Ulv i fårakläder

Igår tjoade plötsligt Alvin till med upprörd stämma:
- Mamma, Vilma vill titta på döda människor!
- ?
- Hon vill titta på GUNS på internet!
- !

Jag släppte det jag hade för händerna och gick mot köket där Vilma satt vid datorn.
- Hoppsan, jag har visst tryckt på internet, sa hon utan tillstymmelse till att låta särskilt ledsen för det.
Hon hade lyckats få fram iTunes, men jag förstod att hon åtminstone hade ett hum om hur man går in på nätet.

- Vad är det du vill titta på?
- Guns. (Stort oskyldigt leende)

- Guns?

- Ja, jag gillar guns! (Ännu bredare smajl)
- Men du får inte titta på vapen, faktum är att du inte ens får titta på något på internet om inte pappa och jag är med!

Då såg hon lite skamsen ut, speciellt som Alvin ekade att hon faktiskt ville titta på döda människor och guns, och VARFÖR vill man det?

Som ni förstår kunde jag inte riktigt släppa det här ämnet. Varför skulle Vilma plötsligt kolla efter döda människor och vapen på internet. Detta är inget som varken Jonas eller jag brukar roa oss med.

I samtalet som följde så berättade Vilma att X (snart fyra år) visste hur man "tryckte på internet" och hittade guns.

Okej…

Vi pratade ganska länge om hur hemskt det är med vapen och hur oerhört sorgligt det skulle vara om en mamma, pappa, syster eller bror dödades av ett vapen. Eller rättare sagt, JAG pratade. Vilma såg ytterst obekväm ut och försökte slingra sig ur min famn. Men jag tror att hon förstod.

(Och X:s mamma är underrättad om barnets sökkriterier.)

Lillpicasso kreerar

Vad tänkte jag på?

Lät Lillpicasso gå lös på mina målarfärger efter middagen. Tavlan blev jättefin och Lillpicasso är väldigt nöjd med sin insats.

Undrar om hon lika mycket uppskattar den ömma moderns idoga torkande av kulörta spår som numer återfinns på ett stort antal ställen i köksregionen?

(Nu blir det ett glas vin i alla fall!)

Och det regnar här i Sydney idaaaag (igen)

Vad ska man med designade väckarklockor till när man har två barn? I morse tyckte dottern att kvart över sex var en lämplig tid att starta dagen på, och inom kort instämde brorsan i den arla morgonsången. Noll hänsyn tagen till att de kom sent i sängs kvällen före.

Med hot och mutor lyckades jag ligga kvar i sänghalmen till halv nio, men hade under tiden rett ut ett antal bråk, justerat tv:n och högt gastat att jag ville sova. Den sedvanliga lördagsunderhållningen, i form av fotbollsträning, var inställd på grund av det ihållande regnet.

Jag kan inte dra mig till minnes att det har regnat så länge och så intensivt som det har gjort den senaste tiden. Det har lett till översvämningar lite här och var, och jag var dessutom tvungen att tömma poolen litegrann häromdagen eftersom vattnet hade nått ytspänningsnivå, och jag kände mig tämligen säker på att grannarna nedanför inte var så sugna på att få poolvatten i sin trädgård.

Fem lekfulla barn har nu reducerats ner till tre även om ljudnivån fortfarande har en bra bit kvar till biblioteksnivå. Vänligt, men bestämt, tackade jag dessutom nej till erbjudandet om att ha en hund i huset när barnaskaran fortfarande var fulltalig. Ser redan nu fram emot filmen och eventuellt ett glas vin (men mest troligt en kopp te) som jag ska njuta av ikväll.

Det är lördag i Sydney, folks.

Begreppsutbening

Minns ni sketchen då Sven Melander intervjuar en flicka om vad barn allra helst önskar sig - och inte fasen var det fred? Fick lite igenkänningsvibbar (jag får det ofta till den här sketchen!)häromdagen då barnen och jag satt och åt middag och vi kom att börja prata om vår framtida resa till Ayers Rock.

