Familjen Borglin är nu ägare till en grafitgrå Ford Territory. För er som kan något mer om bilar än undertecknad (eventuellt att jag slår moster Else och farmor Vanja som båda passerat 90-årsstrecket) så vet ni att det är ett stort schabrak. Man kan till och med trolla fram sju säten, vilket kommer att vara extremt praktiskt när vi får besök eller när vi leker med kusin Johan och deras barn.
Det är ju bara ett litet aber – moder natur gråter varje gång man startar bilen. Därför är den nya bilägarsituationen känslomässigt väldigt tudelad. Som jag tidigare har skrivit om så är miljöbilar tyvärr inget som australiensarna har uppmärksammat i någon större utsträckning. Den enda miljöbil som finns är Toyota Prius – och den är inte tillräckligt stor.
Så, hur ska vi då kompensera detta lilla inköp? Till att börja med så tror jag att vi mer eller mindre bara kommer att använda bilen på helgerna eftersom Jonas pendlar med färjan (och i framtiden kanske med buss) – dvs det är bättre att VI äger bilen som inte kommer att använda den varje dag, än att någon annan kör omkring med den på daglig basis. Eller? (Märker ni hur jag famlar?)
Så gissa om jag känner mig extra nöjd med att vi i alla fall hann ta oss ur vårt gamla elavtal och satsa på el från vindkraft (från min gamla arbetsgivare o2 Energi) åt våra inneboende på Tallrisstigen. DET känns i alla fall bra!
torsdag 29 maj 2008
Heltäckningsmatta-insikt
När jag var liten brukade jag fascinerat kolla i Årsböckerna som stod i bokhyllan. Det var 70-talets (kanske till och med 60-talets) sätt att arkivera årets händelser. Nu var det inte nödvändigtvis de stora händelserna som tog sig in mellan bokpärmarna, det kunde vara rätt obetydliga saker också. Och jag minns särskilt en pytteliten sak – ett kraftigt förstorat kvalster. Det såg ut som ett monster med sina hullingsförsedda klor. Och fatta – dessa miniatyrmonster delar man säng med varje natt!
Idag kom jag att tänka på kvalstermonstren igen, då jag insåg att det rimligtvis BORDE ligga drivor med smulor, äggskal och annat som trillat ner från matbordet och landat i den mjuka heltäckningsmattan. Men av detta syntes inte ett spår. Det såg kliniskt rent ut under bordet. (Jag har ingen aning om vad kackerlackor brukar ha på menyn – men visst verkade det misstänkt rent.)
Så, fram med dammsugaren, och – rassel, rassel – där åkte de senaste veckornas matspill upp i den glupska dammsugarmagen. Det var bara det att mattan effektivt dolde smulorna i sina ränder.
Nu undrar jag bara. Om man inte med blotta ögat kan se alla smulor som man vanligtvis brukar torka upp med en trasa efter varje måltid (well, nästan varje gång i alla fall), vad bor det då inte i denna heltäckningsmatta som man absolut inte kan se, om man så lägger sig på knäna och tokstirrar ner i golvet?
Jag vill nog helst inte veta, tack.
Idag kom jag att tänka på kvalstermonstren igen, då jag insåg att det rimligtvis BORDE ligga drivor med smulor, äggskal och annat som trillat ner från matbordet och landat i den mjuka heltäckningsmattan. Men av detta syntes inte ett spår. Det såg kliniskt rent ut under bordet. (Jag har ingen aning om vad kackerlackor brukar ha på menyn – men visst verkade det misstänkt rent.)
Så, fram med dammsugaren, och – rassel, rassel – där åkte de senaste veckornas matspill upp i den glupska dammsugarmagen. Det var bara det att mattan effektivt dolde smulorna i sina ränder.
Nu undrar jag bara. Om man inte med blotta ögat kan se alla smulor som man vanligtvis brukar torka upp med en trasa efter varje måltid (well, nästan varje gång i alla fall), vad bor det då inte i denna heltäckningsmatta som man absolut inte kan se, om man så lägger sig på knäna och tokstirrar ner i golvet?
Jag vill nog helst inte veta, tack.
onsdag 28 maj 2008
Stjärttrumvirvlar i böljan den blå
Vad är det med barn och deras små rumpor? Som vanligt var vi nere vid stranden idag, och som vanligt inledde vi med att mata måsarna (Alvin är en fantastisk adept vad gäller att hitta måsar med skadade fötter eller ben som får lite extra brödsmulor). Och som vanligt slutar vårt strandbesök med att tårna doppas i vattnet – and here we go again.
Våra små barn har en av dem uppskattad lek som innebär att man vänder rumporna mot varandra (helst nakna) och slår med händerna mot sin egen bak, som om den vore en liten trumma. Det slår aldrig fel att en sådan gest alltid besvaras på liknande sätt av det andra barnet.
Nu var det vågornas tur att föräras ett par ”stjärttrumvirvlar”. Men hur går det när man ställer sig framåtböjd och trummar på baken samtidigt som vågen kommer – jo, man följer gravitationslagen och faller. Rätt ned i vattnet. Och då är det ju lika bra att köra hela tvättprogrammet.
Så, även idag blev det ett oplanerat dopp i det blå. Inte konstigt att barnens rinnande näsor inte slutar.
(För övrigt måste nog kommunalgubbarna i Manly fylla på med mer sand på stranden. Hälften ligger nämligen i vårt badkar.)
Våra små barn har en av dem uppskattad lek som innebär att man vänder rumporna mot varandra (helst nakna) och slår med händerna mot sin egen bak, som om den vore en liten trumma. Det slår aldrig fel att en sådan gest alltid besvaras på liknande sätt av det andra barnet.
Nu var det vågornas tur att föräras ett par ”stjärttrumvirvlar”. Men hur går det när man ställer sig framåtböjd och trummar på baken samtidigt som vågen kommer – jo, man följer gravitationslagen och faller. Rätt ned i vattnet. Och då är det ju lika bra att köra hela tvättprogrammet.
Så, även idag blev det ett oplanerat dopp i det blå. Inte konstigt att barnens rinnande näsor inte slutar.
(För övrigt måste nog kommunalgubbarna i Manly fylla på med mer sand på stranden. Hälften ligger nämligen i vårt badkar.)
Magnus och Snövit i en duett
I vår dator ligger det tusentals låtar nedtankade (lagligt, kära myndighet). Familjens favorit just nu är Lars Winnerbäcks duett ”Om du lämnar mig nu” med Miss Li (Lee?). Alvin och Vilma har till och med börjat snappa upp texten (det tar mig ca tusen lyssningar innan jag fixar det).
I morse satt Vilma och lyssnade uppmärksamt, då hon plötsligt sa:
- Mamma, vet du vem pojken är som sjunger? Jo, det är Magnus (jepp, herr Pantzar – det var dig hon menade)!
Sedan la hon till:
- Och tjejen som sjunger, det är Snövit. Och det är jag.
I morse satt Vilma och lyssnade uppmärksamt, då hon plötsligt sa:
- Mamma, vet du vem pojken är som sjunger? Jo, det är Magnus (jepp, herr Pantzar – det var dig hon menade)!
Sedan la hon till:
- Och tjejen som sjunger, det är Snövit. Och det är jag.
tisdag 27 maj 2008
Äntligen legoinvasion
Lyckan är stor i vårt lilla hem. Den första laddningen kartonger har äntligen kommit! (Någonstans ligger även våra avlusade gympadojor!)
Nu står här 15 flyttkartonger i vardagsrummet och bidrar till trevnaden. Och fyra cyklar. Och en golfbag. Och en skateboard, samt lite andra väl inslagna paket. Den röda mattan framför soffan ser man knappt för Alvins lego – som han har längtat efter detta!
