Magisk utmärkelse

Två barn i varje klass får varje fredag ta emot en utmärkelse. Idag var det ingen mindre är unga fröken Vilma Borglin som förärades en sådan.

”Merit Certificate awarded Vilma Borglin for knowing all her magic words.”

Inför alla förskoleklasser fick barnen gå fram och ta emot sitt diplom. De belönades dessutom med en applåd. På frågan om hon blev glad när hon fick utmärkelsen svarade hon:
- Barn törs inte riktig vara glada då, eftersom det är lite nervöst när så många tittar på.

(Bilden är tagen när vi var på Hamilton Island. Vilma satte av någon oförklarlig anledning på sig mina solbrillor när hon som en hösäck satt och långsamt tuggade på ett äpple framåt kvällskvisten medan John Blund skyfflade sand för fulla muggar.)

Asiatiskt påbrå

Det bor en kines i mig. Eller möjligtvis en japan.

Dessa asiater är åtminstone i jobbsituationer kända för att göra allt för att inte tappa ansiktet. De nickar jakande när de i själva verket inte har en aning om hur uppgiften ska lösas. Resultatet blir allt som oftast frustration – gissningsvis i samtliga läger.

Tro nu inte att jag försöker förtala en miljard kineser och en massa miljoner japaner. Jag har mött många, många som vittnar om samma erfarenheter. Deras beteende bottnar självfallet inte i okunskap utan härrör från en urgammal tradition om hur man bör bete sig.

Det måste vara en sådan nedärvd gen som har beblandat sig med mina blonda lockar och blå ögon – nämligen oviljan att tappa ansiktet.

Ringer någon som presenterar sig med sitt namn så hejar jag alltid glatt och igenkännande trots att jag inte hörde vad personen i fråga sa eller kanske inte känner igen namnet. Jag utgår automatiskt ifrån att det är jag som har problem med minnet. Som ni förstår kan dessa samtal leda till vissa förväxlingar. Men att säga orden ”Du, jag har faktiskt ingen aning om vem du är eller vad du pratar om” skulle aldrig falla mig in. Jag hoppas alltid på att det klarnar under samtalets gång.

Men ibland blir jag så trött på mig själv.

Som igår när jag köpte kaffe av allas vår favoritbarista Miles. Till kunden före mig berättade Miles att de väntade barn nummer två, så naturligtvis tog jag upp den tråden när det var min tur. Jag frågade honom om de hade bestämt något namn, och det hade de.
- Mialin (eller något som lät åt det hållet), svarade Miles.
- Malin? frågade jag och tyckte att det lät ju mer än svenskklingande.
- No, Miyli (eller liknande), svarade Miles och bokstaverade. Det visade sig att barnet oavsett kön skulle heta just detta namn.
- That’s a beautiful name! I haven’t heard it before, it can’t be that common – where have you picked that up?

Miles log ett stort leende som om han var på väg att avslöja universums alla obesvarade gåtor i ett och samma andetag.
- Miyli Holmes!

Nu fabulerar jag friskt, men det spelar ingen större roll i sammanhanget. Det viktiga i storyn är att jag aldrig har hört namnet i fråga, trots att det på Miles såg ut som han nämnde namnet Ghandi eller möjligtvis Obama eller Lennon. Jag hade INGEN ANING om vem denne man eller kvinna var och än mindre vad han eller hon var känd för.

Men säger jag det? Nej. Istället slog jag ut med armarna på bästa sydeuropémanér och med hela kroppen visade jag: Ahaaaaa, den där gamla godingen! Hur kom ni på det? Ursmart! Coolt!

Miles tolkade mitt kroppsuttryck korrekt och småmös lite bakom disken. Jooodå, de var ruskigt nöjda med att koppla sitt ofödda barn till just denna person.

Behöver jag säga att jag fick hemskt bråttom ut ur butiken så att vi inte skulle behöva grotta ner oss ytterligare i ämnet?

