Begynnande proffs

För någon vecka sedan berättade Vilma att det skulle börja en ny pojke på dagis som var från Sverige.
- Oj, vad kul, tyckte Jonas och jag. Då får du ta extra hand om honom.

Jodå, det skulle hon minsann göra.

Samma eftermiddag som pojken började frågade jag henne hur det hade gått. Bara bra, var svaret. Pojken hette Marco, berättade hon vidare. På våra frågor om han nyligen var hitflyttad svarade hon att nej, han hade gått på ett annat dagis tidigare, men eftersom det redan fanns en svensk flicka (nämligen hon själv) på Vilmas dagis så hade han bytt till hennes.

Vi gladdes verkligen med henne, och pojken verkade enligt Vilma vara en rolig lekkamrat.

Idag när jag hämtade Vilma fick jag ett infall. Jag frågade fröken Rosemary om den svenska pojken som hade börjat. Rosemary och Sharon tittade lite frågande på varandra, näe, det hade inte börjat någon ny pojke.

Jag säger då det. Våra barn håller på och utvecklas till fullfjädrade pokerhajar.

Hyresgästernas fördel

Det är inte helt fel att hyra ett hus. Grannen, vars tomt vetter mot vår, ringde idag på dörren och berättade att de på några timmar hade fått en mer eller mindre översvämmad trädgård.
- And it is you having a pool isn’t it?

Hemma hade jag fått en mindre hjärtattack av samma fråga (nu äger ju inte vi en pool, så risken är inte direkt överhängande). Istället lyfte jag bara på ena ögonbrynet och sa ”hoppsan, det måste vi såklart undersöka”. Nu låg vattenytan så lugn och stilla i poolen och det syntes inga tecken på läcka. Worst case scenario i vårt fall hade varit några veckor utan pool och en massa hantverkare som åtgärdade saken. Och det hade förvisso inte varit så himla kul, men överkomligt.

Plötsligt kändes den lätt överdimensionerade hyran som en trygg garant för att inte familjen Borglin skulle ligga sömnlös över den eventuella notan eller det – som ett brev på posten – garanterade käbblet med försäkringsbolaget. Lyckligtvis verkar det som om ägarna av huset på Brisbane Street inte heller behöver bekymra sig eftersom läckan troligtvis inte härstammar från vår pool eller våra vattenrör.

Lika glada är nog familjen som hyr vårt hus. Toaletten på nedre botten – den som Gud glömde – drog nämligen sin sista suck härom veckan (eller rättare sagt själva el- och bajskvarnfunktionen dog). Det blev ett rejält hack i plånboken för vår del, och eftersom hantverkaren tog i så sömmarna sprack när han fakturerade själva arbetsinsatsen så håller vi på och bråkar med dem.

Vad är det man säger; det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellen.

Sakrala funderingar

Bästa kompisarna Jack och Thomas är på sin gammelfarmors begravning idag. Vilma hade lite funderingar kring detta.

Cilla: J0, deras gammelfarmor har ju dött och finns inte mer.
Vilma: Va?! Syns hon inte längre?

Här gjordes ett försök av mig att berätta lite pedagogiskt om kropp och själ och att somliga tror att själen far till himlen.

Vilma: Jaha, så då är hon antingen hos Gud eller uppe i rymden.

Fotograf: Alvin

Hairy Harry huserar vidare

Nu har vi sett honom. Eller henne. Åtta långa, ludna ben och en liten stabbig kropp i en storlek som inte slår några rekord i sin art, men som garanterat skulle genera ett vrål i vilken svensk källare som helst. Pratar såklart om surviver-spindeln i Eco Diablon.

För någon vecka sedan hördes Alvins förskrämda röst från baksätet. Han hade precis sett en jättestor spindel klättra över rutan. Den var tillräckligt stor för att han INTE ville stiga ut på den sidan när det var dags att kliva ur. Jag trodde att han fånade sig lite eftersom jag ingen spindel såg.

I förrgår berättade Jonas om en Huntsman som stretade sig fram på bilrutan mot vilken han hade lutat armen – rutan var dock stängd. Och eftersom Jonas av någon underlig anledning har utvecklat en närmast pervers förkärlek för denna gigantiska spindelsort så hoppades han att spindeln skulle klara färden.

Idag då Jonas öppnade förardörren efter vårt lilla besök på IKEA så blev vi återigen varse om vår hårige fripassagerare. Han/hon satt där och tittade lite avmätt på oss. På min UTTRYCKLIGA begäran så viftade Jonas ner spindeln som elegant gjorde ett litet bungyjump och försvann. Snabbt stängde han dörren och startade motorn.

