Helg i sikte

Helgen är i antågande. Gissar att Alvin i detta nu planerar vilka spel han och Jack ska utmana varandra i nu när det äntligen har blivit fredag och han är tillåten att påbörja sin begränsade Playstationspeltid.

Vilma vinkade glatt av mig på dagis idag (annars har det mest vart mungiporna nedåt de senaste veckorna), sporrad av tanken på kvällens familjepicknick på dagiset och det tillhörande clownuppträdandet.

På lördag reser Lena tillbaka till Sverige och på kvällen ska vi på middag hemma hos min gamla kursare Camilla och hennes familj.

Ett och annat dopp i poolen ska vi nog också hinna med.

Noosabilder

Krokodilgap och toainvasion

Så har vi då för tredje gången varit uppe i tropiska Queensland. Lika härligt varje gång man kliver ut ur planet och känner den fuktiga värmen fullkomligt slå emot en.

Denna gång hade vi hyrt ett hus i en ort som heter Noosa. Inga byggnader tillåts vara högre än tre våningar och butikerna som kantade huvudgatan var av det flådiga slaget. Snyggt och prydligt, skulle man kunna summera intrycket av orten.

Naturen låg inpå knuten och en av dagarna fick vi äntligen syn på en vild koala som satt i ett träd och sussade. Samma dag såg vi några delfiner nyfiket simma omkring några surfare och dagen dessförinnan såg vi några kängurur som lite lojt betraktade några golfspelare på en golfbana. Enligt Jonas är kängurur en ganska vanlig syn på golfbanor. Gissar att greenen smakar extra gott. Eller så är de helt enkelt bara sportintresserade.

Huset vi hyrde låg inbäddat i grönska. Runt polen stod palmer och andra slingerväxter som bidrog till djungelkänslan. Ödlorna var många och några var uppåt en halvmeter stora. Lena var inte helnöjd med kräldjuren. Och vem är det när de kommer upp i den storleken...

Första gången jag gick till poolen fick jag en smärre hjärtattack. Eller faktiskt – en helt vanlig hjärtattack. Jag skulle precis sträcka ut handen och ta håven för att plocka upp lite blad ur poolen då jag fick syn på ett krokodilhuvud i busken intill. Jag fullkomligt lyfte från marken! Försiktigt petade jag med håven på krokodilens vidöppna gap – redo att springa därifrån. När jag övertygat mig om att det bara var ett litet skämt från husägarens sida så kom jag på en massa roliga tillfällen som man kunde använda krokodilhuvudet… Snäll som jag är så verkställde jag inte någon av idéerna. Men de var bra!

Myrinvasion i kök har man ju hört talas om – och upplevt. En eftermiddag när vi kom hem så hade halva Queenslands myrbestånd hittat till vårt kök. Lena och jag hade ihjäl inkräktarna, men det tog sin lilla tid. Någon dag senare var det dags för en ny myrinvasion – denna gång på och i toalettstolen! Urk, usch och blä! Myrorna krossades under våra disktrasor och Lena viftade med toaborsten så det stod härliga till. Urk, usch och blä!

Men förutom detta så hade vi några härliga dagar då vi med hjälp av hyrbilen tog oss mellan olika samhällen i underbara landskap. Endera så var det den tätaste regnskog eller så var det böljande kullar, kritvita stränder och faktiskt riktigt charmiga samhällen (orten Gympie ett klart undantag). Fuktigheten pendlade mellan hundra procent (läs: spöregn och varmt) och 95 procent (läs: jättevarmt och skönt). I en av regnskogarna fanns det ett vattenfall i vilket vi badade. Hade inte blivit ett dugg förvånad ifall Tarzan hade kommit farandes i en lian – det var verkligen djungel!

En morgon gick vi upp i ottan för att därefter åka en och en halv timme för att komma till en liten hamn i vilken det brukade komma delfiner varje morgon som man kunde mata. Och eftersom min mobiltelefon fortfarande var inställd på Sydneytid (en timme före Noosa) så blev det en extra tidig morgon. Kvart i sex var visst kvart i fem… Så gissa om jag ångrade min moderliga gest att lägga på Vilma täcket efter att vi insett klockmisstaget – och Vilma vaknade. Pigg som en mört. Jädra skit!