En som definitivt inte har en endaste asiatisk gen i hela kroppen är min far. Dagen före mammas och pappas hemfärd tog jag dem till Chatswood som har en kinesisk population på uppskattningsvis 90 procent. Den tjugominuter långa färden skulle nämligen leda till en restaurang där de serverar yum cha, det vill säga idel små kinesiska kulinariska anrättningar.

Här har jag varit med Sarah ett par gånger, och eftersom hon har bott i Kina så har hon örnkoll på vad som gäller en lunch som denna. Reglerna är enkla: man plockar åt sig de rätter som ser goda ut från damerna som går runt bland gästerna med små matvagnar framför sig. Till detta dricker man grönt te. Basta!

Eftersom det nästan är stört omöjligt att höra vad de säger så innebär varje val en spännande chansning – i dumplingen kan det gömma sig allt från ärtor till räkor och sjögräs. Även om vissa rätter ser direkt oaptitliga ut överraskade de flesta positivt. I alla fall för mammas och min del.

Pappa drack lydigt det gröna teet och fipplade med pinnarna för att få upp de degvita knytena som låg framför honom. Säga vad man vill, men farsan hade inga problem med att tappa ansiktet och visa sina innersta känslor inför denna lilla lunch. Fast han gav tummen upp för upplevelsen i sig, trots att magen knorrade när vi lämnade restaurangen.

Presentationsångest

Jag vet inte vad det är för fel på mig. Troligtvis finns det en term bland läkarkåren som används för att beskriva min lilla egenhet: jag får hjärnsläpp när jag ska presentera folk för varandra.

Från början bröt kallsvetten fram när jag insåg att presentationstillfället närmade sig – extra ymnig blev svettning när jag kände mig en smula osäker på ett av namnen. Nu för tiden blir jag panikslagen bara jag ser någon närma sig om jag står och pratar med någon. Framförallt i detta land där människor sedan bröstmjölkstadiet har lärt sig att komma ihåg alla namn på alla människor i hela världen som de träffar under hela sin livstid. Dessutom stajlar de med sina kunskaper genom att ALLTID hälsa på varandra med förnamnet.
- Hi Cecilia, how’s it going?
- Hi....., good thanks, and you?

Så ser standardhälsningen ut för min del.

När jag titt som tätt oundvikligen hamnar i situationer där jag är den tydliga gemensamma nämnaren och därför tillika den som ska presentera de andra för varandra, så har det hänt fler än en gång att jag låtsas som det regnar. Och jag lovar, det går aldrig att ta miste på en utebliven introduktionsrunda – det blir ett tydligt vakuum i samtalet. Inte alltför sällan har jag efteråt fått förklara den uteblivna presentationen för den person som jag bäst känner utav de två, att jag fick teflonhjärna. För att understryka hur illa ställt det är brukar jag säga att jag troligtvis skulle kunna glömma bort till och med Jonas namn av nervositet över att inte komma på den tredje personens namn. Alla brukar skratta, men jag vet inom mig att det inte är ett skämt utan ett tragiskt faktum.

Med risk för att idiotförklara mig för all tid och evighet kommer här ett sorgligt bevis på min bristfälliga hjärnkapacitet:

Pappa och jag stod häromdagen och samtalade med två andra svenskar på skolgården då en australiensisk mamma kom fram och hälsade på mig. Hon och jag har tillsammans med andra mammor druckit kaffe och ätit middag – men jag har fortfarande inte lärt mig hennes namn. Slarvigt och nonchalant kan man tycka, och jag är beredd att hålla med.

Hon stannade kvar och tittade leende på oss. En viss tystnad uppstod eftersom den svenske mannen och dennes far, samt min pappa aldrig har träffat människan förut. Situationen var glasklar: det var läge för en presentation.

Tystnad. (Mina grå jobbade för högvarv för att komma på vad hon heter.)

Den som bryter tystnaden är kvinnan i fråga som vänder sig mot sin lille son som står och trycker vid hennes ben.
- Well, this is x (vad han nu hette…). And I’m Cathy.

Cathy! Ett namn! Nu jäklar skulle här presenteras, tänkte jag och kände mig alldeles knäsvag av nervositet över den pinsamma situationen som jag hade försatt alla i eftersom det så uppenbart låg på mitt ansvar att introducera alla för varandra.