Jag berättade om den enorma klippan som ligger mitt ute i den röda öknen och som är något av det heligaste aboriginernas har. Barnen lyssnade uppmärksamt.
- Vad är ”heligt” egentligen? undrade Alvin efter en stund.
- Det är det som är mest värdefullt – det viktigaste – för aboriginerna, svarade jag för jag förstod att det var det spåret han var inne på.
- Fast jag trodde att det var familjen, fortsatte Alvin.
- Jo, men efter det så kommer Ayers Rock.
- Mat då? undrade Vilma.
- Eh jo, mat är förstås viktigare, men SEDAN kommer Ayers Rock, förtydligade jag.
- Vatten då? fortsatte Vilma.
- Jo, men i stort sett efter det, framhärdade jag och kände vid det här laget att slaget var förlorat.
- Mjölk? undrade Alvin.
- …

Min konklusion blir att Ayers Rock ÄR något för aboriginerna. Bara det.

Hjärnaktivitet på hög nivå

Men nu slår de nog alla rekord! Det är inte dåligt vilka ord som Alvin har i rättstavning denna vecka. Ska jag vara ärlig så tror jag inte ens att han förstår innebörden av dem när jag förklarar dem på svenska:
* executive
* whimsical
* intervene
* deviate

Orden ”academy”, ”approximately” och ”commitment” framstår som busenkla i sammanhanget. Grabben går i trean!

Ärftligt beteende fascinerar

Att delar av utseendet ärvs av barnen är kanske inte så konstigt, men jag tycker nästan att det är lite läskigt när även beteenden följer ättelinjen.

Minns tydligt en sommardag på slutet av 70-talet. Det rådde krisstämning på Kärrsvägen. Grannens bil hade fått sig en rejäl repa och den rådiga dottern samlade därför barnen i grannskapet till förhör. Det fanns en misstänkt, en liten Sandra, som precis hade lärt sig att köra sin trehjuling. Domaren hade även hon sina aningar om vem den skyldiga var, något som hon inte höll tyst om.

Då, när det blev min tur att svara på frågorna om repans uppkomst (ingen kunde misstänka en glasögonprydd flicka med 24-tumsstora glasögon och prydliga flätor – och jag var dessutom högst oskyldig) så kände jag det som mitt kall att försvara lilla Sandra. Så på Marias frågor svarade jag utan att blinka att ”jag tittade ut genom fönstret just den dagen det hände och vinkade till Sandra som cyklade och då såg jag jättetydligt att hon INTE körde in i bilen”.

Idag tycker jag att min lilla lögn var väldigt ädel. Och därför måste jag ju ha samma inställning till vår dotter när hon ger sig ut på liknande gungfly – oftast med uppsåten att krydda historien en smula.

Därför blev jag inte förvånad då Vilma, efter att ha sett bilden på lillkusinen Heddas sotarmanöver, berättade en utförlig historia om när HON minsann kröp upp i samma skorsten (”Fast jag gjorde det när ingen såg på för jag såg att alla andra var i ett annat rum just då.”). Storebrorsan granskade henne kritiskt och undrade NÄR i tiden detta utspelades.
- Jaaa, det var ju när jag var fyra och ett halvt.
- Men du fyllde ju fyra år här i Australien.
- Jaaa, men det var nog kanske när jag var tre och ett halvt då.

Högst ovisst om brorsan köpte storyn. Jag gjorde det nästan – Vilma är trots allt Vilma…

Snor, tvätt och städ

Statusen för familjen Borglin ser ut enligt följande denna måndag:

Två förkylda barn är hemma från skolan. Egentligen en och en halv, men eftersom man måste välja sina fighter så iddes jag inte släpa iväg dottern vars hosta och snörvlande intensifierades avsevärt då hon fick reda på att brorsan skulle vara hemma.

Vädergudarna bidar sin tid i väntan på nästa skyfall. Inget regn än så länge, men molnen skymmer effektivt den annars så blåa himlen. För att förhindra akut mögelallergi kör jag med värmelamporna på i båda badrummen, plus att jag har tagit fram el-elementen som står och konsumerar kilowattimmar så det står härliga till – försöker förtränga att elen kommer från de väldiga kolkraftsgruvorna.

Den enorma tvätthögen tar dessvärre ingen som helst hänsyn till att luftfuktigheten inomhus och utomhus nästan är på samma nivå, och för att få plaggen att torka inom de närmaste dagarna så har såväl badrum som kök transformerats till en italiensk bakgård.

Jonas klev i morse av flyget i London för att därefter sätta sig på tåget till Paris där han ska introduceras för sina nya arbetsuppgifter.

