Det hade blivit dags för en av Sydneys främsta turistfällor – Sydney Tower. Det är ett enormt torn mitt i city från vilken man har en svindlande utsikt. Två restauranger kan man välja mellan – en à la carte och så buffévarianten (20 dollar för barnen och 80 dollar för vuxna. PER STYCK!). Vi valde bufférestaurangen (”det finns ju alltid något som barnen gillar”).
När vi satte oss vid vårt bord upplyste kyparen oss om att vi inte skulle ställa några väskor vid fönstret. Saken är den, att den delen av restaurangen där borden står snurrar, så på en timme har man rört sig 360 grader.
Vi kom precis vid skymningen så under tiden vi åt, klädde sig Sydney sakta i sin nattskrud med glittrande ljus och upplysta parker. Otroligt vackert.
Trots den hänförande utsikten lyckades inte buffén att imponera på oss. Ganska medioker, om man ska vara krass. Vårt småländska blod tvingade oss att lasta på ostron trots att ingen av oss är så himla förtjusta i dessa saltvattensnorloskor (undertecknads pappa däremot satte i sig hela 19 stycken när han var där…).
Vilma åt förtjust av kycklingklubborna och skinkan (hyfsat bra ekonomiskt sett). Alvin åt ris och oliver.
Är nästan säker på att jag såg en dumstrut vid hissen på väg ner. Och stod det inte Borglin på den?
söndag 29 juni 2008
fredag 27 juni 2008
Frisörbesök med vin
Efter att ha gått omkring med en risbuske på skallen i alltför lång tid, var det dags för ett besök hos frisören. För en som i tio års tid troget har gått till superduktiga Acke var det här ett stort steg.
Närmaste frisörsalong ligger tre kvarter ifrån oss. Trendigt ställe med coola frisörer. De här skulle få ta hand om min kalufs.
Efter att ha diskuterat igenom vilken frisyr jag var ute efter (well, inget drastiskt utan snarlik mitt vanliga burr, om än något kortare den här gången) så var det dags för schamponering.
- Vill du ha massagestolen på? undrade den coola frisörtjejen.
(Har påven rolig mössa?)
Medan hon masserade min hårbotten buffade och vibrerade stolen under mig. Aaaaaahhhhh!
Framme vid stolen undrade hon om jag ville ha kaffe, the eller vin.
- Vin?!
- Ja, rött eller vitt?
- RÖTT VIN, TACK!
När den sedvanliga luntan med skvallertidningar hamnat i mitt knä och vinglaset stod på hyllan framför mig kände jag extremt varma lyckokänslor för det här landet.
När klippningen var klar fönades håret torrt. Dags för nästa (!) frisör att ta hand om mitt hår – nu var det slingexpertens tur.
- Hi Cecilia, how are you doing tonight? What can I do for you, Cecilia? Some more wine before we start?
Kände mig som en drottning. (Beslöt efter moget övervägande att tacka nej till ännu ett glas.)
Efter att slingorna fått sitta i tjugo minuter – och jag hade förkovrat mig ytterligare i Britney Spears semester hos Mel Gibson, Brangelinas tvillinggraviditet och Paris Hiltons löshår – vad det dags för massagestolen igen.
Därefter kom klippfrisören tillbaka och fönade till håret.
Allt avslutades med att jag fick ett visitkort på vilket de två frisörernas namn skrevs ner ifall det var något som jag inte skulle vara nöjd med och ville ha justerat.
Så med nya kalufsen på plats och det röda vinet i blodomloppet promenerade jag hemåt. Synnerligen nöjd med mitt nya frisörställe.
Närmaste frisörsalong ligger tre kvarter ifrån oss. Trendigt ställe med coola frisörer. De här skulle få ta hand om min kalufs.
Efter att ha diskuterat igenom vilken frisyr jag var ute efter (well, inget drastiskt utan snarlik mitt vanliga burr, om än något kortare den här gången) så var det dags för schamponering.
- Vill du ha massagestolen på? undrade den coola frisörtjejen.
(Har påven rolig mössa?)
Medan hon masserade min hårbotten buffade och vibrerade stolen under mig. Aaaaaahhhhh!
