Genbortfall önskas

Jonas långa ben och skarpa minne, min kalufs och mitt glada humör (morgonhumöret exkluderat). Ja, det är väl i stora drag de egenskaper som jag till min stora glädje ser att barnen har ärvt.

Men tyvärr stannar det inte vid dessa. Ovilja att såra andra, konflikträdsla och emellanåt lite allmänt feg. Just de sketna generna hade väl kunnat dö ihop med mig, tycker jag. Än så länge verkar det dock som om det endast är sonen som har fått den delen av genuppsättningen.

Igår kom han in från trädgården med ett plågat uttryck i ansiktet efter att ha bytt några ord med grannpojken som hängde över staketet.
- Mamma, jag vet inte hur jag ska säga att jag inte vill att han ska komma hit, utan att han blir ledsen. Vad ska jag säga???
- Säg bara att det inte går just nu. Hälsa att jag har sagt det.
- Men det funkar inte, jag har redan sagt det!

Lika bekymrade båda två drog vi upp strategierna kring köksbänken (Hur i hela världen hamnar jag i situationer som dessa??? Jag är för fanken 38 år!!!). Vi kom fram till att han skulle gå ut till grannpojken och prata med honom en liten stund och så skulle jag ropa in honom och säga att det var dags att duka inför middagen. När grannpojken sedan hade tröttnat på att hänga över vårt staket (en rätt irri vana som jag faktiskt har påpekat för honom!) så kunde Alvin hoppa i poolen som var hans mål för stunden – men något han ville göra utan kompisens närvaro.

Vår strategi funkade och efter fem minuter tröttnade pojken på att glo på vår tomma trädgård. Kusten klar!

Alvin smög nöjd ner i vattnet. När så grannpojkens kalufs dök upp efter någon minut utbrast Vilma högt och tydligt (om än på svenska, Gott sei Dank).
- Alvin, akta, E är tillbaka!

Jag vinkade åt honom, men låtsades att jag hade fått Huntsmän i öronen så jag inte kunde höra hans förfrågan om att hoppa i badet en liten kort stund. Just då kom Jonas hem och jag förklarade det prekära läget. Jag bollade snabbt över problemet till Jonas med förhoppning om en lösning.

Jonas suckade.

Jonas gick ut i trädgården.

Jonas hälsade på E.

Och Jonas förklarade vänligt ett det snart var middagsläge och att barnen skulle ha en tidig läggning ikväll och därför inte kunde leka. De fick ses i morgon i skolan istället.
- Ok, svarade E.

!!!!

Blås i frisyren och älskad filtjacka

Australia Day och skotjafs

Igår firade Australien dagen då kapten Cook landsteg Botany Bay söder om Sydney. Det är tradition att äta frukost på stranden, denna Australia Day, för att därefter titta på diverse jippon eller bara fortsätta strandhänget.

Vi inledde firandet av nationaldagen med att försova oss. Prick klockan åtta – som var tiden då vi skulle möta upp Tomoko och barnen på stranden – vaknade Jonas med ett ryck. Barnen hade lydigt anammat sommarvanan att gå upp och titta på tv eller leka, medan vi sussade vidare. Men, trolleritrollera, en kvart senare satt vi alla i bilen på väg mot den myllrande stranden.

Minus jordens längsta kö till frukoststället och Alvins vägran att ens smaka på smörgåsen (!) så hade vi det trevligt i den gassande solen. Barnen började lite klassiskt med att doppa fötterna i vattnet (med kläderna på) för att inom loppet av fem minuter ägna sig åt klädsim.

Via en smarrig glasskiosk vände vi åter hemåt för att möta upp Camilla med barn. Resten av dagen spenderades i och vid poolen och som sig bör hamnade diverse läckerheter på grillen framåt kvällningen.