Min uppgift för dagen har varit att rensa bland barnens prylar, något som lämpligast görs medan barnen är sysselsatta med att titta på film. De ratade tingen smusslas sedan snabbt ut till soptunnorna. Har även skrubbat lister och väggar för att få bort märkena från barnens inomhusaktiviteter. Lärdom: bollsporter och rollerblades är UTOMHUS-aktiviteter och häftmassa är att föredra framför tejp när man sätter upp teckningar på dörren!

Kletig väggklättrare

Nu har det regnat mer eller mindre nonstop i en vecka. Och vi snackar inte duggregn utan skyfall. Om det händelsevis skulle ösa ner i natt igen så kommer poolen att svämma över och allt possumbajs som ligger vid poolkanten kommer att ligga och guppa i vattnet i morgon bitti.

Det blir overkligt fuktigt även inomhus när regnet öser ner. Fönstren är konstant täckta av kondens och kläderna som hänger på tork, ja de hänger där en bra stund. Jonas plockade fram en kavaj som skulle flyga med honom till Paris idag och den var alldeles täckt av mögel. Det luktar nicht so gut alls i garderoberna, om man säger så.

Tror ni att jag överdriver? Då kanske följande påstående kan verka som bevis: igår kväll såg jag något i ögonvrån på väg in till badrummet som fick mig att stanna upp mitt i steget. Ett par decimeter från golvet jobbade sig en fyra centimeter lång snigel upp för väggen.

Fräscht.

Helvetets klockor regerar

Fem respektive åtta år. Hit, men inte längre, sträckte sig deras oskuldsfulla barndom, den som började med imse-vimse spindel, en kulen nattnattnatt och sakta övergick till lite mer dunkelidunkande sånger framförda av ABBA och the Ark. Och senaste Melodifestivallåtarna, glöm inte dem, en hit i barnens tycke. Speciellt ”Hippare hoppare” eftersom den innehåller en mängd svordomar.

Men vad hände?

Sedan en knapp vecka tillbaka så lyssnar barnen på AC/DC. AC/DC!!! ”Hells Bells och ”TNT” skvalar ur högtalarna och barnen spelar luftgura och svänger med huvudena. Qué pasa?!

Sett ur ett musikperspektiv spelar Jonas och jag oftast på olika planhalvor. På min sida planen existerar det ingen hårdrock what so ever (enligt Jonas så existerar där inget som öser snabbare än nationalsången). På Jonas sida regnar det emellanåt gitarriff och trumvirvlar så det står härliga till. Och jag kan bara inte förstå hur någon kan tycka att det är musik, än mindre BRA musik.

Plötsligt blev det tre mot en här hemma. Norah Jones eller Rebecka Törnqvist imponerar föga på barnen, inga trumvirvlar och nasala stämmor som skrålar.

Och om några veckor ska vi bila omkring i the Red Centre; Ayers Rock och Kings Canyon, ni vet. Vilken musik tror ni då kommer att gälla?

Tre mot en. Suck.

Lufttramparnas okrönte kung och drottning

Sis, jag vill ta tillfället i akt och officiellt be om ursäkt. Förlåt att jag ibland förenade mig i våra föräldrars klagolåt över att du som barn hade en osannolik förmåga att trampa luft. Nu, så här tjugofem-trettio år senare, vet jag hur fel vi hade.

Sis, du var ta mig katten snabb som en raket då det begav sig. Du fick faktiskt det ännu inte uppfunna kinesiska snabbtåget att framstå som en mediterande snigel, ja rena rama CERN-acceleratorn var du. Det vill jag att du ska veta.

Jag har mött din överman. Eller rättare sagt överpojke och överflicka.

Det är helt osannolikt hur lång tid dessa båda kan ta på sig för att äta frukost, duka undan, sätta på sig skolkläderna, borsta tänder och kalufs samt bädda sängen. Och då ska vi inte tala om kvällsproceduren. Tack och lov behöver vi inte lämna hemmet förrän klockan nio för att hinna till skolan. Hur det ska bli till hösten vågar jag knappt tänka på.

Entschuldigung.

Roar and Snore i pixlar

Roar and Snore

Ett klart häftigt alternativ till en safari på den afrikanska savannen är en övernattning på Taronga Zoo i Sydney. Igår var det dags för Jonas att uppleva sin födelsedagspresent, Roar and Snore, i sällskap med sin familj.