Följetongen fortsätter, nu med skillnaden att vi har ett ansikte (!) på den som försöker ta över ägandeskapet av Eco Diablon. Jonas tyckte att vi skulle lyfta fram Hairy Harry som en extra feature den dagen vi säljer bilen.

Jag är mer skeptisk till det.

Minutiös dammborttagning

Saneringen med stort S har påbörjats. Gillar man leken "springa och sladda på golvet" (gör du det fortfarande, Klas J?) så har vi ett perfekt underlag för detta. Känns mjukt och lent helt enkelt, med ett fint dammlager ovanpå.

Mådde nästan fysiskt illa igår kväll när jag kröp ner i sängen i vetskap om att det troligtvis låg damm där också – jag tillhör nämligen den lilla procentsats av befolkningen som INTE uppskattar frukost i sängen eftersom jag fullkomligt avskyr smulor i densamma.

Så, tvättmaskinen jobbar så den glöder, terrassen och området runt poolen är avspolat (poolen har en ny lite grumlig nyans på vattnet…) och när jag har avverkat två sidor på mitt lilla bokprojekt så sätts operation inomhusstädning igång. Big Time.

Ikväll ska här inte kunna sladdas en millimeter på golvet!

Rött damm i Sydney

När vi vaknade i morse var allting aprikosfärgat. Gårdagens tropiska regn, då vi satt under taket på terrassen och åt middag i mörkret, hade tagit ett steg åt sidan och släppt fram ett helt främmande väder – det röda dammet.

Tydligen blåser det friskt även inåt landet, långt borta i den torra outbacken. Det är detta röda och ytterst finkorniga damm som nu har lagt sig som en röd dimma över Sydney. På väg till Vilmas dagis såg jag en man väntandes vid en busstation. Han bar ett munskydd. John, skolpolisen som står vid Alvins skola, hade satt en scarf framför ansiktet, och skolgården gapade nästan tom då Alvin och jag kom dit eftersom alla höll sig inomhus i väntan på att skolklockan skulle ringa. Några barn skyndade över skolgården, även de med näsdukar framför mun och näsa. Jag förstår dem – munnen kändes alldeles torr efter den lilla promenaden mellan bilen och skolan.

Alla bilar var täckta av det fina dammet, och jag noterar med en suck att våra nytvättade vita regissörsstolar som står på terrassen numera är rosa-röda. När det har slutat att blåsa så kommer det att krävas en omfattande städning inomhus för att undvika risken att vi alla utvecklar akut allergi. Det här dammet tar sig in överallt - jag känner till och med doften av det där jag sitter i fåtöljen i vardagsrummet!

Jag tror dock att det finns åtminstone två yrkeskategorier som gnuggar händerna denna morgon: fönsterputsare och ägarna av biltvättarna. De kommer att gräva guld de närmaste dagarna. Guld.

En liten kommentar till bilden: det är ingen felexponering utan ljuset såg verkligen ut så här. Iddes dock inte byta objektivet mot ett bättre lämpat så det blev en intetsägande fokusering på grannens palmträd.

Testamentestreck och interviewing

Barnen höll på att borsta tänderna när följande konversation utspelade sig.

Vilma: Vet du att min fröken Rosemary på dagis är 10 (siffran sägs med emfas) år äldre än pappa!
Alvin: Jaha.
Vilma: Hon är faktiskt en farmor!
Alvin: Tio år äldre än pappa? Hur gammal är Rosemary, tror du då.
Vilma: Hundra år.

(Vilma är numera struken ur sin ömma faders testamente.)

För övrigt har Vilma börjat intressera sig för att ljuda och stava, och när Alvin gör läxan vill hon också bli förhörd på hur ord stavas. Ord som apa och fis kan hon stava till utan problem.

Alvin som numera tillhör den mest avancerade skrivgruppen tränar denna vecka på ord som exciting, interviewing, equipment och describe. Förra veckan toppades med ordet multicultural (som han lyckades stava rätt på förhöret!).

Grymt!

Vernissage och sotarmurre

Vad vore en fredagskväll utan gratisbubbel på ett vernissage? Vår vän Fee, som vi åkte skidor med, deltar i Manly Art Festival och bjöd därför in släkt och vänner till sin utställning.

Eftersom min vardagsoutfit alltid består av flipflops eller uttjänta gympadojjor (beroende på vädret), samt t-shirt och jeans (nästan oberoende av vädret – måste fråga mamma och pappa om jag möjligtvis föddes med ett par jeans på mig) så känns det alltid lite extra festligt att pudra näsan och sätta på sig klackar. Att fötterna dagen efter känns mindre glada är en annan femma.