Idag njuter barnen av sommarlovets sista dag. I morgon ska skolkläderna på och lunchlåddan packas. Sätter en peng på att det kommer att ligga ett par pannkakor i Alvins väska... Vilmas skolinsats kommer att bestå av en intervju med den blivande läraren – en tradition som de har på barnens skola. Själva skolstarten (med lunchlådda och allt) går av stapeln på måndag.

Till dess hoppas jag att hennes svindyra skor sitter som de ska. Just nu har de 10 fel av 10 möjliga. Halvirri att detta inte kom fram i affären… Just nu varvar jag hot med mutor för att hon ska sätta på sig dem utan att mungiporna åker ner i backen. Morr!

Huntsmaninvasion!

När vi ändå är inne på ämnet nicht so nice djur så måste jag visa bilden på denna Huntsman som med Guds försyn INTE sprang över min hand då jag igår skulle fånga en liten spinkig spindel som tydligen gömde sig på samma ställe under skrivbordet som den betydligt tjockare kompisen.

Jonas "spindel-lovern" Borglin fångade den lilla juvelen och bar ut den till terrassen och ett vidare liv i frihet.

- Titta, barnen, vad fin den är! Var försiktiga för det här är nog en liten unge eftersom den inte är så stor.

OK, den var avsevärt mindre än de senaste spindlarna som härjat runt i huset, men liten….? Döm själva.

Ödla på förstukvisten

Den kom från ingenstans. Plötsligt satt den utanför ytterdörren på trappsteget. Ser lite grand ut som om den leker herre på täppan. Kommer man för nära (barnhänder har ju en tendens att göra det) så far den ilsket blå tungan ut för att sätta skräck i motståndaren. Funkar ganska bra på mig, måste jag medge. Mindre bra på barnen.

Frågan lyder: hur länge kan en blue tongue lizard häcka på ett trappsteg?

Tennishögtid

Tajbrejk, sörv och sätt. Säger bara det, efter alla timmar framför TV:n och Australian Open så har jag blivit ett fulländat tennisproffs! Jonas och jag sitter och ouch-ar och aaah-ar oss genom matcherna och jag passar på att finslipa mina kunskaper genom att fråga Jonas om ett och annat domslut.

Alla grabbar har hittills sett ut som de är urkarvade ur en enda stor muskelmassa. Tjejerna är inte direkt mindre bitiga även om det till vår förvåning faktiskt finns en och annan som ser helt normal ut, ja nästan så att man kan ana en liten mage under den sponsrade tröjan. Men det mer alldagliga utseendet är bara till för att förvirra motståndaren, om ni frågar mig. De klappar ändå till bollarna med en ryslig hastighet och styrka.

Jonas och kusin Johan spelar tennis en till två gånger i veckan. Fram tills nu har mitt intresse i det hela varit att få höra vem som vann. Vägen till själva segern – eller ibland förlusten – har liksom inte varit så intressant. Men nu, nu är det andra tongångar som gäller. Nu KAN jag ju tennis! Så därför har jag utannonserat min roll som åskådare nästa gång kusindrabbningen går av stapeln. Jag ser fram emot att få se tennis på Australian Open-nivå på kårten runt hörnet!

Soft i södern

Det är en märklig känsla att känna fyrtiogradig torr vind mot ens hud. Hjärnan har nästan svårt att tolka det faktum att vinden, som rimligtvis borde svalka, snarare förstärker hettan – det är ungefär som att tjuvblåsa på någon i bastun.

När det är så varmt är det ingen idé att öppna upp dörrar och fönster, tvärt om gäller hermetisk förslutning för att hålla värmen ute. Tumme upp för att huset är ett gammalt stenhus. Ännu en tumme upp för poolen, den underbara svalkande poolen. Vilma som har gått och fått sin andra öroninfektion på tre veckor, och numera går på penicillin och örondroppar, fick hålla sig på trappstegen. Inget hon var helnöjd med direkt, men minnet av de sömnlösa värkande nätterna funkade hyfsat som morot/piska.

