Sista dagarna

Tillbaka igen

Nu är det över. Slut. Färdigt.

Vårt liv i Australien har sedan i söndags kväll övergått från verklighet till minne; inga fler flat whites (som latte fast med lite mindre mjölk) framtrollade av Miles, inga fler salta vågor (inklusive oroligt hajfen-span), inga fler utmanande och utvecklande yogaklasser med min härlige yogalärare och hans indiska plingplong-piano, inga fler rafflande tennismatcher mellan Jonas och kusin Johan, inga fler volter i poolen, inga fler färder i Eco Diablon, inga fler jobbpendlingar med färjan förbi Operahuset, inga fler fotbollsmatcher i Brookvale Chargers matchtröja och inga fler danslektioner för miss Jennifer.

Istället så blir det svensk färskpotatis, två års eftersatt trädgårdsskötsel, sökande efter svenska uttryck (det är BARNEN som har fått Dolph Lundgren-syndrom), doften av svensk sommar (litet minus att Jonas har fått tillbaka sin gräsallergi!) och efterlängtade möten med familj och vänner. Och det är minsann inte fy skam det heller – tvärt om!

För övrigt så håller Jonas och jag tummarna för att inte någon i familjen råkar ut för en olycka och behöver uppsöka läkare inom den närmaste månaden. Den som tror att kvarnarna på Skatteverket mal i raketfart tror fel; det tar nämligen mellan två till fyra veckor innan vi är folkbokförda igen, så fram till dess så har vi inga giltiga personnummer och kan därmed inte avnjuta samma sociala trygghet som alla ni andra. Känns inte så lite snopet.

För att göra inträdet i svenskt Svenssonliv än mer utdraget så slutade vårt första besök på Skatteverket med att en väktare blev knivhuggen. Polispiké och ambulans kom och alla vi som befann oss i byggnaden släpptes först inte ut. Två timmars väntan resulterade i att vi fick gå därifrån med oförättat ärende. En och en halv timmes väntan idag resulterade i nya blanketter som ska skickas in så snart som de första blanketterna landar i brevlådan. Det är kul nästan jämt.

I skrivande stund letar Jonas efter bil (bilköp med tillhörande försäkring utan giltigt personnummer blir en delikat uppgift att ta itu med) medan jag fixar och trixar hemmavid. Barnen är outsourcade till syrran. Första lasset med kläder och leksaker kommer förhoppningsvis i slutet av veckan. Möblerna och resten av vårt materiella liv landar om två månader.

Jaa, ni…. Tiden är nu även inne för att avsluta vårt äventyr i ord och bild, och eftersom en bild säger mer än tusen ord så blir sista inlägget lite bilder från vårt sista resstopp Hong Kong.

Ta vara på livet – och kör så det ryker!
Cilla, Jonas, Alvin & Vilma

Hett Hong Kong fascinerar

Jag fortsatter trenden med att knappa pa engelskt tangentbord - denna gang var jag tvungen att logga in via kinesiska instruktioner! Himla tur att det har blivit ett och annat inlagga sa jag minns vilka knappar det ar som galler.

Hong Kong bjuder pa trettiogradig varme, eller ska jag kanske saga hetta. Luftfuktigheten kryper inte under 99,9 procent sa det klibbar skont pa ryggen hela tiden. Om nagon sitter och funderar pa att ga pa Disneyland i detta klimat, sa vill jag bara beratta att det inte gors utan anstrangning och litervis med svindyrt vatten.

For ovrigt sa ar Hong Kong en klart spannande stad: skyskrapor hoga som molnen och lika manga som stenarna i en genomsnittlig smalandsk aker (och detta innan bonden har lagt ner ett ar pa att rensa bort de flesta). Trafiken ar enorm och det myllrar av manniskor. Det kanns verkligen ett man ar i Asien, i Kina for att vara korrekt. Dofterna ar asiatiska och nattmarknaderna fullkomligt sjuder av aktivitet, plastleksaker och farggranna frukter. Lyxbutikerna star som spon i backen i bjart kontrast till miljonprogramsomraden pa vilka tvatten hanger ut fran fonstren som varsta italienska bakgard. Fascinerande stad att besoka, men absolut ingen stad som man (jag) skulle vilja bo i under en langre period.

Idag besokte vi Hong Kong Island och akte den legendariske Star Ferry. Ikvall blir det en ny marknad. I morgon bitti ringer vackarklockan klockan 4.45 for direkt avfard till flygplatsen. Tretton timmar forsta streckan och ytterligare tva fran London till Stockholm.

Jag spar fyra mora resenarer som mycket forvantansfulla laser upp dorren till Tallrisstigen 13.
Bilder fran Hong Kong kommer!

Sista natten

Nu ar det hard core som galler! En styck dator utan svenskt tangentbord finns till buds, sa ni kan ju gissa vilka bokstaver som saknas.

Sista natten i Sydney. Det har varit en laaaang dag med logistikovningar pa hogsta niva - flyttgubbar och stadare ar inte alltid sa valdans kompatibla, om man sager sa, och eftersom huset pa 5 Brisbane Street inte ar overdrivet stort sa blev det en utmaning att passa in alla smapavar. Well, huset ar nu tomt pa alla tillhorigheter, smutsen ar borttrollad och papperen ar signerade att besiktningen avklarades utan problem.

Barnen blev rejalt firade i sina respektive klasser, och atminstone Alvin kande av vemodet. Dotterns kanselsprot ar inte fullt lika utvecklade. Men avsaknaden av sorgliga kanslor for Vilmas del kanske ocksa kan forklaras med ren och skar trotthet - hon fullkomligt dog i hyrbilen som vi skulle transportera tillbaka till hyrbilsfirman efter skolan; en liten fard pa 10 minuter.

