Sista natten

Nu ar det hard core som galler! En styck dator utan svenskt tangentbord finns till buds, sa ni kan ju gissa vilka bokstaver som saknas.

Sista natten i Sydney. Det har varit en laaaang dag med logistikovningar pa hogsta niva - flyttgubbar och stadare ar inte alltid sa valdans kompatibla, om man sager sa, och eftersom huset pa 5 Brisbane Street inte ar overdrivet stort sa blev det en utmaning att passa in alla smapavar. Well, huset ar nu tomt pa alla tillhorigheter, smutsen ar borttrollad och papperen ar signerade att besiktningen avklarades utan problem.

Barnen blev rejalt firade i sina respektive klasser, och atminstone Alvin kande av vemodet. Dotterns kanselsprot ar inte fullt lika utvecklade. Men avsaknaden av sorgliga kanslor for Vilmas del kanske ocksa kan forklaras med ren och skar trotthet - hon fullkomligt dog i hyrbilen som vi skulle transportera tillbaka till hyrbilsfirman efter skolan; en liten fard pa 10 minuter.

Sjalv konstaterar jag att rosten min redan har farit sin kos. I gar var jag rejalt hes och hade ont i halsen - idag ar jag stum. Om jag tar i for kung och fosterland sa lyckas jag frambringa ett hogst oidentifierbart late som dessutom asamkar rejal smarta. I morse, efter att jag viskande hade bett Alvin att satta pa sig kladerna, kastade han en irriterad blick pa mig och kravde: Kan du sluta viska nu!!!

Lite stokigt att min stumhet blev ett faktum idag da jag hade tva kaffestopp och en lunch inplanerad for att saga farval. Tur att jag ar en fena pa yvigt kroppssprak och pa att lyssna! Och tur att Jonas var med pa tva av dessa och kunde tolka mina vasningar.

For andra natten i rad sover vi hos familjen Dahlstrom. Jonas haller som bast pa att packa ihop det sista, och barnen lyckades till sista coola ner sig och somna vid 22-snaret. Det badar gott for att de forhoppningsvis knoppar in under den forsta etappen pa var vag mot Tallrisstigen.

Nasta stopp: Hong Kong!

Skräpavyttring

Idag genomfördes Operation Förberedning. Allt skräp som vi inte ens försökte sälja på garageförsäljningen hämtades upp av svenske Lars i hans lastbil. Batterier och glödlampor ackumulerade under två års tid hamnar förhoppningsvis på rätt ställe (jag erbjöd mig att ansvara för dessa, men Lars lovade att han skulle ombesörja rubb och stubb enligt konstens alla regler).

Inte bara garaget är välsopat som ett parkettgolv; poolstaketet i glas, som inte har tvättats på två år, skiner nu så vackert att jag befarar att lågtflygande papegojor kommer att bryta nacken mot glaset.

Dessutom har jag tömt skafferiet och det mesta i kylskåpet. I egenskap av rensarmästarinna blir jag alldeles knäsvag av att hitta burkar och flaskor vars innehåll passerade bäst före dagen för ett år sedan. Urk!

Annars är vi väldigt nöjda med vår avskedsdrink som vi hade igår för alla vänner. Drygt femtio barn och vuxna kom förbi för att säga hej då, vilket såklart var rörande. Vilma som hade lyckats få feber kvällen innan (man KAN bara inte ställa in med inköpt mat och dryck upp över öronen, så det fick bli en liten alvedonhutt strax innan gästerna kom…) gick efter en stund omkring och önskade att alla skulle gå hem.

En timme efter att den sista gästen gått kunde ingen ana att det hade varit fullt pådrag i huset. Det enda som skvallrade om kalajset var de än mer trinda dammråttorna. Dammsugaren sålde vi i lördags förmiddags.

I morgon kommer flyttfirman och packar ihop allt. Vi har två hela dagar kvar av våra drygt två år i Sydney. Att säga att vi har blandade känslor är inte att säga för mycket.

(Kan hålla med om att matutbudet ser lite fjuttigt ut på bilden, men då ska ni veta att köksön dignade av läckerheter.)