Framme vid stolen undrade hon om jag ville ha kaffe, the eller vin.
- Vin?!
- Ja, rött eller vitt?
- RÖTT VIN, TACK!
När den sedvanliga luntan med skvallertidningar hamnat i mitt knä och vinglaset stod på hyllan framför mig kände jag extremt varma lyckokänslor för det här landet.
När klippningen var klar fönades håret torrt. Dags för nästa (!) frisör att ta hand om mitt hår – nu var det slingexpertens tur.
- Hi Cecilia, how are you doing tonight? What can I do for you, Cecilia? Some more wine before we start?
Kände mig som en drottning. (Beslöt efter moget övervägande att tacka nej till ännu ett glas.)
Efter att slingorna fått sitta i tjugo minuter – och jag hade förkovrat mig ytterligare i Britney Spears semester hos Mel Gibson, Brangelinas tvillinggraviditet och Paris Hiltons löshår – vad det dags för massagestolen igen.
Därefter kom klippfrisören tillbaka och fönade till håret.
Allt avslutades med att jag fick ett visitkort på vilket de två frisörernas namn skrevs ner ifall det var något som jag inte skulle vara nöjd med och ville ha justerat.
Så med nya kalufsen på plats och det röda vinet i blodomloppet promenerade jag hemåt. Synnerligen nöjd med mitt nya frisörställe.
torsdag 26 juni 2008
Spindelutrotning
Bäst som jag hängde upp tvätten i torkställningen som står på kortsidan av huset fick jag syn på något i ögonvrån. En av de där JÄTTEstora spindlarna med gulsvarta ben och fet kropp. Totalt harmlösa, enligt alla australiensare, men jag lovar – man känner sig inte helt övertygad. De största exemplaren jag har sett är i storlek med Vilmas handflata. Ofarliga – jo, jo.
Detta exemplar hade nu haft det stora nöjet att fästa sitt kletiga spindelnät mellan torkställningen och trädet bredvid. Och nu satt hon (eller han) där och glodde på mig.
Med blicken fäst på odjuret hängde jag upp all tvätt, samtidigt som jag funderade på hur man bäst likviderar besten. Skulle jag bara lämna den och hoppas på att den tröttnade på utsikten och istället klättrade över till grannen (fast helst inte till Ellis – spindeln skulle kunna sluka honom till mellis)? Eller skulle det snarare bli så att spindeln kände sig hemma, och plötsligt får för sig att reproducera sig? Tanken svindlade.
Nä, här krävdes en handgriplig insats. I buskarna såg jag en lång pinne som fick duga. Började vifta runt med den som ett trollspö samtidigt som jag lindade in spindelväven. Spindeln satt oberörd kvar.
Då började jag vifta i andra änden av nätet. Sakta, sakta närmade sig pinnen odjuret.
Spindeln rörde inte en min.
Harklade mig lite för att samla lite mod, och förde pinnen allt närmare spindeln. Då, plötsligt rörde den sig. De långa benen liksom skälvde till – och började beslutsamt klättra upp på min pinne!
!!!!
Skulle jag kasta den i poolen (kan man dränka spindlar i den här sizen?) eller hiva över den till grannen (Ellis hus låg närmast)?
Blev ingetdera eftersom besten började röra sig mot min hand. Med ett gutturalt vrål kastade jag in den under verandan och sprang snabbt upp till Vilma som stod på verandan och undrade vad jag höll på med.
- Usch, jag slängde bara iväg en stor spindel.
- Jag vill se den!
- Nä, usch den var så äcklig! (Jag VAR medveten om att jag för all tid och evighet skulle pränta in i Vilma att spindlar är livsfarliga djur – men jag kunde liksom inte hejda mig.)
- Jag VILL se den!
- Nej, den var så äcklig!
- Jag VILL!
- Nej, den var så äcklig!
- Hade den bajs på sig?
Gissa vad jag såg i morse när jag tittade ut. Spindeln satt nu i ett litet nyspunnet nät ovanför verandaplanket i bambu. Log hon inte lite?
