Förstelnad tunga försvårar

Det är inte konstigt att Alvin är vass på engelska. Denna vecka har han tränat på ord som squeal och encourage. Inte helt buslätta att stava.

Min språkutveckling däremot går kräftgång, känns det som. Har en teori om att även tungan stelnar med åren och därför inte kan uttala orden med samma schwung som åttaåriga Alvin gör. Det är inte farligt knäckande…

Nytt ord för mig idag var ”gutter” som bland annat betyder takränna. Jag undrar när jag får tillfälle att glänsa med den kunskapen?

Pest eller kolera

Vilket är det nu igen att föredra – pest eller kolera?

Vi hade precis avslutat middagen när Alvin reste sig från bordet och sa:
– Idag var det en kille på skolgården som gjorde såhär!
Han lade sig på golvet och gjorde ett tappert försök att göra ”masken”, ni vet den där hiphop-rörelsen då du tar dig fram på golvet som en böljande mask.

– Jasså den, sa jag lite överlägset och började knäppa upp mitt skärp. Nu skulle brallorna av så att jag kunde visa barnen hur en tvättäkta ”mask” såg ut utan att störas av fladdrigt byxtyg.

Med ett segervisst leende lade jag mig på golvet och satte igång. Eller rättare sagt, jag ryckte lite spasmiskt i stjärtmusklerna och förde huvudet upp och ner med påföljden att jag var på vippen att krossa näsan. Jag kände mig som en idiot där jag låg. Kunde jag verkligen inte göra masken längre, eller var det månne så att minnet spelade mig ett spratt och att jag faktiskt ALDRIG har kunnat göra den?

– Näe, det är inte den, sa Alvin bestämt.

Jag reste mig upp till hukande ställning. Jag kände plötsligt ett enormt krav på mig själv att göra något som kunde imponera på barnen nu när ”masken” närmast påminde om en spasmisk kåldolme.
– Kan ni det här då?!

Sträckte ut högerbenet och började föra det i en cirkelrörelse längs med golvet, så där att man måste hoppa över det med det böjda benet (tänk kosackdans). Detta gick som planerat även om jag mindes rörelsen som betydligt graciösare.
– Äh, kan väl vi också, sa barnen och började hoppa omkring på golvet (men undertecknad noterade att de inte alls gjorde rätt!).

Men som de flesta sagor hade även detta trauma ett någorlunda lyckligt slut. Killen som gjorde ”masken” kunde tydligen även göra ”electric boogie” (när en stöt startar i ena handen och via armarna avslutas i den andra), och Alvin försökte härma honom.

– Du menar inte såhär? sa jag lite halvt om halvt uppgivet eftersom övriga insatser hade varit blekare än blekast.

Alvin tittade med stora ögon på mig.
– Jo, exakt så!

Nu är frågan: är det att föredra dåligt minne eller acceptans av att kroppen tydligen är på dekis?

Genusförebild på fall

Familjen Borglins hormonbalans har fått slagsida. Östrogenet har tagit över nu när Jonas är och simultantolkas i Fjärran Östern – flätorna och hästsnacket flödar fritt, även om en och annan fotbolls- och rugbymatch har genomförts.

Jag tror att vi peakade idag när Vilma letade reda på min necessär och absolut ville sminka mig. Resultatet blev strålande om nu syftet var att spöka ut mig inför Halloween. När Vilma sedan fick mascara på fransarna och rosa ögonskugga så var hon mycket nöjd.

Jonas – kom hem!!!

John Blund bortblåst

Med risk för att låta som Pohlman, men vädret här ÄR fascinerande!

Igår kväll när jag släckte lampan vid tiosnåret med förhoppning om en lååång och god natts sömn hörde jag hur det började regna. Fönstret stod som vanligt på glänt och jag borrade belåtet ned huvudet i kudden – att somna till regnsmatter är ju makalöst rofullt.

