Visuella delen av husvisningen - del två

Visuella delen av husvisningen - del ett

Husvisning

Nu äntligen har jag fått tummen ur. Har förstått att det inte räcker med söta bilder på barnen och en och annan bild på Jonas och mig som visar att även vi är vid liv. Det verkar finnas ett visst sug att kolla på vårt lilla hus – så vassego!

För att sätta er in i det hela, så bor vi på en återvändsgata som avslutas med en stentrappa som går ner till en liten, liten park där det finns två gungor. Detta är vägen vi går till Alvins skola. Trots att det är en återvändsgata (precis som på Tallrisstigen) så hittar man inga barn som är ute och leker på gatan. Här leker man på sina respektive baksidor eller så åker man till en park, alternativt till stranden. Och med tanke på vilka hastigheter bilarna kan köra även på vår lilla gatstump, så har vi anammat även detta.

Åt andra hållet ligger en stor väg (Sydney road). Tar man till vänster så passerar man efter två kvarter vårt lilla ”shoppingcentrum” (två inredningsbutiker, second handaffär för diverse festblåsor, slaktare, deli, bageri, kemtvätt, frisör, apotek, livsmedelsaffär modell mini). Därefter sluttar gatan ned och man ser Manly. Tio minuter senare är man antingen vid hamnen där Jonas tar färjan in till Sydney, eller så går man till stranden.

Huset är ett enplanshus. På framsidan finns det en liten uteplats där en sliten korgsoffa står (Jonas vill slänga den varje dag) bredvid det lilla japanska vattenfallet som tänds upp och porlar igång framåt kvällningen. Underbart att somna till!

Huset har en klart dominerande hall. Det är väldigt högt i tak (om snorlobbebollen åker upp i taket kan Jonas – ståendes på en stol – med nöd och näppe peta ner den med långfingret. Jonas är 1.92 och vi har normalhöga IKEA-stolar). I alla rum, utan det öppna vardagsrummet/köket, ligger det gamla mörka träplankor. Superfina. I vardagsrummet/köket har de lagt in ett nytt golv som påminner om det gamla.

Ena vardagsrumsväggen består av en stor ”vikvägg” av fönster. Bara att öppna upp när det blir för varmt. Men blir det kanonvarmt är det bäst att hålla alla dörrar och fönster stängda för att bevara lite svalka inomhus. Inget man behöver oroa sig för hemma direkt.

På baksidan har vi två terrasser i två olika höjder. Den närmast vikväggen är vår ”lounge” – här står en, på eBay inköpt, divan med tjock madrass. På den andra terrassen står utebordet med sex regissörsstolar som i detta nu är på omklädning. Även detta ett eBaykap.

Så, kan ni med hjälp av lite fantasi föreställa er hur vi bor? För att göra det enklare så kommer lite bilder i nästa inlägg.

Ska plocka med mig kameran nästa gång jag går upp till vår lilla ”shoppinggata”, så kanske ni även kan få en känsla för hur det ser ut där.

OS-arena och hot om sprucken skalle

En gång – ingen gång.
Två gånger – en vana.
Tre gånger - världsklass?

Well, sedan gårdagens platta fall (mina berömda städinsatser) så är det nu dags att höja mig till skyarna. Jag har nämligen varit ute och sprungit – igen. Ett varv i söndags, samma varv i tisdags, och så nu idag. Dessa fyrtiominuters joggingturer avslutas dessutom med allehanda styrkeövningar. Jag vet – det är otroligt!

De sista tvåhundra metrarna är jag så trött så jag knappt vet vad jag heter. Då tar jag hjälp av fantasin för att komma fram till mitt avslutningsträd (är det normalt att låtsas att man springer in på upploppet på någon stor OS-arena framburen av folkets rungande ”CILLA, CILLA, CILLA”?).

Jag undrar hur många gånger jag måste plåga mig innan min kropp plötsligt studsar till och jag hamnar i den berömda andra andningen som lär få fossingarna att kännas fjäderlätta. Lovar att tala om när det inträffar.

