Ensam resplan

En varm sommardag i slutet av 70-talet fick jag nog. Förändring var inte min starkaste gren, och mamma och pappa hade beslutat sig för att ta hem matbordet och stolarna från sommarstugan i Söderhamn och ersätta dem med vårt furumöblemang i Habo.

Katastrof!

Att jag fram till den stunden, då jag fick reda på möbelbytet, aldrig hade ägnat vårt köksbord och tillhörande stolar en ynka tanke hörde liksom inte till. Jag var bara heligt förbannad. Så här trettio år senare gissar jag att jag hade en dålig natts sömn bakom mig och det började säkert bli matdags.

Min lösning på det hela var att rymma. Men själv tordes jag inte gå in i skogen, jag var tvungen att ha lite sällskap. Syrran var lätt att övertyga, för visst ville hon inte att jag skulle försvinna och aldrig komma tillbaka?

Vi sprang iväg mot ett uppvuxet kalhygge (alternativt gles skog, jag minns inte riktigt längre) som låg bredvid stugan. Där satte vi oss bakom lite sly och kikade mot huset. Det dröjde inte länge förrän vi hörde mamma och pappa ropa efter oss. Vi kunde se hur de gick omkring och letade – tack och lov ligger havet inte runt knuten, men den farliga brunnen fanns ju. Och stora vägen ligger inte särskilt långt från huset.

Efter ett litet tag ville Lisa gå tillbaka hem. Jag hotade på storasystervis och hon stannade. Fast hon ville väldigt gärna gå tillbaka till mamma och pappa. Till sist gav även jag upp, men jag var ändå hyfsat nöjd med vår insats, för ropen efter oss hade börjat låta desperata på slutet.

Det blev stort kramkalas och löften om att aldrig rymma iväg så där någon mer gång. Matbordet och stolarna lastades fullt och fast på dragkärran och landade i köket i Habo – och som jag minns det blev det jättefint.

Idag var det Vilmas tur. Fanns ingen schism bakom beslutet, utan det var en smånöjd Vilma som lämnade över en lapp som Alvin och jag började ljuda:
”Jag reser iväg now soon. Kommer aldrig tillbaks.”

Därefter gick hon mot dörren och satte på sig sina flipflops.

Jag rusade efter och sa att hon absolut inte fick resa iväg och aldrig komma tillbaka. Då skulle vi andra aldrig mer kunna vara glada. Det beskedet var hon mycket belåten med.
- Så ni kommer aldrig mer att skratta?
- Aldrig.
- Kommer du att sakna att jag nyper dig på natten (Vilma brukar ”gosa” genom att nypa tag i skinnet – inte lika gosig feeling för den som blir nypt…)?
- Absolut!
- Men Alvin kanske kan nypa dig i stället?
- Men, det skulle ju inte alls vara samma sak!
- Så du vill verkligen inte att jag reser och aldrig kommer tillbaka?
- Gör du det så kommer mitt hjärta att gå i tusen bitar!

Hon nickade instämmande, jo nog skulle det bli sorgligt för oss andra om hon försvann.

Trettio sekunder senare lekte hon och brorsan, och resplanerna lades på hyllan för den här gången.

Mortalus grodus

Det låg en död groda i poolen. Alternativt att det var en väldigt avslappnad liten groda som låg på rygg och tittade upp mot vattenytan med armarna och benen lojt utsträckta och som vägrade att röra en muskel då Jonas fiskade upp honom med håven.

I samband med att grodan hivades i rabatten väcktes en del frågor:

* Lever inte grodor i vatten?

* Var det möjligen så att grodstackarn inte lyckades ta sig upp över poolkanten när han väl tröttnade på att simma?
* Exakt hur mycket kemikalier är det i vår pool som tar livet av en groda?
* Är det över huvud taget lämpligt att bada i en pool där det dör grodor?

Verkar inte som om vi någonsin kommer att få svar på våra frågor. Inte av grodan i alla fall.

En annan fråga är: hur länge tar det innan Alvin verkligen inte hittar de svenska orden när han ska berätta något? När man bär över honom till sin säng om kvällen mumlar han ibland i sömnen – på engelska. När han ska berätta något som har hänt i skolan gör han det – på engelska. När han leker med sina legogubbar och bygger komplicerade rymdskepp gör han det – på engelska.