43 olika gubbar står nu på Star Wars-skeppet, som han också har byggt. Det säger jag bara, är det någon som i framtiden hamnar i legobranschen, så finns här en mycket lämplig rekryt. Han kan skapa vad som helst!
Vilma förlorade sig en stund med sin Pippi, men imponerade sedan stort på sin mamma genom att lägga några svårare pussel.
Själv laddar jag inför kvällens Pilatesträning. Och i morgon ska vi titta på ett nytt hus – har mycket god potential om inte bilderna på nätet ljuger alltför mycket (ska kolla med Jonas när han kommer hem vad den aktuella gatan heter, så ska jag lägga upp länken).
Nu står här 15 flyttkartonger i vardagsrummet och bidrar till trevnaden. Och fyra cyklar. Och en golfbag. Och en skateboard, samt lite andra väl inslagna paket. Den röda mattan framför soffan ser man knappt för Alvins lego – som han har längtat efter detta!
43 olika gubbar står nu på Star Wars-skeppet, som han också har byggt. Det säger jag bara, är det någon som i framtiden hamnar i legobranschen, så finns här en mycket lämplig rekryt. Han kan skapa vad som helst!
Vilma förlorade sig en stund med sin Pippi, men imponerade sedan stort på sin mamma genom att lägga några svårare pussel.
Själv laddar jag inför kvällens Pilatesträning. Och i morgon ska vi titta på ett nytt hus – har mycket god potential om inte bilderna på nätet ljuger alltför mycket (ska kolla med Jonas när han kommer hem vad den aktuella gatan heter, så ska jag lägga upp länken).
Evolutionen släpar efter
Evolutionen går förvånansvärt långsamt, tycker jag. Jag menar, Jonas och jag är ju inte de enda föräldrarna genom historien med två rätt livliga barn. Och av någon outgrundlig anledning springer aldrig dessa skruttar åt samma håll.
Eftersom strömmarna i vattnet är ganska starka gäller det att ha örnkoll på barnen när de plaskar omkring i vattenbrynet – eftersom de, som sagt var, tenderar att gå allt längre ut i vattnet på jakt efter liiiite större vågor än dem som deras hönsmamma hänvisar dem till.
Inte nog med att de smyger sig allt längre ut i böljan den blå – de går dessutom åt var sitt håll. Det är nu ögonens kapacitet borde ha gått in i evolutionens ytterfil – varför kan man bara kolla åt ett håll åt gången? Tänk så smidigt det hade varit med lite split vision. Ett hököga på Alvin, och ett på Vilma.
Som läget är nu tror nog förbipasserande att jag följer en finalmatch på Wimbledon, alternativt att jag värmer upp nacken inför en dubbelsaltomortal i sanden. Och faktum är att det sistnämnda inte är så långt från sanningen ibland när det är dags att blixtsnabbt fånga upp ett genomblött, men glatt tjutande, barn.
Eftersom strömmarna i vattnet är ganska starka gäller det att ha örnkoll på barnen när de plaskar omkring i vattenbrynet – eftersom de, som sagt var, tenderar att gå allt längre ut i vattnet på jakt efter liiiite större vågor än dem som deras hönsmamma hänvisar dem till.
Inte nog med att de smyger sig allt längre ut i böljan den blå – de går dessutom åt var sitt håll. Det är nu ögonens kapacitet borde ha gått in i evolutionens ytterfil – varför kan man bara kolla åt ett håll åt gången? Tänk så smidigt det hade varit med lite split vision. Ett hököga på Alvin, och ett på Vilma.
Som läget är nu tror nog förbipasserande att jag följer en finalmatch på Wimbledon, alternativt att jag värmer upp nacken inför en dubbelsaltomortal i sanden. Och faktum är att det sistnämnda inte är så långt från sanningen ibland när det är dags att blixtsnabbt fånga upp ett genomblött, men glatt tjutande, barn.
måndag 26 maj 2008
Fast i TV-träsket
OK, jag erkänner. Jag har åkt dit.
Hemma brukade jag sällan hamna framför TV:n, såvida jag inte hoppade över yogan med Stina och kollade på Anna Pihl. Den andra danska kanonserien Örnen missade jag helst inte heller. Det är bara på TV:n på nedervåningen som vi har några fler kanaler än SVT1, SVT2 och TV4, men jag lyckades aldrig få igång den svarta låddan med kanaler i, så jag brukade hålla mig till övervåningens lutherska utbud.
Men, nu när vi inte har något eget hem som kräver pyssel och fixning på kvällarna hamnar jag gärna framför burken. Och av alla hundra kanaler har jag fallit för den grisigaste; Home&Health.
Jonas vrider sig i plågor när han tvingas titta på mitt favoritprogram: Style with jury. Programmet får till och med Big Brother att kännas sofistikerat.
Handlingen är (ofattbart nog…) inte så avancerad: En styck ej så jättevacker kvinna kommer in till den snygga manliga programledaren i tron att hon är på en hudvårdsaudition (bara det är helt otroligt!). MEN – tadam! – det sitter en jury bakom en dold spegel och fäller synnerligen otrevliga personliga kommentarer om såväl kläder (som man alltid kan byta) som tjocklek, utstående öron eller allmän ful approach. Och gissa om den stackars kvinnan får dessa kommentarer kastade i ansiktet? Jajamensan.
Men – tadam igen! – nu har programledaren tillsammans med diverse proffs en vecka på sig att göra om fulingen, som dessutom har självförtroendet nedtryckt under hålfoten, till en skönhet.
Det är helt självklart att spruta in Botox, lägga in nya tänder (blåvita, så vita är de), färja håret och slänga ut den gamla garderoben efter att stylisten har garvat läppen av sig när han har visat upp den ena trasa efter den andra.
Final. Den uppiffade kvinnan möter nu en ny jury som inte har en aaaaaaning om att hon är fixad bokstavligt talat från topp till tå. Och gissa ifall de bara har positiva saker att säga om kvinnan i fråga? Och som grädde på moset så kommer äkta maken, dottern eller någon annan närstående in i studion och under glädjetårar beundrar den ”nya” människan.
Aaaaaargh!!!!! Jag vrider mig i lustfyllda plågor, och kan bara inte sluta att titta. Det är fruktansvärt!
Fruktansvärt kul!
Hemma brukade jag sällan hamna framför TV:n, såvida jag inte hoppade över yogan med Stina och kollade på Anna Pihl. Den andra danska kanonserien Örnen missade jag helst inte heller. Det är bara på TV:n på nedervåningen som vi har några fler kanaler än SVT1, SVT2 och TV4, men jag lyckades aldrig få igång den svarta låddan med kanaler i, så jag brukade hålla mig till övervåningens lutherska utbud.
Men, nu när vi inte har något eget hem som kräver pyssel och fixning på kvällarna hamnar jag gärna framför burken. Och av alla hundra kanaler har jag fallit för den grisigaste; Home&Health.
Jonas vrider sig i plågor när han tvingas titta på mitt favoritprogram: Style with jury. Programmet får till och med Big Brother att kännas sofistikerat.
Handlingen är (ofattbart nog…) inte så avancerad: En styck ej så jättevacker kvinna kommer in till den snygga manliga programledaren i tron att hon är på en hudvårdsaudition (bara det är helt otroligt!). MEN – tadam! – det sitter en jury bakom en dold spegel och fäller synnerligen otrevliga personliga kommentarer om såväl kläder (som man alltid kan byta) som tjocklek, utstående öron eller allmän ful approach. Och gissa om den stackars kvinnan får dessa kommentarer kastade i ansiktet? Jajamensan.
Men – tadam igen! – nu har programledaren tillsammans med diverse proffs en vecka på sig att göra om fulingen, som dessutom har självförtroendet nedtryckt under hålfoten, till en skönhet.
Det är helt självklart att spruta in Botox, lägga in nya tänder (blåvita, så vita är de), färja håret och slänga ut den gamla garderoben efter att stylisten har garvat läppen av sig när han har visat upp den ena trasa efter den andra.