Från det ena till det andra.

Barnen har varit på kalas idag hos grannen Ellis. De var på ett lekland här i närheten, vilket resulterade i två trötta filurer. Passade utmärkt med tidig läggning eftersom det var den danska serien Örnen ikväll.

Efter kalaset gick Alvin över till Jack och lekte (han var inte bjuden så det råder viss krigsstämning på gatan), medan lillebror Thomas kom över till oss för att leka med Vilma.

Just i Thomas närhet är det bra att Vilmas engelska inte är så vidare vass. Denna blonde lille treåring med bruna fina ögon har en förmåga att skjuta ut hornen i pannan. Vet inte hur många gånger han har sparkat efter mig och försökt måtta in en sving. Nu i eftermiddags var det något som han inte var helt nöjd med, så jag hörde honom väsa åt Vilma:
- I´ll crack your head open!
Jag lade mig såklart omedelbart i och sa att man inte fick säga så. Då gav han mig en mörk blick, vände sig om och tillade lite tystare.
- I´ll do!

Så, mamsen – var glad att du inte behöver tampas med den här lille krabaten i svenska skolan!

Tveksamt beröm

Det är dags för mig att söka jobb. Eller börja ta gitarrlektioner. Eller läsa högt ur mitt lilla bokprojekt för barnen – alternativt skriva ut sidorna och sprida ut dem i huset.

Esse es percipi – att vara är att förnimmas.

Hade precis berömt barnen för att de helt enkelt var så bra; Alvin hade kammat hem sin nionde Stars of the Day (och passerat bästisen Jack med tre stycken) och Vilma var ju rena rama Therese Alshammar i badet igår.

Tyckte då att det var dags för lite pay back på berömfronten, så jag ställde den mycket simpla frågan: vad tycker ni att jag är bra på?

Alvin slingrade sig och ville först inte svara, men jag stod på mig. Jag ville minsann också höra att jag var bra på något. Skulle de nämna min förmåga att hitta på roliga historier? Mitt sätt att inlevelsefullt läsa Bamsetidningarna? Mina fenomenala pannkakor?

Efter en djup suck tittade Alvin upp under lugg och svarade:
- Städa.
- !!!

Vilma då?
- Jobba.
- Äh, mamma har inget jobb, inflikade Alvin.
- OK då – städa.

Snacka om förebild för 50-talets hushållsuppdelning.

OS-förtydligande

I min iver över Vilmas simframgångar, så glömde jag ju nämna det allra viktigaste: flickan simmar utan några puffar!

Simsättet som hon behärskar utan att sjunka till botten skulle nog närmast beskrivas som crawl, även om det till viss del påminner om klassiskt hundsim (i alla fall beträffande armrörelserna).

Men - det är utan hjälpmedel!

OS-guldet säkrat

Så var det då bekräftat – Sverige kan se fram emot ett OS-guld i simning om tjugo år. Ja, det är så Jonas och jag ser det i alla fall.

Från och med nästa vecka (mitt i terminen!) hoppar Vilma upp en nivå i simskolan. Och hade den lilla sjöjungfrun lyckats hålla ihop händerna när hon ”dök”, så hade hon kunnat kliva upp ytterligare en klass.

Skam på torra land att det bara var hennes stolta föräldrar, plus de andra tre barnens mammor som bevittnade detta. Var befann sig folkmassorna när denna nyhet basunerades ut vid poolkanten?

Och igår knäckte Alvin koden hur man håller benen raka när man crawlar (typ – håll benen raka), så nu kommer även han att göra simframsteg.

Jonas och jag gissar att kusinerna från Götet inte i första taget kommer att föreslå simtävlingar på landet…

Borttrollad ödlesvans

Vilma sprang triumferande fram till mig med något i handen.
- Mamma, kolla vad jag har!