För några minuter sedan när barnen åt kvällsmat skulle Alvin berätta något för Jonas som hade inträffat i skolan. Jonas låtsades vara helt okunnig i engelska och ruskade ideligen på huvudet när Alvin sa något på engelska. Alvin försökte till sitt yttersta att ta det på svenska; lollie bag (godispåse) blev helt enkelt godisväska, men att berätta vad hoppa säck hette, ja det gick inte alls.

Amazing.

Korvar, skaka tass-ångest och avspänt vernissage

När jag var liten var jag tvärsäker på två saker: jag skulle som vuxen aldrig bjuda barnen på korv om vi hade middag hemma, och jag och mina jämnåriga skulle aldrig behöva ta i hand och hälsa när vi blev vuxna.

Jämt och ständigt fick vi barn korv när det bjöds till fest. Jag kastade alltid längtansfulla blickar bort mot de vuxnas bord när de fick sin mat. Själv fick jag tillsammans med småbarnen (jag var nästan alltid äldst i barnaskaran) äta korv. Grillad korv. Kokt korv. Man trodde knappt sina ögon då någon hade ansträngt sig och gjort hamburgare – det var rena rama lyxen!

Och det här med att ta i hand och hälsa. Fanns det något mer vedervärdigt än att tvingas ”hälsa artigt” på ett jämnårigt barn som man inte ens hade ett vagt minne av att man hade lekt med tidigare medan de vuxna stod bredvid och ”uppmuntrade” till hälsandet? Minns än i dag hur enormt pinsamt jag upplevde det. Faktum var att jag tyckte det var lika obekvämt att ta i hand på en vuxen – det kändes helt enkelt fel och konstlat.

Men nu, många år senare, vad är det jag med ett klämkäckt leende bjuder barnen på då det vankas middag: en korvajävel! (ursäkta franskan). Nu kanske matvalet har något att göra med Alvins fablesse för dessa avlånga kötthistorier, men jag vet att Vilma inte fäller lika uppskattande kommentarer. Hon vill hellre ha kött. Ändå serverar vi korv. Såvida vi inte slår på stort och grillar hamburgare – och tro det eller ej – kycklingspett!

Det där med att ta i hand och hälsa-fobin lider jag fortfarande av. Jag vinkar hellre lite avspänt än att jag slänger fram kardan (men när jag väl gör det så är det ingen död-fisk-hälsning direkt – tjo, vad jag trycker till!). Fast oftast ångrar jag mig när jag inte ”hälsat ordentligt”. Inte minst den gången då jag blev medbjuden på kungamiddag (!) i samband med att Polarpriset skulle delas ut. Istället för att gå fram och ”artigt ta i hand” och tacka för aftonen så vinkade jag bara lite lamt till sällskapet som hade bjudit in mig (eller rättare sagt bjudit in Meg, jag var bara stand in för Måns). Över detta skämdes jag så innerligt att jag skickade ett tackkort till mannen i fråga (och jag rodnar än över min flathet).

Ta i hand-fobin är ingen bra kombination med min oförmåga att komma ihåg namn. Det innebär att när det uppenbart ligger på mina axlar att introducera några för varandra så blir jag alldeles toknervös över att jag ska säga fel namn, med den lilla påföljden att jag absolut INTE kommer ihåg namnen. Lovar att jag skulle kunna glömma bort även Jonas namn om jag blev tillräckligt stirrig över den tredje personens namn.

Så vad gör jag då? Jo, jag skiter i att introducera folk (ursäkta franskan igen). Jonas blir tokig på mig och tycker att jag är oförskämd. Och det har han ju helt rätt i. Och alla dessa ”icke-presentationer” skaver som taggar efteråt.

Har en sådan tagg att bearbeta just nu. Lösningen på detta är att gå fram till två av personerna i morgon och ursäkta min oförmåga att introducera den tredje personen eftersom jag var osäker på hennes namn. Har man inte problem så skaffar man sig…

Nu över till något roligare (och totalt ångestbefriat): barnen och jag har haft vernissage idag!
Alvin kom nämligen hem med alla sina teckningar som han har gjort i skolan och lade ut dem på golvet för allmän beskådning (=Vilma och jag), och medan vi beundrade hans alster smuttade vi på äppeljuice, åt små kex och diggade till musiken i bakgrunden. Alvin var mycket nöjd med uppmärksamheten.

