Barnvolym på max

Två har precis avslutat inomhusfotbollen i hallen, och sitter i detta nu i badkaret och jämför gapskrattandes varandras snoppar.

Deras yngre systrar har satt igång trummaskinen i barnmikrofonstativet på högsta volym och sjunger svenska och japanska sånger för varandra medan den andra artigt sitter bredvid och väntar på sin tur (och provsjunger sin egen sång).

Hur var det nu igen som tystnad lät?

Wo in die Hölle är värmen?

Medan man läser om den svenska högsommarvärmen blåser det iskalla vindar här. Det blir så in i vassen kallt i husen som inte direkt är byggda för några ynka plusgrader, utan snarare som skydd för värmen.

Familjens favorittillhåll är för tillfället att sitta på golvet framför gaskaminen (och kivas om den bästa platsen). Varmvattenflaskorna fylls med hett vatten innan man kryper ner i sängarna - annars förvandlas man till en isbit. De dubbla täckena hjälper något. Fast det är ganska mysigt att somna till det smattrande regnet.

I går drog det dessutom förbi ett rejält oväder med maffiga blixtar och hagel. På vissa ställen snöade det också.

Vi är i Australien. Skiner inte solen alltid här?

Snart, snaaaaaart kommer den efterlängtade våren!

En mor skrämmer slag på sin son

De må vara dödliga, men det hindrar oss ändå inte från att frivilligt söka upp dem – Australiens alla farliga spindlar och ormar. Tack och lov befann de sig inom lås och bom.

Eco Diablon fyllde idag upp sina sju säten med familjen Borglin/Dahlström (minus Johan som jobbade) och styrde kosan mot en reptilpark som ligger en och en halv timme härifrån.

Vi inledde med att kolla in spindlarna och ormarna. Bäst som jag stod och försökte memorera huruvida det är Redback- eller Funnelwebspindeln som kräver tryckförband – och den andra absolut inte, så kom Alvin fram till mig. Precis när jag tyckte att det skulle vara läge för ett litet practical joke genom att hastigt ta tag i Alvins arm så att han skulle hoppa till lite i mörkret (jag vet – inte speciellt snällt, men jag hann inte hejda mitt infall) – just då mullrade det till i högtalaren och ett inspelat åskväder basunerades ut där vi stod.

Alvin lyfte nästan från golvet, och började storgråta. Det tog mig nästan tio minuter av vyssjande, förlåtande och klappande för att han skulle lugna ner sig. Jonas tyckte att jag var superpedagogisk (not!), och berömde mig för att jag nästan hade skrämt ihjäl min egen son. Skämdes lite (men kunde ändå inte låta bli att tycka att tajmingen var osedvanligt lyckad – synd bara att det inte var Jonas eller Tomoko som jag skrämde slag på).

Nåväl, efter den inledningen kunde det ju bara bli bättre. Och det blev det. Den femtio år gamla, och 150 kg tunga sköldpaddan släpptes ut ur sin bur när det var dags för matning så att alla barn (och vuxna) kunde klappa den. Vilma pussade den.

Därpå följde en rätt kaxig uppvisning av livsfarliga ormar då skötaren gick bara någon meter från publiken som stod runt ett staket och tittade. Som han mycket riktigt påpekade så fanns det stora mellanrum mellan bräderna genom vilka ormen lätt hade kunnat smita ut om den hade attackerat skötaren (jag såg allt för mitt inre…).

Även krokodilen Elvis matades inför publik (här fick man inte klappa den stora besten), likaså fyra Tasmanian Devils – en art som bara finns i Tasmanien och som påminner lite om en bäver. Ingen klappning här heller eftersom deras käkar är åtta gånger kraftigare än en rottweilers (de kan äta upp en känguru eller en häst med ben och allt!).

Det bästa var nog de frigående kängururna som man kunde gå fram till och klappa. Och pussa, om man heter Vilma.

En reptilpark med oväntat gulliga inslag, med andra ord.

För övrigt är klockan 22.11 och Jens Lapidus sommarpratar. Och utanför fönstret är det 10 grader. Brrr….

Veckans guldstjärna

Guldstjärna till Vilma! Nu har hon varit en hel dag på dagis – alldeles själv, och utan att kunna språket. Vilken supertjej! Lika cool som brorsan var för några veckor sedan.

Det är våra barn, det!

Livsfarlig picknick-korg till destruktion

Nu vet vi vad det var som de nitiska tulltjänstemännen ogillade. En korg. En hederlig flätad picknick-korg, eller man kanske kallar den för svampkorg.

Vår korg har huserat mössor och vantar, och har troligtvis använts som just picknick-korg vid något enstaka tillfälle. Som jag minns den syns inte den minsta lilla fläck. Och med tanke på Jonas och min faiblesse för gamla skavda prylar så är vi inte lite förvånade över att just den här korgen förvägras en vistelse i Australien (att Grännabyrån och den gamla skolbänken får genomgå en liten maskavlusning kan vi inte riktigt klandra dem för).

Så – slutfunderat på vad det var som kommer att skickas till destruktion. En hederlig, nästan oanvänd flätad korg. Basta.

Och nu över till något helt annat. Vår son, Alvin Erik Borglin, har idag haft sin första News Time i skolan. En gång i veckan får barnen ta med sig något som de ska berätta om. Efter framförandet får de andra barnen ställa frågor. Idag har Alvin pratat inför klassen!

Han hade med sig några Star Wars-gubbar som han orerade kring. För att han skulle känna sig lite lugnare (”tänk om jag inte kommer på några engelska ord alls”) hade jag skrivit en lapp som han skulle ge till fröken där jag i punktform hade skrivit ner det han ville få fram.

Han var lite nervös inför detta i morse och frågade flera gånger om Star Wars-gubbarna var nedpackade och påminde mig otaliga gånger om att jag skulle berätta för fröken om lappen som han tänkte ge henne.

När så Vilma och jag kom och hämtade honom möttes vi av en glädjestrålande liten kille, som frågade om han inte kunde få ta med något annat redan i morgon och berätta om. Det hade gått så bra!

Tänk, vi har nu bott här i två månader, varav han har gått tre veckor i skolan. Han har redan plockat upp så många ord och fraser så det är otroligt. Även om Alvin inte tycker att han förstår något alls, så gör han det. Mycket imponerande!

Nu är det bara att hålla tummarna för att Vilmas dagisstart går bra. Jag håller på och skolar in henne på ett dagis och hon ska gå sin första dag på fredag.

Skolar in och skolar in – eftersom jag inte betalar förrän på fredag (och det är då dagisets alla försäkringar börjar gälla) så får jag inte lämna henne på prov innan dess – utan det blir skarpt läge på en gång, precis som för Alvin i skolan.

Först lämnar vi Alvin i skolan vid 9.20 och sedan går vi till dagiset. Upphämtning endera efter vilan klockan 14, eller efter Afternoon Tea klockan 14.30. Dagispersonalen har lovat att ringa och hålla mig underrättad om statusen.

Till att börja med kommer Vilma att gå på fredagar, för att från och med augusti även gå på torsdagar. Och då, ja då börjar ytterligare en spännande fas i det nya livet.

Här ska nämligen skrivas en bok!

Stridspilotträning bland flyttkartongerna

I går anlände äntligen vårt bohag! Ja, minus Gränna-byrån och skolbänken, samt den sista prylen som vi fortfarande inte vet vad det är.

Redan på morgonen parkerade lastbilen på gatan och en handfull biffiga grabbar började bära in våra möbler och kartonger. En kvart efter att de hade anlänt kom två killar från företaget som vi hade hyrt möbler och allt det andra ifrån. Blev en lite intressant logistikövning det där.

I sann Jonas- och Cilla-anda struntade vi att bocka av de cirka 60 kartongerna och emballagen. ”We trust you”, tyckte vi när de ville att vi skulle ha örnkoll på avprickningen. Det räckte gott och väl med att ha koll på barnen så att de inte skulle leka katten Apelsin och Darth Wader framför fötterna på dem.

Jag tänkte på Andreas (Sandin) när jag började packa upp kartongerna. Han hade en så träffsäker beskrivning av den gången han tapetserade (med mönsterpassning!) och hade Teo och Telma i närheten.
- Det var som att träna till stridspilot. Man försökte koncentrera sig samtidigt som man hade en massa störande moment – allt för att kolla psyket och förmågan att bibehålla koncentrationen trots allt som pågick runtomkring.

(Sorry, Andreas, om det inte blev ordagrant, men jag hoppas att andemeningen kom fram ändå.)

Lite så är det att ha Vilma i närheten. Jag packade upp kartonger och funderade på var prylarna bäst skulle vara.
- Mamma, du är Apelsin så är jag Snövit.
- Ok.
- Eller förresten, du är Snövit så är jag Apelsin.
- Mmmm.
- Fast du, mamma, du sa ”åh, vilken fin liten katt som kommer. Jag undrar vad den där fina lilla katten heter”.
- Jaa…
- Säg då!
- Åh, vad fin katten är.
- ”Jag undrar vad den här fina lilla katten heter!”
- Jag undrar vad den här fina lilla katten heter?
- Jag heter Apelsin. Mjau!!! Fast nu är jag Luke i sexan och du får vara Maskhålet.

Och detta kan hålla på i timmar! Dessutom kräver hon ögonkontakt och diverse smekningar av den inbillade kattpälsen, samt äkta beundran av Snövits kläder.

Av det vi har tagit fram ur alla kartonger och skyddande emballage, så har köksbordet fått sig en rejäl törn (Jonas har skruvat isär bordet och limmar benens fästen i detta nu), samt en trasig thekopp och skål (din egenhändigt gjorda, Petra – kan man önska sig en ny?).

Nu återstår bara våra avmaskade möbler och den där vad-det-nu-är-för-något. Sedan har vi ett riktigt hem igen. Och det blir så fint!

Blue Mountains

Ännu en sevärdhet kan av avbockas – Blue Mountains.

Med två rykande latte, en godispåse och Bamse-hitsen på högsta volym styrde vi kosan mot Australiens Grand Canyon. Vi hade blivit förvarnade om att sänka våra förväntningar något, så vi var mest inställda på att göra en familjeutflykt med restaurangbesök, hotellövernattning – och kanske ett och annat loppisfynd.

Efter ett litet kräkstopp (stackars Vilma, när ska hennes åksjuka gå över?) var vi framme vid Katoomba och deras Scenic World som visade sig bestå av bland annat två linbanor från vilka vi såg ett imponerande landskap av regnskog, branta klippor och vattenfall.

Höjdpunkten var nog vagnen som en gång i tiden transporterade gruvarbetarna ner till kolgruvan, men som i dessa dagar var utbytt mot en säkrare gallerförsedd variant. Till Alvins stora förtjusning inleddes färden med Indiana Jones-introt i högtalarna. Den lilla vagnen for nerför en VÄLDIGT brant backe, och då man inte var inne i en tunnel hade man en fin utsikt över landskapet.

Vårt hotell, som Alvin dömde ut vid första anblicken (hur kan man vara bortskämd på hotellupplevelser när man är sex år?), låg i ett litet sömnigt samhälle som fick Habo att framstå som New York. Döm om vår förvåning när det fanns en riktigt schysst restaurang – som dessutom krävde bordsbeställning. Och tur var väl det, för redan när de öppnade (japp, vi var på plats då) så fylldes borden snabbt på.

Och ja, Alvin hade helt rätt beträffande hotellet – det var verkligen inget att hurra för. Bland annat kunde man enkelt öppna upp de franska balkongdörrarna – när de var låsta… Och frukostbuffén erbjöd tre olika ljusa nyanser rostat bröd och sylt i portionsförpackning, samt änglapink-kaffe (dvs svagare än the).

Men addera lite loppisstrosande, god middag på lördagkvällen, leksaks- och tågmuséum (lite oväntad kombination) och inga ”måsten” att ta hänsyn till, så blev totalupplevelsen för Blue Mountain-resan mycket väl godkänd.

Avmaskade möbler

Nu har vi fått det skriftligt; på måndag kommer våra saker!

En sak ska man ha klart för sig – man flyttar inte ostraffat möbler över halva jordklotet. Tydligen hade vi någon pryl som de ansåg vara alltför farlig för den australiensiska (heter det australiska?) faunan, så den har de bränt. Vi har ännu inte fått klart för oss vad det var för något.

Vårt underbara Gränna-skåp (ja, alltså den gamla skänken som har stått i Måns saltkammare i Gränna i hundra år) och skolbänken (ett loppisfynd från Skåne samma sommar som jag var höggravid med Alvin – och som jag var med och kånkade uppför trapporna på St Eriksgatan i hopp om att förlossningen skulle sätta igång) måste stanna kvar i tullen ytterligare några dagar. Tulltjänstemännen tänker nämligen inte släppa in hundra år gamla möbler med maskhål utan vidare – de tänker bespruta möblerna så att varje misstänkt mask går hädan av ångorna.

Jag vet att deras försiktighetsåtgärder beror på rädslan för att rubba det unika växt- och djurlivet, men jag håller ändå med min kusin Viktoria i hennes kloka kommentar: borde det inte vara på UT-resan som alla väskor och saker ska sprayas med dödande gift med tanke på vilka sötnosar till djur som huserar på den här kontinenten?

Och jag borde verkligen veta – för jag har faktiskt blivit stungen av en skorpion som låg i min säng. I Hjorthagen i Stockholm. Fast det är en helt annan story.

DE startade kriget - inte vi

Söndagen inleddes med en mördarraid. Av pyttesmå myror.

Hade precis gått upp och skulle börja med frukosten när jag såg två myror som letade efter något ätbart på en kniv som låg framme på diskbänken. Jag sköljde av kniven och gick fram till sophinken (en Ikea-hink med lock) som står på köksgolvet för att slänga pappret med de mosade myrorna. Då fick jag syn på dem.

De fullkomligt myllrade upp ur sophinken (eller i - beroende på åt vilket håll de var på väg) och vidare upp på kortsidan av köksbänken och upp på väggen, för att sedan fortsatta upp till fönstret. Och det var inte få myror vi pratar om…

Raskt tog jag upp soppåsen och knöt ihop den och rusade ut med den, samtidigt som jag förbannade mig själv för att jag inte hade fullföljt gårdagens tanke om att soporna verkligen borde kastas (vi gör det i morgon istället – det är så mörkt nu).

- Myrinvasion, förkunnade jag högljutt för Jonas som snabbt infann sig i köket.

Jonas fick fram spindelgiftsprayen (kan man ta kål på giftspindlar med den så borde väl även små myror gå hädan av en liten dusch). Eftersom myrorna kröp omkring på såväl insidan som utsidan av fönstret öppnade Jonas det, och där – längst ned i ena hörnet – verkade myrcentrat vara.

Spray, spray, spray!

Det fullständigt vällde ut svarta myror ur hörnet. Det såg ut som man hade kastat ut ett halvt kilo svart rom på fönsterkanten – med den lilla skillnaden att dessa romkorn rörde på sig. Urk!

Efter många minuters sprayande och torkande åkte (den hyrda!) dammsugaren fram och sög upp myrliken.

Nu är fönstret så gott som myrfritt. (Såg just två ensamma myror som kanske var borta på annat håll när deras släktingar gick en ond bråd död till mötes. Även de har nu hamnat i myrhimlen.)

Det värsta är att varken Jonas eller jag tror att människan kan vinna över myrorna. De verkar vara ett särdeles segt släkte.

(Skit! Nya myror! Jonas har nu tagit fram kackerlacksdödarsprayen, och påminde myrorna om att de var DE som startade kriget – inte vi. To be continued….)

Egenhändigt plockade clementiner

Nu har vi kylskåpet fullt av dem. Somliga stora, andra små och några med bubbliga skal. Alla söta, och några med kärnor. Vi har varit och plockat kilovis med clementiner.

I lördags fylldes nämligen Eco Diablon till brädden av barn och vuxna. Tomoko tog oss till en citrusodling som låg knappt en och en halv timme härifrån. På serpentinvägar som kantades av grågrön, tät djungelliknande skog färdades vi genom ett böljande landskap. Skyltar som förkunnade att man kunde köpa tomater dök upp med jämna mellanrum, och på en äng fick vi syn på en struts (!) som spatserade bredvid några kor.

Väl framme möttes vi av dignande citrusträd som stod i långa rader. För några som vanligtvis brukar se äpplen i träden såg det nästan overkligt ut. Efter att ha hämtat ett par hinkar i ladan och fått en snabb genomgång av vilka rader som hade vilka citrusfrukter (mestadels clementiner) vad det bara att börja plocka. Självklart var vi tvungna att provsmaka de olika – och gissa om det kändes overkligt att plocka en solvarm clementin från grenen och smaska i sig!

Vilma satsade på kvantitet före kvalitet och hade på några minuter fyllt sin hink till hälften. Jonas och jag plockade i smyg undan de skruttigaste exemplaren. Alvin satsade på kvalitet före kvantitet och kände länge och väl på de olika frukterna innan han plockade dem.

Luften var klar och lite kylig, och en hink med clementiner är ganska tung, så efter ett tag tröttnade barnen. I samma veva kom ett tiotal får skumpande i en intilliggande hage, framlockade av några kinesiska barn som hade bröd med sig att mata dem med. Vilma och jag förärade fåren en duett av ”Bä bä vita lamm” och vi försökte alla klappa deras toviga pälsar.

Nöjda med våra egenhändigt plockade clementiner stannade vi i en park och lekte innan vi styrde kosan hemåt.

Vi var alla överens om att detta var en riktig höjdarupplevelse!

I see you!

Barnen mötte en glad liten hund på gatan som de klappade länge och väl. Efter ett utdraget farväl vi kom att prata om hur djur kommunicerar. Alvin undrade om våra hyresgäster där hemma förstår vad grannkatten Apelsin säger. (Apelsin är en extremt kommunikativ katt som på sitt eget sätt mycket tydligt talar om ifall hon är hungrig, vill gå ut eller bara vill bli klappad.)

Då sa jag att katter förmodligen inte förstår själva orden som man säger till dem, utan att de istället förstår kroppsspråk.

Alvin tittade häpet upp på mig och frågade:
- Va?! Fattar hon det här? (Och så pekade han på sig själv, varefter han förde två fingrar mot sina ögon och sedan pekade på mig, dvs ”I see you”).

Underbart!!!

Skåneloppis 2.0

Vår senaste stora passion stavas v-i-n-t-a-g-e. Eller på hederlig småländska; begagnat.

Inte för att det är en helt ny företeelse i vårt liv – att ”köra vilse” (dvs att oplanerat svänga in på någon liten väg som leder till något okänt – företrädelsevis i Skåne) är något som Jonas och jag ser som en av sommarens höjdpunkter. De små slingriga vägarna brukar bjuda på otaliga små loppisar och okända fik med hembakta kakor och kaffe i blommiga koppar.

Få saker får mig att känna mig så smart som loppisfynd. Att se potentialen i en skruttig bänk eller spräckt tavla, köpa det för en spottstyver för att sedan bara tvätta eller måla om den och voilà – samma pryl är som tagen ur vilket inredningsmagasin som helst.

Nu har vi alltså jackat upp Skåneloppisarna till 2.0. Säger bara eBay. Denna auktion på nätet är en guldgruva!

Jonas har utvecklat en enorm fingertoppskänsla för hur man kommer åt de mest åtråvärda sakerna. Är det någon möbel vi vill ha så lägger vi upp en bevakning på denna (auktionerna pågår i flera dagar). Minuterna innan den virtuella klubban förkunnar att auktionen är avslutad sitter vi och stirrar på skärmen för att se om våra konkurrenter har lagt in något motbud. En halvminut före avslut är det så dags för Jonas att göra sitt sista drag. Han kastar in vårt slutbud, och innan någon annan ens hinner nudda tangentbordet har vi gått som segrare ur striden.

Hitintills har vi införskaffat två utesoffor och ett stort utebord med tillhörande sex fina regissörsstolar (vi är lite svaga för regissörsstolar…) till vrakpris!

Ute i garaget står dessutom en kanadensares gamla gräsklippare, en avskurad kyl- och frys, samt en diskmaskin, och vid det lilla japanska vattenfallet på framsidan av huset står en supercharmig korgsoffa med lagade ben (här var det bara jag som såg potentialen). I städskåpet står grannens före detta dammsugare, och i köket står samma kanadensares gamla mikrougn.

Förutom den ekonomiska aspekten, så känns det bra i själ och hjärta ur ett miljöperspektiv. Snacka om att vara smarta!

Livet är obegripligt

Ibland ser och hör man saker som man önskar att man varken hade sett eller hört därför att de är så fruktansvärda. Igår såg jag en sådan.

Jag satt och surfade runt på Aftonbladets webb när jag plötsligt fick syn på en länk till en blogg: Vår prinsessa Moa Henriksson (http://moahenriksson.blogg.se).

Blott fem år gammal kämpar denna modiga, lilla flicka mot sin cancer. Hennes mamma berättar utan omsvep hur deras vardag ser ut sedan den dagen de fick reda på att Moas ömmande och stela nacke berodde på en tumör.

Moa har ännu inte börjat skolan. Och hon kämpar redan för livet. Man vill inte veta. Samtidigt vill man – man måste. Det är bara ibland så svårt att förstå sig på själva livet.

Bergsget-dna i familjen

Söndagen bjöd på en salig blandning av upplevelser och intryck - samt en besvikelse.

Efter en välbehövlig sovmorgon var det dags för mig att premiärköra Eco Diablon. Faktum är att det även var premiär för mig att köra i vänstertrafik. Jag har alltid lyckats krångla mig ur tillfällen då situationen har krävt en förare i vänstertrafik. En rätt bra manöver, eftersom mina kunskaper som kartläsare (vilket är den andra viktiga rollen om man är ute på okänd mark) är minst sagt mediokra. OK – usla. Urusla.

Det var inte bara att försöka hålla sig på ”fel” sida vägen (oahhh, hur kör man i rondellen???) – vår bil är ju stor som en mindre atlantångare. Och det underlättar ju inte direkt att jag inte ens ser vänster framkant på bilen. Här måste man lita på sin inre bil-omkrets -feeling.

Såklart satte jag igång vindrutetorkarna när jag skulle svänga, och Jonas gav till små läten när han tyckte att jag kom lite väl nära bilar och stolpar på vänstra sidan. Men på det hela taget gick det bra. Jag påpekade att det var lite synd att man inte kunde kolla runt på omgivningarna på samma sätt som när man är co-driver. Jonas intygade att han inte heller kunde göra det…

Efter stopp i leksaksaffären (Alvin skulle på kalas) stannade vi för lunch på ett ställe där vi hade en sagolik utsikt över hela inloppet till Sydney. En och annan segelbåt var ute och letade vindar, och i bakgrunden syntes Sydneys skyline. Vackert och imponerande.

Efter ett litet missöde i lunchbeställningen (bara hälften av beställningen lyckades de komma med) var det dags att bege sig till kalaset som skulle äga rum i en park.

Väl framme började Alvin och jag spana efter födelsedagsbarnet och klasskompisarna. Men dessa syntes inte till. Jonas och jag tittade på varandra. Granntjejen Melissa hade nämligen påpekat att Ellis var bjuden på samma kalas, men ville inte gå. Och hon var gaaaanska säker på att det var igår.

Nu stod vi i rätt park (det är jag faktiskt helt säker på!), på rätt klockslag (här var jag också säker, för jag tyckte det var udda att börja ett kalas klockan kvart i ett så jag upprepade tiden ett par gånger i samband med att hon bjöd in Alvin), men uppenbarligen på fel dag (det KAN vara så att HON sa fel, försökte jag förklara för Jonas som då påminde mig om Dramatenhändelsen).

Blir alltså titt som tätt påmind av Jonas om den gången då jag hade fixat biljetter till en Dramatenföreställning. Tolv personer hade just avnjutit en middag på en närliggande restaurang när det hade blivit dags att dela ut biljetterna. Föreställningen skulle börja klockan 19.30, dvs vi hade en dryg kvart på oss.
- Cilla, varför står det att föreställningen börjar klockan 19? undrade Jonas när han fick sin biljett.

Efter en snabb språngmarsch till Dramaten och ett iskallt ”nej, man får inte gå in när föreställningen väl har börjat”, var det bara att se glad ut och förkunna för de elva andra att kostnaden för de oanvända teaterbiljetterna stod jag för. Dags för paraplydrinkar. Hinkvis.

Nu var det Lucas kalas som jag hade bommat. Skit också! Vi tog igen det genom att gå till närmaste fik och köpa glass och muffins, och lekte i parken ett tag. Eftersom vi nu inte hade ett kalas att ta hänsyn till åkte vi vidare till en mysig liten sandstrand med klättervänliga klippor inramade av tät djungelvegetation.

Få saker är så hjärtattackframkallande som att se Vilma klättra omkring på stenar. Jonas och jag turades om att sekundbevaka henne. Alvin däremot verkar ha fått bergsget-dna. Han är helt otrolig! Dessutom har han full kontroll över kroppen, till skillnad från lillasyster som är lite mer….låt oss kalla det okontrollerad (alternativt fumlig, ofokuserad eller spattig).

Utan missöden tog vi oss hem. Lite lek med grannpojken Jack, gräsklippning (premiär!), smarrig middag och någon timmes letande efter utemöbler och grill på eBay inramade denna soliga och härliga söndag, kalasmissen till trots.

Vi ser ljuset!

Igår var det avskedskalas för en pojke i Alvins klass. Robin skulle flytta hem till England efter två år Down Under. Hela klassen bjöds därför med till parken närmast skolan för lek och Afternoon Tea – eller i klarspråk; chips, juice och kakor.

Vilma och jag följde också med som ett osynligt stöd till Alvin. Eller osynligt och osynligt – det är svårt att göra Vilma osynlig. Såklart ville hon också smaka av läckerheterna och leka med barnen.

Rätt som det var kom Alvin springande med en gråtande pojke i släptåg; det var Alvins bänkkamrat som hade kastat en sten på pojkens arm. Dags att lära den lille (skit-)ungen att man minsann inte får gå omkring och slåss som man behagar. Efter en tillrättavisning av mig kom den ledsne pojkens mamma och gav honom ytterligare uppsträckning. Hon berättade att han hade kastat deras lille hund rätt in i väggen senast pojkarna lekte, så att lilldoggen närapå hade brutit nacken (av storleken på hunden att döma behövdes det i sanningens namn kanske inte världens hårdaste kast in i väggen för att det skulle lyckas…).

Så nu, har Bänkkamraten lyckats få all min uppmärksamhet. Nästa gång Alvin beklagar sig över ett sönderritat suddgummi eller spark i ändan tar jag fram det tunga artilleriet (vilket – har jag inte bestämt mig för än).

Avskedsfesten fick dock ett mycket lyckligt slut. Det kändes nämligen som om detta var vändningen på Alvins upplevda ensamhet i skolan – han deltog till fullo i lekarna.

Dagen därpå (idag alltså) blev han dessutom hembjuden till Jack på gatan för att leka efter skolan, och på samma avskedsfest bjöds han även på kalas nu på söndag.

Sådant känns som balsam för oroliga föräldrars själar.

Några stilla reflektioner kring…

Hur man bäst dödar idrottsintresset hos barn: Man spelar landhockey på varje gympalektion. Exakt samma övningar dessutom.

Hur barn gärna umgås: Man tittar på TV tillsammans. Fast Alvin och Vilma satt på sitt rum på Brisbane Street medan Max och Sam satt på Tallrisstigen. (Pappa Colin hade vänt den skypande datorn mot deras TV). Festligt!

Hur man hedrar de döda på kyrkogårdar i Australien (åtminstone den vi passerar varje dag på väg till Alvins skola): Hundar får springa fritt mellan gravarna och uträtta sina behov, och barn tillåts att klättra runt bland gravstenarna – utan att föräldrarna säger till!

Hur livet ändå fortgår trots döden: Någon planterade en gång i tiden ett litet träd på sin käraste grav – det trädet har nu en omkrets på uppskattningsvis fyra meter. Det har resulterat i att gravstenen är på väg att välta och staketet runt omkring delvis är inväxt i trädet och resterande är på väg att falla ihop.

Hur man får australiensiska barn att stå sig väl i internationella prov: Man lär barnen att multiplicera redan i första klass och ger dem dagliga läxor som tar uppskattningsvis en knapp timme att göra (i alla fall om man försöker slingra sig lite som Alvin gärna gör).

Hur en fyraåring kan ha vitt skilda identiteter: Vilma brukar presentera sig som Orange (ja, det är ju vår kära svenska grannkatt Apelsin som hon är just då) alternativt Snowwhite.

Hur bra det är att salt- och vinägerchips aldrig fick fäste i Svedala: De är ju så sablars goda, så jag hade aldrig kunnat stå emot frestelsen att låta dem slinka ner en vanlig vardagkväll (vilket rent teoretiskt skulle kunna inträffa här).

Smolk i glädjebägaren

Det har kommit smolk i glädjebägaren. Igår berättade Alvin att han nästan alltid var ensam på rasterna. De andra barnen lekte, medan han roade sig bäst han kunde med att klättra i klätterställningen.
- Jag förstår ju inte vad de säger, sa han.

Mitt moderliga hjärta nästan stannade, och impulsen att krypa upp i soffan och vagga Alvin till lugn och trygg sömn slog omedelbums till (och sedan skulle jag åka och banka skiten ur alla snorungar som inte är snälla mot mitt barn!).

Turligt nog hade Jonas en något mer mogen och pedagogisk lösning. Han bad Alvin om hjälp med att lösa ett problem som han hade. Eftersom det känns pirrigt att börja på ett nytt jobb där man inte känner någon, behövde han få lite goda råd av Alvin hur han skulle kunna lära känna lite kolleger.

Alvin sken upp, och kom med en massa bra förslag. Tillsammans skrev de ner tio saker som de lovade varandra att de skulle göra framöver, såsom att Jonas ska gå till ett nytt våningsplan och hälsa på några nya människor och fråga om någon vill äta lunch med honom (för övrigt tydligen inte helt taget ur fantasin, eftersom det hör till ovanligheten att någon frågar honom om han vill följa med på lunchen. Inte för att han gråter sig till sömns över det, men det rimmar lite illa med bilden av den genomhygglige och sociala Aussien.).

På Alvins lista står det att jag ska prata med fröken och be klasskamraterna att prata långsamt och tydligt med Alvin, samt att handgripligen dra med honom på lekar (avklarat!). Dessutom ska han hälsa på fler kamrater och i slutändan gå på bio med någon vän.

Alvin spann som en katt när Jonas och han hade pratat igenom sina respektive situationer och skrivit en handlingsplan, som självklart innehöll åtråvärda morötter i form av att få ta med sig en chipspåse till skolan en fredag, samt få köpa en leksak. Jonas ska få en teckning av Alvin samt få gå på bio.

Idag när Vilma och jag hämtade Alvin var det en glad och nästan lite förvånad pojke som berättade att han hade haft sällskap på lunchrasten, samt spelat fotboll med grabbarna.

Enda molnet på den klarblå himlen är nu bänkkamraten som ritar på Alvins suddgummi och småbråkar lite med honom. Blir ett nytt snack med fröken i morgon (alternativt att jag tar reda på var grabben bor någonstans…).