Jag log ett alldeles för stort leende och sträckte ut handen mot pappa som stod närmast.
- Cathy, this is my mum!

Ridå.

Hip hip hurra för den snygge ynglingen!!!!

Lite mer LHI-frossa

Lord Howe Island-frossa

Snorkelparadis och långvarig träningsvärk

Nu är det ris och vatten i alla dess former som gäller för oss framöver. Folk i vår omgivning tror inte att vi är kloka när vi far från det ena stället till det andra, och jag börjar känna mig som en papegoja när jag förklarar att vi sätter sprätt på våra sparpengar nu när vi har chansen att utforska Australien med omnejd och att detta INTE är ett resemönster som vi har i vanliga fall.

Senaste hacket i plånboken och tillika ett oförglömligt minne var resan till Lord Howe Island – en världsarvslistad ö som ligger drygt två timmar öster om Sydney med ett litet brummande propellerplan. Tvåhundrafemtio barn och vuxna ingår i öns fasta befolkning och ytterligare sjuttio bor där och jobbar inom turismnäringen (och det gör gissningsvis åttio procent av den bofasta delen också). Utöver dessa regleras besökarantalet till trehundra gäster på en och samma gång.

Flygresan över gick utan missöden, även om jag ställer mig frågande till om propellerplan av denna sort har utrustats med någon isolering över huvud taget. På stelfrusna ben (åtminstone jag som satt vid fönsterplats) klev vi ut ur planet som hade lyckats landa på den minimala landningsbanan.

Vi möttes av en väderbiten man i halmhatt, shorts, urtvättad t-shirt och bara fötter som stod och hängde med ena armen över ett staket (banne mig om han inte hade ett grässtrå i ena mungipan, men jag kan inte gå ed på det!).
- G’day, mate!
Det var ägaren och tillika allt-i-allo på stället vi skulle bo, Ned, på som hälsade oss välkomna.

Jag trampade lite otåligt med fötterna och tittade bort mot männen som lastade ur väskorna. Ned log ett snett leende.
- Ta det lugnt, ingen stress. På den här ön kör man inte snabbare än 25 km/h. Om man har bil alltså. Annars cyklar eller går man. Ingen stress.

Och så var det. Lugn och vänlighet är två ord som väl beskriver både ön och dess invånare – inklusive turisterna. Mycket riktigt cyklade alla omkring och hejade glatt på alla man mötte. Öns två små mataffärer fick Ica St Eriksplan att framstå som ett Ica Maxi Kingseize upphöjt i två – det kan inte vara lätt att komma på olika middagsalternativ för öns bofasta befolkning. Däremot blev vi positivt överraskade av restaurangerna som fanns. Klart över förväntan!

Lord Howe Island visade sig vara ön dit de flesta väljer att återkomma. Många vi träffade hade varit på ön både två och tre gånger tidigare. Det som lockar är givetvis den vackra naturen. Personligen skulle jag kunna tänka mig att återkomma också för det goda kranvattnets skull – direkt från himlen, ingen reningsprocedur utan rätt ut i rören. Och regnade gjorde det med jämna mellanrum; i alla fall ett par skvättar om dagen då vi var där.

Med snorkelutrustningen i cykelkorgen åkte vi mellan de små vikarna. I ena viken simmade det stora sköldpaddor som nyfiket närmade sig då man klev i. I nästa vik simmade drygt meterstora Kingfish bland alla andra färgglada fiskar. Revet, som tillhör Barriärrevets yttersta spets, var osannolikt orört. Osannolikt! Jag hävdar med bestämdhet att jag ALDRIG har sett så färgsprakande koraller någonsin.

Och där bodde fåglar. Jag har aldrig påstått att jag besitter någon djuplodande ornitologisk kunskap – och intresse, för den delen – men fågellivet var direkt fascinerande. Det fanns en hel del fjäderfän som jag aldrig har sett förut (troligtvis de flesta av dem).