Samling vid pumpen strax efter klockan 18 på lördagkvällen tillsammans med 35 andra deltagare. Redan vid det här laget hade vi tröjor och jackor på oss. Några tvättäkta aussies (förmodligen från Queensland) hade satt på sig mössa och vantar, men riktigt SÅ kallt var det inte. Måste erkänna att min hjärtfrekvens höll sig åt det fladdriga hållet – och därmed verkade extra värmande – innan vi var avbockade på listan eftersom ett gammalt minne flöt upp till ytan:

För många år sedan drog jag ihop en skara vänner för att gå på teater, men av den teaterupplevelsen blev det tji eftersom jag hade glömt att kolla klockslaget på biljetterna och på Dramaaaaaten släpps man minsann inte in om man bommar tiden med en kvart. Uundertecknad tog frivilligt på sig kostnaden för de outnyttjade biljetterna, och lärde sig en bitter läxa: kolla ALLTID på biljetterna jag köper. Dubbelkolla helst.

Well, vi var med på listan trots att jag inte hade dubbelkollat i förväg, och välkomnades till de mysiga safaritälten och mötena med de många djuren. Efter middagen gick vi runt i mörkret tillsammans med några skötare och tittade på några djur som vanligtvis brukar ligga längst in i burarna om dagarna och envist försöka gömma sig för de nyfikna besökarna.

Barnen ställde många och kluriga frågor till skötarna (Vilma: vilken färg har zebrorna på sina ögon? Alvin: vilka är bergsgetternas fiender?), men frågan är om inte min fråga knäckte hela skötarklanen, eftersom vi hörde en av ”våra” guider morgonen efter fråga giraffskötaren om han möjligtvis visste svaret på om zebran var mest besläktad med åsnan eller hästen? Vi fick inget svar på den.

Alvin gick dessutom och klurade på ytterligare en fråga i mörkret, en som han ångrade att han inte hade ställt. Den hade passat så himla bra att ställa när guiderna presenterade sig vid drinken, nämligen. Vad då? undrade jag.
- What religion do you believe in?

(Jonas och jag drog en lättnadens suck över att den frågan inte hade lyckats komma över hans läppar. Blir bra att det hyffsat neutrala ämnet ”religion” tar över i Sverige efter den något mer uppstyrda anglikanska läran här…)

Vilmas krafter tog slut någonstans vid björnarna och hon somnade in på min axel. Eftersom våra små barn inte längre är särdeles små fick Jonas ganska snart ta över byltet. Nesligt det här att somna, tyckte Vilma, vars första kommentar hon yttrade under natten då hon vaknade till var:
- Har glassen varit än?

Natten tillbringades i safaritältet, och hade det inte varit så att ”huvudtältet” där vi alla samlades låg framför oss så hade vi somnat till utsikt av operahuset och Harbour Bridge.

Vi väcktes vid sexsnåret på morgonen, och då var det två mycket trötta men nyfikna barn som tvingades upp. Vi visste nämligen att vi skulle få mata något djur idag, men inte vilket. På väg till det ”hemliga” djuret så fick vi se djur som vanligtvis aldrig är så aktiva som på morgonen: lejon, tiger, snöleopard (har nog besökt Taronga Zoo ett femtontal gånger, men ALDRIG lyckats se skymten av denna varelse!) och bergsgetter som graciöst hoppade ner från de branta klipporna. Magiska ögonblick som mästerfotografen Jonas lyckades föreviga.

Apropå föreviga så kan man väl minst sagt påstå att jag radikalt misslyckades med att fotografera när just Jonas fick mata…. just det, girafferna! Jag lägger med bilden ändå i nästföljande inlägg och lovar på heder och samvete att det är Jonas och ingen annan som den rödklädda armen tillhör. Jonas har även han matat giraffer!!! Det var för övrigt en väldigt rolig upplevelse. Att sedan få klappa en koala och dra in eukalyptosdoften från den mjuka pälsen genom näsborrarna var också magiskt. Klappa en liten krokodil, en boaorm och en liten rock wallaby (liiiten känguru) var även det minnen för livet.

Hela Roar and Snore-upplevelsen avslutades med att vi alla fick strosa omkring i djurparken även efter att portarna öppnats för allmänheten. Gissa vad det var som då fick mest uppmärksamhet av våra kära barn? Stenelefanterna utanför restaurangen.