Det var en dubbelvikt liten ödla som låg hopklämd mellan tummen och pekfingret. Eftersom jag absolut inte tyckte att den hade i vårt sovrum att göra bad jag Vilma att omedelbums gå ut med ödlan. Jag som har problem om någon lägger sig under täcket med jeans eller andra kläder på sig – nu hade vi en ödla i närheten av sängen. Urk!

Från ytterdörren hörde jag Vilma.
- Ha, nu har den ingen svans längre!

Tyckte plötsligt att det var läge att prata lite om att djur också kan känna smärta.
- Du tror inte att det gör ont på ödlan om du rycker av den svansen?
- Näe, det gjorde inte ont på den.
- Nähä. Och hur vet du det?
- Jo, för den har så liten mun, och så var den så kall.

Hon tystnade för en sekund och sprack därefter ut i ett stort, stort leende.
- Tänk att JAG kunde trolla av den svansen!

Idolfinal och begynnande träningsvärk

Söndagskväll. Stämningen är laddad – ikväll avgörs det vem som vinner Idol. Blir det här inlägget lite svamligt så beror det på att jag följer upplösningen samtidigt som jag skriver.

De uppträder vid trappan till operahuset, och tro det eller ej – men när vi öppnade dörren till terrassen så kunde vi höra fyrverkeriet som vi såg på tv. Vi snackar operahuset i Sydney, Australien. Hur läckert är inte det, om man får fråga?!

Well, för att ta helgen från början så sov Alvins brorsa över i fredags. Ja, han och Jack är nämligen numera bröder. Jack är helt inställd på att flytta till Sverige. Alvin undrar dock hur det ska gå eftersom han inte kan svenska. Det blev det sedvanliga fnittret fram till sena aftontimmen – och sedan vaknade båda i ottan, såklart.

Iiiihhhh! Nu ska de öppna kuvertet. Hoppas Wes vinner!!!! TJOHOOOOO!!!!!! Ja, jädrar i min låda – underhållning på hög nivå!

Lördagsförmiddagen åkte vi upp till ett fördetta militärområde där de gamla skyttehålen från världskrigen fortfarande finns kvar. Avslutade med lunch vid stranden i ett område som heter Balmoral – fint som snus (ja, lunchen var enkel, men området tjusigt).

Vid halv femrycket dök Philip och Christina upp med sina tre barn. Det är en svensk familj som vi har lärt känna här nere. Bodde fem minuter från oss på Lidingö (fast då kände vi inte till varandras existens) och ca 20 minuter från oss här i Sydney. Festligt!

I morse när jag gick upp med Vilma (alltid millimeteruppdelade sovmorgnar – jag fick sova ut i lördags) så visade termometern på 14 grader. FJORTON GRADER! I förrgår var det 26. Inte så konstigt kanske att de australiensiska meteorologerna sällan prickar in vädret i sina prognoser. Och vi som har ställt undan vår enda värmekälla – gaselementet. Brrrr….

Vädret var som gjort för ett IKEA-besök, så nu har vi bunkrat upp med ljus, juldekorationer, Annas pepparkakor, Estrella dillchips (!) och tunnbröd. Dessutom införskaffades en flaska glögg och två flaskor julmust. Julen kan komma.

Höll på att glömma – jag var ute och sprang (fyrtio minuter senare så pulserade det i TUNGAN – hur vissen kondis har man inte då?) och Jonas var ute och cyklade i en timme.

Storslaget!

(Heja Wes!)

Heroisk djurinsats

Jaha ja. Fortsätter helt enkelt på temat djur. Denna gång handlar det om den extremt håriga sorten (nu är det meningen att ni ska känna kalla kårar i nacken…).

Det var på väg hem från lämningen av Alvin i morse som Sarah och jag fick syn på en liten hund som korsade en rondell där bilar kom farandes för att hälsa på Sarahs hund Max. Ingen husse eller matte syntes till.