Framåt eftermiddagen var det som om en högre makt fick nog av hettan och helt sonika tryckte på off-knappen. Den planerade picknicken med familjen Dahlström fick justeras till middag hemma hos dem eftersom regnmolnen drog in över Sydney. När vi hoppade in i bilen framåt tiosnåret kändes kvällen sval och skön, ja nästan så att man hade velat ha en tröja om man skulle sitta ute och lyssna på cikadorna. Vi blev lite snopna när vi passerade en utomhustermometer vars neonsiffror upplyste om att det var 25 grader ute.

Det är som Jonas brukar säga: man blir soft i södern.

Spirande spindelsamvete

Jag vet inte vad som hände.

Det började med att jag hörde på Vilmas röstläge att jag VERKLIGEN skulle komma in i sovrummet NU. Hon hade rätt – det satt ett riktigt praktexemplar till alfaspindel uppe i ena hörnet och såg allmänt lurig ut. Förvisso en ofarlig Huntsman, men av storleken att döma hade denna definitivt kapacitet att rucka på tvättmaskinen om så lusten föll på.

Men nu ville ödet annorlunda. I brist på Lottas handlingskraft, så var det nu jag som var tvungen att hämta dammsugaren och avlägsna den ludna varelsen. Eftersom min genuppsättning haltar något när det kommer till längden så insåg jag snabbt att jag inte skulle lyckas fånga spindeln enbart med hjälp av själva röret på dammsugaren, utan jag var tvungen att ha det långa munstycket på (eventuellt att dammsugarförsäljarna använder sig av några andra termer).

För att göra en kort historia ännu kortare: balanserandes på en stol var jag tvungen att jaga runt spindeln ett litet tag eftersom det rundade hörnet inte tillät munstycket att komma tillräckligt nära för att spindeln skulle sugas in. Men till slut försvann alla åtta ben in i dammsugaren. Mission completed.

För att alfaspindeln inte skulle krypa ut och hämnas genom att långsamt strypa mig så stoppade jag in halva hushållsrullen i öppningen. Vid det här laget var jag så enormt nöjd över min insats att jag genast skröt om den på Facebook.

Men efter några timmar kändes det inte lika bra längre.

Bilderna på människorna som grävdes fram ur rasmassorna på Haiti – framförallt den lilla pojken som segervisst sträcker upp sina armar mot räddningsstyrkan, alldeles grå av allt damm, dök upp på näthinnan. Dessutom hade jag fått kommentaren på Facebook att man ju ska FÅNGA spindlarna, inte döda dem. Och det är ju helt rätt, speciellt om man vet att spindeln är ofarlig trots att den skulle säljas i kilopris på marknaden. Detta ihop med Jonas vurmande för Huntsmännen (inklusive den som nu låg i dammsugaren och kämpade för sitt liv) blev för mycket. Jag insåg till min förvåning – och en smula förfäran – att jag hade utvecklat ett spindelsamvete.

Så, lätt skamsen lyfte jag ut dammsugaren på terrassen och tog bort pappret som korkade igen munstycket. Därefter tog jag ett snabbt kliv tillbaka in igen och stängde dörren. Eftersom det var mörkt ute vid det här laget kunde jag inte se om det hasade ut en dammig Huntsman och gjorde segergester mot månen när han nådde sin frihet.

Jag hoppas det.

Talangtävling på terrassen

Inspirerade av en talangtävling vi såg på Warringah Mall i förmiddags så arrangerade barnen tillsammans med Jack en egen hemma på terrassen. Temat var fritt; sång, dans eller berätta historier.

Det var inte helt problemfritt att hålla anletsdragen i schack när de inlevelsefulla dansnumren gick av stapeln. Lite oroväckande att dottern bara lyckades snappa upp gogo-inslagen från den stora talangtävlingen (måste genast damma av den klassiska fotsidorna-vridna-utåt-och-framåt-stegen och visa henne som ett alternativ till juckrörelserna!).