(Och sedan åt vi korv till middag…)

Kuslig förvandling

Vilma har tre dagar kvar, sedan är hennes dagisera över. Alvin har, förutom denna vecka, bara ytterligare åtta skoldagar kvar, sedan säger han adjöss till årskurs två. Hela familjen har nio dagar kvar, sedan upplever vi för första gången Nya Zeeland tillsammans med familjen Rudolphie (Vilma har till leda tjatat om denna husbil som vi ska kuska omkring i).

Jag har för andra gången spelat golf – här har man antingen sällskap av kängurur eller ödlor på golfbanorna (vi spelade på en ödlebana). Jonas har gett sig ut på en lång powerwalkrunda i värmen. Hoppas det inte blir hans sista.

Någon som har noterat hur superhumanisten har förvandlats till ett sifferfreak? Hur i hela friden gick det till?

Självförtroendeboost

Vet inte om Vilma går igenom en självförtroendesvacka eller om hon bara har ett allmänt behov av att haussa sin egen existens.

Ungefär tjugotre gånger per dag ställs jag mot väggen och måste svara på frågor av typen:
- Vem älskar du mest: din katt Leo eller allt godis i hela världen?
- Om du bara MÅSTE säga ett barn som du älskar liiiite mer än det andra, vem är det då (här ger jag mig aldrig utan svarar att jag älskar henne och Alvin lika mycket)?
- Men om Alvin inte fanns, vem älskar du mest då (Jamen, nu finns Alvin så jag älskar er lika mycket)?
- Älskade du mig redan när du inte visste vem jag var och låg i din mage (det jakande svaret hon får gör henne mäkta belåten – tänk att vara älskad innan man ens är född!)?

Själv brukar jag få ömhetsbetygelser som:
- Jag älskar dig mer än all mat i hela världen även om jag är hungrig.

Inte illa, det heller.

Het nummerfrossa

39 grader. Trettionio grader Celcius. Och poolen är fortfarande oanvändbar. Tänk öken. John Blund orkar nästan inte masa sig hit. Gissar att det är hans luva som sticks i värmen.

Tack och lov finns havet, det svalkande havet med sina dryga tjugo grader. Skogsbrandsdoften har känts idag. I morgon utlovar de tjugoen grader. Då kanske John Blund kan tänka sig att komma på besök igen. Hoppas.

Inget för höstveklingar...

Inledningsvis vill jag varna alla som lider av svår höstångest och som redan räknar dagarna till midsommar. För er egen skull: gå direkt till sista stycket!

För er andra som är av det lite tuffare virket kan jag bara meddela att lokalblaskan varnade för extrem värmebölja till helgen. Temperaturen lär skjuta upp till 40-strecket om man befinner sig några mil inåt landet, medan vi kustbor får njuta av temperaturer kring 30-strecket hela helgen.

I morse när Vilma och jag följde Alvin och Jack till skolan så riktigt dallrade luften, och då var klockan bara nio på morgonen. Och det har inte blivit svalare…

Till min stora glädje dök poolmannen upp med den reparerade pumpen, så när de starkaste gifterna har fått verka klart så ska poolen vara kristallklar igen (man får verkligen inte fundera på vad han häller i för då törs man nog inte ens doppa tårna). I väntan på detta så packade Vilma och jag strandväskan med snorkel, cyklop och simfenor och styrde kosan mot Shelly Beach som är barnfamiljernas och dykarnas paradis i Manly. Barnfamiljerna gillar stranden eftersom den ligger skyddad mot vågorna, och dykarna för att det finns gott om fiskar runt udden – inklusive hajar (Inte helt glasklar kombination….). Nåväl, där snorklade vi omkring och byggde sandskulpturer, samt åt södra hemisfärens dyraste pommes frites.