Det var bara det att efter några minuter så vräkte regnet ner. Det piskade ursinnigt mot rutorna och taket – ljudnivån var minst sagt imponerande. Jag drog igen fönstret för att stänga ute vätan och det mesta av ljudet.

Då började det blåsa, en vind som inom några ögonblick lät som en rytande storm. Det finns ingen möjlighet att rutorna håller för detta, tänkte jag och funderade vidare på om det dessutom fanns en risk att Eco Diablon skulle kunna göra sig en liten luftfärd till följd av stormvindarna.

I sängen hade jag sällskap av två trynande barn ,vilket fick mig att tänka på berättelsen om de tre små grisarna som låg i sitt halmhus medan den stora vargen pustade och frustade utanför. Det var en både roande och oroande tanke.

Strax över ett visade klockradion sista gången jag kastade en blick på den. Så blev det med den efterlängtade nattsömnen.

(Fotograf: Vilma)

Bara fötter och simhud mellan tårna

Nu är vi återigen inne i perioden då det är fullt normalt att gå barfota. Att sprätta omkring med tårna på den egna gräsmattan är en sak, men aussisarna skäms inte för att vifta med tårna även utanför hemmets hägn. Man ser de bara fötterna som lufsar iväg till pizzerian, hämtar barnen på skolan eller åker till köpcentret för att handla mat. Fullt naturligt.

En annan sak som inte känns så naturligt är den ocean av tid det tar för ett barn att följa den enkla uppmaningen: ”Kom nu så åker vi!”. Jag hinner sortera strumporna i färgordning OCH rensa hängrännorna innan de har lyckats ta sig till dörren. Och då får jag ändå vänta. Mitt trick har därför blivit att med uppfordrande stämma be dem att sätta på sig skorna tio minuter före planerad avfärd. De långa minuterna det tar för åtminstone Vilma att sätta på sig säkerhetsbältet (superviktigt att nallen är fastspänd, lamporna har testats så de funkar även denna bilfärd och musiken är på innan det är dags för hennes tur) brukar jag använda till att koncentrera mig på djupandning.

Helgen har ägnats åt plaskande i poolen, fotbollsmatcher på gräsmattan, storstädning, rullskridskor i Manly och ännu mer poolplask. Idag på förmiddagen öppnade sig dock himlens portar och sänkte temperaturen drastiskt. Dock inget som hindrar barnen från att nu – kvart i sju på kvällen – bada i poolen.

Måste avsluta med att skryta. I fredags när förskoleklasserna, samt årskurserna ett och två hade samling så delades det ut lite utmärkelser. Två från varje klass fick gå fram inför den stora publiken och ta emot sina utmärkelser. VÅR SON var en av dem.

"Merit Certificate awarded Alvin Borglin for excellent improvement in reading and comprehension"

Say no more.

- Mamma?!!

Om man sitter två personer i en bil, måste man då inleda varje mening med att repetera namnet på den andra?

Vilma slog nog sitt personbästa genom att påkalla just min uppmärksamhet fem gånger under en och samma minut bara för att tala om hur hon som påhittad katt såg ut, tyckte om för mat och hade för favoritfärg.

Med en dassig nattsömn bakom sig så vill man bara lyssna till tysssstnaden. Inte till en 78-varvare i baksätet.

Stekhett sprinterlopp och rosa grillor

Vet att det är som att svära i kyrkan, men jag sitter och njuter av det disiga vädret. Hade gårdagens väder utspelat sig i Sverige (om nu väder kan "utspela sig") så hade löpsedlarna tävlat om att överträffa varandra i chock-rubriker; värmechock, solchock och klimatchock är nog några troliga varianter.

Det var nämligen varmt, jättevarmt! Drygt 30 grader i skuggan och ingen tillstymmelse till bris under dagen. Även här uppmärksammades vädret i media eftersom det var hela 10 grader varmare än genomsnittstemperaturen i oktober.

