagens regn. Och nu stormar det friskt, som sagt var. Fönstren skallrar och poolen fylls med trädgårdens alla blomblad.

Men inte har det hindrat undertecknad från sin löprunda och Jonas från sin tennismatch. Vi snackar hjältar…

Disneygranen på plats

Det första Vilma yttrade vid sexsnåret i morse var att idag skulle vi minsann sätta upp granen. Annars brukar hennes första ord nu för tiden vara att hon är en liten gul fågel som heter Leo (tidigare var samma karaktär ett lejon) som man gärna får krama om man räcker upp en hand. Och eftersom hon blir ruskigt sårad om ingen räcker upp handen, så är det bara att vifta lite med den ovanför täcket.

Hon fick dock hålla sig till tåls i ytterligare en och en halv timme innan Alvin vaknade. Sedan var det dags. Kartongen, som barnen otåligt fingrat på, öppnades och ut plockades grandelarna. Dags att leka graningenjör. Alvin fattade snabbt galoppen, medan jag obemärkt fick justera Vilmas grenar.

Första bataljen var placeringen av själva granen. Barnen ville absolut att den skulle stå mitt på golvet – annars skulle man ju inte kunna dansa kring den. Jag vann den kampen och knuffade in den mot väggen.

Dags för de fina kulorna från IKEA… Förgäves försökte jag övertyga barnen om att man brukar hänga de större kulorna på granens nedre del och de mindre högre upp. Alvin tyckte att vi skulle bojkotta baksidan eftersom den ändå inte syntes.

Det gick snabbt att få upp pyntet, eftersom vi inte hade så mycket. Våra kreativa barn hämtade då ett inslagningssnöre (Alvin) och ett vykort föreställandes en kattunge (Vilma) som de ville hänga upp i granen. Men då fick esteten inom mig andnöd och lyckades finta bort de nya dekorationerna.

Längst ned i IKEA-kassen hittade jag ljusslingan. Toppen. Jag som trodde att vi inte hade någon – nu blir det liksom lite körigt att få den på plats. Bestämde raskt att det var en typisk Jonas-uppgift.

- Hoppas att fröken frågar vilka barn som har satt upp sin Christmas tree, sa Alvin (ibland slänger han in lite engelska ord). Då får JAG äntligen räcka upp handen! (så det var DÄRFÖR han hade tjatat om detta. Fick omedelbums dåligt samvete)

Det första Vilma sa när hon kom till dagis var:
- I have Christmas tree home now! (engelskan kommer sakta men säkert).

Men ingen, och jag menar INGEN, kan någonsin övertyga mig om att man kan ersätta julkänslan en barrdoftande gran ger (oavsett utseende) med en plastvariant – även om denna har formen av den perfekta Disney-granen.

Dyngsur tvätt gör ingen glad

Ibland är det skit att vara optimist. Inte för att jag inte var medveten om de tunga regnmolnen igår, men jag såg inget hinder till varför jag inte skulle kunna köra ett par omgångar tvätt. Och hänga upp dem utomhus.

Det började såklart regna när vi var i parken framåt eftermiddagen. Väl hemma var det ingen idé att ta in tvätten. Nu har det regnat konstant under hela natten och det duggar fortfarande.

Vet att det inte är ett problem som får resten av världen att stanna upp. Men jag tycker att det är skit i alla fall.

(Vilma får illustrera hur deppigt det är.)

Vilmas julkonsert

Idag har regnmolnen hängt tunga över Sydney och i fjärran har ett dovt muller hörts. Det faktum att solen inte gassade bidrog kanske något till att bättra på julstämningen denna dag då Vilmas dagis hade julkonsert.

Varje familj var ombedd att ta med sig ett fat med kakor eller annat gott. Familjen Borglin bullade upp med Mor Annas pepparkakor (tack IKEA!), men efter att ha gått två varv runt det sockerstinna bordet kunde man lätt konstatera att pepparkakor inte var en aussiefavorit. Däremot försvann popcornen, chipsen, sushibitarna och chokladkakorna i ett nafs.

Men nu gick jag händelserna i förväg.

Föräldrar och barn samlades strax före klockan två. Eftersom Vilma inte går på dagis på onsdagarna åkte vi dit enkom för konserten. Alvin, som var hemma från skolan idag eftersom han var lite krasslig, följde motvilligt med. Det var knökafullt, som man säger på ren svenska, inne i den lilla lokalen.

Äntligen kom barnen in – till en liten poppig låt från stereon. Ingen juldänga som jag kände igen – jag är inte ens säker på att det var en julsång. Vanliga dagissånger (huvud-axlar-knä-och-tå-typ) varvades med några julisar. Mitt i konserten stämde barnen upp i en kortversion av nationalsången med rörelser och allt. Kunde inte bestämma mig för om jag tyckte det fint eller bara too much (men eftersom jag var tvungen att svälja ljudligt så vidrörde det väl någon lite sträng).

Uppvisningen innehöll såklart de sedvanliga karaktärerna; flicka som sjunger mycket högre och snabbare än alla andra, pojke som vägrar ha på sig sin hatt och vill gå till sina föräldrar och de barn som bara satt rätt upp och ner utan att sjunga. Vilma var en blandning av den första karaktären och den sista. Lite då och då vinkade hon åt Alvin och mig.