En annan fascinerande upplevelse var klättringen uppför det 890 meter höga berget Mt Gower, öns högsta topp. Att broschyren och arrangören hävdade att denna lilla aktivitet skulle ta åtta-nio timmar var inget som avskräckte. Jonas fick ett lätt hjärnsläpp dagen före dagen D och begav sig ensam iväg på en tvåtimmarsvandring som enligt guideboken skulle ta nästan den dubbla tiden. I sin minutiösa planering (cirka en minut) så glömde han nämligen bort att ta hänsyn till att solen även här går ner framåt kvällen och ersätts av becksvart mörker på en ö utan gatlampor, så det var med raska steg som han avverkade den vandringen. Själv laddade jag med ett glas vin och en god bok.

Med ryggsäckar fyllda av chokladkakor, pastasallad, energidryck och vatten så blev vi upphämtade klockan sju på morgonen. Ytterligare ett femtontal personer skulle med på samma vandring, varav den äldsta var 73 år! Guiden var en vältrimmad öbo som brukade ta med turister upp till toppen en till tre gånger i veckan (!).

Vi vandrade. Och vandrade. Vi drog oss uppför rep och tog palmer till hjälp för att häva oss uppför det stundtals väldigt hala underlaget. Hjärtat (och för all del resten av kroppen) fick verkligen jobba. På ett ställe var platån vi stod på hårresande smal och jag vågade till en början inte beundra utsikten. Härifrån gick vägen (och tillika bergsväggen) lodrätt upp och vandringen påminde mer om bergsklättring.

Efter cirka fem timmar kom vi via ett närmast trolskt skogslandskap, äntligen upp till toppen. Bara för att finna att toppen var höljd i dimma. Inte ett smack såg vi av den troligtvis bedårande utsikten. Däremot blev vi attackerade av små uschliga blodiglar som bet oss i benen. Lunchen intogs därför ståendes och i relativt snabbt tempo – nu ville vi alla påbörja återfärden.

Jonas, jag och ytterligare en kille kom in i andra klätterandningen och fullkomligt rushade nedför berget. Guiden bad oss invänta gruppen vid några olika ställen där vi vackert fick sitta och pausa. Gissa om vi var nöjda med vår insats när vi väl kom ner. Och gissa om vi hade träningsvärk dagen efter… (Ska jag vara helt ärlig, så har jag fortfarande svårt att sätta mig ner eftersom lårmusklerna lägger sig i krampläge vid en viss vinkel.)

Lord Howe Island-besöket skulle enligt ursprungsplanen ha avrundats på lördagen, men tack vare (Quantas uttrycker sig troligtvis med orden ”på grund av”) ett tekniskt fel så var vi tvungna att stanna ytterligare nästan ett dygn; gratis boende och middag – tackar, tackar!

Barnen levde loppan tillsammans med sin mormor och morfar på Brisbane Street. Men nästa gång det vankas en resa som innehåller snorkling med jätteköldpaddor, ja då vill Alvin och Vilma hänga med!

Jonas hann mer eller mindre bara byta ut badbyxorna mot kostymen i resväskan när vi kom hem vid ettsnåret på söndagen. Klockan nio samma kväll lyfte hans plan mot Chicago. Exakt det han var sugen på just då... Not.

Åsså resten av Hamilton Island

Hamilton Island i bild

Väska på vift, oväntad packning och snorkelsafari

Det var två förväntansfulla och spralliga barn som rullade ut sina egenhändigt packade resväskor till bilen. I sista stund konfiskerade jag en stor häftapparat ur Vilmas väska, men jag lät spindelmandräkten inklusive luvan ligga kvar.
- Har ni nu med er allt?
- Ja, svarade Vilma.
- Jag hoppas att ni inte har packat med er någon leksakspistol i väskorna.
- Nej, svarade Alvin.

Efter lång väntan dök transferbussen upp som skulle ta oss från långtidsparkeringen till terminalen och det var fem varma personer som klev ombord och knödde ner sig på lite spridda säten. Jonas skulle anlända dagen efter oss andra eftersom han var tvungen att jobba.