Några timmar senare var det dags att hämta Alvin i skolan. Himlen hade vid det här laget mörknat ordentligt och man hörde mullret i fjärran. På skolgården öppnades himlens portar och världens regnskur drog fram till dånet av åskan och upplyst av blixtarna. Barnen hoppade glatt i regnet och blev såklart dyngsura.

Nu skulle man kunna tro att temperaturen skulle sjunka efter denna urladdning. Marginellt, skulle jag säga. Känns snarare än mer som om vi befinner oss i ett växthus.

Avslutningsvis vill jag bara försöka förmedla en bild av fredagens disco som barnen hade i skolan, på skoltid. Jag pressade pojkarna på vilken musik det hade varit och om de hade dansat (jo, faktiskt – till Macarena!).
- Men mest så gjorde vi såhär, sa Alvin och bröstade ut sig mot Jack som gjorde samma sak.
Därefter buffade de bröst mot bröst som två tjurar (eller som två åttaåriga pojkar som ännu inte fattat galoppen beträffande det motsatta könet…).

Poolproblem pågår

Det är bara för att vi är friska och mår bra som vi kan tillåta oss att klaga. Problemet är i jämförelse med många andra bagatellartat, men just för oss – i detta nu – är det likväl ett litet avbrott, ett litet problem: poolen är trasig!

Ja, alltså det är inte så att det läcker, men pumpen som håller vattnet rent är kaputt och på lagning. I det stekheta väder som råder tar det inte många dagar förrän vattnet är totalt otjänligt.

Alvin är av någon outgrundlig anledning inte vidare förtjust i att bada i havet, så när barnen kommer hem från skola och dagis blir det inget bad alls för deras del. Det är poolen som gäller, om man så säger.

Fast vi får se hur det blir i eftermiddag. Meteorologerna har utlovat 29 heta grader i Sydney – i skuggan, vill jag bara tillägga. Så, med lite tur trubbar värmen av Alvin under dagen och det blir ett dopp i havet i eftermiddag.

Visst har vi det jobbigt?

Livets sista dag

I snart ett dygn har vi varit bortkopplade från omvärlden. Ja, alltså vi kom inte åt internet – inte förräns nu. Igår eftermiddag drog nämligen ett imponerande åskväder fram över Sydney. En av knallarna var öronbedövande och kom i direkt anslutning till en blixt som inte var av denna värld. Jag som tycker att åskväder är ganska mysigt kunde inte hålla mig från att ge ifrån mig ett tjut – och eftersom jag har en fallenhet för att överdriva så kan jag passa på att säga att jag minsann tyckte mig känna en liten tryckvåg (resten av familjen kanske inte är av samma åsikt…).

Hela familjen stod på terrassen och tittade på skådespelet. Plötsligt sa Vilma med ödesmättad stämma:
– Det här är sista dagen vi lever.

Och HADE det varit så att gårdagen hade varit vår sista dag på denna jord så hade det ändå varit en ganska bra avslutning. Jonas hade fått en ryggbehandling av vår vän Michael som inte hade varit nådig – men bra. Alvin hade genomfört en förstklassig simlektion och tangerade nästan Ian Thorpes freestylerekord. Vilma hade gått sin andra inskolningsdag i skolan – denna gång med klänningen på. På hemvägen inhandlades en skolhatt och skolväska, vilka hon var omåttligt stolt över. Och jag hade njutit av en härlig träningsvärk efter att ha försökt slå mitt sjuttiominuters löparrekord i söndags – fast det bidde bara 55.

Men, ödet ville annorlunda – så vi kör på som om Vilmas profetia aldrig har uttalats.

Åsså bilderna

Ögontjänare och nudiststrand

Lördagen började som alla andra veckodagar – Vilma vaknade med tuppen. Efter att hon har fått sin välling och legat tyst framför barnprogrammen började hennes nästa procedur – hon blir en livs levande snooze. Med jämna mellanrum kom hon in till oss, som under natten fått sällskap av Alvin som i sin tur tog min plats vilket i sin tur ledde till att jag, likt en amöba, sov halva natten på platsen nedanför barnens fötter (dvs man sträcker ut sig där det finns utrymme).

