Hur många semestrar har man haft i sina dar då man har klämt in skidåkning och klappning av vilda kängurur på en och samma vecka? Definitivt första gången för oss i alla fall, och jag kan berätta att det är klart beroendeframkallande.
Efter en packning som bara personer med starkt hjärta (och taskig framförhållning) kan genomföra, som innebar att jag klockan sju kvällen innan kom på att mina skidbyxor var kvar hemma i Sverige och att barnen saknade vinterstövlar, så lyckades vi med hjälp av familjen Dahlström få ihop alla pinaler som behövdes. Klockan sex morgonen därpå satte vi oss i Eco Diablon och styrde kosan mot Canberra. Målet var att besöka det omtalade museet Questacon som till viss del påminde om Tekniska Museet i Stockholm, fast med än fler interaktiva saker att göra. Det var inga problem att få timmarna att gå där, inte.
Canberra som stad gav inga yvigare lustkänslor – det blev inte direkt bättre av att regnet stod som spön i backen. Well, seen that, done that.
Några timmar senare kom vi fram till det lilla motellet där vi mötte upp de andra tre familjerna. Vill man måla med stora penseldrag så kan man lugnt påstå att det var kärlek vid första ögonkast. Fantastiska människor och barnen dockade i varandra som om de hade känt varandra hela livet.
Upp tidigt morgonen därpå för att påbörja klättringen upp mot snön. Så här långt var det barmark, varierande storlek på kullarna och roadkills (kängurur och wombats) så långt ögat kunde se, men efter en skarp krök såg vi de snöklädda topparna. Hurra!
Bilarna parkerades och all packning stuvades upp på vagnar. Första delsträckan upp i bergen gick med ett slags tåg som genom en låååång tunnel tog oss upp till Perisher som är det största skidsystemet i Australien. Vädret var strålande och det var overkligt mycket folk i backarna. Vi blev lugnade med att dit vi var på väg skulle det finnas mycket färre människor (kul kontrast med orden!).
Efter en segdragen väntan var det dags för nästa strapats – en slags minibuss som gick på ”larvfötter” (eller vad heter ”hjulen” som stridsvagnar har?). I omgångar transporterades vi upp till slutdestinationen Charlottes Pass som visade sig vara en avlägsen liten ”by” bestående av fem, sex små pensionat. De flesta husen var ägda av sina medlemmar och det var tack vare att Fees (som bjöd med oss och vars son gick i Alvins klass förra året) pappa var medlem som hon kunde bjuda med sina vänner. Multiexklusivt med andra ord. Boendet i sig var inte exklusivt, utan påminde om en stor fjällstuga med öppen spis och rummen längs med en korridor – och eftersom konceptet byggde på sammanhörighet medlemmarna emellan så fanns det inga lås till dörrarna. Frukost och middag ingick och vi alla hjälpte kockarna med att duka fram tallrikarna och servera barnen.
Backarna låg utanför knuten, så det var bara att spänna på sig skidorna och skida iväg till liftarna. Fyra liftar fanns det och drygt dubbelt så många nedfarter, så det var inte stort – men perfekt med barnen!
Solsken och bra underlag första dagen byttes till kärvare väder dagen därpå. Fast i svenska mått mätt var det såklart inte kallt utan snön var till och med lite ”slush puppyig”. Vilma ville gå i skidskola och föll pladask för instruktören Tom som lekte fram en bra plogstil. Resten av vistelsen tyckte hon sig se Tom överallt och ropade glatt hans namn efter varenda man i backen.
Två nätter senare utbröt det stora kramkalaset eftersom familjen Borglin var tvungna att åka. Vår vistelse var lite senare påkommen än de andras så det fanns inte rum för oss i ytterligare en natt.
För att göra en lång historia något kortare så stannade vi en natt i närheten av Perisher. Eftersom det var mer eller mindre full storm så gav vi upp skidåkandet vid halv tresnåret och fattade ett snabbt beslut om att lämna Snowy Mountains för att istället påbörja färden mot kusten en dag tidigare än beräknat. Genom landskap som ändrade karaktär från kullar till fält och därefter regnskogar kom vi fram till Eden. Och visst måste man övernatta på en ort som heter Eden? Absolut!