Innan fikat fick alla barnen varsin inslagen julklapp som visade sig vara en bok. Alvin blev oerhört avundsjuk på att Vilma fick ett extra paket. Så himla orättvist! Att det sedan är en tradition att barnen i skolan har med sig julkort till sina klasskamrater på vilka det sitter en godisbit hörde visst inte hit. Att han har ätit godis varje skoldag sedan första december var såklart en helt annan sak!

Ibland tvivlar jag över Alvins och Vilmas föräldrars förmåga att uppfostra.

Mer jul i huset

Operation ökad julstämning fortsätter. Två nya julkulor och ett litet hjärta från den franska inredningsbutiken runt hörnet (jag som hade lovat mig själv att köpa dem på rean) pryder nu vardagsrummet och köket.

Alvin kom dessutom hem med lite egenhändigt tillverkat julpynt från skolan och en stark önskan om att julgranen ska upp eftersom ”jättemånga i klassen redan har satt upp sin”. Vi drar på det fram till helgen. I vanliga fall är det nämligen en liten familjetradition att vi tar in och pyntar granen dan före dopparedan (som vi nog delar med resten av alla svenskar).

Faster Agneta (på Jonas sida) bidrag med en rolig julstämningsförhöjare som Vilma och jag säkert har tittat på femton gånger idag (Vilma är den vita renen.). Tomtens fotarbete och gung är underbart!

Så vassego –
lite julstämning från Sydney via Lund.

(Nisse Thimgren – varför tänker jag på dig när jag ser tomten?)

Avsaknad av julkänsla

Jag minns ett julkort som familjen Ericson fick för många år sedan – troligtvis i slutet av sjuttiotalet. Det var familjen Holmberg som vid den tiden bodde på Hawaii, och julkortet föreställde Giggi framför julgranen – i bikini.

Det var något av det konstigaste jag hade sett. Tänk att fira jul i bikini – som om det vore sommar!

Och här är vi nu. I trettiogradig värme, poolbad och solkräm samtidigt som varenda butik och husfasad har blinkande kulörta lampor och tomtar i överflöd. Att ta in färska blommor från trädgården bidrar ju inte direkt till julkänslan.

Barnen är lite besvikna på julpyntet som vi i dagsläget lyckats få ihop. Adventsljusstake med två tända ljus, adventsstjärna från IKEA (fanns bara i blått) och några julgranskulor som hänger i barnens taklampa. Tack och lov har barnen fått julkalendrar, så vi följer Skägget i brevlådan via nätet. Har dock lovat Vilma att vi ska köpa någon tomte i morgon och sätta upp. Granen är emellertid inköpt. Plast. Say no more.

Till skillnad från alla aussisar så siktar vi in oss på att fira jul den 24 (tjyvstart med en dag). Vi ska fira ihop med kusin Johan och hans familj, vilket kommer att resultera i en härlig mix av svenska, japanska och australiensiska traditioner.

Det blir picknick på stranden på förmiddagen och framåt eftermiddagen dukar vi upp julbordet bestående av köttbullar, Janssons frestelse och allehanda skaldjur. Endast några få julklappar kommer att delas ut (hur vi ska få barnen att gå med på detta är fortfarande en gåta).

På morgonen den 25 fortsätter nämligen julklappsutdelningen (familjen Borglin ska sussa över hos Dahlströms). Fick igår lära oss att här är det tradition att lägga fram en kaka och en morot på kvällen den 24. Då, under natten när alla sover, kommer tomten och biter ett bett av kakan, medan Rudolf tar ett bett av moroten.

Oavsett avsaknad av traditionell julkänsla så lär det här bli en jul att minnas så länge man lever. Och med lite tur så kanske ni kan få se en bild på oss alla framför plastjulgranen – i badkläder.

Ensamt Morning Tea på Manly West

På högstadiet fick vi göra ett test. Vår lärare Peter gav oss tydliga instruktioner: följ anvisningarna på pappret, men tänk på att ni bara har fem minuter på er! Därefter delade han ut ett papper till var och en av oss – baksidan uppåt. Sedan började nedräkningen.

Det var en lång radda med punkter. Hur skulle man hinna göra allt på fem minuter? Vid första punkten stod det att man noggrant skulle läsa igenom alla punkter. Började göra det, men då jag hörde klasskompisarna ropa ut sina namn (det var punkt nummer två) så blev jag tokstressad. Här skulle inte hinnas läsas – jag låg ju redan efter!

Varje punkt innehöll olika uppmaningar: ropa ut ditt namn, ställ dig upp på stolen, räkna högt till tre och så vidare. Gissar att glasögonen nästan immade igen av koncentration. Hade det inte gått fem minuter snart?!

Vid sista punkten stod det: Nu när du läst igenom alla uppgifter ska du bara skriva ditt namn längst upp i ena hörnet.

Vi snackar blåsning!

Denna lilla sanning – att jag är extremt dålig på att ta instruktioner – har jag levt med så länge jag minns. En färdinstruktion slutar jag att lyssna på efter första riktningen (jag frågar någon annan när jag kommit en bit på väg. Och därefter frågar jag någon ny, fram till dess att jag hittar fram.).

Blanketter gör mig ordblind, för att inte tala om manualer från IKEA (- JONAS!!!).

Och ja – ibland händer det att jag hamnar i situationer som andra människor inte hamnar i på grund av denna lilla störning i generna.