Detta exemplar hade nu haft det stora nöjet att fästa sitt kletiga spindelnät mellan torkställningen och trädet bredvid. Och nu satt hon (eller han) där och glodde på mig.
Med blicken fäst på odjuret hängde jag upp all tvätt, samtidigt som jag funderade på hur man bäst likviderar besten. Skulle jag bara lämna den och hoppas på att den tröttnade på utsikten och istället klättrade över till grannen (fast helst inte till Ellis – spindeln skulle kunna sluka honom till mellis)? Eller skulle det snarare bli så att spindeln kände sig hemma, och plötsligt får för sig att reproducera sig? Tanken svindlade.
Nä, här krävdes en handgriplig insats. I buskarna såg jag en lång pinne som fick duga. Började vifta runt med den som ett trollspö samtidigt som jag lindade in spindelväven. Spindeln satt oberörd kvar.
Då började jag vifta i andra änden av nätet. Sakta, sakta närmade sig pinnen odjuret.
Spindeln rörde inte en min.
Harklade mig lite för att samla lite mod, och förde pinnen allt närmare spindeln. Då, plötsligt rörde den sig. De långa benen liksom skälvde till – och började beslutsamt klättra upp på min pinne!
!!!!
Skulle jag kasta den i poolen (kan man dränka spindlar i den här sizen?) eller hiva över den till grannen (Ellis hus låg närmast)?
Blev ingetdera eftersom besten började röra sig mot min hand. Med ett gutturalt vrål kastade jag in den under verandan och sprang snabbt upp till Vilma som stod på verandan och undrade vad jag höll på med.
- Usch, jag slängde bara iväg en stor spindel.
- Jag vill se den!
- Nä, usch den var så äcklig! (Jag VAR medveten om att jag för all tid och evighet skulle pränta in i Vilma att spindlar är livsfarliga djur – men jag kunde liksom inte hejda mig.)
- Jag VILL se den!
- Nej, den var så äcklig!
- Jag VILL!
- Nej, den var så äcklig!
- Hade den bajs på sig?
Gissa vad jag såg i morse när jag tittade ut. Spindeln satt nu i ett litet nyspunnet nät ovanför verandaplanket i bambu. Log hon inte lite?
onsdag 25 juni 2008
Vilma is in charge
I ett försök att så snabbt som möjligt få avnjuta dagens latte från den lilla lokala deli-shopen började jag förhandla med Vilma. Vi hade just lämnat av Alvin i strålande solsken och var på väg hemåt.
I denna stund uppstår nämligen alltid en diskussion om vad vi ska göra härnäst; antingen gå till Indiana Jones-parken, vilken är en helt vanlig lekpark som vi har döpt efter den lek som vi alltid brukar ägna oss åt där. Alvin är för övrigt alltid Indiana Jones, Vilma är ”den onda tjejen” (lovar – de har inte sett någon film, men däremot mycket noggrant studerat affischen så snart vi passerat den) och min roll i denna lek är att vara den jagande döskallen.
Det andra alternativet är att gå till gungorna som ligger i ena änden av vår gata. Ja, egentligen är det en liten park som ligger i förlängningen av vår gata som är en återvändsgata – eller cul-de-sac som det heter på engelska (!).
Jag var väldigt sugen på min latte idag, så jag försökte få Vilma att välja på endera Indiana Jones-parken ELLER gungorna.
Vilma höjde ögonbrynen och svarade snabbt:
– Nej, jag brukar göra som jag gör! Vi ska till Indiana Jones-parken och SEN till gungorna.
End of discussion. Finito. Latten fick dröja.
I denna stund uppstår nämligen alltid en diskussion om vad vi ska göra härnäst; antingen gå till Indiana Jones-parken, vilken är en helt vanlig lekpark som vi har döpt efter den lek som vi alltid brukar ägna oss åt där. Alvin är för övrigt alltid Indiana Jones, Vilma är ”den onda tjejen” (lovar – de har inte sett någon film, men däremot mycket noggrant studerat affischen så snart vi passerat den) och min roll i denna lek är att vara den jagande döskallen.
Det andra alternativet är att gå till gungorna som ligger i ena änden av vår gata. Ja, egentligen är det en liten park som ligger i förlängningen av vår gata som är en återvändsgata – eller cul-de-sac som det heter på engelska (!).