Just denna dag genomförde Alvins skola årets sportkarneval, vilket innebar att barnen tävlade i klassiska grenar som säckhoppning och balansera-ägg-på-sked för att nämna några. Alla flämtade i värmen, men barnen kämpade tappert. Som final har de alltid en sprintertävling, men istället för att låta barnen springa tre varv runt den stora gräsplanen så fick de tävla från ena kortändan till den andra – allt annat hade varit barnmisshandel.

Alvin och Jack värmde upp (!) innan det var dags för deras lopp genom att sträcka på armarna och kröka ryggarna. Det var en oerhört laddad Alvin som rusade för allt vad tygen höll och hamnade på en tredjeplats av dussinet barn. Han var mycket nöjd med sin placering och refererade därför till tävlingen ett oräkneligt antal gånger både under gårdagen och i morse.

En annan sak som gjorde Alvin stolt var det faktum att jag denna termin ska vara ”läsmamma” i klassen, och detta inleddes igår. Alvin har verkligen sett fram emot detta och ville absolut vara i min grupp. Just denna gång funkade det inte eftersom en annan mamma var ”tjingad” då hennes dotter gick i samma grupp, men nästa gång är det min tur.

Gissar att det inte är många år kvar tills det är helt otänkbart att ha morsan i hasorna när kompisarna är i närheten. Men är man åtta år, så sitter man mer än gärna i sin mammas knä på skolgården och äter lunch. På eget initiativ!

En annan av gårdagens höjdare var det stora paketet som anlände innehållandes ett par rosalila rullskridskor till Vilma (eBay-köp – vad annars?). Hon var lika stolt över dem som Alvin var för sin tredjeplacering.

Personligen sippar jag kopiösa mängder honungste för att lindra förkylningen. Om det är osedvanligt många stavfel och syftningsfel i denna text så beror det på den bomullsliknande tillvaron som jag just nu befinner mig i. Attjooo!!!

Fjärran Östernresa och utomhusdjur

Vardagsrummet är varmt och fuktigt efter att Jonas har strukit ett imponerande antal skjortor inför morgonens avfärd till Tokyo. Efter Japan ska han flyga vidare till Shanghai för att återvända till Sydney nästa fredag. Även denna gång har vi haft roligt åt simultanöversättningen som kommer att äga rum då han ska stå inför 200 artiga kinseser och prata.

Vilma och jag har blivit förkylda, men det hindrade inte familjen Borglin från att åka till en drivingranch efter middagen och finslipa svingen (eh, i mitt fall handlar det om att frambringa en rörelse som kan få bolleländet att lyfta från marken). Alvin är helt klart en talang! Får iväg finfina bollar efter Jonas pedagogiska instruktioner. Personligen kan jag inte bestämma mig för om jag tycker att det är roligt eller förfärligt att min egen son drar om mig i än den ena sporten efter den andra...

Vilma tycker också att golf är roligt, och träffar även hon bollen då och då. Men som alltid i hennes fall är det mycket på gång mellan öronen vilket innebär att hon inte enbart kan koncentrera sig på bollen. Mellan slagen började hon förhöra mig om vilka djur som är husdjur.
- Katt?
- Ja.
- Hund?
- Ja. Man kan säga att de djur som bor inomhus är husdjur.
- Jaha. Men då är älg inget husdjur.
- Näe, det stämmer.
- Det är ett utomhusdjur!

Idyll i kletig krasch

Säg den idyll som varar för evigt. Vände ryggen till småbarnen under några minuter för att dammsuga upp all sand. Bäst som jag dammsög kom Jacks och Thomas pappa för att hämta hem sönerna. Jodå, allt hade gått toppen, sa jag och gick tillsammans med Andy ut till terrassen...

...bara för att finna vita kladdiga fot- och handavtryck över halva terrassen – samt kletiga solkrämspår som ledde in under ena fåtöljen i vardagsrummet där en av marodörerna satt och tryckte. Den andra stod på terrassen med überkladdiga ben, armar och händer.