Sjalv konstaterar jag att rosten min redan har farit sin kos. I gar var jag rejalt hes och hade ont i halsen - idag ar jag stum. Om jag tar i for kung och fosterland sa lyckas jag frambringa ett hogst oidentifierbart late som dessutom asamkar rejal smarta. I morse, efter att jag viskande hade bett Alvin att satta pa sig kladerna, kastade han en irriterad blick pa mig och kravde: Kan du sluta viska nu!!!

Lite stokigt att min stumhet blev ett faktum idag da jag hade tva kaffestopp och en lunch inplanerad for att saga farval. Tur att jag ar en fena pa yvigt kroppssprak och pa att lyssna! Och tur att Jonas var med pa tva av dessa och kunde tolka mina vasningar.

For andra natten i rad sover vi hos familjen Dahlstrom. Jonas haller som bast pa att packa ihop det sista, och barnen lyckades till sista coola ner sig och somna vid 22-snaret. Det badar gott for att de forhoppningsvis knoppar in under den forsta etappen pa var vag mot Tallrisstigen.

Nasta stopp: Hong Kong!

Skräpavyttring

Idag genomfördes Operation Förberedning. Allt skräp som vi inte ens försökte sälja på garageförsäljningen hämtades upp av svenske Lars i hans lastbil. Batterier och glödlampor ackumulerade under två års tid hamnar förhoppningsvis på rätt ställe (jag erbjöd mig att ansvara för dessa, men Lars lovade att han skulle ombesörja rubb och stubb enligt konstens alla regler).

Inte bara garaget är välsopat som ett parkettgolv; poolstaketet i glas, som inte har tvättats på två år, skiner nu så vackert att jag befarar att lågtflygande papegojor kommer att bryta nacken mot glaset.

Dessutom har jag tömt skafferiet och det mesta i kylskåpet. I egenskap av rensarmästarinna blir jag alldeles knäsvag av att hitta burkar och flaskor vars innehåll passerade bäst före dagen för ett år sedan. Urk!

Annars är vi väldigt nöjda med vår avskedsdrink som vi hade igår för alla vänner. Drygt femtio barn och vuxna kom förbi för att säga hej då, vilket såklart var rörande. Vilma som hade lyckats få feber kvällen innan (man KAN bara inte ställa in med inköpt mat och dryck upp över öronen, så det fick bli en liten alvedonhutt strax innan gästerna kom…) gick efter en stund omkring och önskade att alla skulle gå hem.

En timme efter att den sista gästen gått kunde ingen ana att det hade varit fullt pådrag i huset. Det enda som skvallrade om kalajset var de än mer trinda dammråttorna. Dammsugaren sålde vi i lördags förmiddags.

I morgon kommer flyttfirman och packar ihop allt. Vi har två hela dagar kvar av våra drygt två år i Sydney. Att säga att vi har blandade känslor är inte att säga för mycket.

(Kan hålla med om att matutbudet ser lite fjuttigt ut på bilden, men då ska ni veta att köksön dignade av läckerheter.)

(Varför kände jag mig tvungen att försvara bilden???)

Fotbollschamp och prylkrängning

Min enormt trötta hjärna ber mig att berätta om dagen på följande vis: Idag. Spelade. Alvin. Sin. Sista. Match. Lyckad. Därefter. Hade. Vi. Garageförsäljning. Lyckad.

Men mitt hjärta vill vara något utförligare, och eftersom det brukar vinna kampen så manar jag på fingarna så tangentbordet ryker.

Som alltid börjar lördagsmorgnarna tidigt för vår del (ja, ja Måns – du vinner stort!) eftersom vi måste bege oss hemifrån strax före åtta för att hinna till veckans fotbollsmatch. Det var en extremt trött mamma som låtsades vara en extremt pigg mamma (vi var på avskedsmiddag i går hemma hos några vänner) som körde sonen till matchen medan Jonas och Vilma stannade hemma för att förbereda dagens garageförsäljning.

Gissa vem som gjorde lagets enda mål? Jo, samma pojke som efter matchen ÅTERIGEN tilldelades priset för matchens lirare. Det var en rörd Alvin som tog emot pokalen och avskedspresenterna som lagkamraterna överlämnade. På hemvägen satt han tyst, och på frågan om hur det kändes svarade han att han inte ville åka hem till Sverige, utan fortsätta att spela i samma lag som han gör nu. Man märker att hemflytten blir allt mer påtaglig för honom, och han har gått ifrån idel toner i dur till att säga att han inte riktigt vill flytta till Sverige (jag laddar mentalt inför stora gråtkalaset då avskedet med bästisen Jack blir ett faktum…).

Medan jag hejade mig hes på Brookvale Charges så öppnade Jonas dörren för några väl tidiga loppisfyndare som på ett närmast oförskämt vis uttryckte sin stora besvikelse över att de inte fick titta på våra saker redan vid åttarycket, trots att det i annonsen stod att försäljningen skulle börja klockan 12. Men de fick vackert återkomma.

Tio i tolv öppnade vi garagedörren som vetter mot gatan och började bära ut våra prylar. Som genom att trollslag dök ett femtontal personer upp i samma sekund och började rycka i dem. Rean blev allt mer generös ju mer tiden fortskred och till slut hade vi lyckats kränga av riktigt mycket, även om några av de ”givna” succéerna förblev osålda (Cilla: grästrimmer. Jonas: skidor). Well, vi är väldigt nöjda med resultatet = mindre prylar och fyrahundrafemtio dollar rikare.

Dagen avslutades med en middag hemma hos familjen Ross, och fyra borglinare kollar nu i kors av trötthet. Faktum är att det var några minuter sedan jag hörde Jonas stämma inifrån sovrummet. Jag tror inte att de hann komma till slutet av boken.