Idag hade jag skrivit upp i kalendern att det var Morning Tea på Manly West School klockan 11. Alvins skola hade nämligen bjudit in alla föräldrar som på något vis deltar i skolverksamheten, och eftersom jag numera har sällat mig till skaran ”reading mums” så blev även jag inbjuden. Inbjudningskortet hade jag såklart kastat.

Alvin var jättenöjd över att jag skulle komma. Han bestämde snabbt att jag skulle sitta med honom och Jack.

Så, några minuter före utsatt klockslag klev jag in på skolgården. Inte en kotte såg jag. Nåja, jag var väl lite tidig, så jag gick bort till dörren som leder in till Alvins korridor.

Klockan ringde för rast och barnen började välla ut på skolgården. Fortfarande inga föräldrar. Märkligt. Synd att Luccas mamma, Fee, hade fått förhinder.

Till slut kom Alvins klass ut. Alvin rusade fram till mig – jätteglad över att jag var där (hur länge håller sånt här i sig? ). Han visade var vi skulle sitta, och det tog inte lång tid förrän resten av klassen hade anslutit sig. Spännande att Alvins mamma var där under Morning Tea! Alla ville visa vad de hade i sina små matlådor.

Hela skolgården var full av barn som satt ner och fikade. Några lärare patrullerade omkring, och några barn räckte upp handen.

När Alvin och Jack ätit klart (det tog Alvin en minut – sedan försvann intresset för mig) så viftade de energiskt med sina händer. Regeln var nämligen att en lärare måste ge dem tillåtelse att resa sig. Ibland kollar lärarna så att barnen verkligen ätit upp. Det förklarar varför Alvin inte är så nöjd med att jag ibland skickar med en extra pannkaka eller några extra köttbullar ”ifall om att” – han måste visa upp en tom matlåda innan han ges tillåtelse att gå.

Fortfarande inga föräldrar. Som tur var hade jag ett äpple i väskan som jag åt av. Det här var just ett snyggt initiativ. Förväntades jag gå fram till kantinan och köpa mig något?

Nåja, eftersom Alvin redan hade lämnat mig för att klättra med klasskamraterna så begav jag mig hemåt. Skickade ett sms till Fee om det bottendåliga initiativet. Tur att hon inte hade kommit.

Väl hemma satte jag mig och fortsatte skriva på boken. Då ringer Fee.
- Va? Ingen där?
- Ingen alls. Bara jag på hela skolgården.
- Inte ens utanför aulan?

Aulan. Var det där det var.

Well, Alvin var åtminstone glad över att jag satt och åt ett äpple ihop med honom och Jack. Alltid något.

Ekologiskt, tack!

För några veckor sedan frågade jag slaktaren Andrew om köttet han sålde var ekologiskt. Njäeh, det var något han hade testat i samband med att han hade öppnat butiken, men han hade släppt det ganska snabbt.
– Du vet, det spelar ju ingen roll ifall en bonde kör ekologiskt eftersom grannbonden inte gör det – och hans gifter kommer ju över till den ekologiska bonden när det regnar. Så varför ska jag betala mer för det köttet?

Man tror ju att öronen ska krulla ihop sig. Vi snackar 2008 (nästan 2009) och klimathotet har varit på alla löpsedlar hur länge som helst – och Andrew skyller på att grannbonden öser ut gifter, så då kan lika gärna alla bönder göra det. Och vi förväntas köpa det – bokstavligen.

Man ger ju nästan upp!

Men det finns ljusglimtar. Häromdagen trillade det in ett litet försynt mail från Albin på Sörmlandsslätten. Han och en kompis har dragit igång något som heter Ekologiska Kompaniet (www.ekologiskakompaniet.se) från vilket man kan köpa närproducerad mat (fraktas max 15 mil tror jag det var) om man bor i Stockholmsregionen. Inga kemiska tillsatser – bara bra mat, som dessutom bara ska säljas till de närboende. Som på den gamla goda tiden – fast i en uppgraderad version.

Ska baske mig tala om det för Andrew nästa gång jag går förbi. Det initiativet kan han sitta och filura över när han sitter på sin kammare och funderar på hur han ska kunna särskilja sig från de andra slaktarna som finns i grannkvarteren för att på så vis kunna kränga ännu fler korvar och stekar. Testa ekologiskt, Andrew!

PS! Gissa vem som har gjort det till en sport att hitta ekologiska alternativ till all mat? Och finns det inte i butiken, ja då leker man besvärlig kund och frågar. Alltid stressar det någon butikschef till handling.

Trädgårdsbats

Jonas står i detta nu ute i trädgården med en ficklampa. Han leker nattsafari.

Det är kolsvart och syrsornas symfoni är nästan öronbedövande. Vi har precis sett ett enorm fladdermus som satt i trädet vid poolen. Den var så stor och tjock så att mer eller mindre hela trädet vajade när han hoppade omkring och bytte gren. När han väl lyfte så kröp åtminstone jag ihop.

De ÄR så stora!

I buskarna har spindlarna lagat näten som vi "råkade" ha sönder i går kväll. Inte heller så små, om man ska vara ärlig.

Gott sei Dank att man inte ser allt som finns i mörkret.

Vilma som hundvakt

Idag var Vilmas lycka stor. Hon har nämligen fått vara hundvakt åt Harry.