Vi hade kommit halvvägs till terminalen när busschauffören frågade via den raspiga högtalaren om det fanns någon passagerare som hade glömt en grå väska på en tidigare busshållplats. Ingen reagerade.

Grå väska…
Har inte mamma en grå handväska?
- Mamma, har du koll på din väska?
- ?........!!!!!

Det var bara att invänta nästa transferbuss. (”Jo, jag hade ju upptäckt det efter ett tag”)

Incheckningen gick galant och våra resväskor klarade viktgränsen med några hekto till godo.

Väl framme vid säkerhetskontrollen förklarade jag för mamma och pappa att jag av någon underlig anledning alltid plockades åt sidan för en extra check. Jag är alltid slumpmässigt utvald och det är alltid sprängämnen de letar efter på mig och mitt handbagage. Döm om min förvåning när jag fick passera utan att någon vinkade in mig. Nästan lite snopen stod vi och plockade åt oss handbagaget, ja det vill säga alla väskor utom Vilmas rosa kabinväska.

Mannen som satt vid själva genomlysningsapparaturen satt och smålog åt något på skärmen. Han backade tillbaka Vilmas väska och bad en kollega komma och titta.
”Attans. Vad har hon nu lyckats smuggla med?”

- Does this one belong to you? frågade säkerhetsvakten.
- Yes, it’s mine, svarade jag och gjorde en lätt ryckning med axlarna som för att tala om att det kanske inte direkt var jag som hade tagit med mig en rosa Brats-väska, utan min dotter.
- OK, could you please step aside.

Omsorgsfullt trädde han på sig sina handskar och berättade för mig att han tänkte undersöka väskan. Inga problem, svarade jag honom med ett leende.

Han öppnade blixtlåset. Han lyfte undan några Bamsetidningar och spindelmandräkten. Och han plockade varsamt upp… en pistol.

(Troligtvis är detta första och enda gången som säkerhetspersonalen de facto har sett en pickadoll i en resväska förutom under själva utbildningen. Ingen, och jag menar då INGEN, är väl så dum så att man tror att en pistol undkommer säkerhetspersonalen på en flygplats. Ingen utom en….)

Tårarna rann på mig då jag skrattandes försäkrade honom att han kunde slänga pistolen eftersom jag inte hade för avsikt att gå tillbaka till incheckningen och separat checka in den. Vilma däremot skrattade inte. Inte hennes storebror heller som såg sin Indiana Jonas-pickadoll försvinna framför honom, och han var inte sen med att påpeka för lillasyster att hon minsann var tvungen att köpa en ny åt honom. Och en sådan dyrgrip kostade minst tio dollar! (Det som förvånade Alvin mest var att de BORDE ha sett att kolven var trasig, men framförallt; den var ju oladdad!)

Efter denna något turbulenta start på resan kunde vi avnjuta några underbara dagar på den tropiska ön Hamilton Island som ligger i en stor ögrupp som utgör södra delen av Barriärrevet. Ön var ordentligt kuperad och det var onekligen skönt att kunna ta sig mellan de olika poolerna och det 29-gradiga havet (!) i en liten golfbil som stod till vårt förfogande.

Luftfuktigheten sjönk nog aldrig under 97 procent, så man torkade konstant pannan och kände svettdropparna rinna nedför ryggen. Men åh så skönt det var, trots att man emellanåt pustade. Regnskurarna kom utan större förvarning, men försvann lika snabbt och temperaturen låg konstant runt 30 plus. All torr hud och andra småkrämpor förenade med kyla och torr luft försvann som genom ett trollslag.

Terrasserna (notera pluralformen) vätte mot havet och vi hade regnskogen runt knuten. Förväntansfulla kakaduor och en och annan kokaburra slog sig ned på räcket när det vankades frukost eller middag. Vi hade fått tydliga instruktioner om att aldrig mata dem och att alltid stänga glasdörren (och inte bara myggnätdörren) då vi lämnade lägenheten eftersom fåglarna kunde ta sig igenom myggnätet på jakt efter mat. Ljudet av alla kakaduor, färgsprakande papegojor, kokaburror och andra fåglar var stundom närmast öronbedövande. Första gången vi såg hundratals kakaduor som i skymningen samlades i några träd strax nedanför vårt hus, trodde vi nästan att vi såg i syne. När mörkret väl föll började de lite större djuren att röra sig fritt och vi såg skuggorna av en och annan possum.