Det Vilma vill när hon kommer in kan vara allt ifrån att tala om vilken katt hon är för dagen, berätta att hon har tråkigt och vill ha sällskap, undrar hur långt tjugo minuter egentligen är och så vidare. Med andra ord blir Jonas och min sömn minsta sagt lite ryckig från sexsnåret och fram till nio.

Efter frukosten gjorde Jonas och jag det stora rycket inför Den Stora Inspektionen som går av stapeln på tisdag då företaget som vi hyr av ska komma hit och inspektera huset. Därför åkte gräsklipparen fram, några väl valda fönster putsades och den japanska springbrunnen på framsidan städades ren från de illaluktande algerna som har frodats där ett alltför bra tag.

När lunchen var avklarad satte vi oss i bilen och åkte via Harbour Bridge till South Head. Sydneys inlopp flankeras av North Head (där vi bor i Manly) och South Head som ligger mitt emot. Från de makalöst fina och supermegaexklusiva villorna på South Head njuter man av utsikten mot North Head och in mot Sydney. Bakom de stora villorna låg ett litet gytter av charmiga hus, vilket fick tankarna att fara till Västkusten. Väldigt mysigt!

På vår promenix passerade vi Sydneys nudiststrand där ett antal sol- och badsugna människor hade brett ut sina handdukar. Av någon anledning fanns det en liten utsiktsplats över havet – och nakenstranden där folk stannade och… stirrade. Och så gjorde även vi. Sin vana trogen tog Jonas fram sin superstora kamera och tog några bilder, innan vi insåg att detta verkligen kunde uppfattas som stötande (med det objektivet ser det ut som man kan zooma in på hårstrånivå…)

Pizza till barnen och grillade lammkotletter till oss vuxna blev kvällens middag. Nu ligger tre fjärdedelar av familjen Borglin och tittar på filmen Monsters Inc. Den sista fjärdedelen ska ansluta nu.

Bäddneuros och simrekord

Det finns säkert en uppsjö anledningar att tro att jag är knäpp i huvudet. Men frågan är om inte det tydligaste tecknet är min oförmåga att låta filten och kudden i Vilmas dockvagn ligga huller om buller. Jag bara måååste bädda den!

Då det begav sig minns jag att syrran, enligt mitt tycke, inte hade samma förmåga att ta hand om sina dockor som jag. Liksom inte riktigt omhuldade dem med kärlek och pysslade om dem. Hennes dockors frisyrer såg alltid taffligast ut, egenhändigt klippta som de var, och hade dockan tur fick den ha själva regnfodralet som täcke. Mina låg alltid med sina fina lockar på uppuffade kuddar under noggrant instoppade täcken.

Det var sjukt redan på den tiden. Hur knäpp är jag som dels avslöjar min knäpphet och dels tvångsbäddar Vilmas dockvagn? Dunderknäpp.

Det jag EGENTLIGEN skulle skriva i det här inlägget (innan jag var tvungen att stanna och bädda dockvagnen som jag snubblade över och alla minnen bubblade upp) var att Vilma slog alla rekord och simmade tolv (12) längder i poolen! Tolv gånger sju blir 84 meter det!

Vilket rekord!!!

Skolförberedelse och sovkaos

Första trevande skolsteget är nu taget för Vilmas del. Utan tvekan fattade hon en annan flickas hand och försvann in i skolan när barnaskaran uppmanades att följa efter läraren – rena rama råttfångaren från Hammeln-upplevelsen. Mina fåniga vinkningar förblev obesvarade.

Efter en och en halv timmes minglande med de andra föräldrarna så var första skoldagen över, och det var en mycket belåten Vilma som tågade hemåt. Enda missnöjesmolnet var att hon gärna hade velat köpa lunch i kantinan och äta på skolgården. Nu blev det lunch hemma istället.

För övrigt så har vi tokfastnat i följande kvälls- och nattrutiner: Jonas eller jag läser saga för barnen i vår sång. Vilma brukar allt som oftast somna innan vi ens är klara. Alvin brukar få tio minuter extra att läsa för egen maskin. Därefter somnar även Alvin i vår säng. Så långt allt gott.