Harry tillhör hundkategori två – liten hund med vit mjuk päls. Och han är faktiskt bedårande söt. Överlämnandet av Harry skedde i samband med att vi lämnade Alvin i morse (Harrys lillhusse går i Alvins klass). På väg dit var det en mycket exalterad Vilma som planerade dagen som hundägare.
- Jag ska leka frisör med Harry.
(Jo, det hade ju sett snyggt ut. Gissar att Fee inte skulle uppskatta det fullt ut.)
- Hm… Du vet att du inte får klippa honom.

Vilma funderade ett tag.
- Jag gör bara så här, sa hon och låtsades att pek- och långfingret blev en sax.
Mycket nöjd med att jag gav mitt godkännande, la hon till.
- Fast vi säger inget till Harrys mamma om det.

(Bestämde mig för att avstyra detta lilla påhitt i alla fall - köpte inte riktigt tricket med låtsassaxen.)

Vilma ömsom ryckte och lät sig ryckas i kopplet på väg hem. Väl hemma släppte jag Harry lös och de lekte ett tag. Till en början var lyckan total – Harry hade sin vattenskål och Vilma sin bredvid (nu var hon katten Apelsin). Men efter att Vilma surade ihop för att Harry aldrig gav tillbaka tennisbollen som hon kastade till honom, tyckte hon att det var dags för Harry att gå hem.
- Det är bara roligt om han har koppel på sig.

Så vi gick ut på promenad och kom till slut till en lekpark. Bäst som jag stod där och funderade på om jag skulle våga släppa lös Harry – eller om jag då hade sett honom för sista gången (inte heller något som Fee skulle jubla över) så såg jag något som rörde sig i gräset – bara några meter från där Vilma nyss hade klättrat.

Detta "något" var tjockt som en knuten manshand och rörde sig i zick-zack. Jag var en sekund från att dö på fläcken. Då, precis innan jag höll på att lämna jordelivet, såg jag att denna varelse hade ben. Jag stod åtta meter från en halvmeters tjock ödla, vars tunga åkte ut och in. Kan tala om att man inte känner sig så tuff då. Måtte våra vägar aldrig mer korsas.

Två timmar efter att vi lämnat tillbaka Harry fick jag ett sms från Fee. Harry hade stensomnat så fort de kommit hem - och han sov fortfarande.

Annars kan jag berätta att sommarvärmen tydligen har kommit för att stanna. Nu på kvällen är det 22 grader så terrassdörren står öppen. Utanför hörs syrsorna spela. Inte så pjåkigt.

För övrigt inväntar jag det stora bragdguldet:
Söndag.
Tisdag.
Torsdag.
Lördag.
Måndag.

Fyrtio minuters löpning inklusive extra benövningar, sit-ups och diverse rygg- och armövningar. Vaknade i natt av ett myggbett under foten - och en ruggig träningsvärk.

Visuella delen av husvisningen - del två

Visuella delen av husvisningen - del ett

Husvisning

Nu äntligen har jag fått tummen ur. Har förstått att det inte räcker med söta bilder på barnen och en och annan bild på Jonas och mig som visar att även vi är vid liv. Det verkar finnas ett visst sug att kolla på vårt lilla hus – så vassego!

För att sätta er in i det hela, så bor vi på en återvändsgata som avslutas med en stentrappa som går ner till en liten, liten park där det finns två gungor. Detta är vägen vi går till Alvins skola. Trots att det är en återvändsgata (precis som på Tallrisstigen) så hittar man inga barn som är ute och leker på gatan. Här leker man på sina respektive baksidor eller så åker man till en park, alternativt till stranden. Och med tanke på vilka hastigheter bilarna kan köra även på vår lilla gatstump, så har vi anammat även detta.

Åt andra hållet ligger en stor väg (Sydney road). Tar man till vänster så passerar man efter två kvarter vårt lilla ”shoppingcentrum” (två inredningsbutiker, second handaffär för diverse festblåsor, slaktare, deli, bageri, kemtvätt, frisör, apotek, livsmedelsaffär modell mini). Därefter sluttar gatan ned och man ser Manly. Tio minuter senare är man antingen vid hamnen där Jonas tar färjan in till Sydney, eller så går man till stranden.

Huset är ett enplanshus. På framsidan finns det en liten uteplats där en sliten korgsoffa står (Jonas vill slänga den varje dag) bredvid det lilla japanska vattenfallet som tänds upp och porlar igång framåt kvällningen. Underbart att somna till!

Huset har en klart dominerande hall. Det är väldigt högt i tak (om snorlobbebollen åker upp i taket kan Jonas – ståendes på en stol – med nöd och näppe peta ner den med långfingret. Jonas är 1.92 och vi har normalhöga IKEA-stolar). I alla rum, utan det öppna vardagsrummet/köket, ligger det gamla mörka träplankor. Superfina. I vardagsrummet/köket har de lagt in ett nytt golv som påminner om det gamla.

Ena vardagsrumsväggen består av en stor ”vikvägg” av fönster. Bara att öppna upp när det blir för varmt. Men blir det kanonvarmt är det bäst att hålla alla dörrar och fönster stängda för att bevara lite svalka inomhus. Inget man behöver oroa sig för hemma direkt.

På baksidan har vi två terrasser i två olika höjder. Den närmast vikväggen är vår ”lounge” – här står en, på eBay inköpt, divan med tjock madrass. På den andra terrassen står utebordet med sex regissörsstolar som i detta nu är på omklädning. Även detta ett eBaykap.