(Varför kände jag mig tvungen att försvara bilden???)

Fotbollschamp och prylkrängning

Min enormt trötta hjärna ber mig att berätta om dagen på följande vis: Idag. Spelade. Alvin. Sin. Sista. Match. Lyckad. Därefter. Hade. Vi. Garageförsäljning. Lyckad.

Men mitt hjärta vill vara något utförligare, och eftersom det brukar vinna kampen så manar jag på fingarna så tangentbordet ryker.

Som alltid börjar lördagsmorgnarna tidigt för vår del (ja, ja Måns – du vinner stort!) eftersom vi måste bege oss hemifrån strax före åtta för att hinna till veckans fotbollsmatch. Det var en extremt trött mamma som låtsades vara en extremt pigg mamma (vi var på avskedsmiddag i går hemma hos några vänner) som körde sonen till matchen medan Jonas och Vilma stannade hemma för att förbereda dagens garageförsäljning.

Gissa vem som gjorde lagets enda mål? Jo, samma pojke som efter matchen ÅTERIGEN tilldelades priset för matchens lirare. Det var en rörd Alvin som tog emot pokalen och avskedspresenterna som lagkamraterna överlämnade. På hemvägen satt han tyst, och på frågan om hur det kändes svarade han att han inte ville åka hem till Sverige, utan fortsätta att spela i samma lag som han gör nu. Man märker att hemflytten blir allt mer påtaglig för honom, och han har gått ifrån idel toner i dur till att säga att han inte riktigt vill flytta till Sverige (jag laddar mentalt inför stora gråtkalaset då avskedet med bästisen Jack blir ett faktum…).

Medan jag hejade mig hes på Brookvale Charges så öppnade Jonas dörren för några väl tidiga loppisfyndare som på ett närmast oförskämt vis uttryckte sin stora besvikelse över att de inte fick titta på våra saker redan vid åttarycket, trots att det i annonsen stod att försäljningen skulle börja klockan 12. Men de fick vackert återkomma.

Tio i tolv öppnade vi garagedörren som vetter mot gatan och började bära ut våra prylar. Som genom att trollslag dök ett femtontal personer upp i samma sekund och började rycka i dem. Rean blev allt mer generös ju mer tiden fortskred och till slut hade vi lyckats kränga av riktigt mycket, även om några av de ”givna” succéerna förblev osålda (Cilla: grästrimmer. Jonas: skidor). Well, vi är väldigt nöjda med resultatet = mindre prylar och fyrahundrafemtio dollar rikare.

Dagen avslutades med en middag hemma hos familjen Ross, och fyra borglinare kollar nu i kors av trötthet. Faktum är att det var några minuter sedan jag hörde Jonas stämma inifrån sovrummet. Jag tror inte att de hann komma till slutet av boken.

Två års milstolpar

Jag talar för hela familjen när jag säger att vi för alltid kommer att vara tacksamma, ja närmast malliga, för våra två upplevelserika år i Australien. Skulle minnet svika oss när vi sitter och klapprar med lösständerna på hemmet om vilka år som vi egentligen bodde där, så finns det en hel del händelser som vi kan gå tillbaka till, händelser som finns inpräntade i varenda australiensare för all evig framtid (och eftersom mitt minne redan nu är något diffust i kanterna kan jag inte svära på att jag räknar upp milstoplarna i kronologisk ordning.)

Branden i delstaten Victoria:
Landssorg utlystes till följd av bränderna som härjade i delstaten Victoria, inte långt från mångmiljonstaden Melbourne. Många dog och ännu fler förlorade allt de ägde. Även vi har känt doften av skogsbrand vid ett par tillfällen, även om röken från Victoria inte nådde ända hit.

Svininfluensan:
Människor som hade besökt länder som Japan och Mexico var tvungna att passera en värmedetektor på flygplatserna innan de tilläts komma in i landet – allt för att förhindra spridningen av viruset. Vi var tvungna att skjuta upp semestern till Melbourne eftersom såväl barn som vuxna skulle hålla sig hemmavid – verkligen i karantän – upp till två veckor efter ett besök i staden med omnejd.