Barnen hade grannen Melissa här som barnvakt och hon brukar, till Vilmas stora förtjusning, alltid ta med sig sin lilla hund. Igår hade även katten kommit på besök och gjort ett försök att klättra upp genom barnens eldstad, vilket resulterade i att det låg murbruk över halva rummet.

Barnvakten Cilla, med de nyputsade glasögonen, skulle på sin tid aldrig ha låtit det minsta dammkorn ligga kvar – barnvakten Melissa förkunnade utan minsta rodnad på kinderna att hon inte hade ork att diska upp efter kvällsmaten eftersom hon var så trött (murbrukshögen upptäckte jag i morse).

Nya tider – nya barnvaktsvanor.

Glasklar klantighet

Det som bara skulle bli en snabb manöver resulterade i två plåster på höger handled och en onödig faktura. Vad är det man brukar säga; ”genvägar är senvägar”?

Scenen var följande:
Torsdagmorgonen bjöd på ett enastående varmt väder. Redan när jag skjutsade barnen vid kvart i nio var det stekande hett ute. Väl hemma passerade jag barnens rum och fick därför för mig att öppna fönstret för att släppa in lite luft.

I vanliga fall är det fönstret vid Vilmas sida som vi brukar öppna, men eftersom jag hade hängt ett litet Vilma-konstverk över fönsterlåset så iddes jag inte lyfta bort det utan istället öppnade jag fönsterlåset på Alvins sida.

Hm. Fönstret satt lite trögt. Placerade händerna uppe vid listen och gav det en rejäl knuff.

Klirr!!!

Handen stötte i myggnätet som sitter på utsidan av fönstret och glassplittret var ett faktum.

Så istället för att lyfta ner Vilmas lilla konstverk (skulle ha tagit mig två sekunder…) och öppna fönstret var jag nu tvungen att plocka glasskärvor, dammsuga, plåstra om handleden och ringa efter någon som kan komma och laga fönstret, och för detta kommer vi garanterat att få betala en fin liten slant.

Suck.

Briljanta barnkommentarer

Inom loppet av tjugofyra timmar så utspelades dessa obetalbara händelser på Brisbane Street:

Alvin hörde hur Vilma och jag pratade om att jag ska försöka hitta en ny gymnastikförening som hon kan börja på. Han undrade såklart varför hon skulle byta och när jag drog en förkortad barnversion av det inträffade (vill inte mala detta inför Vilma) så tittade han storögt på mig och sa:
- Mamma, böj dig ner och säg om det sista du sa, så ska jag visa dig hur jag hade gjort om jag var med.

Jag böjde mig ner till hans nivå och rabblade det jag tidigare hade sagt. Då, utan förvarning, for hans knytnäve ut och landade på min kind. Aj!
- Så skulle jag ha gjort!

En härlig kommentar fälldes av Vilma då hon och brorsan satt och åt kvällsmat. Gissar att någon av dem hade bläddrat i Håkan-Bråkan-boken som handlar om när Håkan-Bråkan börjar skolan och blir retad av en klasskompis att han har DAMP.
- Vad är egentligen DAMP? undrade Vilma.

Jag förklarade att det betydde att man bland annat har lite svårt att sitta still och koncentrera sig. Då nickade Vilma lite finurligt mot Alvin och sa:
- Vet du, jag har faktiskt lite DAMP, för ibland har jag svårt att sitta still.

Den sista underbara dialogen utspelades sig när barnen satt och ritade. Alvin var omåttligt stolt över sin egen insats, ja han tyckte att teckningen blev fantastiskt bra. Så bra, att han signerade tavlan Alvin Borglin, 9 år (i själva verket är han nyss fyllda åtta).
- Jo, för den blev så himla bra att man kan tro att jag faktiskt var nio när jag gjorde den.

Vilma blev såklart inspirerad och färdigställde sin teckning på ett kick, varpå hon talade om för Alvin att denna teckning, den blev så bra att hon skulle skriva Vilma Borglin, 7 år på den (Vilma fyllde fem i juni). Alvin tyckte nog att söstra hans tog sig lite väl mycket vatten över huvudet för han sa:
- Näe, Vilma. Så bra är den inte. Ingen kommer att gå på att du var sju år.

(Det har sina nackdelar att vara yngst och fördelar att vara äldst!)

Utmaningarnas eftermiddag

Min underbara kvällsyoga brann inne idag eftersom Jonas är i Melbourne över natten, men eftersom jag i ett svagt ögonblick har lovat något om ett framtida deltagande i Lidingöloppet (kan man förresten hypnotisera bort det löftet hos vederbörande?) så finns det inget som heter ”hoppa över träningen”.