En eftermiddag åkte vi ut på snorkelsafari. Barnen satte helt naturligt på sig kroppsstrumpan som skulle skydda oss från de dödliga maneterna, simfenorna, masken och snorkeln. Mamma Ulla som var en aningens nervös innan det begav sig simmade som en fisk bara efter några få minuter. Enda gången jag hörde henne tjoa till var när en av personalen slängde ut lite fiskmat vilket fick till påföljd att hundratals fiskar kom sättandes i full fart precis där mamma befann sig. Respekt.

Barnen fick själva mata fiskarna och Alvin imponerade djupt genom att med några starka bentag simma ner ett par meter för att titta på en fisk eller korall, för att därefter galant frusta ut vattnet ur snorkeln då han kom upp till ytan. Respekt.

Jonas imponerade också stort genom att ge sig ut och springa en kväll (och låt mig påminna om att ön var ordentligt kuperad). Det såg ut som han hade slängt sig i havet när han kom hem, och för att stoppa eftersvettningen var han tvungen att ställa sig framför luftkonditioneringsapparaten och utöva djupandning. Respekt.

Det var med vemod i blicken som vi såg öarna försvinna under oss på väg tillbaka till Sydney. Alla gav tummen upp för detta semesterparadis och våra dagar där.

Men stackars, stackars Jonas och mig. Hela tisdagen ägnas nu åt tvättning och ompackning så att vi i morgon onsdag återigen kan bege oss mot flygplatsen för att denna gång åka på Jonas 30-årsresa (tips: 24 februari är egentligen det magiska datumet!!!) till den världsarvslistade ön Lord Howe. Buhu, buhu….

Så livet också kan vara

Om jag hade varit en riktig taskmört så skulle jag kunna orera rätt länge om den numera trettiogradiga värmen. Men det gör jag inte.

Om jag hade varit en riktig taskmört så skulle jag kunna lägga upp länkar till Hamilton Island och tillika de södra delarna av Barriärrevet dit vi ska åka i morgon. Men det gör jag inte.

Om jag hade varit en riktig taskmört så skulle jag kunna lägga ut bilder från våra middagar som avnjuts ute på terrassen i den ljumma sommarnatten. Men det gör jag inte.

Vilken helylletjej jag är!

(Bilden är tagen utanför Perth där Jonas har varit på tvådagars jobbresa.)

Hundra procents luftfuktighet och pajdoft

Eftersom vädergudarna tyckte att det var dags att dela ut en rejäl dosis regn över Sydney så har här regnat mer eller mindre konstant i några dagar. Innan dess upplevde vi närmast tropiskt väder med osannolik luftfuktighet och värme om dagarna, och rejäla regnskurar om nätterna – så intensiva att man närapå satte sig upp i sängen då det satte igång.

Jag vet redan att grannen kommer att höja på ögonbrynen i morgon när vi möter varandra i skolan och fråga om vi har gäster på G. För det är då väderskiftningarna brukar göra sig hörda. Och det stämmer ju eftersom mamma och pappa Ericson sitter på planet i detta nu. Som sagt var, det finns troligtvis en och annan dollar att kamma hem om vi skulle göra business av vår påverkan av vädret.

Annars har det varit en lugn helg i regnet. Igår satte vi oss i biomörkret allihop och tittade på The Tooth Fairy. Gör inte det, jag menar; gå inte och se den filmen. Den var obeskrivligt dålig, den var så kass att jag till och med försökte somna för att tiden skulle gå lite snabbare. Till råga på allt hade både Vilma och jag kapitalt misslyckats med vårt godisinköp – det var bara att hiva de närmast orörda påsarna.

För övrigt sitter Jonas på planet till Perth där han ska jobba i morgon. Barnen är i poolen och jag bakar paj. Ingen rock'n roll för tillfället utan söndagsro råder.