Peptalkmästare

Det gäller att kunna utöva den ädla konsten att glädjas över det lilla. Denna konstart kommer särdeles väl till pass när jag besöker frisören. (Jonas skulle här garanterat lägga in en passus om att det inte finns någonting ALLS att glädjas över i samband med ett besök hos Paul Corbitt – han menar däremot att Paul skrattar hela vägen till banken sedan han grävt, ett i Jonas tycke, monstruöst hål i plånboken efter varje besök.)

Min fråga i detta sammanhanget lyder som följer; när ska frisörerna inse att de borde ta en ljuskonsult till hjälp som kan fixa belysningen så att man inte framstår som något som katten har släpat in? Extra ful känner man sig ju när det bara svassar omkring en massa überstylade frisörer i salongen. Och extra märkligt är det att inte DE påverkas av ljuset…

Bäst som jag satt där idag med foliepaket i håret och närmast förfärat stirrade på alla linjer (låter något bättre än rynkor) i ansiktet och hörde Paul beklaga sig inför en annan kund att han minsann fyller 33 om någon vecka och mer eller mindre tyckte livet var passé – ja, då tryckte jag helt sonika på ON-knappen. Den som startar igång maskineriet ”konsten att glädjas över det lilla”.

Och ser man på; de många linjerna i ansiktet var ju faktiskt riktigt symmetriska, nästan så att jag kände en viss fascination över att båda ansiktshalvorna kunde se så lika ut. Men inte nog med det; de två finnarna på hakan satt även de på ett perfekt avstånd i förhållande till varandra.

- Foten i kläm?
- Jajamensan!

Golfpengar till skolan

Fundraising är som bekant något som de är specialister på i det här landet. Ibland hörs ett visst knorrande bland föräldrarna på skolgården om att det ska skänkas än hit och än hit. Även på arbetsplatserna hör det till vanligheterna att man förväntas köpa en viss slags kaka, pryda skjortan med en rosett eller odla mustasch och samtidigt skänka pengar i en bössa.

Men, trots allt så görs det (för det mesta) med finess. Idag skänkte familjen Borglin 35 dollar genom att en av oss ställde upp i en golftävling som arrangerades med syfte att dra in pengar till skolan.

Tillsammans med ett sextiotal mammor och EN pappa spelade nämligen undertecknad på Manlys fiiiina golfbana (inte den som jag emellanåt brukar harva omkring på). Eftermiddagens tävling, som andades en något mer seriös approach än förmiddagens "Hit & Giggle", lockade å andra sidan BARA papporna. De lokala handlarna hade skänkt diverse prylar och gottigheter, och det bjöds på skumpa, cupcakes, ryggmassage och en smarrig bbq med bland annat marinerad bläckfisk. Mer skumpa kunde man köpa ute på banan där en liten golfbil åkte omkring mellan hålen och hällde upp i glasen. Fnissandet och tjoandet ökade därför märkbart bland deltagarna efter ett par hål.

Frågan som kvarstår efter en mycket lyckad dag var hur svingen från golflektionen så snabbt kunde gå i träda. Vi snackar six feet under. Suck.

Ursäkta solen

Förlåt. Jag har lovat mig själv att inte göra så här, men jag kan bara inte lägga band på mig. Förlåt igen.

Det är maj, en alldeles tydligt definierad höstmånad i Australien. Och så här kan några timmars höst i Manly te sig:
Solbrillor på. Flipflopsen likaså. Men bara för att det är kallt inomhus så åkte både jeansen och en kofta på. Koftan åkte av innan jag ens hann öppna grinden och komma ut på gatan. Hade jag haft tid så skulle jag ha vänt tillbaka och bytt jeansen mot ett par shorts.

Mötte upp min schweiziska vän Irene och tillsammans promenerade vi längs med Many beach till rockpoolen – den som ligger halvvägs bort mot Shelly beach. En rockpool är, för er som har missat det, en utomhuspool med havsvatten.

Badkläderna på, och under fyrtio minuter simmade vi fram och tillbaka medan vi avhandlade livet i stort och smått. En liten sötvattendusch på klipporna fick bort saltresterna från kroppen. Nu kurrade magarna så vi tog oss till restaurangen som ligger alldeles intill rockpoolen och som då per automatik har obruten havsutsikt.