Det var bara att engagera barnen på gräsmattan och köra på. Vilma hängde med på hopprepshoppandet och lite rockringande (all träning är bra träning!), medan Alvin ville utmana mig i löpning.

A piece of cake, tänkte jag, medan Alvin gjorde i ordning banan som vi skulle springa. Ner i startblocken och efter nedräkningen började Alvin, Vilma och jag att springa. Det handlade inte om att springa fortast, utan vi skulle tävla i vem som orkade flest varv.

Jag kopplade på ”springartänket” och malde på. En blond, smal figur inledde lite irriterande med att varva mig två gånger. Den yngre tröttnade snart och stod istället och delade ut smällar med ett gummiband när vi sprang förbi henne.

Till slut började jag svettas. Alvin låg retliga tio varv före mig, men som jag också påpekade så var åtminstone två av dem fuskvarv eftersom han plötsligt glömde bort vilket varv han var på och klämde i med en siffra.

När vi hade sprungit i uppskattningsvis drygt tio minuter undrade jag hur länge han tänkte hålla på.
- Tills jag dör.

Jaha. Det lät länge det, i mina öron. Lite irri var det dessutom att han pausade mellan varven för att därefter rusha om mig. Den gamla fabeln om haren och sköldpaddan som tävlade höll hoppet uppe i ytterligare några minuter, men efter 111 varv så gav jag upp. Den smala blondisen var mycket nöjd.

Den äldsta blondisen gav dock inte helt upp, utan utmanade därefter barnen i plankan. Vem av oss skulle orka stå i tre minuter? Klara färdiga gå!

Vilma föll ihop efter tjugo sekunder. Alvin höll ut i en och en halv minut. Och jag? Äsch, jag klarade det.

Men även jag inser faktum: sonen håller på att gå ikapp. Jobbig känsla.

Kämpande dotter (och svikande mamma)

Nu har jag lugnat ner mig något även om det börjar mullra i bröstet då jag tänker på det inträffade. Och som alltid har jag kommit på hundratals dräpande kommentarer så här efteråt (till och med en inbillad tjottablängare har jag delat ut). Det tråkiga är också att jag inser vilken ryggradslös mamma jag ibland är. Blä för mig själv!

Idag utspelades nämligen följande ”pedagogiska” gymnastiklektion framför ögonen på en massa handlingsförlamade mammor, inklusive undertecknad:

Barnen skulle träna på att klättra i rep och delades upp i två grupper. Så långt, allt väl. Första pojken uppför repet stod emot att gråta även om underläppen darrade lite grann, men eftersom läraren klättrade upp precis bakom honom och hojtade att han inte fick ge sig så kunde han ju bara inte klättra ner. Duktig pojke, berömde läraren. Han såg inte ut att känna sig duktig.

Nästa flicka började inte heller hon att gråta, men blicken efter mamman som stod en bit ifrån (som garanterat hade en stor klump i magen) var hjärtskärande att se.
- Du får inte klättra ner förrän du kommit hela vägen upp, skrek läraren från mattan. Klättra upp nu!!!
- Kommer du ner så måste du klättra upp igen, för upp ska du!!!

”Hoten” duggade tätt och flickebarnet som var i Vilmas ålder hängde livrädd högt över marken.

Jag höll nästan på att gråta. Flickan såg närmast paralyserad ut och när hon väl tvingades upp de sista metrarna fanns det ingen som helst glädje i hennes ansikte att hon hade klarat det. Istället åkte tummen in i munnen och hon kröp ihop som en räka i hennes mammas famn. Vi snackar trauma.

Efter ett tag vände sig mamman mot mig och sa urskuldande att det var ju lite jobbigt att se på. Jobbigt? Det är helt galet, svarade jag henne och hon nickade försiktigt.

Vilma satt kvar på marken och tittade på. Det började knipa i magen på mig för jag visste att hon inte skulle orka klättra hela vägen upp, eftersom vi har försökt tidigare.

Läraren fortsatte att gorma och hota de stackars barnen där hon stod nedanför repet. Orkade de inte så fick de minsann försöka en gång till. Gråta var oacceptabelt.

Sist ut var Vilma. Hon klättrade och klättrade, men efter drygt två tredjedelar så orkade hon inte längre.
- Upp Vilma, du ska upp till taket!!!
- Jag kan inte.
- Kan du visst – upp nu!

Och Vilma började gråta där hon satt uppe i repet.
- Sluta gråt och klättra istället!!!