Final. Den uppiffade kvinnan möter nu en ny jury som inte har en aaaaaaning om att hon är fixad bokstavligt talat från topp till tå. Och gissa ifall de bara har positiva saker att säga om kvinnan i fråga? Och som grädde på moset så kommer äkta maken, dottern eller någon annan närstående in i studion och under glädjetårar beundrar den ”nya” människan.
Aaaaaargh!!!!! Jag vrider mig i lustfyllda plågor, och kan bara inte sluta att titta. Det är fruktansvärt!
Fruktansvärt kul!
söndag 25 maj 2008
Trasiga hajnät och lyckosam stjärnposition
Söndagen bjöd på soligt, men stundtals lite kyligare, väder. Nu är den långärmade tröjan på nästan hela tiden (förutom på barnen som alltid springer sig varma).
Vi mötte upp kusinfrun Tomoko och barnen Theo och Anna, och gick en härlig promenad längs vattnet. Man blir kusligt påmind om att det bor större och farligare fiskar i dessa vatten än gammelgäddor, eftersom man då och då ser inhägnade områden som man helst ska bada i. Helt ärligt är det nog bara de minsta hajarna som står emot de näten – den uppmärksamme Alvin noterade ganska stora hål i sidorna. Hrm…
Lunchen intogs vid stranden, och det dröjde såklart inte länge förrän barnen började gräva ner varandra i sanden – med kläderna på, såklart. Det tog dem inte heller så fasligt lång tid att dra sig närmare vattenbrynet. I början höll de upp byxbenen så föredömligt så. Några minuter senare var Theos jeans plaskblöta, och våra barn var lika blöta de. Men hur kan man avsluta en sådan rolig lek – det var ju bara att inse att de hade superkul. Tomokos leende kändes dock lite ansträngt när Theo avslutade det hela med att lägga sig ner i sanden. Gissar att det satt en liten kall, men glad nakenfis i bilen på vägen hem.
Australiensarna är väldigt sportiga – åtminstone de som håller till vid beachen. Beach-volley, surfing, kajakpaddling, simning och löpning håller dem sysselsatta från gryning till skymning.
Och idag stod stjärnorna, Jupiter och Saturnus i en sådan lyckosam position att undertecknad plötsligt kände sig för att ge sig ut på stranden och springa (som ni förstår inträffar detta inte särskilt ofta. Är nog Saturnus fel, eller nåt.).
Ska man springa på stranden så gör man det barfota, såklart. Och så gjorde även jag. De första hundra metrarna kände jag mig som Pamela Anderson (minus hennes påtagliga ögonfångare, samt att jag hade shorts och t-shirt istället för en minimal bikini) som rusade (läs: småjoggade) fram vid vattenbrynet. Efter etthundraen meter kände jag mig definitivt inte lika flashig. Säger bara; ha respekt för folk som springer i sand!
Insåg ju att det var lightvarianten att springa på den hårt packade stranden vid vattenbrynet, så på tillbakavägen tog jag mig upp till den fluffiga delen. Nu började det bli ruskigt jobbigt – flåsade förbi en liten flicka, och jag är säker på att det var mig hon härmade när jag hörde ett tillgjort pustande och frustande bakom mig!
För att klara mig fram till målet (jag ska absolut inte roa er med att avslöja sträckans längd – den hade inte imponerat på många, kan jag i alla fall avslöja) var jag tvungen att tänka på Johan Rudolphie. Varje gång jag hamnar i en träningssituation då jag bara vill ge upp tänker jag på vad han berättade under en av många härliga middagar på Atlasgatan (Johan är träningsfreak och vältränad till tusen):
- När jag känner att mjölksyran börjar komma och att det börjar göra riktigt ont – då ökar jag!
Så, detta är starten på mitt nya Aussieliv. Ni kommer inte att känna igen mig när vi kommer hem!
Vi mötte upp kusinfrun Tomoko och barnen Theo och Anna, och gick en härlig promenad längs vattnet. Man blir kusligt påmind om att det bor större och farligare fiskar i dessa vatten än gammelgäddor, eftersom man då och då ser inhägnade områden som man helst ska bada i. Helt ärligt är det nog bara de minsta hajarna som står emot de näten – den uppmärksamme Alvin noterade ganska stora hål i sidorna. Hrm…
Lunchen intogs vid stranden, och det dröjde såklart inte länge förrän barnen började gräva ner varandra i sanden – med kläderna på, såklart. Det tog dem inte heller så fasligt lång tid att dra sig närmare vattenbrynet. I början höll de upp byxbenen så föredömligt så. Några minuter senare var Theos jeans plaskblöta, och våra barn var lika blöta de. Men hur kan man avsluta en sådan rolig lek – det var ju bara att inse att de hade superkul. Tomokos leende kändes dock lite ansträngt när Theo avslutade det hela med att lägga sig ner i sanden. Gissar att det satt en liten kall, men glad nakenfis i bilen på vägen hem.
Australiensarna är väldigt sportiga – åtminstone de som håller till vid beachen. Beach-volley, surfing, kajakpaddling, simning och löpning håller dem sysselsatta från gryning till skymning.
Och idag stod stjärnorna, Jupiter och Saturnus i en sådan lyckosam position att undertecknad plötsligt kände sig för att ge sig ut på stranden och springa (som ni förstår inträffar detta inte särskilt ofta. Är nog Saturnus fel, eller nåt.).
Ska man springa på stranden så gör man det barfota, såklart. Och så gjorde även jag. De första hundra metrarna kände jag mig som Pamela Anderson (minus hennes påtagliga ögonfångare, samt att jag hade shorts och t-shirt istället för en minimal bikini) som rusade (läs: småjoggade) fram vid vattenbrynet. Efter etthundraen meter kände jag mig definitivt inte lika flashig. Säger bara; ha respekt för folk som springer i sand!
Insåg ju att det var lightvarianten att springa på den hårt packade stranden vid vattenbrynet, så på tillbakavägen tog jag mig upp till den fluffiga delen. Nu började det bli ruskigt jobbigt – flåsade förbi en liten flicka, och jag är säker på att det var mig hon härmade när jag hörde ett tillgjort pustande och frustande bakom mig!
För att klara mig fram till målet (jag ska absolut inte roa er med att avslöja sträckans längd – den hade inte imponerat på många, kan jag i alla fall avslöja) var jag tvungen att tänka på Johan Rudolphie. Varje gång jag hamnar i en träningssituation då jag bara vill ge upp tänker jag på vad han berättade under en av många härliga middagar på Atlasgatan (Johan är träningsfreak och vältränad till tusen):
- När jag känner att mjölksyran börjar komma och att det börjar göra riktigt ont – då ökar jag!
Så, detta är starten på mitt nya Aussieliv. Ni kommer inte att känna igen mig när vi kommer hem!
Star Wars-issue
Vi har tagit med oss dataspelsreglerna till Australien. Det innebär att Alvin får spela två timmar per helg. Vilma är inte så nogräknad - hon är nöjd efter en halvtimme.
Spelet över alla är såklart Star Wars. Nu har Alvin ett stort problem som vi inte kan hjälpa honom med. Detta är hans desperata rop på Star Wars-hjälp:
"I bana 6:2 när man ska hoppa över maskhål. På det största skeppet, om man går halva runt står det en låda. Hur ska man få bort den, så man kommer upp?"
Lyckan kommer att bli stor här hemma om detta problem kan lösas!
Spelet över alla är såklart Star Wars. Nu har Alvin ett stort problem som vi inte kan hjälpa honom med. Detta är hans desperata rop på Star Wars-hjälp:
"I bana 6:2 när man ska hoppa över maskhål. På det största skeppet, om man går halva runt står det en låda. Hur ska man få bort den, så man kommer upp?"