Simmarnas konung

Lika fruktad och ångestladdad, lika efterlängtad och prestigefylld är skolornas Swimming Carnival då årskurserna tre till sex får visa sina färdigheter i simbassängen inför föräldrar och varandra. Alla simsätten finns representerade och de mest talangfulla ställer dessutom upp i 200 meter medley. Och tro mig, detta är stort.

Simklubbarna drar in en extra hacka sista veckan på lovet då de erbjuder barnen extra simträning så att de ska vara väl förberedda inför vad som komma skall. Många har dessutom tagit sina barn till 50-meterspoolen i Manly så att de ska kunna öva på plats.

Vi svennebrakare tar det hela med ro. Eller…?

När vi fyllde i lappen, där vi bland annat fick kryssa i hur duktiga våra barn är på att simma, pekade Alvin uppfordrande på den bästa rutan ”strong swimmer”. Nog för att VI tycker att han har utvecklats och dragit om både Jonas och mig i de flesta simsätt så räknas kanske inte direkt Alvin som en ”strong swimmer” jämfört med australiensarna som har simmat ända sedan fostervattnet. Men jag ville å andra sidan inte knäcka honom.
- Men du, tycker du inte att ”average swimmer” kanske passar dig något bättre? Vad ska annars Jack fylla i som ju faktiskt går i en klass över dig på simningen?
Alvins finger fortsatte att peka uppfordrande.
- Jag är en ”strong swimmer”.

Jag suckade tyst och kryssade i den önskade rutan, men precis innan jag lade ner lappen i ett kuvert med de tillhörande fyra dollarna kryssade jag även i rutan ”average swimmer”. De ansvariga fick tolka detta bäst de ville.

Nåväl och förty, detta härliga självförtroende hängde med ända fram till startblocket – och ända fram till mållinjen (eller vad det nu kan heta på simspråk).

Först ut var crawling, eller freestyle som det heter här. Alvin kastade sig ut i en tjusig dykning efter att startsignalen ljöd för att därefter simma för glatta livet hela 50-meterbanan fram. Han var otroligt nöjd med sin fjärdeplats (av fem eller sex tävlande).
- Yes!

Därefter ställde han upp i ryggsim. Jag tyckte att han var tuff som gav sig på det simsättet – det är inte direkt det han brukar öva på i poolen.

Han simmade och simmade och simmade. Lite härsan och lite tvärsan, och med allt tröttare rörelser. Jag gick bredvid och hejade på med kameran i högsta hugg. Väl framme – och en bra bit efter de andra – tittade han glatt upp över kanten:
- Hur kom jag????
- Du var superbra! Och kom… nog sist. Otroligt duktigt att du ställde upp!
- Ja, jag trodde egentligen att det skulle vara bröstsim.

Bästisen Jack hoppade över bröstsimmet eftersom han inte tyckte att han var tillräckligt duktig. Alvin deltog segervisst. När de 50 metrarna närmade sig sitt slut var det trötta armar och ben som förde honom framåt. Han blev överlycklig över sin fjärdeplats.

Och självförtroendet var på topp.
- Mamma, jag ska ställa upp i fjärilssim också!
- …coolt! Men du vet att 50 meter fjärilssim är JÄTTELÅNGT.
- Jag vet.

När det var dags för de barnen som skulle simma fjärilssim att ställa upp sig såg jag hur Alvin och Jack satt kvar. Jag gick bort till dem.
- Ska du inte simma nu?
- Näe. Jag har redan simmat 150 meter, det får räcka.

Det är en trött, men mycket belåten liten kille som sitter i badet nu, och som troligtvis kommer att somna så snart huvudet läggs på kudden ikväll. Vilken insats!

Vilmas första skoldag

- Kom ihåg att när du gör en punkt så gör den inte för stor.
- Inte för stor.
- Och i bibblan får du inte låna fler än en bok.
- En bok.
- Fem plus sju är tolv.
- Tolv.
- Och kom ihåg att räcka upp handen innan du säger något.
- Ja, det vet jag! Det fick vi göra på dagis.