Solen gassade, räksalladen smakade utomordentligt gott och efter kaffet så strosade vi tillbaka.

Samma dag fick jag ett mail från syrran som berättade att majvädret hemma i Stockholm snarare påminde om marsväder.

Förlåt.

Klädmix och presenter

Nu är vi i den roliga klädfasen igen, den som inträffar då almanackan visar att det faktiskt är höst även om termometern dagtid visar på klara sommartemperaturer. Det är då man köar i mataffären mellan en person i ett par slitna flipflops och en annan som bär knähöga vinterstövlar. Trots det något försvagade skinnet så sällar sig familjen Borglin till flipflopsarna. Såklart.

Idag har det annars firats Mors Dag här i Australien. Förutom de traditionsenliga teckningarna, vilka inte kräver ett vidare tränat öga för att se att de har komponerats i ljusets hastighet samma morgon, så fick jag även presenter som barnen antingen har köpt eller gjort på skolan. För självfallet ordnas försäljning av allhanda prylar inför en dag som denna på skoltid.

Alvin kunde inte riktig vänta till Dagen D så han gav mig presenten samma dag som han hade köpt den; en liten förpackning med ”tvålblad” och ett läppglans. Istället för att köpa en slushie i kantinen, till vilken han egentligen hade fått pengar, så köpte han en present till sin mamma – hur omtänksamt var inte det?

Vilma köpte såklart slushien.

(Nu måste jag vara ärlig även om det hade varit roligare att sluta med meningen ovan; jag fick även ett par egenhändigt tillverkade bivaxljus av Vilma som hon hade gjort i skolan. Rätt ska vara rätt.)

Flåsigt självförtroende på topp

Vi människor föds med en osviklig förmåga att tro på oss själva. Med tiden nöts självförtroendet ner – i bästa fall bara marginellt, medan vissa tycks ackumulera en urholkad tilltro till sig själv. Våra barn är fortfarande i den första fasen, den fas då de är fullkomligt untouchable. Helt enkelt världsbäst.

Igår deltog alla treor och fyror i en löpartävling som skolan arrangerade. Två kilometer skulle de springa på en stor idrottsplan, framhejade av sina kompisar. De har tränat i skolan, och Alvin kände sig mycket nöjd med den prestationen. Själva tävlingen skulle bara bli kul.

På avstånd såg jag hur Alvin och Jack laddade genom att knapra i sig lite kex. De såg väldigt avkopplade ut. Väl framme vid startlinjen började det hetta till. Pang, ljöd startskottet, och gruppen om cirka 60 barn gav sig av och sprang redan från början för allt vad tygen höll.

Den ena pojken efter den andra sprang förbi oss i det första varvet. Lång bort såg jag en smal blondis som ömsom gick och ömsom småjoggade. Självfallet sida vid sida med Jack. Hade de hunnit springa 150 meter?

Han fick lite extra fart under fötterna då han hörde mitt hejande, men snart blev han omsprungen av än den ena och än den andra.

Sedan, på 43:e plats och slagen av Jack som hamnade på 37:e, kom han i mål. Det var en lite neslig placering, det tyckte han allt. Men han hade fått håll, så det hade helt enkelt inte gått att springa fortare. Han misstänkte att kexen var boven i dramat, men krampen i magen KAN eventuellt ha haft något att göra med de tre pannkakorna som slank ner till frukost två timmar tidigare.

I morse, då han beklagade sig över att han var lite öm i ena foten, sa jag:
- Du, skulle du inte falla död ner om du blev tvingad att springa två kilometer idag igen?

Alvin tittade oförstående på mig.
- Varför då? Jag skulle komma på elfte plats om jag sprang idag och inte fick håll.

Och vem är jag att säga emot?

(Bilden är från första varvet - då med Jack efter sig)

Existentiella tankar

Det finns en familj i Skåne som lever i en absolut mardröm. Dottern Moa fick sin cancerdiagnos när hon var i sju. Nu är hon nio. Och det förskäckliga är att hon nog aldrig kommer att få uppleva sin tioårsdag. Hennes mamma skriver en blogg som jag har följt under en längre tid. Där har vi främlingar fått följa deras kamp mot cancern och klockan.