Sedan har det hamnat på min lott att bära över barnen i deras sängar, dels för att jag går och lägger mig före Jonas och dels för att min rygg oftast är av det problemfria slaget jämfört med Jonas dito. Upplysningsvis vill jag säga att Alvin når mig till axlarna… Och nej – det är inte många år till (ett kanske) som jag över huvud taget orkar bära honom. Sorglig insikt.

Så somnar i tur och ordning jag och sedan Jonas. Efter några timmar kommer första barnet intassandes – oftast Vilma. Därefter kommer Alvin.

(I natt vaknade jag av en uppfordrande stämma som sa: ”Mamma!”. Inte en tillstymmelse till ”snääälla du, får möjligtvis även jag plats här?”)

Jag reser mig för att bereda plats åt Alvin och passar på att gå på toa. Väl klar så ligger Jonas, Vilma och Alvin och sussar. Finns ingen tillstymmelse till plats över för min del. Jag smyger därför in i barnens rum och lägger mig i någon av deras sängar.

I arla morgonstund kommer Vilma nedkrypandes hos mig och ber att få välling. Vän av ordning undrar varför inte hon ställer den frågan till den förälder som ligger bredvid henne då hon vaknar med knorrande mage? Misstänker starkt att Jonas viskar åt henne att gå in till mamma och fråga – men till detta blånekar han såklart.

Novemberhelg i korthet

Jahaja, så har ännu en helg förflutit. Här har bland annat hunnits med en tjejmiddag med några av mammorna i Alvins klass och kalas hemma hos familjen Dahlström där Anna fyllde sex år. På inbjudan stod att det var utklädningskalas och som väntat bestod flickornas utstyrsel av idel prinsessklänningar.

Det var bara en flicka som hade valt svarta byxor, lånat en av sin mammas svarta t-shirts samt trätt ”skriet-masken” över ansiktet – och var fullt belåten med detta. Hon börjar på V… Alvin var fotbollsspelare, vilket i ärlighetens namn inte skiljde sig så ofantligt mycket från vad han hade på sig minuterna innan han stack – med den lilla skillnaden att han på festen bar benskydd.

Alvin och Vilma kom under helgen på att det fanns möjlighet att tjäna pengar om de hjälpte till med allehanda insatser i hemmet. Tolv minuters ryggmassage på sin kära mamma gav fyra dollar. Hänga tvätt belönades med två dollar. Ogräsplockningen däremot lyckades inte hålla uppmärksamheten på topp något vidare. De gav upp efter fem minuter. (Attans!)

Själv gjorde jag ett försök att slå mina 70 minuters löpning som jag lyckades med innan senaste förkylningen slog till. Blev dessvärre bara 50 minuters löpning och tio minuters snabb gång – kände att det var dags att ge upp springandet när jag började kalkylera hur ofta 38-åringar får hjärtattack till följd av överansträngning och värme.

Jonas, å sin sida, har under helgen komponerat en ny och mycket framgångsrik marinad till kycklingen. Idel framgångar med inslag av visst konditionsbakslag, med andra ord.

I morgon är det en stor dag för Vilmas del – första introduktionsdagen på skolan. Utprovning av skolklänning står på agendan och hon ser MYCKET fram emot detta.

Vvviiiilllllmmmmaaaa llllääääässssseeeerrrr

Häromdagen fick Vilma en pärm från Manly West School. I den låg allehanda information om skolstarten, bland annat tips för föräldrarna om hur deras barn bäst kan öva på läsning och skrivning. Personligen trodde jag att det var just det som barnen skulle lära sig i skolan.

Vilma, däremot, ville genast öva på läsandet. Bokstäverna har de tränat på på dagis så de känner hon igen. Däremot blev Jonas och jag smått överraskade att hon faktiskt har greppat hur man ljudar ord. Nu har hon ju inte direkt valt den enklaste boken – i hennes värld är det en barnbok, men det är snarare en liten informationsbok för föräldrarna att läsa för barnen eftersom orden inte är helt lätta (teacher och library är kanske inte de första orden man ger sig på).

Igår satt barnen i soffan med boken mellan sig. Alvin läste högt och Vilma satt med stora öron och sög åt sig. Därefter ”läste” hon boken. Hon visade sig ha en imponerande förmåga att komma ihåg och lyckades faktiskt att ljuda ett och annat ord.

Ikväll är det en högtidsstund för Vilma. Då ska även hon få ligga i mitten av dubbelsängen och läsa högt för oss andra – precis så som Alvin gör om kvällarna för Jonas/mig och Vilma. Vi snackar mallgroda!

(fotograf: V. Borglin)

Ptrooo, Australien!

Igår vid tresnåret stannade Australien upp. Detta fenomen hade inget med den 37-gradiga Sydneyhettan (!) att göra, nej det var helt enkelt dags för det anrika hästloppet Melbourne Cup. Det är inte för inte som loppet kallas The Race That Stops the Nation (och jag tror inte heller att det var en slump att riksbanken valde att höja räntan just denna dag...).

I Melbourne är det närmast helgdag och affärer och kontor lär vara stängda. Istället piffar människorna upp sig från topp till tå – damerna med tjusiga hattar och herrarna har kostym. Champagnen flödar och canapéerna står som spön i backen på de olika tillställningarna som anordnas överallt. Resterande landet har inte varit sena att hänga på, överallt har det laddats inför kusarnas lopp. Pengarna som har satsats lär uppnå ofattbara summor.

På Jonas jobb ekade det i korridorerna efter lunch, det var bara icke-australiensarna kvar vid sina skrivbord. I affärerna var det närmast folktomt när Vilma och jag letade efter badbrallor timmarna innan, och när vi kom till skolan stod skolpolisen John med hörlurarna på så att han inte skulle missa racet.

På väg till yogan samma kväll såg jag ett antal galanta damer och herrar på väg hem. De fjäderprydda huvudbonaderna vippade lite extra efter all skumpa och gången var inte helt spikrak.

Med all respekt Nisse och Peter, men det är ju bara ett hästlopp. Håhåjaja.

Lurad eller glömsk?

Jag leker detektiv. Letar för fullt efter en viss restaurang som har belastat min AMEX-faktura med drygt hundra kronor. Till saken hör att jag ytterst sällan använder mig av Amex-kortet. Det andra luriga är att jag inte för mitt liv kan komma på vad det är för en restaurang – jag tror helt ärligt inte att jag har besökt den.

Jag blev inte heller hjälpt av att ha luskat ut adressen som uppges när jag googlar på den. Där har jag mig veterligt aldrig varit. Restaurangen har dessutom ingen hemsida och jag hittar inga andra kontaktuppgifter. Hur i helskotta hittade JAG den?

Funderar på att göra en utflykt dit i morgon. Kampen står mellan om mitt minne (som förvisso får en guldfisk att framstå som en minnesmästare) spelar mig ett spratt eller om det faktiskt är någon som har kommit över mina kortuppgifter.

Fortsättning följer.

Halloween visuellt

Halloween

Barnen har haft nedräkning till Halloween lääänge. Förväntningarna påminde om dem inför julafton, men istället för paket skulle maskeradkläderna på och ofattbara mängder godis inkasseras.

Jonas och jag riskerade fingrarna och skar ut pumpor och barnen har i dagar målat Halloweenteckningar som de har prytt ena väggen i hallen med. Vilma skulle ha en mask för ansiktet och ville därför inte målas, men Alvin däremot ville spöka ut sig i ansiktet. Ja, det vill säga, han ville det ända tills han var färdigmålad och klar. Efter tio minuter tvättade han nämligen bort Jonas omsorgsfulla målning.

Grillning och drinkar hos familjen Ross tillsammans med ytterligare grannar, sedan var det äntligen dags! Lätt stissiga gick barnen mellan de olika husen och samlade in godis. Vissa hade satt upp lappar på grinden som förklarade att godiset var slut, medan andra hade ställt ut skålar från vilka barnen kunde förse sig.

Något ”trick” blev det aldrig frågan om, även om vissa beklagade sig över att de inget ”treat” hade att bjuda på. Alvin var lite orolig över just denna bit eftersom han inte, trots otaliga förklaringar, riktigt fick kläm på vad man skulle göra ifall de svarade ”trick”. Fanns det inget godis att inhämta så lommade de bara iväg.

Undrar hur lång tid det tar för sockernivån att sjunka ner till normalläge efter den här helgen? Länge, gissar jag.