Pojkarnas sånginsatser gick ut på att trudilutta de olika Star Wars-, Indiana Jones- och Super Mario Bros-sångerna, och detta ton för ton. Inte så att de gled in i varandra som en sång, utan ton för ton helt enkelt. Alvin har en imponerande förmåga att fånga upp Londons symfoniorkesters version av en viss Star Wars-låt (nästan så man kan urskilja de olika stråktonerna – om än separata).

Själv fick jag sjunga duett med Vilma. Twinkle, Twinkle Little Star var vår stora hit, men när vi kom till slutet var jag tvungen att tystna eftersom hon i egenskap av den stora stjärnan Brittney (från filmen Alvin & the Chipmunks) skulle sjunga solo. Klassisk avslutning med ena armen i vädret ramade in framträdandet på ett mycket proffsigt sätt. Publiken var inte lika imponerad.

Konstigt nog drog inte heller vårt dansnummer ner några större applådåskor. Vilma både sjöng och dansade, medan jag fick stå snett bakom och kopiera dansstegen för allt vad tygen höll.

Alla var mycket belåtna med sina insatser, och jag kan sätta en peng på att succén kommer att fortsätta en annan dag. Rock on!

Glasslogik på dubbel nivå

Barnens ordförråd blir bara större och större – och roligare och roligare. Nu för tiden så har man ett morgondopp (have a swim), något kan vara wiggligt (vingligt), alla utklädningskostymer ligger såklart i dress ups-lådan och vill man att någon ska överräcka en något så ber man honom att passa det.

För övrigt så gladdes barnen oerhört åt deras käre farfars beslut om att när en farfar köper glass åt sina barnbarn så måste det ju betyda att barnen får två glassar. Jo, för när deras far köper dem glass så blir det bara en glass, och farfar borde rimligtvis betyda dubbelt upp. Logiskt så det bara visslar om det, tyckte barnen och farfar.

Vilma tänkte till och utbrast triumferande:
- Mamma, det borde bli två glassar när du handlar också: ma-ma!

Hennes stockkonservativa morsa godkände inte detta.

Så, med detta i gott minne vill jag bara förvarna Haboborna som landar här om några veckor. Morfar kan sitta lugnt i sadeln, men mormor bör nog tänka ut något smart…

Pyjamaspartynas pyjamasparty

– Hur långt är det kvar till midnatt?

Den frågan ställdes allt oftare ju längre kvällen led. Grabbarna grus hade nämligen bestämt sig för att hålla sig vakna till tolvslaget, men deras ögon klippte redan vid niosnåret. Med tanke på att de båda hade haft problem med att somna natten innan och dessutom gått upp klockan halv sju så var det kanske inte så konstigt.

De hade vid det här laget hunnit avverka sin pizza, bytt om till pyjamas, kollat på film och ätit chips, dansat och fått godis (på en fredag – crazy!!!) så hela pyjamaspartyt kändes klockrent för alla tre deltagare, och detta trots att vi inte kunde trolla fram en tårta på beställning som Vilma hade önskemål om.

Vilma var otroligt peppad på att campa med Max, men tröttheten tog över och hon var en hårsmån från att somna i soffan. Tack och lov hann hennes rådiga pappa lyfta över henne i tältet och manade Max att lägga sig bredvid henne så att hon hann uppleva camparkänslan innan John Blund kom förbi.

Alvin och Jack somnade fyrtio minuter före målsnöret liggandes i sin kudd- och filtkoja på golvet. Jonas och jag räknade iskallt med att de skulle vakna lite lagom mörbultade under natten och lägga sig i sängarna, men icke – de slaggade på golvet natten igenom.

Mitt i natten vaknade vi av att altandörren gnisslade. Jonas gick upp och mötte en törstig Vilma som bara skulle dricka lite vatten.
- Kommer du in till oss och lägger dig? undrade Jonas.
- Näe, jag sover i tältet hos Max.