Det röda sandmolnet:
Miljontals ton röd sand från Australiens outback virvlade in över New South Wales och färgade hela Sydney röd-aprikos. Första tanken som slog oss när vi vaknade den morgonen och upptäckte det märkliga skenet var att en skogsbrand härjade på gatan. Spår av det finkorniga dammet kan fram till på måndag betraktas på barnens och gästrummets fönster (sedan trollar fönsterputsaren bort det).

Ovanligt många hajattacker:
Plötsligt inträffade den ena hajattacken efter den andra – varav den mest uppmärksammade var den där en militär som höll på med något dykuppdrag, ett löst stenkast från operahuset, blev attackerad av en bullshark. Han överlevde, men får numera klara sig med ett ben mindre. Min hajfobi har gått om spindelfobin, men har ännu en bra bit kvar till rädslan för krokodilerna (som tack och lov inte finns i New South Wales). Litar inte ett dugg på de där urtidsvarelserna!

Första kvinnliga premiärministern:
Ja, det inträffade faktiskt idag! Störtdykande väljarsiffror och massiv kritik fick nuvarande premiärministern att lämna sin post till förmån för vice premiärministern som är kvinna. En främmande kvinna kom fram till Vilma och mig på väg till skolan och berättade för Vilma att det idag var en stor dag för mig och henne själv, samt för resten av den kvinnliga befolkningen – detta var dagen då landet för första gången i historien skulle ledas av en kvinna.

Familjen Borglins milstolpe för dagen var att första flyttlasset lämnade 5 Brisbane Street.

Skenande karusell

Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun: En hög med prylar, kläder, leksaker och allehanda bra-att-ha-saker som ska hämtas i morgon för att sedan flygas till Sverige för att därefter landa på Tallrisstigen om cirka två veckor.

En hög med sådant som ska skeppas hem i en container och som inte anläder till Lidingö förrän om två månader.

En hög med prylar som ska säljas på garageförsäljningen som vi ska ha på lördag. En annan hög med skräp som tillsammans med det vi inte lyckas bli av med på lördag ska till tippen.

En hög med kläder och annat som vi ska packa ner i resväskorna och ta med oss via Hong Kong.

Jag tycker det är skickligt om vi inte råkar packa ner Vilma i en lådda märkt Seaship eller om poolmannen inte hamnar på vår garageförsäljning tillsammans med vår vattenkokare och brödrost.

Om tre timmar ska vi ha fika i en lekpark för ett fyrtiotal barn och deras föräldrar. För en timme sedan slutade regnet att ösa ner, så vi bjuder dessutom på sol.

Det är mycket nu.

(Nähä. Nu regnar det igen. Och vi kommer att äta fingerbuns hela helgen.)

Zzztilla helg

Om jag någon gång framöver svarar följande på frågan om vad vi har för oss i helgen, så stirra mig stint i ögonen och fråga om hissen verkligen har gått hela vägen upp (ett välriktat slag mot huvudet funkar lika bra):
”Jasså i helgen, det är nog inget särskilt. Jo, just det…vi ska bara rensa garderoberna och skriva en utförlig inventarielista över rubb och stubb i vårt hem. Därefter blir det nog Alvins fotbollsmatch, klippning av gräsmattan och buskarna, försäljning av bilen samt besök av Theo och Anna som ska sova över.

Well, sedan står det visst födelsedagskalas på schemat med tretton sockerstinna barn och en piñata som troligtvis vägrar att gå sönder, inklusive tårtbakning och allehanda lekförberedelser. Direkt efter kalaset avrundar vi nog söndagen med en middag för hela familjen Dahlstrom.

Jo, det var så sant – vi kommer troligtvis att nalla lite på sömnen genom att titta på kronprinsessans bröllop respektive följa en spännande fotbollsmatch som spelas på andra sidan jordklotet och därför inte riktigt genomförs under dygnets egentliga vakna timmar. Och för att toppa det hela så måste jag nog styra upp Annas presentutdelning som lär drar igång vid fyratiden på söndagmorgonen eftersom Anna säkert får för sig att det är morgon då. Uppstigning klockan sex för barnen med tillhörande ljudnivå blir det nog också.