Lite tur hade vi eftersom vi nonchalerade den ilsket lysande bensinlampan medan det ännu fanns bensinmackar. När vi sedan insåg att det skulle dröja till nästa lilla samhälle kom Jonas på den briljanta idén att lägga växeln i neutralt läge när vi åkte i nerförsbackarna och bara gasa i uppförsbackarna. Lite ryckig körning kanske, men vansinnigt kul! Vårt mantra var ”äh, aussisarna är ju kända för att vara ett hjälpsamt och trevligt folk, så visst skulle väl någon stanna och hjälpa oss om vi blev ståendes?” .
Till slut var vi tvungna att stanna vid en liten pub och fråga efter närmaste mack. Med en halvtimme till godo innan mackinnehavaren klappade ihop för dagen lyckades vi fylla tanken. Annars hade det varit tveksamt om vi hade kommit fram till Eden.
Eden är en känt för att många valar väljer att gå in i den lugna viken på väg till eller från sydpolen och de tropiska breddgraderna. Två stycken hade setts samma morgon vi vaknade, men vi lyckades inte få syn på dem. Däremot såg vi en flock sälar som låg och luftade fenorna/armarna (?!) i vattnet.
Stopp vid Australiens största ostfabrik uppskattades framförallt av Vilma. Sälarna bevärdigade hon knappt med en blick, men den stora plastkossan i ostmuseet rönte desto större uppmärksamhet. Typiskt.
Efter lite diskussion kom vi fram till att vi skulle försöka hinna till Pebbly Beach, en strand som är känd för att kängururna kommer dit i gryning och skymning. På en kringelikrokig väg tog vi oss genom den täta skogen medan skymningen föll. Nu hade vi bensin i tanken, men nya orosmolnet var den starka röklukten vi kände. Definitivt en skogsbrand någonstans, men var? Skogsbrandsrädsla vs nyfikenheten att se kängururna. Kängururna vann.
Vi kastade oss ur bilen och sprang ner till stranden eftersom mörkret sänkte sig allt snabbare. Och där – på gångstigen framför oss – stod de. Barnen (läs Vilma) förmanades att inte hoppa eller skrika eller gå fram till någon känguru som stod med ryggen mot dem och kunde bli skrämd. Klorna och bakbenen är inte att leka med… Vi sträckte fram händerna och en nyfiken känguru kom fram och nosade försiktigt. Mäktig känsla!
Genom den kolsvarta skogen (och brandröksdoften) lyckades vi ta oss tillbaka till stora vägen och fram till sista sovplatsen: Ulladulla (mamma, Australien måste vara enda landet utanför Sverige där namnet Ulla faktiskt fungerar!).
Sista dagen åkte vi i sakta mak upp längs med Great Pacific Highway upp till Sydney. Vi stoppade på två trevliga orter och njöt av solen som gassade. Svårt att förstå att vi bara några dagar tidigare hade åkt skidor i snöstorm.
Hela denna dag ägnades åt att boosta någons födelsedag; Alvin Borglin fyller åtta år idag. I detta nu sitter han och försöker få ihop det gigantiska legoskeppet som han fick i morse tillsammans med en massa andra paket. Åtta år verkar vara osedvanligt kul att fylla om man får tro Alvin.
Undrar någon hur det gick för spindeln i sidobackspegeln?
Cilla vs spindeln: 0-1
Det var en gång en flicka, vi kan kalla henne "Lisa", som hade liiite svårt att koncentrera sig i skolan. Det fanns alltid så mycket spännande samtal som utspelades i klassrummet som hon ville vara delaktig i, eller så drabbades hon av en oemotståndlig lust att gå fram och känna och klämma på något lite här och där. Bänken ute i korridoren var hennes andrabänk, fick de ömma föräldrarna veta under ett kvartsamtal.