En halvtimme senare hörde jag den gnisslande dörren igen och denna gång gick jag upp. Det var en oroväckande pigg Vilma som ville ha en filt istället för sovsäcken.
- Kommer du inte in till oss istället?
- Nej! Jag och Max sover i tältet.

Hon smög ut igen och stängde försiktigt dörren bakom sig. Bestämt lyfte hon armen och sa något åt Max som reste sig med en suck och lunkade in i tältet. Vilma vände sig om mot mig och gav mig tummen upp.

Betyg på pyjamaspartyt: 10 nattmössor.

Barnens Dag

Det har varit nedräkning i flera dagar, och idag är det dagen D; vi är barnvakt åt Jack vars föräldrar och lillebror är i Melbourne på bröllop.

Alvin har planerat dagen in i minsta detalj. Häromdagen berättade han att de skulle ha ett pyjamasparty.
- Jaha, så då vill du bjuda in lite andra kompisar också?
- Nej!! Bara Jack och jag! Efter middagen ska vi sätta på oss våra pyjamasar och sedan ska vi kolla på film och äta chips. Ett pyjamasparty helt enkelt!

Gissar att han har hört uttrycket någonstans och sedan bildat sig en egen uppfattning m fenomenet i fråga. Minus pyjamasinslaget så skiljer sig upplägget nämligen inte från deras vanliga fredagsmys. Jack såg lite mer tveksam ut när Alvin förklarade upplägget – inga andra kompisar, inga paket och ingen godispåse? Men Alvin var lika entusiastisk ändå.

I går kväll var det som om självaste julafton var i antågande och Alvin hade svårt att somna. I morse vaknade han klockan halv sju och kom in till oss med orden:
- Nu kan jag nästan inte vänta längre! När kommer han?

För att ha hela bilden klar för sig ska man veta att dessa pojkar leker på nästan daglig basis och även under gårdagen skiftade de mellan vårt hus och Jacks hus på andra sidan gatan utan att lämna varandras sida.

Tack och lov fick vi även ta hand om familjens Ross hund, vilket underlättade en smula eftersom pojkarna vill sova för sig själva i sin koja som de redan vid tiosnåret hade färdigställt i barnkammaren. Vilma och hunden Max ska kampera i tältet i natt. Alla nöjda och glada, med andra ord (Max har dock inte uttalat sig i frågan…)

Överbeskyddande eller genialiskt?

Hetta vs köld

Märkligt att ett motsatsförhållande som hetta och köld ändå kan få liknande konsekvenser. I Melbourne dallrar luften utan dess like eftersom temperaturen har passerat 40-strecket med ett par grader – och detta i skuggan.

Igår visade de ett inslag från staden där stora delar av kollektivtrafiken stod stilla då tågens och bussarnas kylanläggningar hade havererat. Irriterade resenärer stod vid hållplatserna och fällde beska kommentarer framför kameran angående vädrets inverkan på deras pendlande.
- Hettan kommer ju inte direkt som någon överraskning eftersom vi varje sommar får dagar som dessa. Det är ofattbart att de ansvariga inte kan ta sitt ansvar och förbereda sig någon endaste gång!

Ochsåvidareochsåvidare.

Känns tugget igen? Fast då handlar det om den stillastående trafiken och alla förseningar i Stockholm som följer på grund av vinterns första köldknäpp och snöfall.

Lite festligt är det i alla fall.

Lite fler Hunter Valleybilder

Het bris och svala druvor

Är det något man blir i 37-gradig värme så är det törstig. Och när man, som vi gjorde i helgen, kuskar runt bland olika vingårdar i Hunter Valley så är det gudomligt gott att låta en mun kylt vitt vin rinna ner i strupen. Inmundigandet görs självklart med måtta, speciellt för Jonas del som rattade Eco Diablon på de små vägarna som om det vore hans egen bakgård (han har ett oslagbart lokalsinne som får mitt obefintliga dito att framstå som just obefintligt). Hästridning för Vilmas del och kaffe- och glasstopp för allas del satte ytterligare guldkant på tillvaron.