Igår gick jag och köpte två t-shirts med Australienmotiv på, en till Moa och en till hennes minst lika tappra bror, och postade dem. Jag vet att en rosa souvenirtröja med glittriga koalor på inte utplånar några cancerceller. Men om en nioårig flicka som har gått på mediciner så starka så att de kan ta död på det mesta – utom just cancern – blir glad över en enkel t-shirt och kanske för stunden glömmer sin smärta, ja då är det värt allt. Läs och berörs, och skänk gärna pengar till Barncancerfonden: http://moahenriksson.blogg.se/index.html

När man tar del av familjen Henrikssons liv blir man så oändligt tacksam för det liv vi, familjen Borglin, lever; friska och för det mesta glada. Och trots att vi älskar att resa och har satsat våra sparpengar på att verkligen se och uppleva så mycket som möjligt i den här delen av världen, så är det alltid de små stunderna som väger tyngst.

Som igår när barnen och jag tog en gemensam kvällsdusch. Medan de varma strålarna strilade ner på våra ryggar så initierade Alvin ett väldigt spännande existentiellt samtal. Alla skulle vi säga vad vi trodde hände när man dog. Inga begränsningar, utan man fick tro på hur många teorier man ville.

Alvin trodde att man blir ett djur när man dör. När man dör igen så blir man ett nytt djur. Och så håller det på tills man har tickat av alla djur som man har på en lista som man har fått – maskar, skalbaggar och humlor räknas också. Efter att man har levt sitt sista djurliv så kommer man upp till himlen. Där ser allt likadant ut som här på jorden – som en exakt kopia – med den enda skillnaden att allt är osynligt och ligger på molnen. Efter att man har levt sitt liv där, som den människa man är idag, så kommer man till Bröderna Lejonhjärtas Nangijala, för att till slut dö och hamna i Nangilima. Där är man resten av tiden.

Vilma å sin sida hade funderingar över hur det skulle bli när gammelfarmor Vanja inte längre lever. Skulle nu moster Else bli gammelfarmor eftersom hon numer är släktens äldsta? Moster låter ju betydligt yngre än gammelfarmor.

Kloka tankar. Tacksam mamma.

Läkande spindelmetafor

Var och varannan dag kommer roliga kommentarer från barnen som tydligt visar att de har sett och upplevt saker som varken jag eller Jonas hade gjort när vi var i deras ålder.

Igår lyckades Alvin få ett rivsår på näsan, något som gjorde erbarmligt ont när han skulle somna och även nu i morse. Dessutom har det börjat klia.

Jag peppade honom på väg till skolan och sa att själva kliandet kommer av att såret håller på att läka – det håller på att växa ny hud över såret – och att han faktiskt kan vara lite glad över kliandet. Då vaknade Vilma till liv.
- Alvin, det är som när ett spindelnät går sönder. Då tar det inte så lång tid för spindeln att göra ett nytt nät istället för det trasiga. Så gör spindlar hela tiden!

Klockrent, tycker jag.

Lördagslycka

Det som började med lite avspänt snack om ditten och datten med bästisen Jack på fotbollsplanen har nu utvecklats till full fokus och jädrar anamma under hela matchen. Alvins långa ben har tagit honom till en höger forwardposition och idag fick han till två fullträffar som flög rakt in i motståndarnas mål, samt en liten luring till tåfjös som målvakten råkade fippla till så att det blev ett självmål.

För er som undrar så är Alvins målgest en snygg, närmast stilren sådan, då han knyter nävarna någon decimeter framför bröstet. Och jag gissar att han säger ”YES!” just då.

Lagets bästa spelare och tillika målgörare av säsongens snyggaste mål (nåja, tre matcher har de i alla fall hunnit med) blev ingen mindre än Alvin Borglin.

Att han dessutom fick åka till leksaksaffären och tillsammans med sin syster köpa var sitt paket GoGos (finns de små plastgubbarna i Sverige, måntro?) och det faktum att han i detta nu är på väg till Sydneys nöjesfält, Luna Park, tillsammans med Jonas, Vilma samt Johan och barnen bidrog till att denna dag kvalade in som en av hans lyckodagar.

Och att jag om några timmar ska ta mig in till Darlinghurst, som är en småtrendig stadsdel i Sydney, och spendera kvällen med Camilla ser jag som ett lyckokast. Lyckan har även lett mot Jonas idag då han har hunnit att piska Johan i tennis och mig i Sequence.

Full pott i Sydney denna lördag, med andra ord.