Jag var väldigt sugen på min latte idag, så jag försökte få Vilma att välja på endera Indiana Jones-parken ELLER gungorna.
Vilma höjde ögonbrynen och svarade snabbt:
– Nej, jag brukar göra som jag gör! Vi ska till Indiana Jones-parken och SEN till gungorna.
End of discussion. Finito. Latten fick dröja.
måndag 23 juni 2008
Skolhämtningens höjdpunkt
Att hämta Alvin på skolan är faktiskt en riktig höjdare. Inte bara för att man vill se att han har överlevt ännu en dag bland människor som bara pratar engelska med honom (han är sååå modig och duktig!), utan också för att det närmast råder karnevalsstämning på skolgården klockan 15.20.
Tio minuter före utsatt tid börjar den annars så tomma skolgården att fyllas på med mammor. En och annan fadersgestalt kan man skåda, men de är rätt sällsynta.
Då, 15.20 sharp, ljuder det tio höga signaler (man ställer sig per automatik upp i givakt). Skoldagen är över. På vår skola går nämligen alla barn mellan 9.20 – 15.20. Majoriteten av dem går hem efter skolan – bara ett fåtal stannar kvar på motsvarande fritids.
Efter stort puss- och kramkalas (och den stora lättnadssucken över att Alvin även denna dag såg ut att ha överlevt med råge) kommer vi till hämtningens absoluta höjdpunkt i samband med att barnen absolut måste fara omkring som torra skinn på skolans klätterställningar.
Mitt fokus hamnar oundvikligen på en liten kinesisk kille som ser ut att gå i ettan eller tvåan. Tja, liten och liten förresten. Snarare lite knubbig. Men det har sin tydliga förklaring. Oavsett var den lille pojken håller på med så kommer lilla mamsen efter och trycker in mat i munnen på honom. Hon parerar skickligt de andra barnens ben och armar i klätterställningen för att sträcka sig på tå och knö in en liten tugga i pojkens mun. Ibland försöker han säga nej, men mammans envishet kan han inte rå på.
Jonas som var med och hämtade i förra veckan trodde inte sina ögon – han var säker på att jag hade överdrivit när jag hade berättat om den kinesiska mamman och hennes besatthet i att få i pojken mat.
Frågan är, hur säger man till någon annan förälder att hon riskerar att sabba såväl sonens matchvikt som hans sociala relationer med de andra barnen – hur upplagt för mobbing är nämligen inte detta?
Tio minuter före utsatt tid börjar den annars så tomma skolgården att fyllas på med mammor. En och annan fadersgestalt kan man skåda, men de är rätt sällsynta.
Då, 15.20 sharp, ljuder det tio höga signaler (man ställer sig per automatik upp i givakt). Skoldagen är över. På vår skola går nämligen alla barn mellan 9.20 – 15.20. Majoriteten av dem går hem efter skolan – bara ett fåtal stannar kvar på motsvarande fritids.
Efter stort puss- och kramkalas (och den stora lättnadssucken över att Alvin även denna dag såg ut att ha överlevt med råge) kommer vi till hämtningens absoluta höjdpunkt i samband med att barnen absolut måste fara omkring som torra skinn på skolans klätterställningar.
Mitt fokus hamnar oundvikligen på en liten kinesisk kille som ser ut att gå i ettan eller tvåan. Tja, liten och liten förresten. Snarare lite knubbig. Men det har sin tydliga förklaring. Oavsett var den lille pojken håller på med så kommer lilla mamsen efter och trycker in mat i munnen på honom. Hon parerar skickligt de andra barnens ben och armar i klätterställningen för att sträcka sig på tå och knö in en liten tugga i pojkens mun. Ibland försöker han säga nej, men mammans envishet kan han inte rå på.
Jonas som var med och hämtade i förra veckan trodde inte sina ögon – han var säker på att jag hade överdrivit när jag hade berättat om den kinesiska mamman och hennes besatthet i att få i pojken mat.