Vi hade nog alla gått en säker kokningsdöd till mötes om vi inte hade avslutat vinprovandet i det allmänna poolområdet som var ortens klorstinna vattenhål. Det riktigt fräste om våra kroppar då vi kastade oss i vattnet. My God, vad skönt det var!

Vinresan bestämdes på torsdagskvällen då även huset bokades över nätet. Tonys hus (vi träffade backslick-Tony vid huset och förundrades över ordvalet”peculiar” när även han insåg att vattenkranen i köket hade kajkat ut – alla andra aussisar skulle sagt ”straaaange”) var ett gammalt trähus med glipor i golven som var så stora att man såg marken i ett av sovrummen. För övrigt hade det bra charmfaktor. Men, och jag säger men – det var som en bastu!

För att det skulle bli någon timmes sömn så la vi upp en avkylningsstrategi andra kvällen som gick ut på att man tog sig en kall dusch och därefter gick direkt till sängen utan att torka sig. Både Lotta och jag var uppe mitt i natten och gjorde om proceduren – så hett var det!

Söndagens besök i staden Nelson Bay som ligger i bukten Port Stephens (få ihop den logiken om ni kan!) var uppskattat av alla. Vi lyckades pricka in en marknad som bitvis var ett litet Mecka för alla loppisfantaster – resultatet blev en gammal rostig och sliten cigarrask från Tasmanien som nu pryder vardagsrummet.

För Måns och Lottas del blev det en semester i semestern – övriga Borglins ger också tummen upp för de heta dagarna i vindistriktet.

(Vi sitter längst bort i bild och fikar! Nope, Jonas är helt oskyldig till bilden)

Mögelsanering och språklig sågning

Efter att ha konstaterat att det är få saker som är så befriande som att bli av med surdegar så satte jag igång med operation ”sanera fukten i garderoben – del två”. Vilma assisterade som fotograf medan jag tömde garderoberna och sprayade med antimögelspray.

Dagens bottennapp i samband med detta var Alvins kommentar angående mitt uttal (Jack stod bredvid så konversationen var på engelska):
- Mum, it doesn’t even sound like English.
- Nähä (jag hade svarat det komplicerade ordet “no”). Vad låter det som då?
- Typ franska.

Snäppet bättre än tyska, men Vilma kan ändå glädja sig åt att vara enda arvingen i familjen.

Imse vimse spindel uti Alvins bädd

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag är ingen spindelfantast. Därför var det inte för inte som hjärtat rusade i samma sekund som Alvin skrek från sitt rum att det fanns en huntsman (stor, hårig läbbig historia som är helt ofarlig, men lik förbaskat vedervärdig) under hans säng. Den hade bott i en låda med legoritningar som han hade dragit fram ur bokhyllan och raskt tagit sin flykt under sängen.

Nu kan jag berätta att det inte känns helt självklart att, liggandes på sängen, lyfta på sängkappan för att se var spindeln sitter och lurar. Tanken hann aktivera hjärncellerna att den skulle kunna göra ett utfall mot ansiktet – och bergis satsa på ögonen.

- Där, den springer upp i sängen! utbrast Alvin efter lite försiktigt spanande.

Vilma och jag gick upp i falsett av den informationen och jag rusade ut i köket för att hitta en glasburk att fånga in den i. Jag frågade i förbifarten om det möjligtvis var så att Lotta eller Måns besatt en längtan efter att få fånga en fet spindel.
- Jag kan göra det, svarade Lotta lugnt.

Sure, tänkte jag, vänta bara tills du ser den.