Jag peppade henne från golvet, men det såg inte ut att göra henne starkare eller gladare heller för den delen. Kände mig som en tvättäkta förrädare.

Till slut fick hon komma ner, men bara för att stå och vänta på ytterligare en flicka som skulle klättra om. Jag gick fram till henne och peppade henne och sa att hon skulle låtsas att hon var den snabbe Lille Skutt! Om hon klättrade snabbt med armarna så skulle hon nog klara det.

Hon fick lite nytt talk av läraren som berättade för den slokande Vilma att hon minsann inte var happy. Inte alls. Nu SKULLE hon hela vägen upp och som belöning skulle hon få en chokladbit, men det fanns inget som hette att hon inte skulle klara det.

Jag hade lust att rycka tag i Vilmas arm, ge den idiotiska läraren en rak höger och springa ut ur salen, men istället stod Cilla ”Svikaren” Borglin kvar och hejade på den gråtande dottern. Till slut sa jag (på svenska):
- Kom igen Vilma! Klättra allt vad du kan så går vi aldrig hit till gymnastiken någon mer gång. Du är jätteduktig!!!

Vilma var alldeles förtvivlad, och klagade på att hon halkade med händerna.
- Jamen det är klart att du gör eftersom du inte klättrar tillräckligt snabbt. Talk är jättedyrt och vi kan inte låta barn som du få det bara för att sedan bara göra så här (nu fånklättrade hon på repet bredvid för att visa Vilma hur dåligt hon klättrade!).

Vilma klättrade ner, trots lärarens förbud. Vilma var rädd och ledsen och läraren började läxa upp henne.
- Titta på mig och stå rakt när jag pratar. Jag är INTE glad över detta. Nu ska du klättra upp igen, för jag ger mig inte förrän du har klarat det. Man kommer inte till mina gymnastiklektioner och inte gör sitt bästa.

Då ingrep jag med fegkommentaren:
- Du, hon kan inte göra det, för vi måste gå nu.

Hon tittade upp mot mig och halvviskade att jag kunde plocka ihop mina grejer om jag ville, så skulle hon lösa det här.
- Nej. Vi har en tid att passa, vi måste gå nu.

När Vilma på mitt (idiotiska) initiativ bad henne säga hej då till läraren (nu stod hon klistrad vid mitt ben) så bemödade läraren sig knappast med att säga hej då (!).

JÄVLA HELVETES SKITSTÖVEL!!! (Ursäkta franskan. Och ursäkta Vilma, att jag inte levererade kommentaren där på plats åt den där tjugofemåriga messerschmidt-bruttan.)

Vid parkeringen mötte vi ytterligare en mamma som kommenterade hur jobbigt det var att titta på. Helt värdelöst, var min kommentar, och bästa sättet att döda barnens intresse för gymnastik. Man ska peppa istället för att trycka ner! Hon höll med.

Vilma och jag är överens om att vi ska hitta en ny gymnastikklass med en lärare som är snäll och glad. Hit går vi ALDRIG mer igen!!!

Härliga lördag

Snapshot från Brisbane Street klockan 11.53:

Solen gassar och värmen är definitivt på väg mot de utlovade 29 graderna. Vikväggen i vardagsrummet är undanskuffad sedan tiosnåret i morse och poolen håller så sakteliga på att värmas upp. Barnen leker med Thomas och Jack på gräsmattan och Jonas är på en liten handlingsrunda.

Om två timmar kommer två tredjedelar av skidgänget hit. Då ska här brassas kyckling (ligger och gottar sig i marinaden i detta nu) och korv och sippas vin.

Påminner vår lördag om den ni har framför er?

(Bilden på det nästan helt rasade legoslottet har Alvin tagit och bett om att få ut på bloggen – vassego!)

Envishet modell Skatan

Det finns en underbar sketch som Kvarteret Skatan har gjort i vilken David Batra berättar för Johan Glans om en så bra film han såg på tv som handlar om en internatskola i Sverige. Han drar i stora ordalag handlingen och Glans nickar igenkännande.
- Ja, du menar ”Ondskan” av Jan Guillou.
- Näe, så heter den inte.
- Jo, men är det inte den med Andreas Wilson i huvudrollen. Alexander Skarsgård är med också och spelar bad guy.
- Jo, just den! svarar Batra.
- Ja, men då är det ”Ondskan” du menar.
- Neej, den heter inte så.