Lyckan kommer att bli stor här hemma om detta problem kan lösas!
lördag 24 maj 2008
Biljakten påbörjad
Scheisse. Vårt försök att pruta på New York-lyan gick inte hem. Men, som de nordbor vi är så har vi is i magen - priset var verkligen på tok för högt. Ingen borde rimligtvis vilja betala det begärda. Kvar återstår alltså för ägarna att slutligen be på sina bara knän att vi tar den - för VÅRT pris!
Idag inledde Jonas och kusin Johan den stora biljakten. Är, helt ärligt, extremt ointresserad av bilar. Mina åsikter sträcker sig i stort sett till val av färg. Och att den ska vara säker. Och så miljövänlig en bil nu kan vara.
Det sistnämnda verkar inte ha slagit igenom på den australiensiska marknaden. Johan nämnde något om Borneos regnskogar som avverkas i en ryslig fart för att vi ska få... eh, ja något mer miljövänligt bränsle (vad det nu kan vara). Han lät inte övertygad om att det var rätt väg att gå. Antar tyvärr att dagens elbilar har lite kvar att önska när det gäller förmågan att köra ut i stora vida bushen utan att behöva ladda batteriet var tjugonde kilometer.
Dagens biljakt resulterade i ett begagnat tennisracket från ett garage sale som de passerade. Jonas verkade nöjd med det i alla fall!
Idag inledde Jonas och kusin Johan den stora biljakten. Är, helt ärligt, extremt ointresserad av bilar. Mina åsikter sträcker sig i stort sett till val av färg. Och att den ska vara säker. Och så miljövänlig en bil nu kan vara.
Det sistnämnda verkar inte ha slagit igenom på den australiensiska marknaden. Johan nämnde något om Borneos regnskogar som avverkas i en ryslig fart för att vi ska få... eh, ja något mer miljövänligt bränsle (vad det nu kan vara). Han lät inte övertygad om att det var rätt väg att gå. Antar tyvärr att dagens elbilar har lite kvar att önska när det gäller förmågan att köra ut i stora vida bushen utan att behöva ladda batteriet var tjugonde kilometer.
Dagens biljakt resulterade i ett begagnat tennisracket från ett garage sale som de passerade. Jonas verkade nöjd med det i alla fall!
fredag 23 maj 2008
Inga mer kalla nätter
Hela familjen har hittat en ny favorit. Det tog oss nästan två veckor innan vi upptäckte den, och då hade vi alla ändå sovit på den varje natt: den eluppvärmda filten!
Den ligger mellan madrassen och lakanet, och strax innan man går in i badrummet för att borsta tänderna sätter man på den. Efter man (jag) har gjort den sedvanliga spindel- och ormkontrollen i lakanen, så kryper man ner i en varm säng. Helt fantastiskt!
Varför säljs inte detta på den svenska marknaden - vi som har uppskattningsvis åtta kyliga månader, då enda fotuppvärmningsmöjligheten är att klämma in tossingarna mellan sängpartnerns lår (förvisso ännu mysigare)?
Världsklass, kort och gott!
Den ligger mellan madrassen och lakanet, och strax innan man går in i badrummet för att borsta tänderna sätter man på den. Efter man (jag) har gjort den sedvanliga spindel- och ormkontrollen i lakanen, så kryper man ner i en varm säng. Helt fantastiskt!
Varför säljs inte detta på den svenska marknaden - vi som har uppskattningsvis åtta kyliga månader, då enda fotuppvärmningsmöjligheten är att klämma in tossingarna mellan sängpartnerns lår (förvisso ännu mysigare)?
Världsklass, kort och gott!
torsdag 22 maj 2008
Teflongrillade majskolvar, anyone?
Australien är som bekant barbequens förlovade land. Enligt min kanske felaktiga världsuppfattning grillar de flesta för att få den härliga grillkolsfeelingen på maten. Kött, fisk, grönsaker - ja allt smakar ju ljuvligt om det sakta har grillats över glödande kol.
Men här är det lite annorlunda. Elgrillar verkar nämligen vara det som gäller. Vår, som står på den stora terrassen, är ett relativt stort schabrak. Men, jag bara undrar - var kommer grillsmaken in i bilden när man grillar på en eluppvärmd teflonpanna?
Jag lyckas bara bränna maten.
(Fast visst, själva grillningsmomentet är alltid charmigt. Kolsmaksavsaknaden till trots!)
Men här är det lite annorlunda. Elgrillar verkar nämligen vara det som gäller. Vår, som står på den stora terrassen, är ett relativt stort schabrak. Men, jag bara undrar - var kommer grillsmaken in i bilden när man grillar på en eluppvärmd teflonpanna?
Jag lyckas bara bränna maten.
(Fast visst, själva grillningsmomentet är alltid charmigt. Kolsmaksavsaknaden till trots!)
Drömlya på kroken!
Igår var vi på husspaning. Vår husletarhjälp Sue hämtade oss redan vid nio på morgonen och vi var inte hemma förrän efter fyra på eftermiddagen. Intryck, namn på områden och adresser snurrade vilt i våra huvuden (kanske extra mycket i mitt eftersom jag föddes utan minsta antydan till lokalsinne).
Framförallt Jonas har ägnat timmar åt att kolla in den största hus-guiden på nätet. Jag har kollat då och då och bara kunnat konstatera att husstandarden är väsentligt sämre än vår.
Så döm om min förvåning när vi kommer fram till det första huset. Medioker utsida, men insidan bjöd på vackra högblanka trägolv och vita väggar (annars verkar gult och aprikost vara australiensarnas klara väggfavoriter). Det såg ju nästan ut som hemma!
Sedan gick det utför. I hus nummer två steg man direkt in i ett vardagsrum med öppen spis - rena rama Cosby-upplägget. Var ställer man skorna? Och hänger upp jackorna?
Tredje huset var ett skämt. Vi döpte det till Ryska villan och försökte föreställa oss vad arkitekten egentligen hade tänkt på när han/hon ritade huset. Förmodligen var det en ironisk liten filur. Alvin gillade det för det hade pool. Forget it!
Vid tredje huset hettade det till igen. Ett stort hus med fyra sovrum, matsal, öppen kökslösning från vilket man gick ner till ett megastort vardagsrum som vette ut mot den oregelbundet formade poolen över vilken det sträckte sig en stor palm. Helt klart superhärligt. Dock kanske inte superfräscht. Men klart OK. Läget är kanon för en barnfamilj som vi. Lindfield heter området, och ett klart plus är att vi känner en svensk familj som bor i närheten. Detta objekt är klart hett. Dock är det klar ormvarning i den charmiga trädgården! Jonas var dessutom vänlig att informera mig om att spindlarna troligtvis trillar ner i poolen när de klättrar i palmen som lutar över poolen och ger välbehövlig skugga sommartid. Hrm... Trots flinet efteråt satte sig den lilla lustiga kommentaren innanför pannbenet.
Sedan följde två hus som gav rysningar från topp till tå.
Nu kvarstod två hus. Barnen började få klara ryckningar i benen - de uppförde sig överlag som änglar denna dag!
De två sista husen låg i ett område som heter Fairlight. Lite äldre hus, något mindre. Tar 8 min till Manly med bil. Härifrån tar Jonas färjan in till jobbet varje dag - en väldigt charmig start på dagen.
Näst sista huset var nyrenoverat. Badrummen var till och med fräschare än vårt nyrenoverade på Tallrisstigen. Mycket snygga!!! Jonas började få lite puls, medan jag störde mig något på heltäckningamattorna (varför envisas många med dessa????). Köket superfräscht. Dock var matplatsen/vardagsrummet väldigt litet - bra mycket mindre än Tallrisstigen. Kändes som man fick välja på endera funktionen. OK, nu visste vi att husen kunde ha toppstandard (minus de där jäkla mattorna).
Sista huset. Nu gick pulsen i topp på oss båda!