Alvin hojtade inifrån rummet att den nu hade klättrar upp på väggen. Jag insåg i samma sekund som jag fick syn på den att glasburkens öppning inte skulle förslå långt. Kroppen och halva benen skulle möjligtvis få plats.

- Jag kan absolut ta den, sa Lotta, bara jag vet ett den är ofarlig.
- Det är nog en huntsman, men det kan också vara en funnelwebb, upplyste Alvin.
- Ok, då tar vi den med dammsugaren, bestämde Lotta.

När dammsugaren väl var redo så tog Lotta ett bestämt kliv framåt och riktade munstycket mot spindeln. Här hann jag tänka att den kanske skulle kunna fastna eftersom den var så rejäl. Men inte, det sista vi såg av den var benen som fladdrade till innan den försvann in i dammsugarmagen.

För att verkligen ta kål på spindeln fortsatte vi att dammsuga, och varje större partikel som sögs in borgade för att spindeln skulle kolavippa. Men bara för att vara på den säkra sidan så lät jag dammsugaren stå framme i köket, och då och då tittade jag bort mot den för att se om det kom någon revanschsugen och lätt dammig spindel hasandes ur munstycket.

Än så länge är det lugnt.

Öroninflammation och besvuren mamma

Vilma vaknade natten till igår med öronvärk. Eftersom jag en gång tidigare dragit ut på läkarbesöket då hon klagade på ont i örat, vilket visade sig vara en riktigt omfattande öroninflammation, så bokade jag omgående in ett besök hos farbror doktorn.

På väg dit peppade Vilma sig själv:
- Det är kommer att vara den försiktigaste doktorn som jag har träffat i hela mitt liv.

För att riktigt övertyga sig själv så klämde hon i med:
- Jag älskar min doktor!

Mycket riktigt så var det en inflammation i hörselgången till följd av allt badande. Lite droppar på det så ska örat vara friskt igen om några dagar. Fram till dess måste hon ha en öronplupp för att förhindra att vattnet kommer in i örat och är tillsagd att bada försiktigt och hålla huvudet ovanför vattenytan. Det sistnämnda går sådär.

För att tomheten efter familjen Rudolphie (som nu sitter på planet till Bangkok, underbara lyxlirare) inte skulle bli alltför påtaglig idag så kom Thomas och Jack över. Thomas hade tagit med sig sitt DS-spel, men eftersom barnen Borglin valde att förbruka sin veckoranson av speltid igår så får de vackert vänta tills nästa vecka. Vilma och Alvin är helt på det klara med detta, medan Thomas brakade samman när jag berättade att han inte fick spela hemma hos oss idag.

Eftersom hans mamma inte var på plats så kunde han inte riktigt med att tillåta sig det fullständiga utbrottet som brukar följa en hänvisning som denna. Istället spände han sin lilla kropp och vände demonstrativt bort blicken från mig. Det tog inte många sekunder förrän även Alvin och Jack stod runt omkring honom och försökte trösta hans tysta ilskna gråt. Själv gick jag ut i köket för att brassa pannkakor.

Efter någon minut kom Vilma ut till mig med uppspärrade ögon.
- Thomas svär åt dig!
- Jaha. Då får han väl göra det, han kommer ändå inte att få spela på sitt DS nu.

Det var nog inte riktigt den reaktionen hon hade förväntat sig, så hon försökte igen.
- Du mamma, får jag säga vad han sa?
- Ja.

Hon sköt upp axlarna och böjde sig lätt framåt:
- Fucking Celia!

Man kan inte vara älskad jämt.

Stjärnklar dag

Vädergudarna har fortfarande lite svårt att bestämma sig. Vi njuter av några timmars kvav hetta för att därefter ta skydd från ösregnet. Idag vaknade vi av duggregn och beslöt därför att förlägga några timmar inne i Sydney.