Så, kan ni med hjälp av lite fantasi föreställa er hur vi bor? För att göra det enklare så kommer lite bilder i nästa inlägg.

Ska plocka med mig kameran nästa gång jag går upp till vår lilla ”shoppinggata”, så kanske ni även kan få en känsla för hur det ser ut där.

OS-arena och hot om sprucken skalle

En gång – ingen gång.
Två gånger – en vana.
Tre gånger - världsklass?

Well, sedan gårdagens platta fall (mina berömda städinsatser) så är det nu dags att höja mig till skyarna. Jag har nämligen varit ute och sprungit – igen. Ett varv i söndags, samma varv i tisdags, och så nu idag. Dessa fyrtiominuters joggingturer avslutas dessutom med allehanda styrkeövningar. Jag vet – det är otroligt!

De sista tvåhundra metrarna är jag så trött så jag knappt vet vad jag heter. Då tar jag hjälp av fantasin för att komma fram till mitt avslutningsträd (är det normalt att låtsas att man springer in på upploppet på någon stor OS-arena framburen av folkets rungande ”CILLA, CILLA, CILLA”?).

Jag undrar hur många gånger jag måste plåga mig innan min kropp plötsligt studsar till och jag hamnar i den berömda andra andningen som lär få fossingarna att kännas fjäderlätta. Lovar att tala om när det inträffar.

Från det ena till det andra.

Barnen har varit på kalas idag hos grannen Ellis. De var på ett lekland här i närheten, vilket resulterade i två trötta filurer. Passade utmärkt med tidig läggning eftersom det var den danska serien Örnen ikväll.

Efter kalaset gick Alvin över till Jack och lekte (han var inte bjuden så det råder viss krigsstämning på gatan), medan lillebror Thomas kom över till oss för att leka med Vilma.

Just i Thomas närhet är det bra att Vilmas engelska inte är så vidare vass. Denna blonde lille treåring med bruna fina ögon har en förmåga att skjuta ut hornen i pannan. Vet inte hur många gånger han har sparkat efter mig och försökt måtta in en sving. Nu i eftermiddags var det något som han inte var helt nöjd med, så jag hörde honom väsa åt Vilma:
- I´ll crack your head open!
Jag lade mig såklart omedelbart i och sa att man inte fick säga så. Då gav han mig en mörk blick, vände sig om och tillade lite tystare.
- I´ll do!

Så, mamsen – var glad att du inte behöver tampas med den här lille krabaten i svenska skolan!

Tveksamt beröm

Det är dags för mig att söka jobb. Eller börja ta gitarrlektioner. Eller läsa högt ur mitt lilla bokprojekt för barnen – alternativt skriva ut sidorna och sprida ut dem i huset.

Esse es percipi – att vara är att förnimmas.

Hade precis berömt barnen för att de helt enkelt var så bra; Alvin hade kammat hem sin nionde Stars of the Day (och passerat bästisen Jack med tre stycken) och Vilma var ju rena rama Therese Alshammar i badet igår.

Tyckte då att det var dags för lite pay back på berömfronten, så jag ställde den mycket simpla frågan: vad tycker ni att jag är bra på?

Alvin slingrade sig och ville först inte svara, men jag stod på mig. Jag ville minsann också höra att jag var bra på något. Skulle de nämna min förmåga att hitta på roliga historier? Mitt sätt att inlevelsefullt läsa Bamsetidningarna? Mina fenomenala pannkakor?

Efter en djup suck tittade Alvin upp under lugg och svarade:
- Städa.
- !!!

Vilma då?
- Jobba.
- Äh, mamma har inget jobb, inflikade Alvin.
- OK då – städa.

Snacka om förebild för 50-talets hushållsuppdelning.

OS-förtydligande

I min iver över Vilmas simframgångar, så glömde jag ju nämna det allra viktigaste: flickan simmar utan några puffar!

Simsättet som hon behärskar utan att sjunka till botten skulle nog närmast beskrivas som crawl, även om det till viss del påminner om klassiskt hundsim (i alla fall beträffande armrörelserna).

Men - det är utan hjälpmedel!

OS-guldet säkrat

Så var det då bekräftat – Sverige kan se fram emot ett OS-guld i simning om tjugo år. Ja, det är så Jonas och jag ser det i alla fall.

Från och med nästa vecka (mitt i terminen!) hoppar Vilma upp en nivå i simskolan. Och hade den lilla sjöjungfrun lyckats hålla ihop händerna när hon ”dök”, så hade hon kunnat kliva upp ytterligare en klass.

Skam på torra land att det bara var hennes stolta föräldrar, plus de andra tre barnens mammor som bevittnade detta. Var befann sig folkmassorna när denna nyhet basunerades ut vid poolkanten?

Och igår knäckte Alvin koden hur man håller benen raka när man crawlar (typ – håll benen raka), så nu kommer även han att göra simframsteg.

Jonas och jag gissar att kusinerna från Götet inte i första taget kommer att föreslå simtävlingar på landet…

Borttrollad ödlesvans

Vilma sprang triumferande fram till mig med något i handen.
- Mamma, kolla vad jag har!

Det var en dubbelvikt liten ödla som låg hopklämd mellan tummen och pekfingret. Eftersom jag absolut inte tyckte att den hade i vårt sovrum att göra bad jag Vilma att omedelbums gå ut med ödlan. Jag som har problem om någon lägger sig under täcket med jeans eller andra kläder på sig – nu hade vi en ödla i närheten av sängen. Urk!