Är precis värdelös på hundar så jag har inte den blekaste aning om vad just den hundrasen kan heta. Personligen delar jag upp hundar efter dess storlek: hund större än knähöjd = troligtvis farlig hund; hund lägre än knähöjd = kan också vara farlig, men då är den åtminstone så liten så jag kan sparka bort den ifall den skulle attackera (nej, jag är inte van vid hundar).

Den här jycken tillhörde kategori två; liten hund. Dessutom var den ganska söt – och enormt andfådd. Lät som den hade sprungit ett tag i värmen.

Som tur var fanns det en liten namnbricka i halsbandet, så medan jag satt och klappade den lilla hunden (och till min stora belåtenhet lyckades få doggen att sitta ner) ringde Sarah ägaren. Mycket riktigt – lilla Annie hade avverkat ett imponerande lopp så här på morgonkvisten. Åtminstone ett par kilometrar. Den lyckliga ägaren fick beskrivningen till var vi befann oss och vi påbörjade vår väntan på den lyckliga upplösningen.

Lilla Annie försökte göra små springutfall, men jag höll stadigt i halsbandet. Sara kom efter en stund på den briljanta idén att låta Annie låna Max´ halsband.

Minuterna gick och jag klappade och klappade hunden. Under tiden kom två andra små hundar fram till oss och det stora noskalaset utbröt. Med jämna mellanrum försökte Annie att komma loss från mig, men jag fortsatte att klappa henne lugnande.

Efter tjugo minuters väntan kom Annies matte. Hon var såklart oändligt tacksam och berättade att lilla Annie hade lyckats gräva sig ut under staketet. Därefter tar hon på Annie ett koppel SOM INKLUDERADE ETT EXTRA BAND ÖVER MUNNEN. Kände mig plötsligt lite osäker.

Efter att vi tagit avsked av varandra frågade jag Sarah lite försiktigt om det var för att lilla Annie brukade skälla som hon fick det där specialkopplet.
- Nja, troligtvis så brukar hon bitas, blev svaret.

Så här efteråt med en kopp kaffe i handen och datorn i knäet så tycker jag att jag gjorde en heroisk insats.

Fågelfortsättning

Ingen begravning idag. Fågeln lyckades på något mirakulöst sätt bli bra och flyga sin kos. Alternativt att några av spindlarna som bor i buskarna hade kalas i natt.

Oväntat fågelbad

Poolmannen kommer en gång i månaden. Det är alltid med en rysning jag ser kemikaliedunken bytas ut, och jag försöker förtränga hur alla gifter på något vis måste påverka barnens kroppar eftersom det är de som står för majoriteten av alla kallsuparna (Vilma brukar kalla sina kallsupar för ”hårbollar” eftersom hon ofta låtsas att hon är en liten katt).

Men idag var jag för första gången nöjd med att det är en rejäl dos klor i poolen. När Vilma och jag kom hem från dagens första simskolepass (Vilma blev stjärna nummer ett – hon är överlägsen de andra barnen!) så låg det nämligen en fågel i poolen, till synes livlös.

Hm. Gick snabbt igenom mina kunskaper i ämnet fågelsjukan och kände mig hyfsat säker på att det var begränsat till Kina. Dock backade jag vid tanken på att lite försiktigt lyfta upp fågeln med händerna (Kina kändes plötsligt inte så avlägset).

Tog fram håven och överraskade mig själv genom att först ta hand om alla bladen som låg och guppade i poolen innan jag försiktigt fångade upp fågeln (heter inte det förträngning på psykologispråk?).

Och nu då? I vanliga fall slänger jag löven på den lilla gången som via soptunnorna leder fram till framsidan. Kändes lite omysigt att placera en död fågel där med risk för att man en vacker dag skulle råka kliva på den. Dessutom tyckte jag att den andades.