Färjan in till Circular Quay (som ligger vid operahuset) bjöd på några häftiga vågor under en passage då det var fritt blås från öppna havet. Då hade undertecknad någon minut på sig att uppsöka frisk luft och fri sikt mot horisonten…

Målet med utflykten var ett besök på observatoriet. Nog för att stjärnorna har attraherat människan i tusentals år men inte behövde observatoriet vara så himla mossigt, kan man tycka. Den hypade 3D-filmen var så dålig så den blev jättekul!

Desto fräckare var uppvisningen av en konstnär som sprayade tavlor nere på marknaden i Sydneys äldsta stadsdel, the Rocks. Motiven skulle vi alla betala stora summor för för att slippa ha på väggen, men han var skicklig till tusen – som en korsning mellan en snitsig bartender och dirigent eftersom rörelserna följde musiken som han hade på i bakgrunden.

Väl tillbaka i Manly bjöd Lotta och Måns på middag på ett hippt ställe vid hamnen. Vår medelålder funkade fint med resterande gäster även om jag misstänker att vi var de enda som hade en teddybjörn med oss som höll platserna medan vi beställde i baren.

Om en timme ska Marie och jag sjunka ner i biofåtöljerna och titta på Avatar, något som J&J gjorde igår. Förväntningarna är minst sagt höga, även om jag aldrig har varit speciellt svag för tre meter långa, blåa figurer som talar ett eget språk. Men bio är alltid bio.

Nyårsafton i bilder

Gourmetavslutning på året

Jonas och Johan slog nästan knut på sig själva på nyårsaftonen och från köksregionen producerades det under flera timmar allehanda delikatesser till nyårsmiddagen. Vad sägs om egenhändigt kokta räkor, vitlöks-, chili- och koriandermarinerade räkor som brassades lite lätt på vår megastora grill, thailändska fiskkakor, friterade calamaris, pilgrimsmusslor och marinerad tonfisk som knappt touchade grillen för att därefter rullas i grovmalen peppar och sesamfrön. Till detta trollades det fram en handfull übermagiskt läckra såser. Allt tillagat från scratch med de bästa råvaror som Sydney kunde uppbringa.

För att säkerställa att vi skulle få njuta av dessa delikatesser gick J&J och Måns upp klockan sex (!) på morgonen och begav sig till fiskaffären – vi var nämligen övertygade om att kön dit skulle börja tidigt och ringla lång. När de kom fram till feskargubbarna möttes de av en undrande blick:
- Hur kom ni in?

De hade i stort sett själva bara hunnit sätta på sig sina förkläden och börjat langa fram skaldjuren. För att inte den arla starten skulle kännas överflödig (vilket den i själva verket var eftersom fiskdisken såg välfylld ut fem timmar senare när resten av maten inhandlades) letade de frenetiskt efter den svaga länken – tonfisken. Den skulle kanske eventuellt möjligtvis kunna ta slut!

Marie fixade fram 2000-talets bästa Gino till efterrätt och till tolvslaget drack vi skumpa och åt ostron.

Lallerstedt – släng dig i väggen!

I sista stund valde vi att hoppa över Sydneys niofyrverkeri som hade inneburit en omöjlig logistikövning eftersom det fyrverkeriet är omåttligt populärt och gator stängs av samtidigt som folkmassorna köar i timmar för att komma åt en liten gräsplätt. Manlys fyrverkeri gick dock inte av för hackor, och med tanke på att det är gångavstånd dit så var det dessutom enkelt att knalla dit med barnen.

Vid tolvslaget stod vi som fågelholkar framför tv:n och tittade på nyårsfyrverkeriet på Harbour Bridge med omnejd. De fantastiska stjärnkaskaderna ackompanjerades av musik och varade i nästan tjugo minuter. Eller som Måns sa nu i morse:
- Det såg ut som de brandbombade stan!

Så, tio timmar före Svedala firades det nya decenniet in med pompa och ståt.
Välkommen 2010!