Två års milstolpar

Jag talar för hela familjen när jag säger att vi för alltid kommer att vara tacksamma, ja närmast malliga, för våra två upplevelserika år i Australien. Skulle minnet svika oss när vi sitter och klapprar med lösständerna på hemmet om vilka år som vi egentligen bodde där, så finns det en hel del händelser som vi kan gå tillbaka till, händelser som finns inpräntade i varenda australiensare för all evig framtid (och eftersom mitt minne redan nu är något diffust i kanterna kan jag inte svära på att jag räknar upp milstoplarna i kronologisk ordning.)

Branden i delstaten Victoria:
Landssorg utlystes till följd av bränderna som härjade i delstaten Victoria, inte långt från mångmiljonstaden Melbourne. Många dog och ännu fler förlorade allt de ägde. Även vi har känt doften av skogsbrand vid ett par tillfällen, även om röken från Victoria inte nådde ända hit.

Svininfluensan:
Människor som hade besökt länder som Japan och Mexico var tvungna att passera en värmedetektor på flygplatserna innan de tilläts komma in i landet – allt för att förhindra spridningen av viruset. Vi var tvungna att skjuta upp semestern till Melbourne eftersom såväl barn som vuxna skulle hålla sig hemmavid – verkligen i karantän – upp till två veckor efter ett besök i staden med omnejd.

Det röda sandmolnet:
Miljontals ton röd sand från Australiens outback virvlade in över New South Wales och färgade hela Sydney röd-aprikos. Första tanken som slog oss när vi vaknade den morgonen och upptäckte det märkliga skenet var att en skogsbrand härjade på gatan. Spår av det finkorniga dammet kan fram till på måndag betraktas på barnens och gästrummets fönster (sedan trollar fönsterputsaren bort det).

Ovanligt många hajattacker:
Plötsligt inträffade den ena hajattacken efter den andra – varav den mest uppmärksammade var den där en militär som höll på med något dykuppdrag, ett löst stenkast från operahuset, blev attackerad av en bullshark. Han överlevde, men får numera klara sig med ett ben mindre. Min hajfobi har gått om spindelfobin, men har ännu en bra bit kvar till rädslan för krokodilerna (som tack och lov inte finns i New South Wales). Litar inte ett dugg på de där urtidsvarelserna!

Första kvinnliga premiärministern:
Ja, det inträffade faktiskt idag! Störtdykande väljarsiffror och massiv kritik fick nuvarande premiärministern att lämna sin post till förmån för vice premiärministern som är kvinna. En främmande kvinna kom fram till Vilma och mig på väg till skolan och berättade för Vilma att det idag var en stor dag för mig och henne själv, samt för resten av den kvinnliga befolkningen – detta var dagen då landet för första gången i historien skulle ledas av en kvinna.

Familjen Borglins milstolpe för dagen var att första flyttlasset lämnade 5 Brisbane Street.

Skenande karusell

Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun: En hög med prylar, kläder, leksaker och allehanda bra-att-ha-saker som ska hämtas i morgon för att sedan flygas till Sverige för att därefter landa på Tallrisstigen om cirka två veckor.

En hög med sådant som ska skeppas hem i en container och som inte anläder till Lidingö förrän om två månader.

En hög med prylar som ska säljas på garageförsäljningen som vi ska ha på lördag. En annan hög med skräp som tillsammans med det vi inte lyckas bli av med på lördag ska till tippen.

En hög med kläder och annat som vi ska packa ner i resväskorna och ta med oss via Hong Kong.

Jag tycker det är skickligt om vi inte råkar packa ner Vilma i en lådda märkt Seaship eller om poolmannen inte hamnar på vår garageförsäljning tillsammans med vår vattenkokare och brödrost.

Om tre timmar ska vi ha fika i en lekpark för ett fyrtiotal barn och deras föräldrar. För en timme sedan slutade regnet att ösa ner, så vi bjuder dessutom på sol.

Det är mycket nu.

(Nähä. Nu regnar det igen. Och vi kommer att äta fingerbuns hela helgen.)

Zzztilla helg

Om jag någon gång framöver svarar följande på frågan om vad vi har för oss i helgen, så stirra mig stint i ögonen och fråga om hissen verkligen har gått hela vägen upp (ett välriktat slag mot huvudet funkar lika bra):
”Jasså i helgen, det är nog inget särskilt. Jo, just det…vi ska bara rensa garderoberna och skriva en utförlig inventarielista över rubb och stubb i vårt hem. Därefter blir det nog Alvins fotbollsmatch, klippning av gräsmattan och buskarna, försäljning av bilen samt besök av Theo och Anna som ska sova över.

Well, sedan står det visst födelsedagskalas på schemat med tretton sockerstinna barn och en piñata som troligtvis vägrar att gå sönder, inklusive tårtbakning och allehanda lekförberedelser. Direkt efter kalaset avrundar vi nog söndagen med en middag för hela familjen Dahlstrom.

Jo, det var så sant – vi kommer troligtvis att nalla lite på sömnen genom att titta på kronprinsessans bröllop respektive följa en spännande fotbollsmatch som spelas på andra sidan jordklotet och därför inte riktigt genomförs under dygnets egentliga vakna timmar. Och för att toppa det hela så måste jag nog styra upp Annas presentutdelning som lär drar igång vid fyratiden på söndagmorgonen eftersom Anna säkert får för sig att det är morgon då. Uppstigning klockan sex för barnen med tillhörande ljudnivå blir det nog också.

Annars, så är det nog inget speciellt tror jag. Ska vi kanske hitta på något?”