Tänk er en topprenoverad New York-lya med mörka högblanka trägolv, högt i tak med vita väggar, tre sovrum varav master bedrooom hade franska dörrar som gick ut till en liten terrass med ett japanskt litet vattenfall. Två nyrenoverade, snygga badrum och ett nyrenoverat kök med öppen planlösning mot vardagsrummet, från vilket man går ut via skjutdörrarna till ytterligare två träterrasser. And on top of all - en pool och lite utsikt (om än inte mot vattnet). Dessutom såg vi barn i Alvins ålder på gatan, som är en återvändsgata (dock inte så cykelvänlig eftersom den lutar lite).
Såklart det dyraste objektet, men vi ska i alla fall lägga ett skambud.
Håll alla tummar som finns!!!
Framförallt Jonas har ägnat timmar åt att kolla in den största hus-guiden på nätet. Jag har kollat då och då och bara kunnat konstatera att husstandarden är väsentligt sämre än vår.
Så döm om min förvåning när vi kommer fram till det första huset. Medioker utsida, men insidan bjöd på vackra högblanka trägolv och vita väggar (annars verkar gult och aprikost vara australiensarnas klara väggfavoriter). Det såg ju nästan ut som hemma!
Sedan gick det utför. I hus nummer två steg man direkt in i ett vardagsrum med öppen spis - rena rama Cosby-upplägget. Var ställer man skorna? Och hänger upp jackorna?
Tredje huset var ett skämt. Vi döpte det till Ryska villan och försökte föreställa oss vad arkitekten egentligen hade tänkt på när han/hon ritade huset. Förmodligen var det en ironisk liten filur. Alvin gillade det för det hade pool. Forget it!
Vid tredje huset hettade det till igen. Ett stort hus med fyra sovrum, matsal, öppen kökslösning från vilket man gick ner till ett megastort vardagsrum som vette ut mot den oregelbundet formade poolen över vilken det sträckte sig en stor palm. Helt klart superhärligt. Dock kanske inte superfräscht. Men klart OK. Läget är kanon för en barnfamilj som vi. Lindfield heter området, och ett klart plus är att vi känner en svensk familj som bor i närheten. Detta objekt är klart hett. Dock är det klar ormvarning i den charmiga trädgården! Jonas var dessutom vänlig att informera mig om att spindlarna troligtvis trillar ner i poolen när de klättrar i palmen som lutar över poolen och ger välbehövlig skugga sommartid. Hrm... Trots flinet efteråt satte sig den lilla lustiga kommentaren innanför pannbenet.
Sedan följde två hus som gav rysningar från topp till tå.
Nu kvarstod två hus. Barnen började få klara ryckningar i benen - de uppförde sig överlag som änglar denna dag!
De två sista husen låg i ett område som heter Fairlight. Lite äldre hus, något mindre. Tar 8 min till Manly med bil. Härifrån tar Jonas färjan in till jobbet varje dag - en väldigt charmig start på dagen.
Näst sista huset var nyrenoverat. Badrummen var till och med fräschare än vårt nyrenoverade på Tallrisstigen. Mycket snygga!!! Jonas började få lite puls, medan jag störde mig något på heltäckningamattorna (varför envisas många med dessa????). Köket superfräscht. Dock var matplatsen/vardagsrummet väldigt litet - bra mycket mindre än Tallrisstigen. Kändes som man fick välja på endera funktionen. OK, nu visste vi att husen kunde ha toppstandard (minus de där jäkla mattorna).
Sista huset. Nu gick pulsen i topp på oss båda!
Tänk er en topprenoverad New York-lya med mörka högblanka trägolv, högt i tak med vita väggar, tre sovrum varav master bedrooom hade franska dörrar som gick ut till en liten terrass med ett japanskt litet vattenfall. Två nyrenoverade, snygga badrum och ett nyrenoverat kök med öppen planlösning mot vardagsrummet, från vilket man går ut via skjutdörrarna till ytterligare två träterrasser. And on top of all - en pool och lite utsikt (om än inte mot vattnet). Dessutom såg vi barn i Alvins ålder på gatan, som är en återvändsgata (dock inte så cykelvänlig eftersom den lutar lite).
Såklart det dyraste objektet, men vi ska i alla fall lägga ett skambud.
Håll alla tummar som finns!!!
onsdag 21 maj 2008
Svenska röster och stigande spindelfobi
Att flytta till andra sidan jordklotet har sina för- och nackdelar. Fördelarna är nog uppenbara för de flesta; nya miljöer och intryck berikar både kropp och själ. Och ger minnen för livet.
Men, råkar man vara född hemmakatt så tillkommer ganska snabbt en varierande grad av hemlängtan. Cilla, 37, blir utan förvarning Cilla, 7, som längtar efter att äta kanelbullar och dricka mjölk hemma i mammas och pappas kök (i barndomshemmet som för övrigt inte längre finns i familjens ägo). En ganska frustrerande (och barnslig – jag vet) egenskap som kan flamma upp även under en charterresa till Kanarieholmarna.
Men – då är det bra att man har begåvats med ett relativt bra botemedel; envishet! Och inställningen att glaset är halvfullt istället för halvtomt.
Det är eftermiddagarna som kan vara lite sega – ungefär som när man var mammaledig och med uppfordrande blickar försökte få klockan att ticka lite snabbare efter 16-rycket så att Jonas skulle komma hem så man kunde utöka konversationsämnena något. Steget från att inleda dagen med att i rask takt läsa DN, SvD och DI för att sedan kasta sig över en diger "att-göra-lista" på drömjobbet o2 Energi till att strosa omkring i en park känns overkligt stort.
Förmiddagarna håller vi som sagt var till på stranden eller i någon lekpark. Det är många barn och mammor där, men barnen är yngre än Alvin och Vilma. De andra är såklart i skolan eller på dagis. Det har därför inte blivit av att vi har sökt kontakt med någon av dessa. Men idag på vår eftermiddagspromenad mötte vi två svenska tjejer vars barn var något yngre än Alvin och Vilma. Tjoho!!! Fick snabbt Kickis och Carinas nummer, och berikades med information om hur andra i min situation har det. Sammanfattningsvis berättade de följande:
* De två första månaderna var hemska. Man känner sig helt villrådig kring saker som man hemma löste på ett ögonblick.
* Vänstertrafiken!! De hade gjort en och annan livsfarlig bilkörning och med en hårsmån klarat sig från att bli överkörda när klivit ut i gatan efter att ha tittat åt fel håll.
* Vintertid blir det ISKALLT inomhus. Australiensarna har som bekant inte samma husstandard, vilket kan visa sig i tvåcentimeters glipor mellan dörren och golvet. Hemma hos Kicki kunde till och med dörrarna smälla igen inomhus när det blåste – trots att alla fönster och dörrar var stängda. Australiensarna sover därför på elfiltar som ligger på madrassen för att hålla värmen nattetid.
Det som etsade fast sig allra bäst var dock vårt snack kring spindlarna. Trots att kusin Johan hävdar att det inte finns några giftiga djur i Sydney – SÅ GÖR DET DET! Hemma hos Carina ruskade de alltid täckena innan de gick och la sig. I trädgården hade hon sprutat småkrypsgift i varenda buske. I mina öron lät hon som en sann hjälte när hon berättade att hon hade tagit på sig diskhandskarna och stoppat in tröjärmarna i dem innan hon gick ut och klippte en buske. Fast enligt Kicki kan spindlarna bita sig igenom de tunna gummihandskarna. Jag dör bara jag tänker på det!
Så, när vi kom tillbaka till lägenheten införde jag en ny rutin – alla skor ska skakas ordentligt innan man sticker ner tårna. Detta trots att de står innanför vår ytterdörr, två våningar upp i ett lägenhetshotell. Kvällens grillning på terrassen genomfördes med stirrig blick på marken och väggarna – och sällan har väl det kittlat så mycket på vristerna som då (nu sitter jag i soffan med fötterna under mig).