Annars, så är det nog inget speciellt tror jag. Ska vi kanske hitta på något?”

Förslappat språköra förargar

Vissa sanningar är hårdare att hantera än andra. Hand upp, alla som någon gång har gjort sig lustig över drottning Silvias tydliga brütning efter så många år i Sverige. Ni som har har den uppe – snälla ta ner den, och sluta göra narr av henne. Det är nämligen ofattbart svårt att jobba bort en accent när man har passerat tonåren (nåja, den tidsgränsen är min högst personliga).

Nu har vi bott i Australien i drygt två år. Varje dag har jag både lyssnat till och använt mig av det engelska språket. Jag tittar på tv, läser engelska böcker och tidningar och jag har långa och innerliga samtal med mina vänner. Men vad hjälper det? Ordförrådet har ökats på ordentligt, det måste jag belåtet medge. Men den där jädra accenten! Till och med JAG hör den!

Det luriga är att när jag för en monolog i skallen på engelska – ja, då är den klanderfri. Grammatiken sitter som en smäck och uttalet är bländande – inte ens en infödd skulle kunna spåra min nordiska härkomst. Men så öppnar jag munnen…

Visst, jag ska inte vara för hård mot mig själv: vissa dagar flyter det på som bara den, precis som man kan ha bra ”språkdagar” på svenska då man hittar alla ord och fyndigheter i samma sekund som man behöver dem.

Det jag tycker är allra svårast är att i ett stressat ögonblick göra skillnad på bokstäverna a, i och e när jag ska bokstavera. Så, tack mamma och pappa för val av mitt förnamn…

Men frågan är om inte bottennappet är då jag ska uttala namnet på gatan vi bor på: Brisbane Street. Faktum är att det har blivit en riktig hang-up för mig. Tro mig tusan om inte varenda kotte som av någon anledning måste ha reda på var jag bor svarar med ett tveksamt ”eh… could you please spell that?”. Och då jag lite generat säger gatunamnet igen och därtill förtydligar att det är samma som STADEN, utbrister de lättat ”ah, Brisbane” – EXAKT så som JAG uttalar det! (Tycker i alla fall mitt språköra).

Ett annat irri exempel var ett ord (minns inte vilket) som dök upp med jämna mellanrum i boken som vi läste för barnen om kvällarna. Varje gång jag uttalade ordet så gick Alvin in och korrigerade mig – med ett i mitt tycke IDENTISKT uttal! Mitt öra och tunga (alternativt min hjärna) måste liksom ha tappat nyanserna. Och var letar man efter dem?

Så den bistra sanningen är: jag kan nog inte få ett bättre uttal än det jag dras med. Inte ens om jag så begraver fötterna i den australiensiska myllan och stannar här för gott. Kommer man från Habo så gör man.

(JA, jag ser väldigt trött ut på bilden. Jag var det förmodligen också.)

Familjens lilla sexåring

När man ska till att fylla sex år, då är det pirrigt värre att gå till sängs. Vilma låg med ett närmast krampaktigt leende och mässade som en from buddhistmunk att det kändes sååå exciting!

Redan vid halv femrycket kom hon intassandes till oss och ville försäkra sig om att det verkligen var idag som hon fyllde år. Fyrtiofem minuter senare skar telefonens gälla signal genom mörkret och en farfar ville gratulera på den stora dagen (Vi ligger åtta timmar framför – inte tio…). Han fick återkomma.

Ääääntligen blev klockan sju. Det var ett enda stort leende som mötte den trehövdade kören som dagen till ära rev av både Happy Birthday och Ja må hon leva. Presentpappren flög i vida bågar och blottade både uppskattade (framförallt pokemon-spelet och pennskrinet) och mindre uppskattade (två par byxor) gåvor.

Firandet fortsatte i skolan med medhavda vaniljbullar och barnens sång för att på eftermiddagen äta obegränsat av den hemgjorda jordgubbstårtan tillsammans med familjen och kompisarna Thomas och Jack. Födelsedagsmiddagen bestod av pizza.

Nästa firaromgång blir söndagens kalas. Det ska märkas att man måste ta till två händer för att visa hur gammal man är!

