Tur i oturen, skulle man kunna säga. Det var nog inte meningen att vi skulle åka till Melbourne – hade inte svininfluensan satt P för lillsemestern så hade åkomman Jonas drabbats av gjort det. Han kände sig risig redan i fredags vilket peakade under natten till lördagen och resulterade i rekordlite sömn (säkert jämförbart med vilken hygglig studentskiva som helst).
Doktor Cilla har satt diagnosen till en kombination av på tok för långa arbetsdagar (hur länge orkar man genomföra telefonkonferenser som startar klockan elva på kvällen och gärna i kombination med en telefonkonferens som kickar igång klockan sex påföljande morgon?) under en alltför lång tid, allmän jobbstress och som lök på laxen en rygg som vägrar bli bra.
Med andra ord behövde Jonas en rejäl sovmorgon i morse. Enda sättet att lyckas med det är att lämna huset eftersom våra barn har en guldfisks minne när det handlar om att vara tysta. Turligt nog började biopalatset i närheten av oss att visa filmer redan klockan tio, varav några var barnfilmer.
Väl framme vid biljettluckan dubbelkollade jag vilka filmer som vi kunde välja mellan. Jodå, där fanns ”A night at the museum” som Jack hade sett och tyckte var bra, men frågan var om Vilma skulle gilla den. Det fanns även filmen ”Ben 10”. Alvin ville absoluuut se den filmen och eftersom det var en tecknad film så tyckte jag att den borde passa Vilma bättre än den med Ben Stiller.
Med popcornen i knäet (biobesök KRÄVER popcorn, oavsett klockslag – så är det bara) satt vi längst bak i den enorma salongen. Vi hade sällskap av två-tre andra mammor med barn, så det var ingen rusning direkt. Ljuset i salongen släcktes ned och filmen började. Ja, alltså reklamfilmen började. En hemsk historia med tusen klipp per sekund och en massa monster och aliens som sköt blixtar och hade sig.
Lugn, bara lugn. Jag böjde mig över Alvin och informerade honom att det här bara var reklamfilmen – ”Ben 10” skulle börja efter den.
- Mamma, det här ÄR ”Ben 10”!
???!!!
Jag som hade fått för mig att det skulle handla om en hund! Fråga mig inte vad jag hade fått det ifrån. Istället fick jag genomlida världens i särklass sämsta film, alla kategorier! Den var så usel, det till och med var inklippt pauser som vilket otränat öga som helst förstod var gjorda för att slänga in lite reklam emellan. Det visade sig att ”Ben 10” var en serie som gick på Cartoon Networks och som Jacks lillebror Thomas (inte ens fyllda fyra…) brukade titta på. Det faktum att Thomas brukade titta på denna smörja, samt att det fanns andra barn i Vilmas ålder lugnade mig något.
Vilma tröttnade såklart samtidigt som popcornen tog slut. Jag frågade om inte Alvin kunde tänka sig att lämna biomörkret, men nej, han tyckte filmen var kanon. Snacka om att nära kungsankickersuppförande… Holy smoke!
Tja, Jonas fick i alla fall sin välbehövliga sovmorgon, barnen och jag fick popcorn (löprundan några timmar senare kändes oerhört motiverad) och jag lärde mig läxan att göra lite grundligare filmresearch.
Och ja, efter en slapp dag med stärkande promenad med fotoväskan över axeln och Cillas smarriga kycklingfajitas så har livsandarna börjat återvända till Jonas. Gott sei Dank så är det ju dessutom långhelg. Hopp om livet alltså.
Vilma inleder varje ny dag med att tala om för sina sovande päron vilket djur hon är. Senaste tillskottet i fantasidjurparken är att ena halvan av henne är den svarta kattungen hon såg i en djuraffär i helgen och den andra halvan ser ut som den randiga katten som återfanns i samma affär.
För att överleva nätterna i vårt iskalla sovrum har jag införskaffat ett par flanellpyjamasbyxor. Utbudet var högst tveksamt och efter att ha bläddrat runt bland byxorna så föll valet på ett par randiga i rosa, mintgrönt och blått. Inte top noche, direkt.