Men barnen fick i alla fall mata delfinen. Den medhavda frukosten intogs på en parkeringsplats med barnen glatt mumsandes sittandes i bakluckan. Man kan ju inte pricka in mysiga fik varje gång.

Och så var det vattnet. Så varmt, så varmt så man nästan inte kände övergången från luften till havet. Vi lekte i vågorna – och som alltid fascineras man av hur starka de är. Sekundbevakning på barnen på en armlängds avstånd med andra ord.

Ja, ja… Gäller att smälta intryck och bearbeta minnen. Om en drygt vecka så är det Fiji som gäller. Well, några måste ju göra skitgörat – och då kan väl lika gärna vi göra det.

Semester i semestern

Ingen fara – vi lever!

Vi är nyss hemkomna från semesterorten Noosa som ligger i Queensland, cirka en och en halv timme norr om Sydney (med flyg då såklart).

Ögonen går i kors efter en lång dag. Födelsedagsbarnet Jonas har firats som sig bör.

Återkommer i morgon med lite läsning om myrinvasion på toaletten, delfinmatning, koalaspaning i regnskogen, plaskande i vattenfall och härliga bad i nästan trettiogradiga vågor.

Auf wienerschnitzel!

Tandlossning och fina magar

Ännu en stor dag i Alvins liv. Tand nummer tre är nu borta. Han har gått och vickat på den i veckor utan att den har velat ge med sig, men så idag ploppade den ut. Tjoho!

Från det ena till det andra.

Vilma är den stora observatören i vår familj. Bland annat brukar hon kommentera hur folk ser ut. Jonas och jag har präntat in i barnen att det inte spelar någon roll ifall man är lång eller kort eller tjock eller smal – alla är lika fina. Så hon brukar inleda sin kommentar på följande vis:
- Jag TYCKER att tjocka magar är fina. Visst har han där borta en tjock och fin mage?

Det är dock inte säkert att mannen eller kvinnan i fråga som ser Vilmas pekfinger riktat mot sig riktigt uppfattar det där med att den är fin…

En dag när vi var inne i Sydney stannade Vilma upp och stirrade med vidöppen mun. Hon hade fått syn på en man – en aborigin – som höll på att sminka sig inför det kommande framträdandet nere vid Circular Qay. Han höll som bäst på att måla den vita färgen på kroppen.
– Titta! Han fuskar! Han målar sig med solkräm!
I Vilmas värld hade aboriginerna helt enkelt vita magar och vita detaljer på resten av kroppen. Det var väl inget konstigt med det. Men att fuska - ajabaja!

Från det andra till det tredje.

Vilma har avancerat ytterligare i simskolan. Nu är det verkligen crawl som tränas!

Helghappenings

Det här var helgen då alla fick sitt lystmäte stillat. Med en god middag i magen gick Jonas, Lena och jag i fredags på Madame Butterfly – i det världsberömda operahuset. Rosa bubbel i pausen satt som en smäck. Föreställningen var fantastisk.

Lördagen inleddes med klättring. Jonas imponerade stort genom att snabb som en vessla ta sig upp till taket. Själv fick jag kämpa för att ta mig upp. Begick sedan det stora misstaget att titta ned när jag letade efter ett grepp för ena foten. Och då var jag nästan uppe. Det bara virvlade till i huvudet och jag signalerade till Jonas att jag ville ned. Omedelbart!

Jonas hade smitt hemliga Valentine-planer för kvällen. Alvin ville verkligen veta vad vi skulle göra, så Jonas berättade för honom mot löftet att han inget skulle säga. Såklart ville Vilma också veta. Och hon lovade att ABSOLUT inget säga.

Efter att hon fått veta våra planer gick hon genast fram till mig.
- Vilma, säg inget till mig. Det ska vara en hemlis.
Vilma ruskade på huvudet.
- Näe, jag ska inte säga vilket teater ni ska gå på för jag vet inte.

På väg ner mot Manly berättade jag vad Vilma hade sagt. Jonas ruskade på huvudet – han hade haft det på känn.