I flygande tempo

Nu jädrar har vi jackat upp tempot på 5 Brisbane Street! Fördelen med att vara blond och ha guldfisksminne är att jag har glömt bort hur mycket det faktiskt var att ordna inför flytten FRÅN Sverige.

Förutom det praktiska måste vi ju hinna med det sociala livet också. Kalas för Vilma (fyller sex i morgon = bull- och tårtbak) och avskedsfika med tillhörande lek för båda barnens klasser, middagar och kaffestopp – ja, det går i ett. Jonas skulle säkert gärna addera att han faktiskt fortfarande jobbar mitt i denna röra. För att hotta till det ytterligare så har jag även bakat in ett akut tandläkarbesök med inplanerad uppföljning och träff med naprapatens helande akupunkturnålar. Skulle vilja hinna med att kolla en hudförändring också.

Och tro inte att barnen har taggat ner på skolfronten – icke sa Nicke. Alvin håller i detta nu ett föredrag om Uluru, läxböckerna pockar fortfarande på hans uppmärksamhet och även Vilma tar hem böcker och lappar med ord som hon ska träna på. Simning, fotboll och dans därtill – håhåjaja!

Nu ska jag leta reda på en prisvärd fönsterputsare som en gång för alla kan ta bort resterna från den röda sandstormen, som vi hade för ett år sedan, på de fönster som kräver en stege. Städribban har definitivt sänkts under två år i hyrt hus. Men det kan väl ändå inte gälla våra hyresgäster?

Mitt i Australien i bilder

Ikonernas ikon-resa

Nej, nu får jag ge mig! Hur många olika varianter på en inledning till en högst simpel blogg kan man egentligen skriva? Men, det var fasen till att vara svårt att sammanfatta vår senaste resa.

Under våra två år har vi rest närmast oförskämt mycket. Vi har känt nya dofter, sett främmande platser och mött spännande människor. Men frågan är om inte resan till ikonernas superikon (med generös omnejd) är den mest omtumlande resan. Jag talar såklart om Ayers Rock eller Uluru som aboriginerna själva kallar en av sina heligaste platser.

Denna enorma klippa ser ut som om den har trillat ner från himlen, rätt ner på den flacka röda öknen som även huserar förvånansvärt många torra buskar och låga träd. Allra vackrast och mest intagande är den i gryningen och skymningen. Då ser den nästan glödande ut. Hela familjen beundrade den en skymning (även om barnen än mer uppskattade ett träd som var synnerligen lämpad för klättring) och Jonas och jag fick också tillfälle att se den i det första gryningsljuset – om än inte vid samma tillfälle.

Ska jag vara helt ärlig så höll min Ulurumorgon på att sluta i rena rama katastrofen. Jag inledde med att köra vilse på resortområdet (visst, det var förvisso bara en enda slinga som passerade de få hotell och vandrarhem som låg där, men den innehöll en lurig rondell som krånglade till det – för mig i alla fall…). Lätt stressad, eftersom jag hade sett framför mig att jag skulle stå ensam i mörkret under en stjärnklar himmel och se de första strålarna varligt väcka klippan till liv, hann jag ta mig fram till naturreservatet medan det fortfarande var kolsvart ute. Barnsligt nöjd med mig själv, trots min rackliga inledning, manade jag nu på bilen så att jag snabbt skulle hitta fram.

Hitta fram till var? var frågan som dök upp. Hade jag någon karta i bilen som talade om vart det var bäst att stå i gryningen? Icke. Hade jag haft sådan framförhållning att jag hade frågat Jonas, som var ute på samma exkursion morgonen innan, vart han hade parkerat för att lyckas ta sina kanonfina bilder? Icke. Men jag räknade snabbt ut att parkeringen där vi hade tittat på solnedgången måste vara helt fel.