Tipsen och förhållningsreglerna duggade tätt i morse, denna Vilmas första riktiga skoldag. Man riktigt såg hur Vilma ansträngde sig till sitt yttersta för att memorera allt.

- Jag tycker att du och jag och Jack ska leka på rasten, sa Vilma.
Alvin nickade först instämmande, sedan växte en liten bekymmersrynka fram i pannan.
- Ja, fast inte alla dagar. IDAG kan vi göra det.

Av någon anledning har hon fått en hang-up på att hon inte tycker om matte och läxa.
- Fast matte är kul, sa Alvin bestämt.
- OK, matte är kul, men INTE läxa!
Nej, det kunde han ju hålla med om.

De olika förskoleklasserna (Vilmas heter K Yellow och står helt enkelt för Kindergarten Yellow) hade fått olika slottider i skolans aula, och klockan 10.20 var det dags för K Yellow. Nervösa, men förväntansfulla barn och lite tårögda föräldrar välkomnades av Ms Barnard (”Jag ska kalla henne Ms Banan”, tyckte Vilma första gången hon hörde hennes namn. Storebror tyckte inte att det var en bra idé.) och fick lite instruktioner kring hur dagen skulle förlöpa.

Via deras krokar i korridoren, där den grandiosa skolväskan och hatten ska hänga, fick vi följa dem in i klassrummet där lite olika pyssel stod uppställda på borden. Barnen satte sig ned och började pyssla och det var dags för föräldrarna att säga hej då. Vilma som satt bredvid Alana, en flicka som bor på samma gata, vinkade glatt av mig.

Klockan tre, strax efter att himlen hade öppnat sig för ett rejält skyfall, kom barnen ut. De var tvungna att få syn på sina föräldrar för att därefter tala om för fröken att mamma/pappa hade kommit. Först då fick de gå.

Om Vilma var nöjd? Tja, med tanke på att Alvin lite gentilt hade bjussat på en äppelslush köpt med en tvådollar som han hade hittat på skolgården så var dagen mer än fulländad. Hon hade dessutom kommit till insikt då hon pratade med Jonas i telefon.
- Vet du, från och med nu så tycker jag om både matte OCH läxa!

Galet klickande

I går kväll – och för all del under några vakna stunder mitt i natten – hördes ett ljud i det ljumma mörkret. Ljudet påminde om en leksak som jag hade som liten, en liten trist historia som föreställde en groda i metall och vars enda uppgift var att frambringa ett klick-ljud då man böjde på den.

Ok, ni som inte hade förärats denna lilla metallgroda och fortfarande undrar vad det är för läte som jag är ute efter, har ni sett filmerna om Shrek? I en scen åker Shrek, prinsessan och åsnan i en droska på väg till prinsessans föräldrar. Åsnan tycker efter ett tag att det är enormt långtråkigt och börjar göra lite irriterande klick-läten med tungan upp mot gommen. Ungefär samma klickande ljud som metallgrodleksaken.

I ett sista försök att beskriva lätet: tänk er någon som lite förstrött slår med en hammare mot en torr gammal bräda. Ibland siktar vederbörande och fyrar av ett par välriktade slag, för att därefter sitta och pilla bort navelludd med den ena handen och lika förstrött hamra med den andra.

SÅ lät djuret som satt utanför våra öppna sovrumsfönster!!! Högt och ljudligt lät det. Ibland med en osannolik regelbundenhet för att emellanåt göra några konstpauser och därefter köra några snabba klick-ljud på raken.

Ponera att det där lilla – eller stora, vi är ju ändå i Australien – djuret har valt att tillbringa aftonen och natten i häcken utanför sovrummet, då… Ja, då kanske det kan hända att undertecknad tar på sig gummihandskarna och beväpnar sig med en sprayburk med en dödskalle på.

Så för din egen skull, djuret: sov inatt!!!

(Spindeln på bilden är med största sannolikhet oskyldig. Denna lilla huntsman har råkat tappa några ben. Å stackars den....!)