Vilma hade initierat ”kladda-på-för-allt-vad-tygen-håller-med-solkräm-leken”. Hennes mamma uppskattade INTE denna lek.

Jag avböjde hjälp från Andy som tog sina barn och gick hem medan en skamsen Vilma fick hjälpa till att sanera efter sig. Jonas kom hem lagom för att hjälpa till.

Om fet solkräm på ett knastertorrt trädäck ger märken? Ååååååhhhh, suck!!!

Lördagsbarn

Arla strandbesök och allmänt soft liv

Framförhållning är ofta att föredra, dock inte alltid när det gäller barn.

Igår bestämde Jonas och Vilma att på lördag, efter frukosten, skulle vi åka till stranden för att surfa. Gott så. Det är bara det att unga fröken Borglins morgnar startar några timmar före alla andras, så redan vid sexrycket i morse började hon dra i Jonas täcke och utkräva löftet om strandbesöket.

Två timmar senare hade hon fått upp alla till frukostbordet och en dryg timme senare var bilen packad med surfbräder och rullskridskor – Alvin ville absolut inte bada i havet, utan istället pröva sina eBayinköpta rullskridskor.

Strandsejouren innehöll dessutom det sedvanliga sandslottsbyggandet – eller i vårt fall sandkrokodils- och sandbilsbyggandet. Som alltid är det själva kraschandet av verken som är det roliga. Och som alltid innebär det att halva stranden släpas med hem och ger golven en knastrande finish.

Just nu, när klockan närmar sig halv fem på eftermiddagen, sitter jag på terrassen och njuter av eftermiddagssolen. De stora vikdörrarna i vardagsrummet är undanknuffade och barnen har precis kommit upp ur poolen. Kompisarna Jack och Thomas är här så det uppfordrande ”mamma!”-ropen har avklingat till förmån för självgående lek.

Jonas är på en golfbana här i närheten och svingar klubborna tillsammans med några kolleger.

Det är lördag i Sydney.

Hamrande och klassisk musik

Tennisspelandet gick utmärkt. Alvin lyssnade uppmärksamt på instruktörerna och åtlydde minsta vink. Vilma och en annan flicka i hennes grupp lekte emellanåt tafatt medan de andra övade på att träffa bollen. Som väntat med andra ord.

Denna fredagsmorgon har i Vilmas fall ägnats åt att spika på brädor i trädgården – och detta än så länge utan några större incidenter. Alvin inledde dagen med att lyssna på klassisk musik. Låter betydligt mer pretentiöst än vad det är – han lyssnar helt enkelt på musiken från Indiana Jones och Star Wars som råkar vara klassiska stycken hela högen. Han har faktiskt en otrolig tonkänsla och kan återge minsta skiftning i musiken när han trallar med.

Jonas satte på sig solglasögonen och travade iväg till färjan och dagens gruvarbete, medan jag sniker åt mig egen tid i soffan med en kaffe och en bok. Olika falla ödets lotter.

Veligt och vemodigt

Vår son har en makalös förmåga att inte veta vad han vill. Ena sekunden vill han göra si och andra sekunden vill han göra så. Efter många om och men beslutade han sig i alla fall för att tillsammans med Jack gå på två dagars tennisskola. Vilma tände genast på alla cylindrar och ville även hon följa med.

I går kväll klagade Alvin på lite magont i samband med läggningen. Pedagogen inom mig slog fast att det nog var lite fjärilar i magen inför morgondagens tennis som spökade. Och ja, det visade sig vara rätt. Men visst skuuulle Jack också vara med?!

Vilma var laddad till tusen denna morgon. Tennis, ja det är ju roliga grejer det! Jag hade förvarnat henne om att hon inte skulle hamna i samma grupp som Alvin, men det var inga problem, inte.