Från ytterdörren hörde jag Vilma.
- Ha, nu har den ingen svans längre!

Tyckte plötsligt att det var läge att prata lite om att djur också kan känna smärta.
- Du tror inte att det gör ont på ödlan om du rycker av den svansen?
- Näe, det gjorde inte ont på den.
- Nähä. Och hur vet du det?
- Jo, för den har så liten mun, och så var den så kall.

Hon tystnade för en sekund och sprack därefter ut i ett stort, stort leende.
- Tänk att JAG kunde trolla av den svansen!

Idolfinal och begynnande träningsvärk

Söndagskväll. Stämningen är laddad – ikväll avgörs det vem som vinner Idol. Blir det här inlägget lite svamligt så beror det på att jag följer upplösningen samtidigt som jag skriver.

De uppträder vid trappan till operahuset, och tro det eller ej – men när vi öppnade dörren till terrassen så kunde vi höra fyrverkeriet som vi såg på tv. Vi snackar operahuset i Sydney, Australien. Hur läckert är inte det, om man får fråga?!

Well, för att ta helgen från början så sov Alvins brorsa över i fredags. Ja, han och Jack är nämligen numera bröder. Jack är helt inställd på att flytta till Sverige. Alvin undrar dock hur det ska gå eftersom han inte kan svenska. Det blev det sedvanliga fnittret fram till sena aftontimmen – och sedan vaknade båda i ottan, såklart.

Iiiihhhh! Nu ska de öppna kuvertet. Hoppas Wes vinner!!!! TJOHOOOOO!!!!!! Ja, jädrar i min låda – underhållning på hög nivå!

Lördagsförmiddagen åkte vi upp till ett fördetta militärområde där de gamla skyttehålen från världskrigen fortfarande finns kvar. Avslutade med lunch vid stranden i ett område som heter Balmoral – fint som snus (ja, lunchen var enkel, men området tjusigt).

Vid halv femrycket dök Philip och Christina upp med sina tre barn. Det är en svensk familj som vi har lärt känna här nere. Bodde fem minuter från oss på Lidingö (fast då kände vi inte till varandras existens) och ca 20 minuter från oss här i Sydney. Festligt!

I morse när jag gick upp med Vilma (alltid millimeteruppdelade sovmorgnar – jag fick sova ut i lördags) så visade termometern på 14 grader. FJORTON GRADER! I förrgår var det 26. Inte så konstigt kanske att de australiensiska meteorologerna sällan prickar in vädret i sina prognoser. Och vi som har ställt undan vår enda värmekälla – gaselementet. Brrrr….

Vädret var som gjort för ett IKEA-besök, så nu har vi bunkrat upp med ljus, juldekorationer, Annas pepparkakor, Estrella dillchips (!) och tunnbröd. Dessutom införskaffades en flaska glögg och två flaskor julmust. Julen kan komma.

Höll på att glömma – jag var ute och sprang (fyrtio minuter senare så pulserade det i TUNGAN – hur vissen kondis har man inte då?) och Jonas var ute och cyklade i en timme.

Storslaget!

(Heja Wes!)

Heroisk djurinsats

Jaha ja. Fortsätter helt enkelt på temat djur. Denna gång handlar det om den extremt håriga sorten (nu är det meningen att ni ska känna kalla kårar i nacken…).

Det var på väg hem från lämningen av Alvin i morse som Sarah och jag fick syn på en liten hund som korsade en rondell där bilar kom farandes för att hälsa på Sarahs hund Max. Ingen husse eller matte syntes till.

Är precis värdelös på hundar så jag har inte den blekaste aning om vad just den hundrasen kan heta. Personligen delar jag upp hundar efter dess storlek: hund större än knähöjd = troligtvis farlig hund; hund lägre än knähöjd = kan också vara farlig, men då är den åtminstone så liten så jag kan sparka bort den ifall den skulle attackera (nej, jag är inte van vid hundar).

Den här jycken tillhörde kategori två; liten hund. Dessutom var den ganska söt – och enormt andfådd. Lät som den hade sprungit ett tag i värmen.

Som tur var fanns det en liten namnbricka i halsbandet, så medan jag satt och klappade den lilla hunden (och till min stora belåtenhet lyckades få doggen att sitta ner) ringde Sarah ägaren. Mycket riktigt – lilla Annie hade avverkat ett imponerande lopp så här på morgonkvisten. Åtminstone ett par kilometrar. Den lyckliga ägaren fick beskrivningen till var vi befann oss och vi påbörjade vår väntan på den lyckliga upplösningen.

Lilla Annie försökte göra små springutfall, men jag höll stadigt i halsbandet. Sara kom efter en stund på den briljanta idén att låta Annie låna Max´ halsband.

Minuterna gick och jag klappade och klappade hunden. Under tiden kom två andra små hundar fram till oss och det stora noskalaset utbröt. Med jämna mellanrum försökte Annie att komma loss från mig, men jag fortsatte att klappa henne lugnande.

Efter tjugo minuters väntan kom Annies matte. Hon var såklart oändligt tacksam och berättade att lilla Annie hade lyckats gräva sig ut under staketet. Därefter tar hon på Annie ett koppel SOM INKLUDERADE ETT EXTRA BAND ÖVER MUNNEN. Kände mig plötsligt lite osäker.