Men, Uluru är en STOR stenbumling och till min stigande fasa såg jag att gryningsljuset blev allt ljusare. Jag tog rygg på bilen framför som av farten att döma såg ut att veta vart den skulle (jo, för det fanns två rondeller och därmed några avfarter att köra av på). För att korta storyn något så gav jag upp på ledarbilen, vände över de heldragna linjerna och parkerade på första bästa ställe. Inte direkt varifrån världens alla fina morgonbilder av Uluru är tagna, men ändå fullt godkänd vinkel. (Bilderna som jag ska lägga ut alldeles strax är som ni förstår tagna av mästerfotografen Jonas.)

Ett rejält stenkast från Uluru (tjugo minuter med bil) ligger en annan imponerande stenformation, The Olgas, men eftersom familjen Borglin numera anammar de aboriginska namnen så kallar även vi den för Kata-Tjuta. Dessa är ÄNNU högre än den drygt trehundra meter höga Uluru, närmare bestämt tvåhundra meter till. Tänk er flack röd öken med inslag av gröngrå vegetation och så – PANG! – ligger där utan någon som helst förvarning några enorma bumlingar. Så känns det när man beundrar Uluru och Kata-Tjuta. Som om naturen fick för sig att överraska människan, ruska oss till liv.

Se där! Jag misslyckades fullständigt med uppgiften att bara skriva helt kort och gott att vi har sett Uluru och Kata­-Tjuta. Det är något med klipporna som får en att aldrig vilja sluta. Sluta titta. Sluta fascineras. Sluta orera.

Well, på linjalraka vägar åkte vi vidare till nästa stopp som var Kings Canyon. Här kläckte Jonas och jag världens bästa bokplott som jag ska försöka plita ner vid tillfälle. Förutom det gick vi på en tretimmarsvandring bland nya imponerande klippor, som denna gång påminde om Grand Canyon om än i mindre skala. Rummet vi bodde i luktade så mycket mögel att det höll mig vaken stora delar av första natten (andra natten körde vi med öppna fönster och fläkten på). Dessutom fick vi sjunga allsång till Walzing Matilda på den ambulerande familjeshowen där även Alvin och Vilma deltog i barnorkestern.

På en ännu rakare väg styrde vi kosan mot Alice Springs, som trots att den stoltserar med titeln ”största staden i the Northern Territory” får Falköping att framstå som New York. Här bombarderades vi av intryck av annan sort.

Under våra år i Sydney tror jag att jag har mött tre människor med aboriginskt ursprung – och då har jag ändå räknat in de som spelar didgeridoo för turisterna vid Circular Quay. Vid resortområdet i Uluru såg vi några få aboriginer, alla såg de trasiga ut. I Alice Springs var synen än sorgligare.

Män, kvinnor och ibland barn syntes sitta i den uttorkade flodbädden eller i parker. Kläderna var oftast trasiga, alla såg de toviga ut. Blicken hos de vuxna såg närmast död ut. För att knycka en beskrivning av författaren Bill Bryson så kändes det som om människorna av aboriginskt ursprung och de av västerländskt ursprung levde parallellt med varandra, som om ingen av dem kunde se varandra. De enda som kunde se båda grupper samtidigt var vi, Jonas och jag. Så kändes det. Varje gång vi såg en aborigin som såg ut att ”smälta in” (har testat hundra olika fraser, men det låter lika översittaraktigt hur jag än formulerar mig – och det är verkligen inte min avsikt!) och må bra, så tittade vi hoppfullt på varandra: titta, det FINNS annat än misär!

Det var därför med gränslös glädje som vi lyssnade till en guide på Desert Park som själv var stolt aborigin (och en av dem som Jonas och jag skulle ha nickat hoppfullt åt) när han gav sin syn på integrationsproblemet:
”Det är som att tända en lampa efter 40 000 år. Det går inte att ändra människor över en natt, det kommer att ta ett par generationer. Men till sist så kommer vi att kunna sammanfoga det bästa från båda världar.”

Han berättade även att det finns trehundra (!) olika aboriginspråk, de flesta vitt skilda från varandra. Intressant att veta är att de använder samma tecken för samma sak eller företeelse (aboriginkulturen bygger mycket på alla historier som förs vidare mellan generationerna med hjälp av tecken/bilder). Dags alltså att sluta bete oss som jänkarna som tror att alla länder i Europa är same-same!