Först blev det ett rödvinsstopp. Därefter började vi gå mot färjan. Men döm om min förvåning när vi plötsligt svänger av och går mot – biografen. Åh, precis det jag hade hoppats på innan Vilma berättade om teatern! Jonas hade som sagt insett vår dotters begränsning och fört henne bakom ljuset. Alvin, däremot, var betrodd.

Vi såg "Challenging" med Angelina Jolie. Riktigt bra! Som grädde på moset gick vi och åt en trerätters middag efteråt. Promenaden hem i hällregn (eftersom någon vänlig själ hade stulit vårt paraply) räknas inte.

Och idag, söndag, har vi tillsammans med Johan och barnen varit inne i stan och sett en Star Wars-utställning. Star Wars-gubbar gick omkring och lät sig bli fotade tillsammans med alla förväntansfulla barn. Och såklart hade Alvin och Theo med sig sina lasersvärd.

Lena kör sitt eget race idag och deltar i det inofficiella mästerskapet i antal besökta museum på en enda dag. Hon var uppe i tre när Jonas pratade med henne för en halvtimme sedan.

För övrigt svämmar poolen snart över.

Skolbestyr

Sicken tur att jag inte har ett jobb. För hur i all världen skulle vi då ha tid att fixa allt?

Alvins lärare har svart bälte i att skicka hem en massa lappar med uppmaningar om saker som ska införskaffas och göras. Gäller verkligen att hålla tungan rätt i mun. Titt som tätt ska de dessutom ha med sig ”a gold coin” till skolan – det vill säga en endollar eller tvådollar som ska skänkas till någon välgörenhet (alternativt ges bort till skolan).

Och Vilmas dagis ligger inte heller de på latsidan – senast undrade de dessutom om några familjer var intresserade av att ta hand om kycklingarna som kommer att kläckas under påskens äggruvarexperiment. Vilma tycker absolut att vi ska utöka familjen med en kyckling.

Här i Australien följer läsåret kalenderåret, vilket innebär att Alvin nu har börjat i andra klass. Vilma kommer att börja Kindergarten, dvs förskolan, om ett år. I fjol gick Alvin i klass 1S. Vet att jag reagerade på detta när han började. S. Så himla stor är väl ändå inte skolan, tänkte jag. Kanske att de räknar samtliga klasser i de kommunala skolorna?

I år fick jag min förklaring. Alvin går numera i 2M. Och till skillnad från hur man namnger klasserna i Sverige, så betyder bokstaven i detta land att lärarens efternamn börjar på samma begynnelsebokstav. Och finns det två M-namn i samma årskurs, så får en av lärarna låna ut sitt förnamn. Kan inte bestämma mig för om jag tycker att det är rörigt eller rätt så fiffigt.

(Vilma leker skolbarn och har hoppat i Alvins skolskor. Skolväskan är enorm.)

Mer elände

Jag tror att jag ska återgå till mitt strutsbeteende som jag har anammat sedan jag kom till Sydney. Från att ha ögnat igenom DN, SvD och DI samt Expressens och Aftonbladets nätupplagor före tiorycket varje morgon så kollar jag sällan på nyheterna här i Australien. Lyckas liksom inte pricka in de rätta klockslagen.

Manly Daily som ligger i brevlådan varje morgon (är en av de prenumerationstidningarna som man får vare sig man betalar prenumerationen eller inte) skriver mest om bortsprungna katter och liknande.

Så när man verkligen tittar på nyheterna så sätter man ju kaffet i vrångstrupen. Nyss sa de att det troligtvis hade varit en hajattack inne i Sydney harbour. Uppgifterna var än så länge obekräftade så de skulle återkomma lite senare i ämnet.

Eldarna i Victoria brinner fortfarande, men inga ytterligare människoliv verkar vara i fara. Lynchstämning håller på att piskas upp i jakten på dem som satte fyr på skogarna.

Bara ond bråd död och elände. Usch, man vill bara dra täcket över huvudet och somna om.

Nationell sorg

En av de största morgontidningarna publicerade idag bilder på ett antal omkomna människor som fallit offer för de enorma skogsbränderna som rasar. Över 170 personer har rdan fått sätta livet till. Det är framförallt delstaten Victoria, där Melbourne ligger, som är drabbat. Sydney ligger i New South Wales som är delstaten norr om Victoria.