Tippade försiktigt ut den under ett litet träd eftersom scouten inom mig vaknade och sa att man absolut inte får vidröra en fågel därför att fågelföräldrarna då kan rata sin unge eftersom den doftar annorlunda = fara. (Stämmer verkligen detta?!) Fågelns hjärta pickade hårt i kroppen och den såg skräckslagen ut.

Vilma har varit och ”tittat till den” ett antal gånger, men bedyrar att hon absolut inte har klappat den. Ska nog mycket till om fågeln överlever.

Om inte, så antar jag att det blir fågelbegravning i morgon.

Glömda födelsedagshälsningar

Visste redan på Mors Dag att jag var ute i tassemarkerna och famlade.

Började så storstilat med att gratta våra mödrar, men sedan tappade jag snabbt fotfästet. Blev inte bättre av att jag vaknade till två gånger och skickade blogghälsningar på födelsedagar.

Förlåt alla som jag har bommat.

Så, slutgratulerat via den offentliga scenen. Det blir sms, mail eller telefonsamtal istället.

Guldkustögonblick (gissa barnens nya hang-up)

Guldkorn på Guldkusten

Ja, ja, ja. Vet med mig att det har rått bloggstiltje några dagar, men det av en bra anledning: långhelg på the Gold Coast.

I torsdags morse parkerade vi återigen Eco Diablon på flygplatsens långtidsparkering för att därefter gå ombord på TVÅ olika flygplan. Nej, det låg ingen försiktighetsåtgärd bakom uppdelningen (ni vet, kronprinsessan och kungen lär åka i två olika kärror ifall något skulle inträffa), utan Jonas biljett var en f.d. jobbiljett som gjordes om till en privat sådan då mötet ställdes in.

Så, en vuxen kunde njuta av en dryg timmes ensamtid (”jag satt och jobbade!”) och den andra servade två barn med pennor, tuggummi och legogubbar.

The Gold Coast som ligger strax utanför Brisbane är australiensarnas svar på Magaluf och Playa del Ingles. Souveniraffärer blandades med tatueringsställen, barer och restauranger med fettstinna rätter till hutlösa priser.

Men, här finns också något annat – nämligen en hel radda med temaparker. Efter lite research kom vi fram till att Movie World (Warner Bros.) och Wet ’n Wild (Skara sommarlands vattenavdelning gånger fem) skulle vara de bästa.

På Movie World fick vi följa med Shrek på ett 4D-äventyr som hette duga, och undertecknad gjorde av med ett liv då hon övertalades att följa med på Batman-raketen (motsvarande Uppskjutet) – en attraktion som Jonas och Alvin hade åkt 4-5 gånger.

Det var inte mindre adrenalinladdat på Wet ’n Wild. Tack och lov räddades vi från de värsta halsbrytande attraktionerna tack vare att Alvin är under 130 cm. Annars skulle han glatt ha testat dem alla.

Men det tar på krafterna med alla upplevelser och hjärtattacker (kusin Malin – du hade aldrig överlevt!). Vi krashade före tioslaget samtliga kvällar.

Jonas och min gemensamma summering är: tummen upp för parkerna och den enorma stranden där vågorna gick höga (inte för inte som staden hette Surfer’s Paradise), ner för matutbudet.

Bannlyst Fittipaldi

Så här efteråt tycker jag att det är märkligt att det inte har hänt tidigare. Men nu när det väl har hänt är det bara att lära sig av sina misstag.

När Vilma och jag kom hem från simningen igår ville hon stanna kvar i bilen och lyssna på musik och låtsasköra. Passade utmärkt eftersom jag då hann ställa in soptunnorna och hänga upp de blöta badkläderna.

Sedan följde två timmars lek, läsning och mellis innan det började dra ihop sig för hämtning av Alvin och Jack och vidare till nästa simskolesession. Och eftersom det är lika enkelt att göra en tvärgir med en finlandsfärja som det är att få Vilma att lite snabbt hoppa i sandalerna, så började vi få ont om tid.
Snabbt ut i bilen. Konstigt. Det gick inte att få upp dörrarna – bara dörren vid förarsätet gick upp när jag öppnade den manuellt med nyckeln (vi har två nycklar, varav den ena nyckelns batteri är trasigt så med den måste man öppna bilen på vanligt hederligt sätt). Ja, ja – ingen tid att försöka hitta barnlåset som Vilma troligtvis lyckats aktivera. Bara för henne att klättra över sätena.

Hm. Bilen knäpptyst när jag vred om tändningen. Och ja – automatväxelns spak stod på p. Nytt försök. Började svettas lite nu, för det började bli brådis på riktigt.

Ja! Vindrutetorkarna rörde sakta och hackigt på sig när jag vred om nyckeln allt vad jag orkade. Åtminstone något. Men för övrigt var bilen stendöd.

Fick på nolltid (!) ut Vilma ur bilen och rusade över gatan till Sarah. Snabb överlämning av bilnycklar och tillslut kom vi iväg i Sarahs bil. Vi hann precis till skolgården när klockan ringde och barnen började välla ut.

Puh!

Väl framme vid simskolan gick Alvin i strejk och vägrade att delta på simlektionen som vi efter mycket möda och besvär tagit oss till. Om hans mamma var nöjd? Sådär.

Tack vare Andys lilla "laddarlåda" (finns eventuellt ett tekniskt namn på den, men jag var sjuk den tekniklektionen) så spottade batteriet upp sig efter ett par timmars laddning. Och efter Jonas lilla kvällscruisning, för att ladda batteriet ytterligare, funkar nu Eco Diablon allldeles utmärkt.

Men inget mer låtsaskörande för Vilmas del. Det är en sak som är säker.

En bild säger mer än tusen ord...

Nervös prickkontroll

- Har du någonsin bränt dig?
- Ja.
- Fler än tre gånger?
- Ja.
- Har du fått blåsor?
- Ja.

Hon nickade och antecknade. Jag svalde.

Idag har jag på eget initiativ besökt en hudcancerklinik, av vilka det går tretton på ett dussin här nere. Som jag redan har skrivit om så har jag inte direkt undvikit solen i min ungdoms dagar, utan istället följt den intelligensbefriade devisen ”först röd, sedan brun (om jag inte fjällar först, såklart)”.

De tre svaren kvalificerade mig som en riskperson för att få hudcancer. Det var med uppdragna axlar och ett nervöst pirr i magen som jag sedan nagelfors av hudläkaren. Tack och lov hittade hon inget annat än några åldersrelaterade och tillika ärftliga (tackar mamma och pappa!) hudförändringar.

”Hade du varit australiensare skulle jag tyckt att du hade en jättefin hy, men om jag hade undersökt dig i England så skulle jag nog ha anmärkt på huden i ditt ansikte och på ditt bröst.”

Inte hundra, eller?

Min uppgift från och med nu är att sprida det australiensiska budskapet ”There is nothing healthy about a tan”. Och solkrämer som har lägre solskyddsfaktor än 30 kan man använda till att smörja cykelkedjor med eller polera silver.

Steve Irwins okände brorsa

Steve Irwins okände bror, Jonas, imponerade stort idag. Barnen upptäckte en stor spindel på Alvins badbrallor som låg ute på verandan och gav till höga tjut.

Som de spindelexperter vi har blivit konstaterade vi att det var en huntsman, dvs samma sort som ville ligga skavfötters med Jonas och mig för några veckor sedan (men som somnade in för gott i ett moln av spindelgift samt ett gummistöveltramp).

OK att den var mindre än besten som hade tagit sig in i vårt sovrum, men spindlar med ludna ben inger respekt. Så enkelt är det. Men eftersom Jonas har lärt sig (och tror på det!) att huntsman-spindlar är högst fredliga små djur så ville han inte döda den (undertecknad hade fattat ett helt annat beslut – men liv går före död).

Så med en plastburk i handen påbörjade Jonas operation förflyttning av spindeln. Den satte sig lite otillgängligt under verandaräcket och vägrade kliva ner i burken (de är smarta också!). DÅ SÄTTER JONAS HANDEN FRAMFÖR SPINDELN – SOM KLIVER UPP!

Nu började situationen kännas ohållbar. Spindeln VAR verkligen läbbig – hur ofarlig den än må vara. Och snabb. Han/hon tog sikte mot Jonas armhåla och började snabbt röra på alla åtta benen. Men istället för att Jonas reptilhjärna tog över (och viftade bort spindeln för att därefter sätta en välriktad klack i ryggslutet på den) så PLOCKADE Jonas försiktigt ”den lille rackaren” och stoppade ner den i burken.

Respekt.

Spindeln släpptes sedan ut i buskarna (vilket rent teoretiskt innebär att han/hon kan dyka upp här i vilken sekund som helst).

Dumt.

Omedveten träning bland vågorna

Det är så sällan nu för tiden som man (jag) rör på sig på ett sådant sätt att man inte ens märker att övningarna man gör är bra träning för kroppen – för det är ju bara så himla kul det man håller på med. Att surfa på vågorna med hjälp av en bodyboard är ett bra exempel på vad jag menar.

Två dagar på raken försökte Martin och jag fånga den perfekta vågen nere vid Manly beach. Solen gassade och vågorna var imponerande höga. Det var inte för inte som badvakterna försökte mota in alla badare och surfare inom ett visst område. Undervattensströmmarna kan vara starka och förrädiska.

Att lyckas kasta sig upp på bodyboarden och tajma en skummande vågtopp är helt enkelt barnsligt roligt. Det gäller att komma precis framför vågtoppen och pressa ner brädan så man fångar in kraften i vågen. Hej vad det går! De gånger man lyckas glida hela vägen upp på stranden fylls man med ett lyckorus – man vill bara ha mer, mer, mer av upplevelsen.

Men det kostar på att streta sig utåt mot vågornas riktning för att sedan pressa ner brädan när man åker inåt stranden. Idag värker det nämligen i musklerna av hederlig träningsvärk. Och det är så in i vassen skönt!

Fast mina tankar går just nu till Martin som sitter på planet halvvägs till Sverige. Att kombinera träningsvärk med trångt benutrymme under ett dygns tid – DET kan inte vara speciellt skönt.

Döende fot

Plötsligt hörs Vilma utbrista:
- Hjälp! Jag dör! Min fot har blivit gammal!
- ?
- Titta, den ser lite trasig ut!

Det var första gången Vilma noterade de naturliga små linjerna som finns på fotsulorna. Hon blev märkbart lättad när jag förklarade att hon inte hade en gammal fot.

(Som sagt var - det tog inte många sekunder förrän helikopterpiloten kopplade bort Vilmas mikrofon. Inte för att det hindrade henne från att prata, men då kunde åtminstone våra öron vila en smula.)

Bildkavalkad från Cairns

Snorkling och slappa dagar vid Barriärrevet

Den som tycker att det känns som ett hån att i novemberkylan läsa om tropisk hetta, solskyddsfaktor 30, snorkling vid Barriärrevet och helikopterfärd över densamma, samt kalla öl vid poolen kan lägga av nu. För det blir mer av den varan här nedan.

Familjen Borglin samt en jetlaggad Martin (landade vid niosnåret kvällen innan) gick upp före tuppen i fredags morse och begav sig via en tre timmars flygfärd norrut till Cairns som är en av de mest kända utposterna mot Stora Barriärrevet.

Den tropiska värmen slog emot oss redan vid flygplatsen, och de medhavda tröjorna som hade värmt gott inne i planet åkte raskt av. Från och med nu var det shorts, t-shirt och flipflops som gällde – dygnet runt (f’låt, men det var faktiskt så!).

Vi checkade in på hotellet som låg ute vid piren och konstaterade nöjda att poolområdet var generöst tilltaget. Här skulle badas!

Alternativet till hotellets pool var inte i första hand havet, som man kanske skulle tro. Stranden längs Cairns är nämligen extremt ogästvänlig med sin bruna (geggiga?) strandkant.

Tycker man att stranddetaljen känns överkomlig så ska man ändock inte hoppa i – åtminstone inte året om. Under ett antal månader är vattnet nämligen direkt otjänligt på grund av box jellyfish – en dödlig variant av våra maneter. Och box jellyfish är bara EN sort som man ska passa sig för – släktingarna är många och lika farliga.

Så för att göra turisterna glada och nöjda har staden låtit bygga en lagun som låg några meter från havet. Här plaskade vi runt en hel del.

Men varför gå som katten kring het gröt – vi var ju faktiskt ute en hel dag på THE GREAT BARRIER REEF!

Alla fem klarade sig från att må dåligt under den en och en halv timmes långa färden ut till revet (alla var inte lika lyckligt lottade – eller preppade med sjösjuketabletter som jag var). Väl framme lade båten till vid en ponton som låg förankrad vid revet. Det här var vår bas.

Det blev en faslig aktivitet bland alla passagerare – alla ville såklart komma ner under vattenytan snarast möjligt. Tunna helkroppsdräkter för barnen och mig (för säkerhets skull ifall någon illmarig jellyfish trotsat alla löften om att de bara håller till vid stranden – OCH som skydd för solen). Ja, jag ÄR en hönsmamma. Och ibland lite feg.

Jonas argument vann över mina (hur nu det var möjligt) och Alvin hoppade i med snorkel och cyklop – utan flytväst, men med Jonas eller mig på bara en armlängds avstånd. Mäktig känsla att se sitt barn iklädd fisken Nemo-dräkt snorkla omkring bland färgglada fiskar på Barriärrevet! Vilma däremot sekundbevakades ombord på pontonen och båten, och i vattnet var det flytväst som gällde (här var vi rörande överens).

Två olika hajar i min storlek (!), sköldpaddor och otaliga färggranna fiskar i varierande storlekar samt en meterlång stor ”blubbfisk”, som såg ut som ett påhitt, kunde vi tillsammans bocka av. Fascinerande!

Som om inte vattenlivet var nog spännande hade vi bokat in en helikopterfärd över revet. Strax efter lunch hörde man ljudet av en helikopter som närmade sig. Den lilla blå helikoptern landade med ett öronbedövande dån på en liten (!) helikopterplatta som låg en bit utanför vår ponton.

Väl utrustade med headset och möjlighet att kommunicera med varandra trots rotorbladens höga ljud (av någon konstig anledning kopplade piloten bort Vilmas mikrofon efter ett tag…) så lyfte vi och svepte ut över revet. Oj, oj, oj… Det finns tillfällen i livet då man känner stor ödmjukhet inför naturen – det här var ett av dem. Fantastiskt!

Att inte barnen har fått simhud mellan tårna under den här resan är ett mirakel. Med puffar på armarna hoppade Vilma lika tufft från poolkanten som sin bror, och simglasögonen användes flitigt eftersom båda har en förkärlek till att vara under ytan. Sköna solstolar under parasollens skugga och kall öl ledde inte till några högljudda protester hos oss vuxna.

Vår andra utflykt var den till Kuranda, som är en liten by belägen uppe i regnskogen. Lite väl tillrättalagt för turister, men ändå roligt att åka gondol längs med det täta regnskogsbeklädda berget och ta det gamla tåget på tillbakavägen. Däremellan besökte vi en fjärilsfarm (Jonas blåa hatt och Martins röda t-shirt lockade till sig en hel del vackra exemplar) och matade wallabys (minikängurur).

Men säg det roliga som varar för evigt. Nu är vi tillbaka i Sydney igen - vardagen kallar. Och här är det ju bara det sedvanliga surf- och strandlivet som gäller.

;-)