Alvin anslöt sig snabbt till Jack och Ellis, och jag såg även några andra bekanta ansikten från skolan. Det var knappt så att han iddes säga hej då till mig när jag gick. Vilma däremot hade skrumpnat ihop lite grann. Den tidigare så roliga tanken på att spela tennis (det som är så urkul med Jonas) kändes inte lika lockande – det syntes.

Mycket riktigt var det en lättad Vilma som sken upp då jag hämtade henne vid tolv. Alvin skulle stanna ytterligare tre timmar. Och spela tennis i morgon, nej det ville hon verkligen inte göra.

Så, nu har jag lovat att sitta parkerad utanför det gröna stängslet och titta på Björn Borg junior i morgon förmiddag – HELA Vilmas pass. Eller hela halva dagen, som Vilma så smart uttryckte det.

Väderfascinationen fortsätter

Temperaturen som far upp och ner tio grader bara över en natt, vindar som blåser så starka att man känner draget när man sitter i soffan inomhus, och stekande sol kontra monsunregn – Sydneys väder är allt annat än tråkigt och förutsägbart.

Det intressanta är att Sydney är känt för sitt stabila väder, medan Melbourne – ve och fasa – är staden vida känd för sina extrema väderskiftningar. Som den enkla människa jag är så räcker dock Sydneys väderspann för att fascinera mig.

Just idag valde Moder Natur att kombinera värme och sol med stormbyar. Om jag inte får tummen ur och fångar in handdukarna, som en gång hängde på altanräcket, så kommer spindlarna i buskarna att i natt avstå från sina nät och istället kura ihop bland frottén.

För övrigt så fortsätter Jonas och jag att sörja för vår ålderdom; i morgon ska barnen gå på tennisskola. Dessutom laddar jag inför att utöka löprundan med ytterligare tio minuter. 80 minuter = möjlig död.

Värkande muskelminnen och golfproffs på G

Minns en fredagskväll anno 1990. På den tiden vikarierade jag som biologi- och idrottslärare på högstadiet i Habo. Just denna kväll satt jag på en stol hemma hos familjen Johansson med skakande ben. Det var inte av rädsla som de darrade, utan det var dagens sex (!) workout-pass (ja, det hette så på den tiden) som fick musklerna att rycka av utmattning. Som den ambitiösa – och på den tiden vältränade – gympalärare jag var så avverkade jag helt sonika workout-pass för samtliga klasser. Och överlevde.

Igår hade jag en liknande känsla i benen. Jag hade gett mig den på att springa i minst en timme och snörde därför på mig löparskorna, bad Jonas att tanka ner någon arg musik på iPoden och begav mig ut. Åtskilliga uppförsbackar och närmare bestämt 70 minuter senare så kom jag hem. Bara för att pina mig ytterligare så adderade jag lite mag- och armövningar till träningen.

Men, nu är jag ju inte nitton år längre, så efter duschen så lade jag mig på soffan – och stensomnade av pur utmattning. Resten av eftermiddagen och kvällen var jag overkligt trött i kroppen. Men jädrigt stolt!

För övrigt så har vi ett groende golfämne i familjen. Vilma och Jonas stod och finslipade svingen igår och enligt den stolte fadern så fick Vilma uppmuntrande kommentarer från folk runt omkring. En styck golfbag som reades ut står numera i barnens rum och glänser. Känns som om ålderdomen är tryggad!

Dotter kräver starkt hjärta

Blott fem år och den oskyldiga ytan börjar redan krackelera. Jag bävar inför tonåren.

Vilma, Alvin och jag satt vid matbordet. Vilma tog en klunk vatten ur glaset och log spjuveraktigt.
- Jag dricker vin.

Jag tittade storögt på henne.
- Nej, det gör du inte!

Hon bara log vidare.
- Då röker jag.

Fick yrselkänning.
- Nej, det gör du verkligen inte!!!

Än mer triumferande leende.
- Då dricker jag kaffe!