Och sedan rabblar Glans upp fakta på fakta och Batra nickar instämmande, men att filmen skulle heta ”Ondskan” håller han inte med om. Till slut hämtar Glans tidningen och slår upp tv-tablån ur vilken han läser högt att igår klockan 20.00 visades ”Ondskan” i SVT2, men trots det vidhåller Batra att nej, det stämmer inte att filmen som han såg heter ”Ondskan”.

Glans är vid det här laget så frustrerad att han nästan går upp i limningen.

Lite av den känslan kände jag idag när jag och Vilma förde en konversation kring vilka dagar hon går på dagis nu för tiden. Hon har nämligen bytt från torsdagar och fredagar till onsdagar och torsdagar. Kompisen Stella, däremot, går på tisdagar, onsdagar och torsdagar.

Under bilfärden till Stella, där hon nu är och leker, pågick en motsvarande ”Ondskan”-dialog fast istället var det de olika dagarna som bollades fram och tillbaka.

Frustration var bara förnamnet.

Köttig sallad

Stod och kikade vid den stora salladsdisken. Uppdraget var att köpa lunch åt Jonas och mig. Mitt salladsval var busenkelt eftersom jag för tillfället har snöat in mig på linser och kikärtor. Jonas ville ha thaisallad och något mer. Just när jag hade bestämt mig för att addera lite greksallad fick jag syn på den.

Den låg högst upp på salladsbädden, alldeles stilla. Lite som om han precis hade vunnit Herre På Täppan, fast utan segergester. Men det var otvivelaktigt en larv täckt med små ludna taggar.

Jag böjde mig fram mot killen bakom disken som av accenten att döma talade italienska eller spanska vid sidan av engelskan, pekade mot salladen och sa lågt:
- Excuse me, but there is a caterpillar in the salad.

Han nickade glatt och visade med tången att han tänkte lägga lite greksallad i skålen. Jag böjde mig återigen fram.
- No, look there is a caterpillar in the sallad.

Han började se lite tveksam ut, men framhärdade ändå med tången pekandes mot salladen.
- You want this salad?

Jag ruskade på huvudet och såg mig omkring ifall någon lyssnade till vårt lilla samtal.
- No, there is a worm in the salad. Look, there!

Nu log han tillbaka mot mig.
- No, it’s not warm, it’s cold.

Nu var jag tvungen att höja rösten något eftersom jag insåg att vi annars skulle bli ståendes här hela dagen.
- There is a caterpillar, an ANIMAL in your salad. There!

Tveksamt drog han ut fatet med sallad. Han himlade till med ögonen och skyndade sig att tacka för upplysningen. Och nej, jag ville inte ha något från det fatet, tack.

Märkligt, greksallad som brukar vara vegetarisk.

Åsså lite mer bilder

Naturupplevelser och fängelselyx

Sådärja, nu kan vi bocka av Melbourne och The Great Ocean Road. Med två snarlika resor i bagaget, med bara ett par dagars mellanrum, så far tankarna osökt till Galenskaparnas klassiska husvagnsdänga:
”5 minuter Falsterbo och 5 minuter Koster, 5 minuter Flen och Hjo och 5 minuter Kloster 5 minuter Örebro och 5 minuter fjäll, 5 minuters rasat på ett europavägsmotell...”

Men jädrar i havet vad man hinner uppleva mycket!

Vi flög ner till Melbourne i fredags och landade på deras motsvarighet till Skavsta, vilket för övrigt fick den nämnda flygplatsen att påminna om JF Kennedy jämfört med denna. Men fördelarna är ju att det går i ett rasande tempo att få bagaget och hitta hyrbilen. Innan vi visste ordet av satt vi i bilen på väg mot Warrnambool, en dryg tretimmars resa som visade sig vara ett riktigt lyckoskott.

Utanför den lilla staden låg en enorm krater som fortfarande lär vara ett betydelsefullt område för aboriginerna. Där i grönskan såg vi sammanlagt cirkus hundra kängurur, varav speciellt en var gigantisk. Utan att sträcka på sig nämnvärt var han säkert 180 cm hög och med en svans grov som en mindre björk. Jonas skulle i vanlig ordning smyga fram mot dem med kameran i högst hugg (smygfaktorn var väl sisådär eftersom han bar en knallröd tröja vid tillfället), men till och med Jonas avvaktade när bjässen stannade upp och stirrade mot honom. Däremot kom han rejält nära flertalet andra. Själv ville jag gärna inte gå längre ifrån bilen än att jag med en tjurrusning skulle befinna mig inne i bilen… Säger bara, ha respekt för deras klor, bakben och svansar.