Förslappat språköra förargar

Vissa sanningar är hårdare att hantera än andra. Hand upp, alla som någon gång har gjort sig lustig över drottning Silvias tydliga brütning efter så många år i Sverige. Ni som har har den uppe – snälla ta ner den, och sluta göra narr av henne. Det är nämligen ofattbart svårt att jobba bort en accent när man har passerat tonåren (nåja, den tidsgränsen är min högst personliga).

Nu har vi bott i Australien i drygt två år. Varje dag har jag både lyssnat till och använt mig av det engelska språket. Jag tittar på tv, läser engelska böcker och tidningar och jag har långa och innerliga samtal med mina vänner. Men vad hjälper det? Ordförrådet har ökats på ordentligt, det måste jag belåtet medge. Men den där jädra accenten! Till och med JAG hör den!

Det luriga är att när jag för en monolog i skallen på engelska – ja, då är den klanderfri. Grammatiken sitter som en smäck och uttalet är bländande – inte ens en infödd skulle kunna spåra min nordiska härkomst. Men så öppnar jag munnen…

Visst, jag ska inte vara för hård mot mig själv: vissa dagar flyter det på som bara den, precis som man kan ha bra ”språkdagar” på svenska då man hittar alla ord och fyndigheter i samma sekund som man behöver dem.

Det jag tycker är allra svårast är att i ett stressat ögonblick göra skillnad på bokstäverna a, i och e när jag ska bokstavera. Så, tack mamma och pappa för val av mitt förnamn…

Men frågan är om inte bottennappet är då jag ska uttala namnet på gatan vi bor på: Brisbane Street. Faktum är att det har blivit en riktig hang-up för mig. Tro mig tusan om inte varenda kotte som av någon anledning måste ha reda på var jag bor svarar med ett tveksamt ”eh… could you please spell that?”. Och då jag lite generat säger gatunamnet igen och därtill förtydligar att det är samma som STADEN, utbrister de lättat ”ah, Brisbane” – EXAKT så som JAG uttalar det! (Tycker i alla fall mitt språköra).

Ett annat irri exempel var ett ord (minns inte vilket) som dök upp med jämna mellanrum i boken som vi läste för barnen om kvällarna. Varje gång jag uttalade ordet så gick Alvin in och korrigerade mig – med ett i mitt tycke IDENTISKT uttal! Mitt öra och tunga (alternativt min hjärna) måste liksom ha tappat nyanserna. Och var letar man efter dem?

Så den bistra sanningen är: jag kan nog inte få ett bättre uttal än det jag dras med. Inte ens om jag så begraver fötterna i den australiensiska myllan och stannar här för gott. Kommer man från Habo så gör man.

(JA, jag ser väldigt trött ut på bilden. Jag var det förmodligen också.)

Familjens lilla sexåring

När man ska till att fylla sex år, då är det pirrigt värre att gå till sängs. Vilma låg med ett närmast krampaktigt leende och mässade som en from buddhistmunk att det kändes sååå exciting!

Redan vid halv femrycket kom hon intassandes till oss och ville försäkra sig om att det verkligen var idag som hon fyllde år. Fyrtiofem minuter senare skar telefonens gälla signal genom mörkret och en farfar ville gratulera på den stora dagen (Vi ligger åtta timmar framför – inte tio…). Han fick återkomma.

Ääääntligen blev klockan sju. Det var ett enda stort leende som mötte den trehövdade kören som dagen till ära rev av både Happy Birthday och Ja må hon leva. Presentpappren flög i vida bågar och blottade både uppskattade (framförallt pokemon-spelet och pennskrinet) och mindre uppskattade (två par byxor) gåvor.

Firandet fortsatte i skolan med medhavda vaniljbullar och barnens sång för att på eftermiddagen äta obegränsat av den hemgjorda jordgubbstårtan tillsammans med familjen och kompisarna Thomas och Jack. Födelsedagsmiddagen bestod av pizza.

Nästa firaromgång blir söndagens kalas. Det ska märkas att man måste ta till två händer för att visa hur gammal man är!

I flygande tempo

Nu jädrar har vi jackat upp tempot på 5 Brisbane Street! Fördelen med att vara blond och ha guldfisksminne är att jag har glömt bort hur mycket det faktiskt var att ordna inför flytten FRÅN Sverige.

Förutom det praktiska måste vi ju hinna med det sociala livet också. Kalas för Vilma (fyller sex i morgon = bull- och tårtbak) och avskedsfika med tillhörande lek för båda barnens klasser, middagar och kaffestopp – ja, det går i ett. Jonas skulle säkert gärna addera att han faktiskt fortfarande jobbar mitt i denna röra. För att hotta till det ytterligare så har jag även bakat in ett akut tandläkarbesök med inplanerad uppföljning och träff med naprapatens helande akupunkturnålar. Skulle vilja hinna med att kolla en hudförändring också.

Och tro inte att barnen har taggat ner på skolfronten – icke sa Nicke. Alvin håller i detta nu ett föredrag om Uluru, läxböckerna pockar fortfarande på hans uppmärksamhet och även Vilma tar hem böcker och lappar med ord som hon ska träna på. Simning, fotboll och dans därtill – håhåjaja!

Nu ska jag leta reda på en prisvärd fönsterputsare som en gång för alla kan ta bort resterna från den röda sandstormen, som vi hade för ett år sedan, på de fönster som kräver en stege. Städribban har definitivt sänkts under två år i hyrt hus. Men det kan väl ändå inte gälla våra hyresgäster?

Mitt i Australien i bilder

Ikonernas ikon-resa

Nej, nu får jag ge mig! Hur många olika varianter på en inledning till en högst simpel blogg kan man egentligen skriva? Men, det var fasen till att vara svårt att sammanfatta vår senaste resa.