Frågan är, hur säger man till någon annan förälder att hon riskerar att sabba såväl sonens matchvikt som hans sociala relationer med de andra barnen – hur upplagt för mobbing är nämligen inte detta?
söndag 22 juni 2008
Högtidligt IKEA-besök och midsommarfirande
I min familj har vi alltid sagt att om man har hicka så är det någon som tänker på en. Om det finns en uns gnutta sanning i detta så borde hela avlånga Sverige ha drabbats av jordskalv – vilken Sverigehelg vi har haft!
Det inleddes med ett IKEA-besök. Med Bamses dunderhits på högsta volym (Alvin var Bamse, Vilma var Lille Skutt, Jonas var Skalman och jag var Mini-hopp) så lotsade vår GPS-röst Patrik oss till det stora IKEA-varuhuset i Sydney.
Väl framme blev nog till och med Jonas lite uppspelt över tanken på att köpa knäckebröd och svenskt kaffe, så vi mer eller mindre rusade till IKEA-ingången när vi väl hade parkerat Eco Diablon på den gigantiska parkeringen.
Big mistake. Det tog oss nästan tjugo minuter att hitta bilskrället – extra knivigt eftersom hela Sydney verkar ha investerat i silvriga suvar. Till slut hittade Jonas och Alvin bilen (Vilma och jag letade i andra ändan av parkeringen).
Nåväl, tillbaka till IKEA-varuhuset. Barnen lämnades in på Småland, medan vi började snitsla oss fram mellan Billy bokhylla, mattan Toftbo och alla välsignade möbeltassar. Efter en timmes givanden och taganden (varför åker man inte hit själv?!) var det dags att hämta barnen och avnjuta den sedvanliga köttbullemenyn. Alvin var supernöjd med att äta svenska köttbullar (well, made in Melbourne – och det kanske köttbullarna vi äter hemma i Sverige också är??).
Bäst vi satt där och nästan lite högtidligt avnjöt köttbullarna och gräddsåsen fick plötsligt Jonas något drömskt i blicken.
- Vad vackert!
Bakom mig fanns en hel vägg med röda fiskebodar från Bohuslän. Vattnet glittrade och man kunde nästan förnimma doften av tång och tjära. Fiskmåsarnas skrik kan jag svära på att jag hörde. Sverige.
När vi sedan kom till själva Sverigeshopen gick vi fullkomligt lös på sill, knäckebröd, Estrellachips (!), köttbullar (de där Melbournetillverkade), lingon och lite annat smått och gott. 700 kronor fattigare – bara på maten – gick vi iväg och påbörjade biljakten.
Väl hemma förberedde vi oss för midsommarfirandet, fas ett. Redan en dag efter, men midsommarhumöret var på topp ändå. När Johan, Tomoko och barnen kom var midsommarbordet uppdukat. Tomokos Jansson frestelse smakade mumma!
Idag, söndag, inleddes fas två i midsommarfirandet. Sverigeklubben här i Sydney hade anordnat ett traditionellt midsommarfirande i den skandinaviska klubblokalen som ligger en kvart härifrån. Här möttes vi av män och kvinnor i landskapsdräkter, dragspelsmusik och de små grodorna.
Just de små grodorna ledde till lite huvudbry hos lilla Anna. Australiensiska grodor låter minsann inte kvack, kvack. Inte heller låter australiensiska grisar nöff, nöff. Hon var inte helt nöjd med hur de svenska djuren lät.
Någon i festkommittén hade nog bott lite väl länge utomlands, eftersom det även serverades glögg. Men, vädret var så svenskt midsommaraktigt man bara kunde tänka sig; sol och moln om vartannat och ganska kallt. Det enda som saknades var regnskurarna och myggen. Och det överlevde vi.
Så, om seismograferna i Svedala registrerade små skalv denna helg, så var det bara vi som tänkte på er alla!
Det inleddes med ett IKEA-besök. Med Bamses dunderhits på högsta volym (Alvin var Bamse, Vilma var Lille Skutt, Jonas var Skalman och jag var Mini-hopp) så lotsade vår GPS-röst Patrik oss till det stora IKEA-varuhuset i Sydney.