Förutom alla kängurur spatserade ett stort antal emuer omkring och vi såg även svarta svanar. Rena rama David Attenborough-upplevelsen med andra ord. Och det blev bara bättre…

Dag två inleddes med lek i en fantastisk lekpark (gäller att hitta upplevelser som passar alla – barnen tröttnade till vår stora förfäran snabbt på kängururna och spelade istället DS.) för att därefter åka till en utkikspost för valar. Och om vi såg valar… De första minuterna när vi såg än den ena valen och än den andra så var vi alldeles stissiga. Titta där! Oj, en stjärt där! Kolla dom där borta! Efter ett tag coolade vi ner oss någorlunda och brände istället av ett oräkneligt antal bilder. Kameran gick verkligen varm.

Det var svårt att slita sig, men efter en timme så var barnen rejält uttråkade och vi var tvungna att fortsätta färden. Mest kända av påföljande stopp var The Twelve Apostles som är några väldiga klippor som reser sig upp ur havet. Den porösa stenen och de intensiva vågorna har dock gått hårdhänt fram mot klipporna och numera står där bara åtta, nio stycken. Vid sidan om Ayers Rock är The Twelve Apostles det mest fotograferade landmärket i Australien (vi står för åtskilliga av dessa foton).

Efter två motellboenden var det dags att äntra ett riktigt hotell i Melbourne. Tack vare rabatten som Jonas fick så var detta hotell två dollar billigare än motellet i Torquay – nååågot mer prisvärt, med andra ord. Mitt i teaterdistriktet bodde vi, Chinatown låg runt knuten. Med guideboken i högsta hugg avverkade vi än den ena kända byggnaden och kyrkan efter den andra. Barnen hölls på gott humör med de inköpta polkagrisarna.

Eftersom jag av någon underlig anledning är svag för fängelser så besökte vi Melbournes gamla fängelse. Bäst som vi gick och kikade in i de små och kalla cellerna kom vi till en något större cell där de hade satt upp lite stolar och en tv så besökarna kunde slå sig ned och titta på en kort dokumentär om fängelset. När Vilma stack in huvudet i detta rum utbrast hon glatt:
- Alvin, kolla! Den här tjuven fick ha en tv på rummet!

Den gemensamma höjdpunkten (barnens fascination för vackra byggnader har ännu inte nått sin fulländning) var utan tvekan besöket på OS-museet som låg inrymt i den stora fotbollsarenan. Den interaktiva delen där vi vässade färdigheterna i bågskytte (Jonas platsar i landslaget – ich nicht), cykling, rugby, netball och mycket mer var vansinnigt kul.

Flygfärden hem var stundtals lite guppig (Alvin tjoade glatt, medan jag kämpade med min dödsångest) och sju minuter innan landningsställen mötte mark somnade Vilma. Eftersom vi hade småfrusit under hela vistelsen (åker man söderut så blir det kallare – borde inte vara så svårt att trumma in i skallen vid det här laget kan man tycka…) nickade vi uppskattande mot varandra när vi klev ut på landningsbanan i Sydney. Varmt och skönt!

En halvtimme senare när vi satt på Mc Donald´s vid flygplatsen så formligen öppnade sig himlen och öste ned hagel, och himlen lystes upp av de flammande blixtarna. Temperaturen droppade säkert tio grader på en kvart.

Tack och lov bättrade det på sig, och idag har vi njutit av sol och värme igen. This is Sydney!

Nytt Melbourneförsök

I morgon gör vi vårt andra försök att uppleva Melbourne med omnejd.

Förra gången, vilket var i början av juni, så ställde vi in resan på grund av att just delstaten Victoria var klassat som svininfluensa-område. De som trots allt besökte Melbourne uppmanades till att isolera åtminstone barnen en vecka innan de kunde gå tillbaka till skola och dagis. Idag finns influensapatienter på varenda vårdcentral i hela Australien så det spelar ingen roll vart man är.

Innan vi "gör" Melbourne ska vi ta oss ner mot kusten. Vi har en ungefärlig resrutt men kommer för övrigt att anamma det sedvanliga Borglinska upplägget att göra spontanstopp längs med olika kringelikrokvägar. Boendet löser vi under resans gång.

Om vi har packat så här tio i sju på kvällen? Det får bli nu, det.

Dramatenämne?

Ibland är det skönt att gråta. Bara släppa kontrollen och ösa på, och detta helst inför en medlidande publik. Fast alltför sällan, tack och lov, så har man anledning att göra det – då gäller det att ta till lite knep för att få omgivningens fulla uppmärksamhet.

Mitt bästa trick som liten var att med flit göra en kullerbytta in i mammas och pappas garderobsvägg. Det gällde att anpassa avståndet till väggen så att man verkligen körde in ryggkotorna i den eftersom det faktiskt gjorde lite ont då. Den lilla smärtan var dock fullt tillräcklig för att sätta igång tjutandet som efter ett par minuters gråtande fick näsan att täppas igen och jag kunde nästan inbilla mig att jag höll på att kvävas. Självklart ökade intensiteten så fort publiken dök upp och (gissningsvis med en djup suck) började trösta.

Alvin hade en nästan lika snitsig show idag. Leken med Vilma, då alla kuddar lades på honom, urartade en smula då systern fick för sig att göra bomben på kuddhögen. Hon kom emot Alvins hals.

Efter åtta år som mamma är jag ganska rutinerad vad gäller att tolka barnens skrik, och jag kunde tydligt höra att brölandet som uppstod i hallen – och som kom från dem båda – inte handlade om liv eller död. Jag fortsatte därför att laga maten.

Ett gurglande läte började efter ett tag att uppstå i Alvins repertoar.
- Hjääälp! Jag kvävs, jag kan inte andas!

Självklart kopierade lillasyster omedelbart och även hon höll på att gå kvävningsdöden till mötes. Alvin protesterade såklart och fick mellan gurglandet fram att hon inte alls höll på att kvävas. Johodå, det gjorde hon visst det.

För att verkligen få till kvävningskänslan satte han händerna mot halsen och fortsatte klagolåten. Jag var framme och klappade, blåste, vyssjade och hummade – men inget hjälpte. Jag återgick till spisen istället.

Då lade Alvin in en extra växel och beklagade sig ljudligt att han minsann höll på att dö. Vid det laget hade han förflyttat sig till en väggfast bänk som vi har i hallen och som man kan öppna med två luckor. I bänken förvarar vi kuddar och täcken. Eftersom barnen hade hävt ut alla kuddar stod ena luckan öppen. När jag återigen kom ut i hallen såg jag hur Alvin med händerna mot halsen sakta hasade skinkorna mot öppningen så att han tillslut föll bakåt ner i täckena som låg där. Detta föranledde såklart till ett skyhögt vrål och en lång harang om hur döende han var.

Vilma hade vid det här laget slutat gråta. Istället tittade hon lite misstänksamt på storebror och vände sig därefter till mig.
- Kan man verkligen skrika och prata om man kvävs? Är man inte tyst då?

Alvin lugnade sig för ett ögonblick för att höra svaret.
- Jo, man brukar nog oftast vara tyst då.

Då blev det såklart än mer liv i luckan, för det stämde inte alls. Kunde vi inte se att han höll på att kvävas kanske?

När han hade fått gråta ett tag tog jag till den klassiska lilla manövern: distraktion. Hur hade det egentligen varit på museet idag, och hade han sett någon fin tavla? Simsalabim! Andnöden försvann och jag fick veta att det fanns en tavla som var större än vår vägg.

The End.

Klarsynt dumhet

Allt som oftast kommer man på de smarta, dräpande kommentarerna för sent. Jag kan gräma mig länge över en outtalad kommentar, men faktum är att jag såhär en timme senare fortfarande inte har kommit på den bästa formuleringen.

På väg till Alvins skola strosade Vilma och jag genom kyrkogården. Det är nedslående att se tomma ölflaskor och söndersparkade gravar, och jag vet att kommunen har på förslag att sätta upp ett högt plank runt kyrkogården så att åtminstone de nattliga vandalerna hålls utanför. Alvin och Vilma är strängeligen tillsagda att inte hoppa på någon grav utan istället gå på gräset via gångarna som finns.

Bäst som vi gick där, Vilma och jag, fick vi syn på en pappa och hans två små barn ett tiotal meter ifrån oss. Pappan stod lugnt och tittade på när hans pojkar KLÄTTRADE UPP och HOPPADE mellan gravstenarna.
- Akta så ni inte trillar, var hans enda kommentar till dem.

Jag försökte mig på en rejäl bläng mot pappan, men han fullkomligt ignorerade oss. Vilma ryckte mig i handen och påpekade att det ju var förbjudet att klättra på gravarna! Tillsammans gick vi och förfärade oss över det inträffade.
- Barnen har tydligen inte fått lära sig att man inte får göra så, sa jag.
- Näe, men pappan borde väl veta det, svarade Vilma.

Efter en sekund tystnad sa hon:
- Fast han kanske är dum i huvudet.

Jag veeet att man inte bör uppmuntra en sådan kommentar, men den var klockren och troligtvis helt sann, så jag instämde. Han är helt klart dum i huvudet!