Efter att vi tagit avsked av varandra frågade jag Sarah lite försiktigt om det var för att lilla Annie brukade skälla som hon fick det där specialkopplet.
- Nja, troligtvis så brukar hon bitas, blev svaret.

Så här efteråt med en kopp kaffe i handen och datorn i knäet så tycker jag att jag gjorde en heroisk insats.

Fågelfortsättning

Ingen begravning idag. Fågeln lyckades på något mirakulöst sätt bli bra och flyga sin kos. Alternativt att några av spindlarna som bor i buskarna hade kalas i natt.

Oväntat fågelbad

Poolmannen kommer en gång i månaden. Det är alltid med en rysning jag ser kemikaliedunken bytas ut, och jag försöker förtränga hur alla gifter på något vis måste påverka barnens kroppar eftersom det är de som står för majoriteten av alla kallsuparna (Vilma brukar kalla sina kallsupar för ”hårbollar” eftersom hon ofta låtsas att hon är en liten katt).

Men idag var jag för första gången nöjd med att det är en rejäl dos klor i poolen. När Vilma och jag kom hem från dagens första simskolepass (Vilma blev stjärna nummer ett – hon är överlägsen de andra barnen!) så låg det nämligen en fågel i poolen, till synes livlös.

Hm. Gick snabbt igenom mina kunskaper i ämnet fågelsjukan och kände mig hyfsat säker på att det var begränsat till Kina. Dock backade jag vid tanken på att lite försiktigt lyfta upp fågeln med händerna (Kina kändes plötsligt inte så avlägset).

Tog fram håven och överraskade mig själv genom att först ta hand om alla bladen som låg och guppade i poolen innan jag försiktigt fångade upp fågeln (heter inte det förträngning på psykologispråk?).

Och nu då? I vanliga fall slänger jag löven på den lilla gången som via soptunnorna leder fram till framsidan. Kändes lite omysigt att placera en död fågel där med risk för att man en vacker dag skulle råka kliva på den. Dessutom tyckte jag att den andades.

Tippade försiktigt ut den under ett litet träd eftersom scouten inom mig vaknade och sa att man absolut inte får vidröra en fågel därför att fågelföräldrarna då kan rata sin unge eftersom den doftar annorlunda = fara. (Stämmer verkligen detta?!) Fågelns hjärta pickade hårt i kroppen och den såg skräckslagen ut.

Vilma har varit och ”tittat till den” ett antal gånger, men bedyrar att hon absolut inte har klappat den. Ska nog mycket till om fågeln överlever.

Om inte, så antar jag att det blir fågelbegravning i morgon.

Glömda födelsedagshälsningar

Visste redan på Mors Dag att jag var ute i tassemarkerna och famlade.

Började så storstilat med att gratta våra mödrar, men sedan tappade jag snabbt fotfästet. Blev inte bättre av att jag vaknade till två gånger och skickade blogghälsningar på födelsedagar.

Förlåt alla som jag har bommat.

Så, slutgratulerat via den offentliga scenen. Det blir sms, mail eller telefonsamtal istället.

Guldkustögonblick (gissa barnens nya hang-up)

Guldkorn på Guldkusten

Ja, ja, ja. Vet med mig att det har rått bloggstiltje några dagar, men det av en bra anledning: långhelg på the Gold Coast.

I torsdags morse parkerade vi återigen Eco Diablon på flygplatsens långtidsparkering för att därefter gå ombord på TVÅ olika flygplan. Nej, det låg ingen försiktighetsåtgärd bakom uppdelningen (ni vet, kronprinsessan och kungen lär åka i två olika kärror ifall något skulle inträffa), utan Jonas biljett var en f.d. jobbiljett som gjordes om till en privat sådan då mötet ställdes in.

Så, en vuxen kunde njuta av en dryg timmes ensamtid (”jag satt och jobbade!”) och den andra servade två barn med pennor, tuggummi och legogubbar.

The Gold Coast som ligger strax utanför Brisbane är australiensarnas svar på Magaluf och Playa del Ingles. Souveniraffärer blandades med tatueringsställen, barer och restauranger med fettstinna rätter till hutlösa priser.

Men, här finns också något annat – nämligen en hel radda med temaparker. Efter lite research kom vi fram till att Movie World (Warner Bros.) och Wet ’n Wild (Skara sommarlands vattenavdelning gånger fem) skulle vara de bästa.

På Movie World fick vi följa med Shrek på ett 4D-äventyr som hette duga, och undertecknad gjorde av med ett liv då hon övertalades att följa med på Batman-raketen (motsvarande Uppskjutet) – en attraktion som Jonas och Alvin hade åkt 4-5 gånger.

Det var inte mindre adrenalinladdat på Wet ’n Wild. Tack och lov räddades vi från de värsta halsbrytande attraktionerna tack vare att Alvin är under 130 cm. Annars skulle han glatt ha testat dem alla.

Men det tar på krafterna med alla upplevelser och hjärtattacker (kusin Malin – du hade aldrig överlevt!). Vi krashade före tioslaget samtliga kvällar.

Jonas och min gemensamma summering är: tummen upp för parkerna och den enorma stranden där vågorna gick höga (inte för inte som staden hette Surfer’s Paradise), ner för matutbudet.

Bannlyst Fittipaldi

Så här efteråt tycker jag att det är märkligt att det inte har hänt tidigare. Men nu när det väl har hänt är det bara att lära sig av sina misstag.