Väl framme blev nog till och med Jonas lite uppspelt över tanken på att köpa knäckebröd och svenskt kaffe, så vi mer eller mindre rusade till IKEA-ingången när vi väl hade parkerat Eco Diablon på den gigantiska parkeringen.
Big mistake. Det tog oss nästan tjugo minuter att hitta bilskrället – extra knivigt eftersom hela Sydney verkar ha investerat i silvriga suvar. Till slut hittade Jonas och Alvin bilen (Vilma och jag letade i andra ändan av parkeringen).
Nåväl, tillbaka till IKEA-varuhuset. Barnen lämnades in på Småland, medan vi började snitsla oss fram mellan Billy bokhylla, mattan Toftbo och alla välsignade möbeltassar. Efter en timmes givanden och taganden (varför åker man inte hit själv?!) var det dags att hämta barnen och avnjuta den sedvanliga köttbullemenyn. Alvin var supernöjd med att äta svenska köttbullar (well, made in Melbourne – och det kanske köttbullarna vi äter hemma i Sverige också är??).
Bäst vi satt där och nästan lite högtidligt avnjöt köttbullarna och gräddsåsen fick plötsligt Jonas något drömskt i blicken.
- Vad vackert!
Bakom mig fanns en hel vägg med röda fiskebodar från Bohuslän. Vattnet glittrade och man kunde nästan förnimma doften av tång och tjära. Fiskmåsarnas skrik kan jag svära på att jag hörde. Sverige.
När vi sedan kom till själva Sverigeshopen gick vi fullkomligt lös på sill, knäckebröd, Estrellachips (!), köttbullar (de där Melbournetillverkade), lingon och lite annat smått och gott. 700 kronor fattigare – bara på maten – gick vi iväg och påbörjade biljakten.
Väl hemma förberedde vi oss för midsommarfirandet, fas ett. Redan en dag efter, men midsommarhumöret var på topp ändå. När Johan, Tomoko och barnen kom var midsommarbordet uppdukat. Tomokos Jansson frestelse smakade mumma!
Idag, söndag, inleddes fas två i midsommarfirandet. Sverigeklubben här i Sydney hade anordnat ett traditionellt midsommarfirande i den skandinaviska klubblokalen som ligger en kvart härifrån. Här möttes vi av män och kvinnor i landskapsdräkter, dragspelsmusik och de små grodorna.
Just de små grodorna ledde till lite huvudbry hos lilla Anna. Australiensiska grodor låter minsann inte kvack, kvack. Inte heller låter australiensiska grisar nöff, nöff. Hon var inte helt nöjd med hur de svenska djuren lät.
Någon i festkommittén hade nog bott lite väl länge utomlands, eftersom det även serverades glögg. Men, vädret var så svenskt midsommaraktigt man bara kunde tänka sig; sol och moln om vartannat och ganska kallt. Det enda som saknades var regnskurarna och myggen. Och det överlevde vi.
Så, om seismograferna i Svedala registrerade små skalv denna helg, så var det bara vi som tänkte på er alla!
torsdag 19 juni 2008
Matbryderi
OK, nu behöver vi hjälp. I känguruland har man med sig en liten matlådda till skolan, eller två om man ska vara helt korrekt för man ska ta med en till Tea time också. Fast då är det frukt och en riskaka som gäller (det är vårt nyttigare alternativ till vanlig kaka eller chokladbit).
Nu, så här fyra dagar in i skolverksamheten börjar våra lunchalternativ att tryta. Känns lite tidigt, faktiskt. Det underlättas ju inte direkt av att Alvin är extremt svårflirtad vad gäller mat.
Alla som har några bra lunchförslag ombedes att omedelbums dela med sig. Annars är risken stor att Alvin kommer att få skörbjugg av alla pannkakor.
(Nej, här finns varken Mamma Scans köttbullar eller prinskorv. Och matförslagen bör helst funka som kalla – eller möjligtvis lite lätt ljumma.)
Nu, så här fyra dagar in i skolverksamheten börjar våra lunchalternativ att tryta. Känns lite tidigt, faktiskt. Det underlättas ju inte direkt av att Alvin är extremt svårflirtad vad gäller mat.