Dagens slutsats är att de tjocka våtdräkterna inte bara kommer till pass i vattnet – de borde funka alldeles utmärkt som pyjamas för att hålla värmen och för att spindlarna inte ska ha ihjäl oss. Dessutom kan man nog hyra skateboard-hjälmar billigt nattetid. Och dykarhandskar. Och dykarskor.
Fint, då har jag löst det med.
Men, råkar man vara född hemmakatt så tillkommer ganska snabbt en varierande grad av hemlängtan. Cilla, 37, blir utan förvarning Cilla, 7, som längtar efter att äta kanelbullar och dricka mjölk hemma i mammas och pappas kök (i barndomshemmet som för övrigt inte längre finns i familjens ägo). En ganska frustrerande (och barnslig – jag vet) egenskap som kan flamma upp även under en charterresa till Kanarieholmarna.
Men – då är det bra att man har begåvats med ett relativt bra botemedel; envishet! Och inställningen att glaset är halvfullt istället för halvtomt.
Det är eftermiddagarna som kan vara lite sega – ungefär som när man var mammaledig och med uppfordrande blickar försökte få klockan att ticka lite snabbare efter 16-rycket så att Jonas skulle komma hem så man kunde utöka konversationsämnena något. Steget från att inleda dagen med att i rask takt läsa DN, SvD och DI för att sedan kasta sig över en diger "att-göra-lista" på drömjobbet o2 Energi till att strosa omkring i en park känns overkligt stort.
Förmiddagarna håller vi som sagt var till på stranden eller i någon lekpark. Det är många barn och mammor där, men barnen är yngre än Alvin och Vilma. De andra är såklart i skolan eller på dagis. Det har därför inte blivit av att vi har sökt kontakt med någon av dessa. Men idag på vår eftermiddagspromenad mötte vi två svenska tjejer vars barn var något yngre än Alvin och Vilma. Tjoho!!! Fick snabbt Kickis och Carinas nummer, och berikades med information om hur andra i min situation har det. Sammanfattningsvis berättade de följande:
* De två första månaderna var hemska. Man känner sig helt villrådig kring saker som man hemma löste på ett ögonblick.
* Vänstertrafiken!! De hade gjort en och annan livsfarlig bilkörning och med en hårsmån klarat sig från att bli överkörda när klivit ut i gatan efter att ha tittat åt fel håll.
* Vintertid blir det ISKALLT inomhus. Australiensarna har som bekant inte samma husstandard, vilket kan visa sig i tvåcentimeters glipor mellan dörren och golvet. Hemma hos Kicki kunde till och med dörrarna smälla igen inomhus när det blåste – trots att alla fönster och dörrar var stängda. Australiensarna sover därför på elfiltar som ligger på madrassen för att hålla värmen nattetid.
Det som etsade fast sig allra bäst var dock vårt snack kring spindlarna. Trots att kusin Johan hävdar att det inte finns några giftiga djur i Sydney – SÅ GÖR DET DET! Hemma hos Carina ruskade de alltid täckena innan de gick och la sig. I trädgården hade hon sprutat småkrypsgift i varenda buske. I mina öron lät hon som en sann hjälte när hon berättade att hon hade tagit på sig diskhandskarna och stoppat in tröjärmarna i dem innan hon gick ut och klippte en buske. Fast enligt Kicki kan spindlarna bita sig igenom de tunna gummihandskarna. Jag dör bara jag tänker på det!
Så, när vi kom tillbaka till lägenheten införde jag en ny rutin – alla skor ska skakas ordentligt innan man sticker ner tårna. Detta trots att de står innanför vår ytterdörr, två våningar upp i ett lägenhetshotell. Kvällens grillning på terrassen genomfördes med stirrig blick på marken och väggarna – och sällan har väl det kittlat så mycket på vristerna som då (nu sitter jag i soffan med fötterna under mig).
Dagens slutsats är att de tjocka våtdräkterna inte bara kommer till pass i vattnet – de borde funka alldeles utmärkt som pyjamas för att hålla värmen och för att spindlarna inte ska ha ihjäl oss. Dessutom kan man nog hyra skateboard-hjälmar billigt nattetid. Och dykarhandskar. Och dykarskor.
Fint, då har jag löst det med.
Den lilla svarta är borta
Så här är det. I vår stationära dator ligger alla mailadresser snyggt och prydligt. Dessa kommer jag dock inte åt via webbmailen. Jag kan för övrigt inte skriva i själva meddelanderutan via webbmailen (cecilia@jamenvisst.se-adressen). Ganska irri, faktiskt.
Men frågan är om inte det mest irriterande är att jag har lyckats förlägga den lilla svarta adressboken, i vilken jag samlade en massa e-postadresser strax innan vi åkte. VET att jag la den på ett smart och säkert ställe. Frågan är bara var…
Så, ni som inte har fått ett mail från mig – det beror inte på att jag inte vill skriva, utan snarare på att jag inte vet vilka adresser jag ska plita ner.
Problemet med adresserna i datorn och oförmågan att skriva i meddelanderutan kommer att lösas så snart containern anländer.
Apropå container, vårt flygbagage har anlänt till Australien. MEN – just vårt har det australiensiska tullväsendet gjort ett nedslag på. Resultatet blev att några skor måste ångtvättas innan vi kan få det (de är helnoga med att man inte för in jord i landet). Kan nog vara en höjdare för att få bort ingrodd fotsvett!
Men frågan är om inte det mest irriterande är att jag har lyckats förlägga den lilla svarta adressboken, i vilken jag samlade en massa e-postadresser strax innan vi åkte. VET att jag la den på ett smart och säkert ställe. Frågan är bara var…
Så, ni som inte har fått ett mail från mig – det beror inte på att jag inte vill skriva, utan snarare på att jag inte vet vilka adresser jag ska plita ner.
Problemet med adresserna i datorn och oförmågan att skriva i meddelanderutan kommer att lösas så snart containern anländer.
Apropå container, vårt flygbagage har anlänt till Australien. MEN – just vårt har det australiensiska tullväsendet gjort ett nedslag på. Resultatet blev att några skor måste ångtvättas innan vi kan få det (de är helnoga med att man inte för in jord i landet). Kan nog vara en höjdare för att få bort ingrodd fotsvett!
Aussies IT-mognad = zipp zero
Då och då hyr vi ett värdelöst modem. Att Skypa med bild och ljud är bara att glömma. Däremot funkar chatten alldeles utmärkt (leta upp vår adress genom att sök på Borglin, minns inte exakt vad vi har döpt oss till).
Eftersom vi inte kommer ut på nätet varje dag kommer inläggen lite klumpvis, så här i början. Kan ju bara inte sluta att skriva – är förmodligen något liknande som ihärdiga löpare eller cyklister ”lider” av; man bara måste ut och svettas. Visst är det så, blivande fru Sandin?
Åter till den australiensiska IT-mognaden.
Först på sin femte jobbdag fick Jonas dator och telefon. När han försökte komma ut på nätet blev det tji. Han måste nämligen ha ett personligt lösen när han ska använda Internet.
Varje gång!
Smidigt.
Eftersom vi inte kommer ut på nätet varje dag kommer inläggen lite klumpvis, så här i början. Kan ju bara inte sluta att skriva – är förmodligen något liknande som ihärdiga löpare eller cyklister ”lider” av; man bara måste ut och svettas. Visst är det så, blivande fru Sandin?
Åter till den australiensiska IT-mognaden.
Först på sin femte jobbdag fick Jonas dator och telefon. När han försökte komma ut på nätet blev det tji. Han måste nämligen ha ett personligt lösen när han ska använda Internet.
Varje gång!
Smidigt.
söndag 18 maj 2008
Överlägset zoo och hudcancerågren
Jonas och jag är helt överens; Sydneys zoo är helt klart i världsklass! Det vill inte säga lite av två personer som uppvisar en tydlig nördvarning vad gäller det gemensamma intresset att så snart tillfälle ges besöka zoon, akvarium och andra tillhåll för djur (Jonas är klart värst).
Taronga Zoo är lummigt, kuperat och vetter mot Sydneys sky line. Bedårande söta koalor (eller kålor, som Vilma kallar dem), gulliga wallabys (små kängurur) och charmiga... ja, vad kan nu de där små rackarna heta? Har ni sett Lejonkungen? I den finns det två roliga figurer som heter Timon och Pumba - det är de som sjunger Hakuuna matata. Timon - den lille krabaten - det är det djuret jag är ute efter!
Vi såg även en fascinerande fågelshow. Alvin blev dock lite besviken eftersom vi hade sålt in showen genom att berätta att "fåglarna ska göra lite tricks". Han trodde de skulle balansera bollar eller något annat fräsigt. Att de flög från ett ställe till ett annat på en given signal var det nog bara hans försäldrar som imponerades av.
Vi "missade" dock spindelshowen. Bara det faktum att man kan ha en show med dessa läskiga kryp får mig att rysa. Undrar vad de gör för konster, förutom att döda djurskötarna med sina giftiga bett?
Eftersom ett regnväder hade dragit förbi över natten var det lite kyligt till en början. Man känner att luften börjar bli så där höstklar. Dock värmer solen. Solen ja - man måste verkligen smörja in sig med solkräm året om. Vuxna bör ha minst solskyddsfaktor 30 och barnen 40. På vissa dagis får barnen en stämpel på armen när de kommer på morgonen som visar att de har smörjt in sig - annars får de inte gå ut på rasten. Vissa skolor har som regel att barnen måste ha solglasögon på sig. Gemensamt för alla är att barnen måste ha hattar på sig som skydd mot solen.
Berättade för kusin Johan och hans fru Tomoko hur det gick till när jag skulle "grunda" inför sommaren (gissningsvis gick jag i högstadiet): Fram med solstolen första varma vårdagen och på med bikinin. Den lätt blåtonade huden sprayades sedan med det egenhändigt blandade saltvattnet. Saltvattnet skulle vara sååååå effektivt att fånga solstrålarna med eftersom saltkristallerna förstärkte effekten. Sedan låg man där under några timmar tills huden antog en kräftröd nyans. Perfekt! Kalkylerade dessutom med att första grillningen skulle resultera i lite fjällning - men SEN skulle man bli brun. Röd först, brun sedan var logiken. VARFÖR STOPPADE NI MIG INTE; MAMMA OCH PAPPA??? Johan och Tomoko trodde inte sina öron. Snälla, säg att någon mer än jag saknade solvett på den tiden! Får hypokondriska attacker när jag tänker på hur farligt det är. Brrr.......
Taronga Zoo är lummigt, kuperat och vetter mot Sydneys sky line. Bedårande söta koalor (eller kålor, som Vilma kallar dem), gulliga wallabys (små kängurur) och charmiga... ja, vad kan nu de där små rackarna heta? Har ni sett Lejonkungen? I den finns det två roliga figurer som heter Timon och Pumba - det är de som sjunger Hakuuna matata. Timon - den lille krabaten - det är det djuret jag är ute efter!
Vi såg även en fascinerande fågelshow. Alvin blev dock lite besviken eftersom vi hade sålt in showen genom att berätta att "fåglarna ska göra lite tricks". Han trodde de skulle balansera bollar eller något annat fräsigt. Att de flög från ett ställe till ett annat på en given signal var det nog bara hans försäldrar som imponerades av.
Vi "missade" dock spindelshowen. Bara det faktum att man kan ha en show med dessa läskiga kryp får mig att rysa. Undrar vad de gör för konster, förutom att döda djurskötarna med sina giftiga bett?
Eftersom ett regnväder hade dragit förbi över natten var det lite kyligt till en början. Man känner att luften börjar bli så där höstklar. Dock värmer solen. Solen ja - man måste verkligen smörja in sig med solkräm året om. Vuxna bör ha minst solskyddsfaktor 30 och barnen 40. På vissa dagis får barnen en stämpel på armen när de kommer på morgonen som visar att de har smörjt in sig - annars får de inte gå ut på rasten. Vissa skolor har som regel att barnen måste ha solglasögon på sig. Gemensamt för alla är att barnen måste ha hattar på sig som skydd mot solen.
Berättade för kusin Johan och hans fru Tomoko hur det gick till när jag skulle "grunda" inför sommaren (gissningsvis gick jag i högstadiet): Fram med solstolen första varma vårdagen och på med bikinin. Den lätt blåtonade huden sprayades sedan med det egenhändigt blandade saltvattnet. Saltvattnet skulle vara sååååå effektivt att fånga solstrålarna med eftersom saltkristallerna förstärkte effekten. Sedan låg man där under några timmar tills huden antog en kräftröd nyans. Perfekt! Kalkylerade dessutom med att första grillningen skulle resultera i lite fjällning - men SEN skulle man bli brun. Röd först, brun sedan var logiken. VARFÖR STOPPADE NI MIG INTE; MAMMA OCH PAPPA??? Johan och Tomoko trodde inte sina öron. Snälla, säg att någon mer än jag saknade solvett på den tiden! Får hypokondriska attacker när jag tänker på hur farligt det är. Brrr.......
lördag 17 maj 2008
Loppisfynd och en kämpande Vilma
Kvart i sju ringde klockan. Då hade Vilma lyckats somna om efter sitt tidigare försök att få någon av oss att gå upp och göra välling.
Det hade blivit dags att ge sig ut och botanisera bland olika garage sales. Kusin Johan hämtade upp oss med lokalblaskan i högsta hugg där alla loppisar hade annonserat om sin existens - nu gällde det att hitta till guldkornen innan någon annan hann före. "Overseas sales" brukar vara vinnarställena, informerade Johan oss om. Då rensar familjerna ordentligt i alla skrymslen och vrår.
Nog hade de rensat alltid. Och nog fanns det mycket s-k-i-t att köpa. Och nog gjorde vi det!
Badskor (oanvända - prislappen var kvar), två gossenallar (det var ju precis vad vi behöver!), hundratals spelkulor (ett kap!) och sist, men inte minst; tre oöppnade spel (direktimport från Kina med garanterat superduperfarliga batterier i som ska till återvinningen när de brakar ihop om några dagar).
Kusin Johan gick inte heller han lottlös. Frågan är vad hans japanska fru Tomoko kommer att säga när hon får syn på hans kap. Hon AVSKYR nämligen begagnade prylar. Det innebär att hon kommer att få svårt att vistas i vårt hem eftersom vi älskar gamla nötta och slitna möbler. Måste komma ihåg att berätta för henne att alla småkryp i möblerna är döda sedan länge - effektivt bortskrubbade med vatten och såpa.
Några timmar senare gick hela familjen och hyrde roller blades - även Vilma. Nöjd som bara den gick hon iförd armbågsskydd, knäskydd, handledsskydd och hjälm till strandpromenaden - nu skulle hon susa fram längs vattnet.
Jag hade också en vision om att susa fram längs med strandpromenaden. Började dock lite trögt när jag obesvärat skulle sätta på mig skydden (ja, alla som befann sig i affären såg supercoola ut.) Tryckte på knäskydden (Mamma mia, mina ben kommer att stasa inom fem minuter! Skulle de verkligen klämma så?). Bara att le, och se obesvärad ut. Leendet såg troligtvis något ansträngt ut när jag insåg att det var armbågsskydden som jag hade dragit på mig. Snabbt bort med dem och lite i smyg massera knäväcken som redan hade börjat få blodbrist.
Åter till Vilma.
Nu blev det inte så mycket susande för hennes del när rullskridskorna väl kom på. Hade nog till och med varit en bra idé att surra en kudde om baken på henne. De första femtio gångerna hon ramlade gjorde hon det med ett leende. Därefter åkte mungiporna allt längre ned. Till slut låg hon på marken och grät.
- Det är så svårt!!!
- Du behöver inte åka mer, Vilma.
- Jooooo!!!
Hon ska ha en medalj för sin tapperhet i alla fall. Till slut tog tålamodet tvärstopp och skydden och rullskridskorna åkte av. Beslutsamt konstaterade hon:
- Jag ska åka rullskridskor när jag blir så stor som pappa.
Alvin susade fram och Jonas såg ut som vilket proffs som helst.
Så den sammanlagda familjeinsatsen vad gäller roller blades måste anses vara god. (Tack Alvin och Jonas!)
Det hade blivit dags att ge sig ut och botanisera bland olika garage sales. Kusin Johan hämtade upp oss med lokalblaskan i högsta hugg där alla loppisar hade annonserat om sin existens - nu gällde det att hitta till guldkornen innan någon annan hann före. "Overseas sales" brukar vara vinnarställena, informerade Johan oss om. Då rensar familjerna ordentligt i alla skrymslen och vrår.
Nog hade de rensat alltid. Och nog fanns det mycket s-k-i-t att köpa. Och nog gjorde vi det!
Badskor (oanvända - prislappen var kvar), två gossenallar (det var ju precis vad vi behöver!), hundratals spelkulor (ett kap!) och sist, men inte minst; tre oöppnade spel (direktimport från Kina med garanterat superduperfarliga batterier i som ska till återvinningen när de brakar ihop om några dagar).
Kusin Johan gick inte heller han lottlös. Frågan är vad hans japanska fru Tomoko kommer att säga när hon får syn på hans kap. Hon AVSKYR nämligen begagnade prylar. Det innebär att hon kommer att få svårt att vistas i vårt hem eftersom vi älskar gamla nötta och slitna möbler. Måste komma ihåg att berätta för henne att alla småkryp i möblerna är döda sedan länge - effektivt bortskrubbade med vatten och såpa.
Några timmar senare gick hela familjen och hyrde roller blades - även Vilma. Nöjd som bara den gick hon iförd armbågsskydd, knäskydd, handledsskydd och hjälm till strandpromenaden - nu skulle hon susa fram längs vattnet.
Jag hade också en vision om att susa fram längs med strandpromenaden. Började dock lite trögt när jag obesvärat skulle sätta på mig skydden (ja, alla som befann sig i affären såg supercoola ut.) Tryckte på knäskydden (Mamma mia, mina ben kommer att stasa inom fem minuter! Skulle de verkligen klämma så?). Bara att le, och se obesvärad ut. Leendet såg troligtvis något ansträngt ut när jag insåg att det var armbågsskydden som jag hade dragit på mig. Snabbt bort med dem och lite i smyg massera knäväcken som redan hade börjat få blodbrist.
Åter till Vilma.
Nu blev det inte så mycket susande för hennes del när rullskridskorna väl kom på. Hade nog till och med varit en bra idé att surra en kudde om baken på henne. De första femtio gångerna hon ramlade gjorde hon det med ett leende. Därefter åkte mungiporna allt längre ned. Till slut låg hon på marken och grät.
- Det är så svårt!!!
- Du behöver inte åka mer, Vilma.
- Jooooo!!!
Hon ska ha en medalj för sin tapperhet i alla fall. Till slut tog tålamodet tvärstopp och skydden och rullskridskorna åkte av. Beslutsamt konstaterade hon:
- Jag ska åka rullskridskor när jag blir så stor som pappa.
Alvin susade fram och Jonas såg ut som vilket proffs som helst.
Så den sammanlagda familjeinsatsen vad gäller roller blades måste anses vara god. (Tack Alvin och Jonas!)
fredag 16 maj 2008
De första dagarna
Vi är faktiskt här nu. På riktigt!
Bor i ett lägenhetshotell i Manly vid stranden - det är bara en gata mellan oss och det stora vida havet. Går man upp i arla morgonstund på ett litet toabesök kan man se de första entusisterna i sina våtrdräkter med brädan under armen - de gillar verkligen sina vågor, dessa aussies!
Och vad gör man då inte för att smälta in på bästa möjliga vis? Jo, man införskaffar såklart våtdräkter till hela familjen. Alvin och Vilma ser sockersöta ut i sina. Undertecknad är inte helt bekväm med att gå omkring i vadderad gummidräkt (känner mig som italienarna i Alperna som har de finaste skidkläderna på sig, men som är usla på att åka skidor). Jonas har ännu inte testat sin utanför provhytten (även om han var lite frestad att dra på den till jobbet idag - det är ju ändå casual Fridays här).
Australiensarna tycker att vattnet är kallt till tusen - de har uppenbarligen aldrig tagit ett dopp i Vättern. Här domnar i alla fall inte fötterna av kylan. Vädermässigt är det som en halvrackig svensk sommar; varmt och skönt när solen är framme (shorts och t-shirt) och man adderar en tröja när solen går i moln. Läste någonstans att vintern i Sydney sällan blir kallare än 10 grader.
Jonas kusin Johan som bor här med sin familj är en förstklassig ciceron. Hans barn Theo och Anna är Alvin och Vilmas första kontakt med det engelska språket. Efter första dagen frågade jag Alvin om han tyckte att det gick bra att leka med Theo som trots allt pratade engelska. Då svarade han:
- Va, gör han? Jag trodde han pratade svenska.
I morgon ska vi på våra första garage sales; en höjdpunkt för alla som gillar hederliga loppisar!
Om det är någon som vill berätta hemlisar som ingen annan bör läsa, så nås jag även på min gamla e-adress; cecilia@jamenvisst.se.
Bor i ett lägenhetshotell i Manly vid stranden - det är bara en gata mellan oss och det stora vida havet. Går man upp i arla morgonstund på ett litet toabesök kan man se de första entusisterna i sina våtrdräkter med brädan under armen - de gillar verkligen sina vågor, dessa aussies!
Och vad gör man då inte för att smälta in på bästa möjliga vis? Jo, man införskaffar såklart våtdräkter till hela familjen. Alvin och Vilma ser sockersöta ut i sina. Undertecknad är inte helt bekväm med att gå omkring i vadderad gummidräkt (känner mig som italienarna i Alperna som har de finaste skidkläderna på sig, men som är usla på att åka skidor). Jonas har ännu inte testat sin utanför provhytten (även om han var lite frestad att dra på den till jobbet idag - det är ju ändå casual Fridays här).
Australiensarna tycker att vattnet är kallt till tusen - de har uppenbarligen aldrig tagit ett dopp i Vättern. Här domnar i alla fall inte fötterna av kylan. Vädermässigt är det som en halvrackig svensk sommar; varmt och skönt när solen är framme (shorts och t-shirt) och man adderar en tröja när solen går i moln. Läste någonstans att vintern i Sydney sällan blir kallare än 10 grader.
Jonas kusin Johan som bor här med sin familj är en förstklassig ciceron. Hans barn Theo och Anna är Alvin och Vilmas första kontakt med det engelska språket. Efter första dagen frågade jag Alvin om han tyckte att det gick bra att leka med Theo som trots allt pratade engelska. Då svarade han:
- Va, gör han? Jag trodde han pratade svenska.
I morgon ska vi på våra första garage sales; en höjdpunkt för alla som gillar hederliga loppisar!
Om det är någon som vill berätta hemlisar som ingen annan bör läsa, så nås jag även på min gamla e-adress; cecilia@jamenvisst.se.
torsdag 15 maj 2008
Eh, hallå?!
Ett första trevande steg rätt ut i bloggosfären. Kan detta verkligen funka?
Ett, två - ett, två - hörs jag?
Ett, två - ett, två - hörs jag?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