När Vilma och jag kom hem från simningen igår ville hon stanna kvar i bilen och lyssna på musik och låtsasköra. Passade utmärkt eftersom jag då hann ställa in soptunnorna och hänga upp de blöta badkläderna.

Sedan följde två timmars lek, läsning och mellis innan det började dra ihop sig för hämtning av Alvin och Jack och vidare till nästa simskolesession. Och eftersom det är lika enkelt att göra en tvärgir med en finlandsfärja som det är att få Vilma att lite snabbt hoppa i sandalerna, så började vi få ont om tid.
Snabbt ut i bilen. Konstigt. Det gick inte att få upp dörrarna – bara dörren vid förarsätet gick upp när jag öppnade den manuellt med nyckeln (vi har två nycklar, varav den ena nyckelns batteri är trasigt så med den måste man öppna bilen på vanligt hederligt sätt). Ja, ja – ingen tid att försöka hitta barnlåset som Vilma troligtvis lyckats aktivera. Bara för henne att klättra över sätena.

Hm. Bilen knäpptyst när jag vred om tändningen. Och ja – automatväxelns spak stod på p. Nytt försök. Började svettas lite nu, för det började bli brådis på riktigt.

Ja! Vindrutetorkarna rörde sakta och hackigt på sig när jag vred om nyckeln allt vad jag orkade. Åtminstone något. Men för övrigt var bilen stendöd.

Fick på nolltid (!) ut Vilma ur bilen och rusade över gatan till Sarah. Snabb överlämning av bilnycklar och tillslut kom vi iväg i Sarahs bil. Vi hann precis till skolgården när klockan ringde och barnen började välla ut.

Puh!

Väl framme vid simskolan gick Alvin i strejk och vägrade att delta på simlektionen som vi efter mycket möda och besvär tagit oss till. Om hans mamma var nöjd? Sådär.

Tack vare Andys lilla "laddarlåda" (finns eventuellt ett tekniskt namn på den, men jag var sjuk den tekniklektionen) så spottade batteriet upp sig efter ett par timmars laddning. Och efter Jonas lilla kvällscruisning, för att ladda batteriet ytterligare, funkar nu Eco Diablon allldeles utmärkt.

Men inget mer låtsaskörande för Vilmas del. Det är en sak som är säker.

En bild säger mer än tusen ord...

Nervös prickkontroll

- Har du någonsin bränt dig?
- Ja.
- Fler än tre gånger?
- Ja.
- Har du fått blåsor?
- Ja.

Hon nickade och antecknade. Jag svalde.

Idag har jag på eget initiativ besökt en hudcancerklinik, av vilka det går tretton på ett dussin här nere. Som jag redan har skrivit om så har jag inte direkt undvikit solen i min ungdoms dagar, utan istället följt den intelligensbefriade devisen ”först röd, sedan brun (om jag inte fjällar först, såklart)”.

De tre svaren kvalificerade mig som en riskperson för att få hudcancer. Det var med uppdragna axlar och ett nervöst pirr i magen som jag sedan nagelfors av hudläkaren. Tack och lov hittade hon inget annat än några åldersrelaterade och tillika ärftliga (tackar mamma och pappa!) hudförändringar.

”Hade du varit australiensare skulle jag tyckt att du hade en jättefin hy, men om jag hade undersökt dig i England så skulle jag nog ha anmärkt på huden i ditt ansikte och på ditt bröst.”

Inte hundra, eller?

Min uppgift från och med nu är att sprida det australiensiska budskapet ”There is nothing healthy about a tan”. Och solkrämer som har lägre solskyddsfaktor än 30 kan man använda till att smörja cykelkedjor med eller polera silver.

Steve Irwins okände brorsa

Steve Irwins okände bror, Jonas, imponerade stort idag. Barnen upptäckte en stor spindel på Alvins badbrallor som låg ute på verandan och gav till höga tjut.

Som de spindelexperter vi har blivit konstaterade vi att det var en huntsman, dvs samma sort som ville ligga skavfötters med Jonas och mig för några veckor sedan (men som somnade in för gott i ett moln av spindelgift samt ett gummistöveltramp).

OK att den var mindre än besten som hade tagit sig in i vårt sovrum, men spindlar med ludna ben inger respekt. Så enkelt är det. Men eftersom Jonas har lärt sig (och tror på det!) att huntsman-spindlar är högst fredliga små djur så ville han inte döda den (undertecknad hade fattat ett helt annat beslut – men liv går före död).

Så med en plastburk i handen påbörjade Jonas operation förflyttning av spindeln. Den satte sig lite otillgängligt under verandaräcket och vägrade kliva ner i burken (de är smarta också!). DÅ SÄTTER JONAS HANDEN FRAMFÖR SPINDELN – SOM KLIVER UPP!

Nu började situationen kännas ohållbar. Spindeln VAR verkligen läbbig – hur ofarlig den än må vara. Och snabb. Han/hon tog sikte mot Jonas armhåla och började snabbt röra på alla åtta benen. Men istället för att Jonas reptilhjärna tog över (och viftade bort spindeln för att därefter sätta en välriktad klack i ryggslutet på den) så PLOCKADE Jonas försiktigt ”den lille rackaren” och stoppade ner den i burken.

Respekt.

Spindeln släpptes sedan ut i buskarna (vilket rent teoretiskt innebär att han/hon kan dyka upp här i vilken sekund som helst).

Dumt.