Alla som har några bra lunchförslag ombedes att omedelbums dela med sig. Annars är risken stor att Alvin kommer att få skörbjugg av alla pannkakor.
(Nej, här finns varken Mamma Scans köttbullar eller prinskorv. Och matförslagen bör helst funka som kalla – eller möjligtvis lite lätt ljumma.)
Skratt eller gråt, det är frågan
Idag ville Alvin inte gå till skolan. Han har insett att Vilma är hemma på dagarna, och i hans fantasi så sitter vi och kollar på film, äter glass och fikar hela dagarna (nåja, det sistnämnda är kanske inte så långt ifrån sanningen). Dessutom gick han upp i ottan eftersom Jonas satt och kollade på fotbollsmatchen, så han var med andra ord ganska trött också.
Så när vi vinkade av honom på skolgården var det en halvdyster liten filur som sorgset vinkade till sin syster och mamma. Vilma suckade djupt och sa:
- Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Det är sorgligt att vara ensam.
Sen la hon till:
- Jag tror att jag gråter nu och skrattar sen när vi hämtar Alvin.
Så när vi vinkade av honom på skolgården var det en halvdyster liten filur som sorgset vinkade till sin syster och mamma. Vilma suckade djupt och sa:
- Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Det är sorgligt att vara ensam.
Sen la hon till:
- Jag tror att jag gråter nu och skrattar sen när vi hämtar Alvin.
onsdag 18 juni 2008
Stolta päron
Tredje dagen i skolan – och Alvin kommer hem med en stjärna för att han har varit så duktig! Vet inte vem som var stoltast; Alvin, Jonas eller jag.
Kan inte sluta fascineras av hur snabbt hans engelska utvecklas. Han höll en detaljerad utläggning kring hur stjärn-utdelningen hade gått till och när man fick vad och varför – och allt detta måste han ju rimligtvis ha snappat upp (inget Japany här, inte!).
Flickorna i klassen ropade efter honom och vinkade när vi gick hem, och dessutom kom det fram barn som inte går i hans klass och ville prata med honom – gissar att han utmärker sig ganska bra på rasterna när han spelar ut hela sitt klätterregister på klätterställningen...
Det är vår son, det!
Kan inte sluta fascineras av hur snabbt hans engelska utvecklas. Han höll en detaljerad utläggning kring hur stjärn-utdelningen hade gått till och när man fick vad och varför – och allt detta måste han ju rimligtvis ha snappat upp (inget Japany här, inte!).
Flickorna i klassen ropade efter honom och vinkade när vi gick hem, och dessutom kom det fram barn som inte går i hans klass och ville prata med honom – gissar att han utmärker sig ganska bra på rasterna när han spelar ut hela sitt klätterregister på klätterställningen...
Det är vår son, det!
Lützendimman drog förbi
Den romantiska bilden av den perfekta hemmafrun fortsatte även efter lunch (OK, Vilma gillade inte tomatsoppan, och åt sig mätt på den hastigt insatta extramåltiden bestående av kassler och gurka istället).
Dags att förbereda middagen som idag var planerad till att bli min egenhändigt tillagade kött- och grönsaksgryta som brukar kunna riva ner lite applådåskor hos Vilma och Jonas (Alvin är mer svårtflörtad än så).
Fram med ingredienserna och ner i grytan. På med gasspisen.
Det puttrade så gemytligt medan jag satt och läste för Vilma. Hann tänka tanken om man skulle våga lämna spisen på medan vi hämtade Alvin – ju längre köttet får koka, desto mörare och godare blir det.
Plötsligt förnam jag en lite bitter doft som inte brukar finnas i hemmet. Jäklar! Det osade ju bränt!
Rusade fram till spisen, lyfte locket och kunde snabbt konstatera att all vätska var puts väck och att kalvbitarna hade förvandlats till kolbitar. Tur i oturen att vädret var varmt och skönt så glasdörrarna som vetter mot terrassen var redan öppna. Och det behövdes, för Lützendimman drog in över kök och vardagsrum så snart locket öppnades.
Slutsats: Gasspis är ett supereffektivt hjälpmedel om man vill få upp värmen snabbt. Funkar mindre bra på den lägre lågeffekten. