Kontrasternas hus

Ute är det mörkt. Dörren till terrassen står på vid gavel. Klockan närmar sig halv tolv på lördagskvällen. Det enda som hörs är det svaga suset från palmbladen, syrsornas sång och stilla jazzmusik. Bredvid mig står en kopp the.

Huset har gått från att vara fullproppat med människor, leksaker lite överallt, högvis med badkläder på tork och alltid någon att prata med – till dess totala motsats; Alvin övernattar hos kompisen Jack (han ville också åka tillbaks till Sverige idag när Karlbergs reste), Jonas sitter på planet från New York och Vilma sussar. Med andra ord sitter jag här mol allena. Lite ensamt, men också rofyllt.

Hemma i Svedala laddar nästa gäst inför den långa resan. På måndag kommer Jonas mamma hit.

Men nu ska jag också krypa till kojs. Min sängkamrat vaknar trots allt i ottan, och det finns ingen annan än jag som kan gå upp och laga lite välling.

Alvins pedagogiska inlägg

Stina har läst i någon tidning om att det fanns extra många spindlar i år, och att man därför ska undvika gräsmattor eftersom de små rackarna kan sitta och lura där. Därför fick Lova en mindre hjärtattack när hon såg sig tvungen att gå ut på gräsmattan och hämta bollen som Moltas hade kastat iväg och ville ha tillbaka.

Försökte se så lugn och pedagogisk ut som möjligt när jag sa:
– Lova, jag lovar att det inte finns några farliga spindlar där ute – och OM det skulle finnas någon så är ambulansen här på mindre än fyra minuter och de har medicin mot spindelbetten. Det är ingen fara.

Alvin tittade upp från tallriken och tillade kolugnt:
– Annars så finns det en fin kyrkogård som ligger på väg till skolan.

(Nej. Lova gick inte ut på gräsmattan.)

Ny liten krabat på jorden

Hallå världen!
Måste bara få basunera ut att Alvin och Vilma har fått en ny kusin! Och jag har blivit moster för andra gången. Philip, Stina, Jonas och jag firar för fullt med gott rödjut och pizza.

Tjoho!!!!

Hundbajs i bilen och trasig ruta

Det gamla talesättet ”en olycka kommer sällan ensam” stämmer. Tyvärr. Och dessvärre var det min tur att uppleva det igår.

Scenen var följande: klockan var strax efter tio på morgonen och man kunde redan känna att det skulle bli en kanonvarm dag. Metrologerna hade utlovat åska framåt kvällen så det var kvavt till tusen.

Dagens uppgift var att åka till det stora shoppingcentrat och köpa en födelsedagspresent till kalaset som Alvin och Jack skulle gå på senare samma dag. Men dessförinnan hade jag lovat Sarah att vi skulle åka förbi verkstaden och lämna hennes bil vars ena fönsterruta hade glidit ner i dörren och fastnat.

Att få tre barn att sätta på sig sina sandaler och gå till bilen kan ibland kännas lika svårmanövrerat som att försöka göra en bredsladd med en Finlandsbåt. Dessutom började jag bli rejält kaffesugen. Efter en lagom dos hot och mutor fick jag ut barnen till bilen. Alvin klev in först, tätt följd av Jack. Precis när Jack tar sitt andra steg in i bilen utbrister Vilma:
- Uäh, det luktar bajs!

Snabb sniff. Jo, visst luktade det bajs. Eller stank, rättare sagt. Min blick for ner mot bilgolvet och jag såg ett utsmetat fotspår i mattan. Lyfte blixtsnabbt blicken bara för att se Jack vara en sekund från att ta ytterligare ett steg in i bilen – med världens bajskocka under sulan!
- Stop!!! skrek jag så att Jack nästan lyfte från golvet. Dog pooh!

Vände mig snabbt om mot Sarah som var på väg i in i sin bil.
- We’ve got a dog pooh accident!!!

Ut med Jack och av med hans skor. De räfflade sulorna var fullständigt dränkta av illaluktande hundbajs, och det var hundbajsfotavtryck på trottoaren – och i den utsmetade hundprutten som låg strax intill bilen. Det var inte bara Jacks skor som hade hittat dit, utan även en imponerande mängd flugor.

Med skorna i nyporna gick jag in i huset för att skölja av dem. Sarah gick hem till sig och hämtade något dundermedel som vi rengjorde bilen med. Och tro det eller ej – men lukten försvann helt!

Varm och irriterad (på såväl hunden som på Vilma och Alvin som lyckats reta upp varandra) åkte vi äntligen iväg till bilverkstaden. Ytterligare väntan och gnällande barn. Till slut kunde vi åka till Warringah Mall och det efterlängtade kaffet och presentinhandlandet.

Väl framme vid parkeringen sänkte jag ner rutan för att komma åt parkeringsbiljetten. När jag sedan skulle höja upp rutan så rörde den sig inte ur fläcken. Konstigt. Jag hade väl kommit åt något lås, gissade jag och höll tungan rätt i mun för att säkert kunna lotsa Eco Diablon in i det trånga garaget.

Det var bara det att det inte gick att få upp rutan. Hur mycket jag än försökte så hände absolut ingenting. Jag öppnade dörren (varför vet jag inte) och smällde igen den igen. Nu gick dörren inte att stänga, utan bara studsade tillbaka. Nicht gut.

Sarah och jag försökte på alla möjliga vis. Motorn på. Motorn av. Fortfarande ingenting. Barnen hade börjat klättra omkring i bilen och svettdropparna trängde sig fram på överläppen. Instinktivt ville jag bara lämna bilen och gå, men jag kvävde den impulsen. Vi bestämde raskt att Sarah skulle ta barnen och köpa present medan jag ringde på hjälp.

Tur i oturen så ingår det assistens i bilförsäkringen, så jag ringde numret på kortet som Jonas gett mig och beordrat mig att ha i plånboken (tur att man var en glasögonprydd flicka med flätor som satt längst fram i klassen). Efter lite fix och trix (hemadressen stämde inte) så lovade de att skicka ut hjälp.

Tio minuter senare ringde en man som pratade forcerat och la på luren innan jag hann berätta för honom att jag inte alls befann mig på den överenskomna platsen eftersom jag inte vågade lämna bilen. Han ringde tre minuter senare och undrade var jag var. Berättade hur det låg till och frågade samtidigt hur hans bil såg ut så att jag skulle se honom när han kom åkandes.
– Don’t you worry. You’ll see my car.

Ok, då. Jag spanade efter varenda bil som åkte in i garaget. Då plötsligt fick jag se ett stort schabrak med flaggor och något som liknade sirener på taket. Den var övertäckt med NRMA-loggor. Jag började vifta med armarna.

Bilen stannade bakom Eco Diablon och ut kommer en man som närmast kan beskrivas som Jim Carreys rollfigur i filmen the Cable Guy. Med svetsarglasögon (?!) på näsan och en svada som väl aldrig tidigare har hörts kom han fram och hälsade. Han trollade fram två broschyrer och berättade raskt om alla mina kundförmåner innan jag fick en syl i vädret och kunde beskriva problemet.
– Jasså , det var det där fönsterproblemet. Typiskt Ford-grej. Du kommer garanterat att få laga passagerarsidan framöver, lita på det du.

Trolleri-trollera och han hade fått upp rutan och låset fungerade igen. Bara provisoriskt, ser du, du måste upp till Ford och laga den.

Han försvann lika snabbt som han hade dykt upp. Fascinerande. Sarah och barnen kom tillbaka i samma veva och vi gick tillbaka in i köpcentrat och fikade. Och skakade på huvudet åt sannolikheten att båda våra bilar hade samma problem.

Nåja, vi hann hem till kalaset och idag åkte Vilma och jag till Ford och lämnade in bilen. Tack och lov blev det ett lyckligt slut eftersom garantin fortfarande gällde, så det kostade oss inte ett cent. Och som grädde på moset passade verkstadskillarna på att städa bilen. Så nu är nog hundbajsspåret ett minne blott.

Poolsällskap

Jonas kom just hem från jobbet. Svettig, efter att kostymklädd gått genom Sydney och uppför backen från färjan. Väl hemma bytte han rask om till badbyxor och tog sikte mot poolen.

Vilma uppmärksammade sin far och kom snabbt efter.
- Inte ska väl du vara ensam i poolen, sa hon lillgammalt. Det är nog bäst att jag också hoppar i.

Ja, inte vill väl en hårt arbetande man som ränner ut och in i möten hela dagarna och jagas på mobil och mail vilja vara ensam i poolen i tre minuter?

Karlbergs & Borglins

Fängelsebesök & snabbvinprovning

Ännu en vit fläck på världskartan har fått färg och konturer, nämligen området runt Forresters Beach som ligger drygt en och en halv timme norr om Sydney. Detta tack vare den driftiga familjen Karlberg som har bytt till sig ett stort hus ett stenkast från stranden i utbyte mot att lämna Tallrisstigen till sommaren och låta aussiefamiljen få husera där.

Förutom härliga middagar, konstant jakt på lille Moltas (som är ett klart löparämne) och strandliv med bad, snäckinsamling och drakflygning (jag är INTE skapt för denna sport) åkte vi till Hunter Valley – Australiens stora vindistrikt. Åtminstone ligger alla stora vingårdar här. Att majoriteten av vindruveodlingarna ligger längs den södra kusten och Hunter Valley ”bara” tillverkar vinerna är en annan story.

Först ut denna utflyktsdag åkte vi till ett gammalt fängelse som vi hittade på nätet kvällen innan. Säger bara – succé! Med hörlurar i öronen vandrade man omkring i fängelsets olika delar och fick höra historier berättas av gamla interner. Alvin hängde med bra och försökte översätta för Lova. Vilma delade bandspelare med mig, och med varsina hörlurar traskade vi omkring i en dryg timme.

Säger bara detta – varför står det inte överst i alla jobbannonser att man letar efter småbarnsföräldrar. Inga kan ju ha så många bollar i luften och spindlar i näten som vi! Samtidigt som jag lyssnade på fängelseberättelser och delvis översatte vad som sades svarade jag på Vilmas tilltal och hann både vara ålen Carola, någon Rakel, en katt och koalabjörn.

Olika smaklökar (läs: Alvin äter bara hamburgare, olivpizza eller korv när man är på resande fot) resulterade i två olika matställen, och som alltid när man är många tar allt längre tid än man tror. Plötsligt uppstod en stressituation; vingårdarna skulle stänga om trekvart och vi hade än så länge inte hunnit besöka en enda. Philip erbjöd sig hjältemodigt att stanna med barnen i en lekpark så att Stina, Jonas och jag kunde åka (tanken på att knöla ner Moltas i bilbarnstolen ännu en gång kändes övermäktig).

Vi kände oss som ett par jänkare som ”gör Europa” – vi hann med fyra vingårdar (varav den mysigaste tyvärr hade hunnit stänga vinprovardelen) och smaka ett antal olika viner på fyrtiofem minuter!

En annan höjdpunkt var pelikanmatningen. Karlbergs hus låg inte långt ifrån en liten badort som hette The Enterence. Vid varje högvatten strömmade vattnet in från havet in i det lilla trånga sundet och vidare in till en sjö. Och vid varje lågvatten strömmade vattnet åt andra hållet. Det resulterade i lagom strömt vatten i vilket man kunde flyta med endera in mot den lilla piazzan som låg vid stranden eller ut mot havet (fast man var tvungen att se upp för fiskarnas linor).

På eftermiddagen när det var lågvatten bjöds besökarna på pelikanmatning. Ett femtiotal pelikaner tog sig då upp på land (påpassligt nog till en liten uppbyggt stenestrad som låg vid vattnet) för att, utan ansträngning, smörja kråset. En pelikan som sväljer en stor fisk ser rätt kul ut. Man ser fisksiluetten längs med halsen när pelikanen sväljer den hel. De stora näbbarna ska man dock ha respekt för – de kan verkligen bita till. Gissa vem – i ett folkhav av ett hundratal åskådare – som blev tillsagd att sätta sig ner och inte gå så nära pelikanerna? Rätt gissat – Vilma. Turligt nog var pelikanerna på gott humör så hon undkom i alla fall ett tjuvnyp.

Ytterligare ett häftigt minne var den stora blåsfisken som Stina och jag hittade på stranden. Rund som en boll och med vassa taggar. Efter att ha förvissat oss om att den var stendöd bar jag hem den i stjärtfenan så att alla skulle få se den. En viss osäkerhet rådde ett tag då Philip lyckades sticka sig på taggarna – alla som vi mötte på stranden sa nämligen att fisken var giftig… Men både Philip och jag överlevde närkontakten med detta festliga djur. Vilma tilläts INTE komma i närheten… Slutet gott, allting gott.

Kärlek och rock 'n roll

Vilmas favoritbok just nu är berättelsen om ”Tomten och tomtens bror” (Pernilla Stalfelt). Det handlar om den röda, nästan äckligt snälla tomten och hans gröna onda tomtebror. Den gröna tomten har en ren med svart mule som lyser när han blir arg.

Vilma älskar den gröna tomten och hans arga ren. Så nuförtiden är hon den arga renen med svart mule och jag får vara den gröna tomten som lagar ärtsoppa med slem och döda flugor.

Och vi är inte nådigt arga och dumma. Så här uttryckte Vilma sig i morse:
- Vi gillar inte kärlek. Vi gillar rock ’n roll!

Ord och inga visor, det.

Manly i full blom

Vad är det som får mig att tro att jag aldrig har passerat 27-årsstrecket? Min självinsikt är åtminstone så utvecklad att jag ser att det inte har med mitt yttre att göra, utan det är något inom mig som säger att jag bara är strax under 27.

Och den känslan växte sig än starkare idag då jag tillsammans med mina något yngre polare Vilma och Alvin drog ner till Manly för att göra ett ärende på posten och äta glass.

Finns det något roligare än att, med en glass i handen, sitta och okynnesstirra på folk? Denna lilla aktivitet ligger helt klart på min topp-10-lista. Och detta nästan i lugn och ro eftersom barnen höll sig sysselsatta med att rita efter att deras glass tagit slut. När mitt kaffebehov väcktes behövde jag inte ens avbryta min spaning eftersom Alvin och Vilma gick och köpte en god latte åt mig. Extra plus för den uppfostran.

Med tanke på att 99 procent av alla som strosade förbi var backpackers for tankarna iväg till de fyra underbara månaderna då jag tillsammans med Eva och sedan Lisa var ute och luffade i Asien. Och eftersom jag som sagt var fortfarande inbillar mig att jag är 27, så kände jag givetvis att jag var högst delaktig i alla samtal mellan olika nationaliteter som jämförde olika resmål (fast jag höll tyst såklart).

Som jag ser det så är det enda som skiljer mig från de andra backpackarna min avsaknad av batikklänning och vristsmycke. Typ.

(Kanske att min tångfrissa från i förrgår skulle få mig att smälta in ytterligare bland alla dreadlocks…)

Toalettbesök

Det verkar vara något speciellt med vårt ena badrum. Lite utav en djurmagnet, skulle man kunna säga. Minns ni halvkilosspindeln som trodde att han skulle få sussa i vårt sovrum? Nåväl, han satt och blängde – ja, just det – precis ovanför dörren till badrummet.

För några kvällar sedan var det dags igen. Jag hade precis klivit in i duschen och fått in rätt temperatur när jag tittade upp i taket (av någon anledning så far alltid blicken uppåt när jag går in i ett rum – duschen inget undantag). Där uppe satt ett femtontal spindlar och stirrade på mig! Förvisso små bebisspindlar, men när de kommer i gäng så är även de små rätt obehagliga. Och framförallt var tanken på deras mamma läskig.

Jag stängde av duschen och beväpnade mig med det icke-miljövänliga spindelgiftet och satte igång med att förvisa dem till spindelhimlen. I ett försök att undkomma giftmolnet så vävde (spann?) hälften av dem en sista tråd som de for ner på – och det i ett rasande tempo. Eftersom jag bearbetade dem ståendes på bänken vid handfatet så höll jag på att få dem i ansiktet. Spray, spray!!!

Misstänkte starkt att de kom ifrån hålet uppe vid taklisten. Jajamensan, vi har ett litet läckage uppe vid taket från vilket det strilar vatten när det regnar. Är det inte det ena badrummet så är det det andra…

Idag kom hantverkaren förbi för att laga taket. Han bara ruskade på huvudet – det var tydligen i ett bedrövligt skick just där. Som grädde på moset hittade han ett stort possumbo (tänk er en blandning av marsvin och råtta – i kattformat…) som han tog bort.

Med risk för att låta lite känslig, men jag tycker ändå att man har rätt till visst privatliv när man är på toan.

Armbågsproblem

Mina ”crackers on the wall” har blivit brädade av herr Karlberg idag. Big time!

Philip skulle inhandla cyklop och snorkel. Han stod länge och fingrade på de olika cyklopen och insåg att enda sättet att avgöra vilket som var bäst var att testa dem. Som den artige svensk han är så frågade han expediten om det var OK att pröva dem. Och av någon outgrundlig anledning så kände han att han var tvungen att förklara varför han ville testa dem.
- Is it OK if I try them on? I have some problems with my elbows hitting the glass.

Expediten nickade lite förstående (och kvävde gissningsvis jordens praktgarv).

Philip satte på sig dem. Men det var något med meningen som han just hade yttrat som fick honom att skänka den en extra tanke.
- Did I say elbows? undrade han med ett snett leende (kan nästan se rosorna på halsen framför mig).
- Yepp.
- Well, OK then I better try them on (böjde armarna och pekade med armbågarna mot cyklopet).

För övrigt har vi hunnit avverka en eftermiddag och tidig kväll inne i Sydney (Operahuset och de gigantiska fladdermössen i botaniska trädgården som efter tålmodig väntan ÄNTLIGEN lyfte vid skymningen), inomhusklättring och bad, bad och lite bad. Som vanligt föredrar barnen poolen medan vi vuxna gärna snorklar i havet. Philip har lyckats se två rockor och en massa fisk – och detta ett halvmediokert stenkast från stranden.

Fräckast av alla är Moltas som numera är lycklig ägare av en våtdräkt. Snacka om att komma i coolt!

Burdjur och en drake

Igår inledde Jonas och Philip morgonen med att sälla sig till surfarna vid Manly beach i jakt på den perfekta vågen med sina boogieboards. Sedan de senaste hajincidenterna i Australien – varav den ena var en kvart härifrån – känns det lite extra vågat (!) att ge sig ut från strandkanten. (Den som är intresserad av att veta vad som hände kanotisterna kan gå in på Youtube och söka på ”shark attack kayak in Australia” eller liknande.)

Well, Jonas och Philip kom båda hem helskinnade och redo för dagens nästa utflykt – Toronga Zoo. Trots alla fascinerande djur och fantastiska utsikt över Sydneys skyline så var det ändå elefantstatyn, stenarna som man kunde hoppa mellan, den lilla plaskdammen där barnen kunde svalka fötterna och trapporna vid fågelshowen som var roligast om man frågar barnen. Som alltid väl investerade slantar…

Jonas och Philip försökte därefter att locka med sig barnen att flyga drake, men då poolen var mer lockande åkte de iväg själva. De starka vindarna hade nästan fått dem att lyfta från marken.

Idag är det Stinas och min tur att hitta på något. Blir nog en härlig promenad med avslutande laps i havspoolen som ligger tio minuter härifrån. Totalt hajfri.

Sedan väntar en heldag inne i Sydney.

Strandsurfarögonblick

Sandsurfing och inlåst toanyckel

Arton och en halv timme. Så lång tid spenderade familjen Karlberg den sista sträckan i planet. Med tre barn. Say no more. Får man inte psykbryt då så får man det aldrig. Tack och lov hade de högre makterna varit med dem och resan gick trots allt smidigt.

Med den inledningen skulle man kunna tro att de skulle drabbats av svår jetlag, men döm om vår förvåning när det visade sig att sömncyklerna var i mer eller mindre balans redan från dag ett.

Den första dagen gick i lugnt tempo. En flat white (kaffe med mjölk på småländska) på delin och dopp i poolen var några av aktiviteterna. En stilla dag med andra ord.

Idag jackade vi upp tempot en aning och åkte till Palm Beach där lyxvillorna ligger på rad. Tyvärr är nog åtminstone undertecknad portad från det trevliga lilla fiket/restaurangen som ligger nere vid vattnet längst ut på udden. Lyckades nämligen med bedriften att låta toadörren slå igen framför näsan på en kissnödig parant dam efter att Vilma och jag hade varit därinne. Nyckeln som vi hade lånat från personalen hade jag hängt upp på dörrhandtaget. På insidan.

Damen lät sig inte bevekas med att jag faktiskt hade nyckeln till herrtoan också, utan vände surt på klacken. Lätt röd om kinderna fick jag bekänna för en servitör vad jag hade lyckats med, men han lovade så artigt så att det absolut inte var något problem. Men nådde leendet verkligen upp till ögonen?

Höjdpunkten var den långa sandkullen på vilken barnen sandsurfade. Framför allt Stina och jag såg det som ypperlig träning att knata uppför sandkullen för att därefter springandes dra barnen på boogieboardsen (boogieboard i bestämd form plural – går det att försvenska över huvud taget?) nerför backen. Alla vuxna var lätt möra i benen efter alla sandrace. Vilma imponerade stort genom att var den som bäst klarade sig ståendes på brädan. Hon är ett riktigt surfämne!

Lova och Alvin hade för avsikt att sova i tältet idag, men spindelfobin tog över för dem båda. Nu ligger de i barnkammaren och kan inte somna.

Men det kommer Philip, Stina, Jonas och jag att kunna göra. Lätt.

Marathonresa för familjen Karlberg

Dagens stora händelse var att hela familjen skulle packa in sig i bilen och åka och möta familjen Karlberg på flygplatsen. Märk väl mitt tempusval ”skulle packa”.

Reiseleitern Jonas gick nämligen in på webben vid femsnåret i eftermiddags och kollade så att planet verkligen var i tid. Men det var det icke. Istället för att landa 19.35 så var den nya tiden 22.20.

Kan inte ens föreställa mig vad Philip och Stina sa och tänkte när de insåg att resan skulle stretchas ytterligare några timmar. Gissar att Moltas, knappt 1,5 år, endera har vunnit flygvärdinnornas gunst alternativt är inlåst på toaletten.

Idag har det återigen varit en kanonvarm dag – 34 grader på nyårsdagen är inte ofta man upplever. Kvällsbrisen känns extra välkommen. Kan nog bli ett välbehövligt nattdopp för Sverigeresenärerna när de anländer till Brisbane Street om en timme.