Pust!
- Ja, det kan du få göra.

Hm. Oväntat svar. Bäst att ta fram trumfkortet ur rockärmen, tänkte Vilma.
- Starkt!

Hjälp, någon har bytt ut lilla oskyldiga Vilma mot en skräckvision-Vilma!

Vårvindar friska

Som sagt var, det blåser i Sydney. Här kommer ett utdrag ur en av de stora tidningarna:

Severe weather warning for Sydney
Sydneysiders have been warned to brace themselves for gale force winds today, as this week's cool wintery conditions continue.

The winds prompted the Bureau of Meteorology to issue a severe weather warning for the state's coastal areas. Emergency services have advised people to stay indoors away from windows and to keep clear of fallen power lines.

Wind gusts this morning were expected to reach as high as 90km/h, and average wind speeds to reach more than 65km/h, the bureau said.

(Ett välisolerat hus vore trevligt att ha.)

Språkutveckling

Barnen lekte skola och Alvin var lärare.
- Nu är det dags att öva på gångertabellen.

Vilma suckade högt.
- Åååhhh, kan vi inte starta med plustabellen?!

För övrigt kan denna del av Australien utnämnas till världens blåshål för tillfället. Dessutom är det mulet och kyligt. Med tanke på väderomslagen så kan man väl närmast likna detta vårväder vid ett hederligt aprilväder.

Drottning vs knegare

Ordning och reda, rättning i leden. Uppstyrning av direkt faktafel: inga stater firade drottningens födelsedag i måndags – istället var det arbetarnas dag, Labour Day. Lite av det motsatta kan man väl säga, men likaväl en ledig dag. Kanske än mer ”vår” dag med tanke på gruvarbetet.

Något som stämmer till punkt och pricka är att barnen och jag även idag har en ledig dag tillsammans. Gårdagen tillbringade vi fem (!) timmar på ett inomhuslekställe tillsammans med Tomoko och barnen. Alvin var imponerad/förfärad/högst frågande till att Tomoko och jag hade suttit och PRATAT så länge. Att han tillsammans med de andra hade farit omkring som torra skinn var inte lika uppseendeväckande.

Natten bjöd på ett tropiskt regnväder modell imponerande. Lät som om taket skulle braka ihop av allt regn. Och som sig bör så skiner solen nu på morgonen. Jag ska INTE nämna någon temperatur…

(Kakaduorna hade årsmöte i parken i måndags)

Och lite bilder på det

Queens Birthday och fyrtornsbesök

Flashiga jobbresor till trots, så brukar vi måla upp en bild av Jonas jobb som att han varje morgon sätter på sig pannlampan och tar den gnisslande hissen ner till det mörka schaktet och dagens omgång i gruvan. (Det där med flashiga resor är, enligt Jonas, bara min vision av verkligheten – han hävdar å det bestämdaste att det minsann inte alltid är så glamoröst, men jag vet inte jag...)

Så, idag var det åter dags att bre limpsmörgåsarna, fylla kaffetermosen och knata iväg tillsammans med de övriga gubbarna medan Gruvtolvan höll ställningarna hemmavid. Det verkade lite motigt efter en härlig, om än bitvis väldigt regnig, långhelg. I går var det nämligen Queens Birthday och tillika röd dag i New South Wales. Det festliga är att man tydligen firar Queens Birthday på olika dagar i de olika staterna – det är oklart om det är olika drottningars födelsedagar man högtidlighåller eller om de ansvariga i staterna helt enkelt tjurade sig till en egen dag.

Till skillnad från dagarna då Ehrströms var här så fick vi njuta av solen under måndagen (vi fick dock vår beskärda del av regnet framåt eftermiddagen) och efter att ha spelat ett rafflande parti Monopol så packade vi en picknick-korg och åkte till det fashionabla Palm Beach. Det är här megastjärnor som Nicole Kidman hyr ett schabrak när de besöker Sydney.