Den rökdoft vi kände i lördags härstammar inte från dessa bränder, utan kom från en mindre norr om oss som verkar vara släckt nu. Dessutom började det regna igår kväll och det regnar fortfarande, så nu är markerna fuktiga i det här området. Att några hade modet/var dumdristiga nog att fyra av jordens fyrverkeri i lördags några kvarter från oss är en gåta så här efteråt när man läser om bränderna. Hade ju faktiskt kunnat sluta väldigt illa.

I dessa kristider märker man att Australien har en nära koppling till Storbritannien. Drottningen skickar sina hälsningar via media och så gör även den brittiske premiärministern.

Som ni förstår är de heta bränderna det vanligaste ämnet när man kallpratar med någon.

Tack för musiken

När jag berättade om det för några mammor i Alvins klass så skrattade de högt.
- Åker du hela vägen från Sverige för att gå på ABBA-konsert?

Jojomensan, det har vi gjort. Fast huvudsyftet med Australienresan är förstås inte gårdagens Bjorn Again-konsert på Toronga Zoo.

Vi inledde söndagen med pannkaksfrukost hemma hos familjen Dahlström. Lena, som inte hade varit i deras hus, tyckte såklart att det var extra spännande.

Även denna dag låg kvicksilverpelaren uppe vid dryga trettiostrecket så det var lite av en bedrift för Jonas och Lena att strosa omkring och kolla på alla djuren innan konserten började. Jag som ser djuren var och varannan månad hoppade över. Alvin tycker dessutom att han har sett klart på alla djur. Det räcker nu. Poolen lockade mer.

Efter att barnvakten tagit över stafettpinnen begav även jag mig till Toronga Zoo och kvällens ABBA-look-alike-konsert med Bjorn Again som under 20 år har spelat ABBA-covers. Såklart var Frida och Agnetha mörk- respektive ljushåriga och Benny hade skägg. Kläderna var kopior av den äkta varan.

Publiken var blandad och satt och njöt av musiken och den medhavda picknicken. En hel del barn var också på plats vilket fick moraltanten inom mig att rynka på näsan när Frida och Agnetha uppmanade alla att stå upp och dansa sexigt. Hrm.

Under hela konserten satt vi och klurade på från vilket land de egentligen kom, för när de pratade så hade de alla en kraftig accent. Holland? Eller till och med Danmark? Konstigt, vi som alltid trott att det var ett australiensiskt band. När vi kom hem och kollade på nätet så kom vi fram till att de faktiskt var aussisar – men att de troligtvis hade jobbat hårt på att få till en svengelsk accent.

Så med solnedgången över Sydneys skyline sjöng vi med till alla hits. Och kände oss lite lagom malliga över att vi också är svenskar.

Ringa religionskunskap

Idag ringde det på ytterdörren. Utanför stod två slips- och skjortklädda herrar (lördagen bjöd på värmerekord i Sydney med kanonheta 40 grader – så man kan väl lugnt påstå att de var lite överklädda). Kunde efter en snabb blick konstatera att det var två Jehovas vittnen som ville lämna över en broschyr.

Tackade artigt nej, och gick tillbaka till barnen och poolen. Vilma undrade vem det var.
- Det var några som ville lämna en tidning som handlade om Gud.
Hon nickade förstående och undrade:
- Jaha, och vad handlade det om för djur?

Behöver jag säga att vi har halkat efter lite grand i religionsundervisningen i vårt hem?

Jag började förklara vad en kyrka var för något och halkade snabbt in på ämnet psalmer. För att illustrera vad en psalm var så började jag sjunga ”Blott en dag”. Alvin stämde genast in.
- Jasså, sa jag överraskad över att han kunde psalmen, sjöng ni den i Skärsätraskolan?
- Näe, den är med i Madicken.

Men jag släppte inte ämnet utan förklarade att vi sjöng psalmer när han och kusin Ivar döptes. Alvin lyssnade och nickade. Sedan tillade han:
- Jag förstod ju ändå inte, så vad skulle det då vara bra för?

Bra fråga.

Hörrni Martin, Lisa, Johan och Erik – kan ni ta ert gudföräldraransvar och undervisa era telningar i ämnet religion? Vi föräldrar har uppenbarligen inte lyckats något vidare.

Det brinner!

Det var faktiskt inte jag. Säkert!

Nog för att Lena hittade källan till alla läbbiga larver och småflugor (varning för öppnade rispaket och skorpsmulepaket som verkar vara lördagsgodis för krypen) – men mitt värsta raseri hade gått över och jag gick lugnt och sansat och slängde dem i soptunnan.

Men nu när jag vaknade och öppnade terrassdörren kände jag den omisskännliga doften av – skogsbrand!

Sarah har tidigare berättat att man ofta sommartid känner röken av skogsbränder och till och med att sotflagor kan komma nedsinglandes i trädgården. Ellis mamma Fiona var här igår och plockade upp Ellis som hade följt med Alvin hem från skolan. Hon berättade att när hon bodde på vår gata (det är bara Ellis pappa som bor här nu) så kunde de se brandröken i fjärran från sin trädgård – den som ligger vägg i vägg med vår.

Alvin blev först lite orolig när jag berättade om skogsbranden någonstans långt härifrån. Lugnade honom och sa att det INTE var vårt hus som brann. Efter att ha stått och spanat mot skogen i horisonten andades han ut och sa:
- Men det är faktiskt ingen fara ifall det skulle brinna i vårt hus. Vi har ju poolen!

Larvigt värre

Jag får snart ett hederligt frispel. Vi har ett stort köksskåp i vilket alla torrvaror huserar. Och dessvärre inte bara spagetti, kryddor och flingar – utan dessutom småflugor och larver.

Så äckligt så man svimmar!

Jag vet inte hur många gånger jag har letat igenom alla förpackningar på jakt efter moderflugan/larven som ligger och producerar ättlingar. Idag är det alltså dags igen (senast var väl för fem-sex dagar sedan). Närmare bestämt nu ska jag göra det.

Så läser ni om någon omfattande skogsbrand som har sitt ursprung i Manly så kanske det är jag som är orsaken till det hela. Jag lovar nämligen att dyrt och hederligt bränna upp paketet som de använder som sitt hem!

Ordfrosseri

Det är alltid roligt att fylla på ordförrådet. Framförallt Vilma brukar leverera höjdaruttryck, men även Alvin. Ett av Alvins bästa genom tiderna är ”att spada”. Ja, att gräva med en spade såklart.

Vilma har berättat både för sin farmor och mormor att de är gamla och kommer att dö snart eftersom de båda har ”spruckit i ansiktet”. Ett mindre finkänsligt sätt att kommentera rynkor.

”Människor utan farstu” är så bra så jag får rysningar i hela kroppen. Höll på att sjunka i poolen av avund över att inte jag hade kommit på det när Stina sa det.

Idag lärde Lena mig ett nytt superuttryck: avundsglad. Klockrent!

Ska minsann också komma på något genomtänkt, fiffigt och häpnadsväckande bra. Måste bara fundera lite.

Garderobsglädje

I barnens garderob råder konstant kaos som deras puckade mamma försöker åtgärda fjorton gånger om dagen (när ska hon bara ge upp?!). Båda barnen har lagt sig till ovanan att byta outfit varannan timme (Alvin för att han glömmer var han har lagt sina kläder när han väl kommer upp ur poolen, och Vilma för att hennes olika alteregon kräver dessa klädbyten).

Idag kom jag på den briljanta idén att byta hyllplan för Alvins och Vilmas kläder. Tidigare hade Alvin hyllan längst ned eftersom Vilma ändå inte nådde upp dit. Men eftersom Vilma istället klättrar upp till sin hylla, varpå hon raserar Alvins tröjhögar, så kändes bytet rätt smart. Vilma når dessutom upp dit nu för tiden.

Någon halvtimme efter klädrokaden hördes ett överlyckligt tjut inifrån barnkammaren.
- Kolla, jag når till byxorna! Jag har blivit större!

Jag gick in till henne och berättade om hyllbytet. Hon snörpte lite förvånad på munnen och sa:
- Jasså, var det bara det.

Min fråga är – hur behåller man övertron på sig själv så att man i en definitivt orimlig situation ändå ger sig själv segern?