Alla skrattade åt hans ignorante lärare som på 70-talet hade berättat för barnen att innan den vite mannen kom till Australiens outback så fanns det ingen som bodde här. Som kommentar till detta hade guidens pappa sagt: ”Trodde han att de släppte ner oss här med helikopter eller?”

Guidens förklaring kring hur aboriginerna på ett mycket genomtänkt sätt förhindrade inavel (just denna del hade han hoppat över att prata om den gången då prins Charles var på besök – haha!) och deras sätt att jaga och skaffa annan föda var mäkta imponerande och långt ifrån simpelt.

En resa att minnas så länge man lever, på alla möjliga plan, med andra ord.

(Att JAG som enda vuxen skulle ha ridit på en kamel är för övrigt något som jag definitivt förnekar. Man kan göra så mycket tokigt i fotoshop nu för tiden.)

The Red Centre

Mitt i Australien, mitt i den röda öknen där det bor en miljon (!) vilda kameler, ett oräkneligt antal dingos och minst sju vildhästar har vi varit. Vi har mött människor vars tillvaro inte kan beskrivas i andra termer än tragedi och misär. Men vi har även ingjutits i hopp och framtidstro.

Ska bara smälta och sortera intrycken över natten och ber att få återkomma i morgon med en resumé.

Är någon intresserad av 900 finfina bilder, varav 99 procent består av enorma klippor, är det bara att höra av er.

Odödlig tomte

Så var det dags att få sig lite religionsundervisning till livs. Jo, för att jag gissar att det fortfarande kategoriseras som undervisning trots att det emellanåt känns mer som propaganda.

Vilma berättade med lysande ögon att ”God and Jesus make pinky promises”.
- Pinky promises?
- Ja, pinky promises (och så kopplade hon samman sina lillfingrar som symboliserar att de håller vad de lovar).

Det andra de fick lära sig den lektionen var att ”God does not die, and Santa does not die”.
- Santa? Menade inte läraren ”saints”?
- Näpp, hon sa att Santa inte dör.

Jaha, då vet man det. Jag undrar om detsamma gäller för tandfén och påskharen?

(Bilden är tagen vår första vecka i Australien. Våtdräkterna sitter inte lika pösigt i dagsläget.)

Trollkarlsförvandling och dansångest

Jonas stod framför badrumsspegeln och betraktade sitt ansikte som var i behov av rakning.
- Det håller på att hända något märkligt med mig.

Han hade samma morgon kommit hem från sin Europatour och var lite allmänt påverkad av tidsomställningen, något som jag trodde låg bakom hans kommentar.
- Antingen så håller jag på att bli gammal eller så håller jag på att förvandlas till en trollkarl.
- ?
- Mitt skägg håller på att bli vitt.

Och eftersom undertecknad förnekar sitt eget åldrande – vilket även inbegriper ett eventuellt åldrande av Jonas, så återstår det faktum att han håller på att transformeras till en trollkarl. Coolt!

Dottern hade även hon lite funderingar morgonen efter trollkarlstransformeringen, men av helt annat slag. Hon kom nämligen att börja tänka på bröllop, och hade en mängd frågor kring detta.

Jag berättade i stora drag om att man berättade inför en präst och sina vänner att man ville leva resten av sitt liv tillsammans, och att flickan får en fin ring och att det brukar vara en fest efteråt.
- Måste man dansa då?
- Nej, det behöver man inte men många väljer att ha en fest med sina släktingar och vänner och just dansa.

Den här sista upplysningen oroade henne.
- Får man dansa hur man vill då?
- Självklart.
- Men jag vill inte ha en dansfest.
- Du behöver inte ha det om du inte vill.
- Då ska jag hitta en pappa som inte heller vill ha en dansfest (och så höll hon en monolog till sin framtida make om att hon inte ville ha en dansfest när de skulle gifta sig).
- Varför vill du inte ha en dansfest då?
- Jo, för det kommer att pirra i min kropp om alla tittar på mig när jag dansar.

En tredje händelse som inträffade inom samma tolv timmar som trollkarlsövergången och dansfestångesten var att Alvin tappade sin sjunde tand.