En promenix upp till ett fyrtorn med bedårande utsikt var målet. Dagen avrundades med smarrig middag och barnen tittade på en film. Själv satte jag kvällsteet i vrångstrupen då jag tittade på en dokumentär om en 250-kilos man i USA som med hjälp av brandkår och ambulansmän togs till sjukhuset för en magoperation.

Jag kände ett tvångsmässigt behov av att göra diverse magövningar under reklaminslagen och kände tacksamhet över att den goda chokladen från Nya Zealand med största sannolikhet inte återfinns på godishyllorna i Australien.

Regnig show off och ålderskoll

Allt var som upplagt för succé. Torsdagsvädret var fullständigt bländande då Sydneytemperaturen låg och gottade sig kring trettiostrecket. Men trots att jag inte ens andades om vädret på bloggen så föll temperaturen (väderskryt på bloggen brukar obönhörligen leda till sämre väder – lika säkert som att det börjar regna i Habo när mamma har putsat fönster).

När väl familjen Ehrström anlände på fredagskvällen hade det börjat regna. Och man kan väl sammanfatta helgens väder som så att deras bilder på operahuset, botaniska trädgården och Harbour Bridge togs med en grå regnridå som både bak- och förgrund.

Kvällsutflykten till North Head, som alltid ger hundraprocentig utdelning i form av vilda bandicoots, floppade eftersom djuren troligtvis satt i buskarna och kurade. Likaså valde pingvinerna nere vid Manly att inte dyka upp. Men Marcus, Pye och barnen deppade inte ihop för det. Vi hade det urtrevligt ändå!

För övrigt så fann de Borglinska barnen och de Ehrströmska dito varandra på studs. Krävdes bara lite klarläggande över åldern, ungefär som jag inbillar mig att hundar mäter inbördes rang, så var det klart. Alvin hade nämligen inför besöket frågat ett par gånger hur gamla Valter och Holger var (minstingen Karin, 2 månander, var liksom utom tävlan). Han var mycket belåten över att vara äldst. Men fullt säker kände han sig ändå inte, för efter att ha sagt ”hej” till storebrorsan Valter var han tvungen att dubbelkolla fakta.
- Hur gammal är du? undrade Alvin på väg in till barnkammaren.
- Sju, svarade Valter.
Alvin nickade nöjt.
- Jag är åtta.
Valter nickade bekräftande. Båda var på det klara med läget.

Sedan var det full lek ända tills den röda Holdenkärran satte av mot Guldkusten i förmiddags. Medan familjen Ehrströms påbörjade sin 110 mil långa resa (!) så gick familjen Borglin och såg filmen Up på bio. Jag gissar att vår eftermiddag var något mer angenäm än deras…

(Alla som är uppmärksamma inser att bilden INTE är tagen denna helg)

Arty Farty junior

Fanfar:
- Tuttediluttediduuuu!!!

Det är en stor dag idag. Det är nämligen sista dagen på årets tredje termin, så nu väntar två veckors efterlängtat lov. Dagen till ära ordnade barnen en konstutställning för alla nära och kära. Denna termin har andragluttarna nämligen läst om konst i olika former och som avslutning på detta fick barnen i uppgift att göra sina egna tolkningar av olika kända verk.

Alvin satsade på ingen mindre än Salvador Dalí och dennes målning The Persistance of Memory (de där smältande klockorna, ni vet). Utifrån bilden skissade den unga konstnären upp huvuddragen för att sedan måla med akrylfärg. Han blev mycket nöjd med resultatet, därför har han också längtat efter denna dag då alla ska kunna beundra hans alster. Ni som inte kunde vara med få nöja er med att beskåda hans verk här.

Ikväll får vi besök av familjen Ehrströms som bor på Nya Zealand, men som ska semestra i Australien ett par dagar. Kan det möjligtvis bli bbq-tema till aftonen. Jajamensan!