Under våra två år har vi rest närmast oförskämt mycket. Vi har känt nya dofter, sett främmande platser och mött spännande människor. Men frågan är om inte resan till ikonernas superikon (med generös omnejd) är den mest omtumlande resan. Jag talar såklart om Ayers Rock eller Uluru som aboriginerna själva kallar en av sina heligaste platser.

Denna enorma klippa ser ut som om den har trillat ner från himlen, rätt ner på den flacka röda öknen som även huserar förvånansvärt många torra buskar och låga träd. Allra vackrast och mest intagande är den i gryningen och skymningen. Då ser den nästan glödande ut. Hela familjen beundrade den en skymning (även om barnen än mer uppskattade ett träd som var synnerligen lämpad för klättring) och Jonas och jag fick också tillfälle att se den i det första gryningsljuset – om än inte vid samma tillfälle.

Ska jag vara helt ärlig så höll min Ulurumorgon på att sluta i rena rama katastrofen. Jag inledde med att köra vilse på resortområdet (visst, det var förvisso bara en enda slinga som passerade de få hotell och vandrarhem som låg där, men den innehöll en lurig rondell som krånglade till det – för mig i alla fall…). Lätt stressad, eftersom jag hade sett framför mig att jag skulle stå ensam i mörkret under en stjärnklar himmel och se de första strålarna varligt väcka klippan till liv, hann jag ta mig fram till naturreservatet medan det fortfarande var kolsvart ute. Barnsligt nöjd med mig själv, trots min rackliga inledning, manade jag nu på bilen så att jag snabbt skulle hitta fram.

Hitta fram till var? var frågan som dök upp. Hade jag någon karta i bilen som talade om vart det var bäst att stå i gryningen? Icke. Hade jag haft sådan framförhållning att jag hade frågat Jonas, som var ute på samma exkursion morgonen innan, vart han hade parkerat för att lyckas ta sina kanonfina bilder? Icke. Men jag räknade snabbt ut att parkeringen där vi hade tittat på solnedgången måste vara helt fel.

Men, Uluru är en STOR stenbumling och till min stigande fasa såg jag att gryningsljuset blev allt ljusare. Jag tog rygg på bilen framför som av farten att döma såg ut att veta vart den skulle (jo, för det fanns två rondeller och därmed några avfarter att köra av på). För att korta storyn något så gav jag upp på ledarbilen, vände över de heldragna linjerna och parkerade på första bästa ställe. Inte direkt varifrån världens alla fina morgonbilder av Uluru är tagna, men ändå fullt godkänd vinkel. (Bilderna som jag ska lägga ut alldeles strax är som ni förstår tagna av mästerfotografen Jonas.)

Ett rejält stenkast från Uluru (tjugo minuter med bil) ligger en annan imponerande stenformation, The Olgas, men eftersom familjen Borglin numera anammar de aboriginska namnen så kallar även vi den för Kata-Tjuta. Dessa är ÄNNU högre än den drygt trehundra meter höga Uluru, närmare bestämt tvåhundra meter till. Tänk er flack röd öken med inslag av gröngrå vegetation och så – PANG! – ligger där utan någon som helst förvarning några enorma bumlingar. Så känns det när man beundrar Uluru och Kata-Tjuta. Som om naturen fick för sig att överraska människan, ruska oss till liv.

Se där! Jag misslyckades fullständigt med uppgiften att bara skriva helt kort och gott att vi har sett Uluru och Kata­-Tjuta. Det är något med klipporna som får en att aldrig vilja sluta. Sluta titta. Sluta fascineras. Sluta orera.

Well, på linjalraka vägar åkte vi vidare till nästa stopp som var Kings Canyon. Här kläckte Jonas och jag världens bästa bokplott som jag ska försöka plita ner vid tillfälle. Förutom det gick vi på en tretimmarsvandring bland nya imponerande klippor, som denna gång påminde om Grand Canyon om än i mindre skala. Rummet vi bodde i luktade så mycket mögel att det höll mig vaken stora delar av första natten (andra natten körde vi med öppna fönster och fläkten på). Dessutom fick vi sjunga allsång till Walzing Matilda på den ambulerande familjeshowen där även Alvin och Vilma deltog i barnorkestern.

På en ännu rakare väg styrde vi kosan mot Alice Springs, som trots att den stoltserar med titeln ”största staden i the Northern Territory” får Falköping att framstå som New York. Här bombarderades vi av intryck av annan sort.

Under våra år i Sydney tror jag att jag har mött tre människor med aboriginskt ursprung – och då har jag ändå räknat in de som spelar didgeridoo för turisterna vid Circular Quay. Vid resortområdet i Uluru såg vi några få aboriginer, alla såg de trasiga ut. I Alice Springs var synen än sorgligare.

Män, kvinnor och ibland barn syntes sitta i den uttorkade flodbädden eller i parker. Kläderna var oftast trasiga, alla såg de toviga ut. Blicken hos de vuxna såg närmast död ut. För att knycka en beskrivning av författaren Bill Bryson så kändes det som om människorna av aboriginskt ursprung och de av västerländskt ursprung levde parallellt med varandra, som om ingen av dem kunde se varandra. De enda som kunde se båda grupper samtidigt var vi, Jonas och jag. Så kändes det. Varje gång vi såg en aborigin som såg ut att ”smälta in” (har testat hundra olika fraser, men det låter lika översittaraktigt hur jag än formulerar mig – och det är verkligen inte min avsikt!) och må bra, så tittade vi hoppfullt på varandra: titta, det FINNS annat än misär!

Det var därför med gränslös glädje som vi lyssnade till en guide på Desert Park som själv var stolt aborigin (och en av dem som Jonas och jag skulle ha nickat hoppfullt åt) när han gav sin syn på integrationsproblemet:
”Det är som att tända en lampa efter 40 000 år. Det går inte att ändra människor över en natt, det kommer att ta ett par generationer. Men till sist så kommer vi att kunna sammanfoga det bästa från båda världar.”

Han berättade även att det finns trehundra (!) olika aboriginspråk, de flesta vitt skilda från varandra. Intressant att veta är att de använder samma tecken för samma sak eller företeelse (aboriginkulturen bygger mycket på alla historier som förs vidare mellan generationerna med hjälp av tecken/bilder). Dags alltså att sluta bete oss som jänkarna som tror att alla länder i Europa är same-same!

Alla skrattade åt hans ignorante lärare som på 70-talet hade berättat för barnen att innan den vite mannen kom till Australiens outback så fanns det ingen som bodde här. Som kommentar till detta hade guidens pappa sagt: ”Trodde han att de släppte ner oss här med helikopter eller?”

Guidens förklaring kring hur aboriginerna på ett mycket genomtänkt sätt förhindrade inavel (just denna del hade han hoppat över att prata om den gången då prins Charles var på besök – haha!) och deras sätt att jaga och skaffa annan föda var mäkta imponerande och långt ifrån simpelt.

En resa att minnas så länge man lever, på alla möjliga plan, med andra ord.

(Att JAG som enda vuxen skulle ha ridit på en kamel är för övrigt något som jag definitivt förnekar. Man kan göra så mycket tokigt i fotoshop nu för tiden.)

The Red Centre

Mitt i Australien, mitt i den röda öknen där det bor en miljon (!) vilda kameler, ett oräkneligt antal dingos och minst sju vildhästar har vi varit. Vi har mött människor vars tillvaro inte kan beskrivas i andra termer än tragedi och misär. Men vi har även ingjutits i hopp och framtidstro.

Ska bara smälta och sortera intrycken över natten och ber att få återkomma i morgon med en resumé.

Är någon intresserad av 900 finfina bilder, varav 99 procent består av enorma klippor, är det bara att höra av er.

Odödlig tomte

Så var det dags att få sig lite religionsundervisning till livs. Jo, för att jag gissar att det fortfarande kategoriseras som undervisning trots att det emellanåt känns mer som propaganda.

Vilma berättade med lysande ögon att ”God and Jesus make pinky promises”.
- Pinky promises?
- Ja, pinky promises (och så kopplade hon samman sina lillfingrar som symboliserar att de håller vad de lovar).

Det andra de fick lära sig den lektionen var att ”God does not die, and Santa does not die”.
- Santa? Menade inte läraren ”saints”?
- Näpp, hon sa att Santa inte dör.

Jaha, då vet man det. Jag undrar om detsamma gäller för tandfén och påskharen?

(Bilden är tagen vår första vecka i Australien. Våtdräkterna sitter inte lika pösigt i dagsläget.)

Trollkarlsförvandling och dansångest

Jonas stod framför badrumsspegeln och betraktade sitt ansikte som var i behov av rakning.
- Det håller på att hända något märkligt med mig.

Han hade samma morgon kommit hem från sin Europatour och var lite allmänt påverkad av tidsomställningen, något som jag trodde låg bakom hans kommentar.
- Antingen så håller jag på att bli gammal eller så håller jag på att förvandlas till en trollkarl.
- ?
- Mitt skägg håller på att bli vitt.

Och eftersom undertecknad förnekar sitt eget åldrande – vilket även inbegriper ett eventuellt åldrande av Jonas, så återstår det faktum att han håller på att transformeras till en trollkarl. Coolt!

Dottern hade även hon lite funderingar morgonen efter trollkarlstransformeringen, men av helt annat slag. Hon kom nämligen att börja tänka på bröllop, och hade en mängd frågor kring detta.

Jag berättade i stora drag om att man berättade inför en präst och sina vänner att man ville leva resten av sitt liv tillsammans, och att flickan får en fin ring och att det brukar vara en fest efteråt.
- Måste man dansa då?
- Nej, det behöver man inte men många väljer att ha en fest med sina släktingar och vänner och just dansa.

Den här sista upplysningen oroade henne.
- Får man dansa hur man vill då?
- Självklart.
- Men jag vill inte ha en dansfest.
- Du behöver inte ha det om du inte vill.
- Då ska jag hitta en pappa som inte heller vill ha en dansfest (och så höll hon en monolog till sin framtida make om att hon inte ville ha en dansfest när de skulle gifta sig).
- Varför vill du inte ha en dansfest då?
- Jo, för det kommer att pirra i min kropp om alla tittar på mig när jag dansar.

En tredje händelse som inträffade inom samma tolv timmar som trollkarlsövergången och dansfestångesten var att Alvin tappade sin sjunde tand.

Ulv i fårakläder

Igår tjoade plötsligt Alvin till med upprörd stämma:
- Mamma, Vilma vill titta på döda människor!
- ?
- Hon vill titta på GUNS på internet!
- !

Jag släppte det jag hade för händerna och gick mot köket där Vilma satt vid datorn.
- Hoppsan, jag har visst tryckt på internet, sa hon utan tillstymmelse till att låta särskilt ledsen för det.
Hon hade lyckats få fram iTunes, men jag förstod att hon åtminstone hade ett hum om hur man går in på nätet.

- Vad är det du vill titta på?
- Guns. (Stort oskyldigt leende)

- Guns?

- Ja, jag gillar guns! (Ännu bredare smajl)
- Men du får inte titta på vapen, faktum är att du inte ens får titta på något på internet om inte pappa och jag är med!

Då såg hon lite skamsen ut, speciellt som Alvin ekade att hon faktiskt ville titta på döda människor och guns, och VARFÖR vill man det?

Som ni förstår kunde jag inte riktigt släppa det här ämnet. Varför skulle Vilma plötsligt kolla efter döda människor och vapen på internet. Detta är inget som varken Jonas eller jag brukar roa oss med.

I samtalet som följde så berättade Vilma att X (snart fyra år) visste hur man "tryckte på internet" och hittade guns.

Okej…

Vi pratade ganska länge om hur hemskt det är med vapen och hur oerhört sorgligt det skulle vara om en mamma, pappa, syster eller bror dödades av ett vapen. Eller rättare sagt, JAG pratade. Vilma såg ytterst obekväm ut och försökte slingra sig ur min famn. Men jag tror att hon förstod.

(Och X:s mamma är underrättad om barnets sökkriterier.)

Lillpicasso kreerar

Vad tänkte jag på?

Lät Lillpicasso gå lös på mina målarfärger efter middagen. Tavlan blev jättefin och Lillpicasso är väldigt nöjd med sin insats.

Undrar om hon lika mycket uppskattar den ömma moderns idoga torkande av kulörta spår som numer återfinns på ett stort antal ställen i köksregionen?

(Nu blir det ett glas vin i alla fall!)

Och det regnar här i Sydney idaaaag (igen)

Vad ska man med designade väckarklockor till när man har två barn? I morse tyckte dottern att kvart över sex var en lämplig tid att starta dagen på, och inom kort instämde brorsan i den arla morgonsången. Noll hänsyn tagen till att de kom sent i sängs kvällen före.

Med hot och mutor lyckades jag ligga kvar i sänghalmen till halv nio, men hade under tiden rett ut ett antal bråk, justerat tv:n och högt gastat att jag ville sova. Den sedvanliga lördagsunderhållningen, i form av fotbollsträning, var inställd på grund av det ihållande regnet.

Jag kan inte dra mig till minnes att det har regnat så länge och så intensivt som det har gjort den senaste tiden. Det har lett till översvämningar lite här och var, och jag var dessutom tvungen att tömma poolen litegrann häromdagen eftersom vattnet hade nått ytspänningsnivå, och jag kände mig tämligen säker på att grannarna nedanför inte var så sugna på att få poolvatten i sin trädgård.

Fem lekfulla barn har nu reducerats ner till tre även om ljudnivån fortfarande har en bra bit kvar till biblioteksnivå. Vänligt, men bestämt, tackade jag dessutom nej till erbjudandet om att ha en hund i huset när barnaskaran fortfarande var fulltalig. Ser redan nu fram emot filmen och eventuellt ett glas vin (men mest troligt en kopp te) som jag ska njuta av ikväll.

Det är lördag i Sydney, folks.

Begreppsutbening

Minns ni sketchen då Sven Melander intervjuar en flicka om vad barn allra helst önskar sig - och inte fasen var det fred? Fick lite igenkänningsvibbar (jag får det ofta till den här sketchen!)häromdagen då barnen och jag satt och åt middag och vi kom att börja prata om vår framtida resa till Ayers Rock.

Jag berättade om den enorma klippan som ligger mitt ute i den röda öknen och som är något av det heligaste aboriginernas har. Barnen lyssnade uppmärksamt.
- Vad är ”heligt” egentligen? undrade Alvin efter en stund.
- Det är det som är mest värdefullt – det viktigaste – för aboriginerna, svarade jag för jag förstod att det var det spåret han var inne på.
- Fast jag trodde att det var familjen, fortsatte Alvin.
- Jo, men efter det så kommer Ayers Rock.
- Mat då? undrade Vilma.
- Eh jo, mat är förstås viktigare, men SEDAN kommer Ayers Rock, förtydligade jag.
- Vatten då? fortsatte Vilma.
- Jo, men i stort sett efter det, framhärdade jag och kände vid det här laget att slaget var förlorat.
- Mjölk? undrade Alvin.
- …

Min konklusion blir att Ayers Rock ÄR något för aboriginerna. Bara det.

Hjärnaktivitet på hög nivå

Men nu slår de nog alla rekord! Det är inte dåligt vilka ord som Alvin har i rättstavning denna vecka. Ska jag vara ärlig så tror jag inte ens att han förstår innebörden av dem när jag förklarar dem på svenska:
* executive
* whimsical
* intervene
* deviate

Orden ”academy”, ”approximately” och ”commitment” framstår som busenkla i sammanhanget. Grabben går i trean!

Ärftligt beteende fascinerar

Att delar av utseendet ärvs av barnen är kanske inte så konstigt, men jag tycker nästan att det är lite läskigt när även beteenden följer ättelinjen.

Minns tydligt en sommardag på slutet av 70-talet. Det rådde krisstämning på Kärrsvägen. Grannens bil hade fått sig en rejäl repa och den rådiga dottern samlade därför barnen i grannskapet till förhör. Det fanns en misstänkt, en liten Sandra, som precis hade lärt sig att köra sin trehjuling. Domaren hade även hon sina aningar om vem den skyldiga var, något som hon inte höll tyst om.

Då, när det blev min tur att svara på frågorna om repans uppkomst (ingen kunde misstänka en glasögonprydd flicka med 24-tumsstora glasögon och prydliga flätor – och jag var dessutom högst oskyldig) så kände jag det som mitt kall att försvara lilla Sandra. Så på Marias frågor svarade jag utan att blinka att ”jag tittade ut genom fönstret just den dagen det hände och vinkade till Sandra som cyklade och då såg jag jättetydligt att hon INTE körde in i bilen”.

Idag tycker jag att min lilla lögn var väldigt ädel. Och därför måste jag ju ha samma inställning till vår dotter när hon ger sig ut på liknande gungfly – oftast med uppsåten att krydda historien en smula.

Därför blev jag inte förvånad då Vilma, efter att ha sett bilden på lillkusinen Heddas sotarmanöver, berättade en utförlig historia om när HON minsann kröp upp i samma skorsten (”Fast jag gjorde det när ingen såg på för jag såg att alla andra var i ett annat rum just då.”). Storebrorsan granskade henne kritiskt och undrade NÄR i tiden detta utspelades.
- Jaaa, det var ju när jag var fyra och ett halvt.
- Men du fyllde ju fyra år här i Australien.
- Jaaa, men det var nog kanske när jag var tre och ett halvt då.

Högst ovisst om brorsan köpte storyn. Jag gjorde det nästan – Vilma är trots allt Vilma…

Snor, tvätt och städ

Statusen för familjen Borglin ser ut enligt följande denna måndag:

Två förkylda barn är hemma från skolan. Egentligen en och en halv, men eftersom man måste välja sina fighter så iddes jag inte släpa iväg dottern vars hosta och snörvlande intensifierades avsevärt då hon fick reda på att brorsan skulle vara hemma.

Vädergudarna bidar sin tid i väntan på nästa skyfall. Inget regn än så länge, men molnen skymmer effektivt den annars så blåa himlen. För att förhindra akut mögelallergi kör jag med värmelamporna på i båda badrummen, plus att jag har tagit fram el-elementen som står och konsumerar kilowattimmar så det står härliga till – försöker förtränga att elen kommer från de väldiga kolkraftsgruvorna.

Den enorma tvätthögen tar dessvärre ingen som helst hänsyn till att luftfuktigheten inomhus och utomhus nästan är på samma nivå, och för att få plaggen att torka inom de närmaste dagarna så har såväl badrum som kök transformerats till en italiensk bakgård.

Jonas klev i morse av flyget i London för att därefter sätta sig på tåget till Paris där han ska introduceras för sina nya arbetsuppgifter.

Min uppgift för dagen har varit att rensa bland barnens prylar, något som lämpligast görs medan barnen är sysselsatta med att titta på film. De ratade tingen smusslas sedan snabbt ut till soptunnorna. Har även skrubbat lister och väggar för att få bort märkena från barnens inomhusaktiviteter. Lärdom: bollsporter och rollerblades är UTOMHUS-aktiviteter och häftmassa är att föredra framför tejp när man sätter upp teckningar på dörren!

Kletig väggklättrare

Nu har det regnat mer eller mindre nonstop i en vecka. Och vi snackar inte duggregn utan skyfall. Om det händelsevis skulle ösa ner i natt igen så kommer poolen att svämma över och allt possumbajs som ligger vid poolkanten kommer att ligga och guppa i vattnet i morgon bitti.

Det blir overkligt fuktigt även inomhus när regnet öser ner. Fönstren är konstant täckta av kondens och kläderna som hänger på tork, ja de hänger där en bra stund. Jonas plockade fram en kavaj som skulle flyga med honom till Paris idag och den var alldeles täckt av mögel. Det luktar nicht so gut alls i garderoberna, om man säger så.

Tror ni att jag överdriver? Då kanske följande påstående kan verka som bevis: igår kväll såg jag något i ögonvrån på väg in till badrummet som fick mig att stanna upp mitt i steget. Ett par decimeter från golvet jobbade sig en fyra centimeter lång snigel upp för väggen.

Fräscht.

Helvetets klockor regerar

Fem respektive åtta år. Hit, men inte längre, sträckte sig deras oskuldsfulla barndom, den som började med imse-vimse spindel, en kulen nattnattnatt och sakta övergick till lite mer dunkelidunkande sånger framförda av ABBA och the Ark. Och senaste Melodifestivallåtarna, glöm inte dem, en hit i barnens tycke. Speciellt ”Hippare hoppare” eftersom den innehåller en mängd svordomar.

Men vad hände?

Sedan en knapp vecka tillbaka så lyssnar barnen på AC/DC. AC/DC!!! ”Hells Bells och ”TNT” skvalar ur högtalarna och barnen spelar luftgura och svänger med huvudena. Qué pasa?!

Sett ur ett musikperspektiv spelar Jonas och jag oftast på olika planhalvor. På min sida planen existerar det ingen hårdrock what so ever (enligt Jonas så existerar där inget som öser snabbare än nationalsången). På Jonas sida regnar det emellanåt gitarriff och trumvirvlar så det står härliga till. Och jag kan bara inte förstå hur någon kan tycka att det är musik, än mindre BRA musik.

Plötsligt blev det tre mot en här hemma. Norah Jones eller Rebecka Törnqvist imponerar föga på barnen, inga trumvirvlar och nasala stämmor som skrålar.

Och om några veckor ska vi bila omkring i the Red Centre; Ayers Rock och Kings Canyon, ni vet. Vilken musik tror ni då kommer att gälla?

Tre mot en. Suck.

Lufttramparnas okrönte kung och drottning

Sis, jag vill ta tillfället i akt och officiellt be om ursäkt. Förlåt att jag ibland förenade mig i våra föräldrars klagolåt över att du som barn hade en osannolik förmåga att trampa luft. Nu, så här tjugofem-trettio år senare, vet jag hur fel vi hade.

Sis, du var ta mig katten snabb som en raket då det begav sig. Du fick faktiskt det ännu inte uppfunna kinesiska snabbtåget att framstå som en mediterande snigel, ja rena rama CERN-acceleratorn var du. Det vill jag att du ska veta.

Jag har mött din överman. Eller rättare sagt överpojke och överflicka.

Det är helt osannolikt hur lång tid dessa båda kan ta på sig för att äta frukost, duka undan, sätta på sig skolkläderna, borsta tänder och kalufs samt bädda sängen. Och då ska vi inte tala om kvällsproceduren. Tack och lov behöver vi inte lämna hemmet förrän klockan nio för att hinna till skolan. Hur det ska bli till hösten vågar jag knappt tänka på.

Entschuldigung.

Roar and Snore i pixlar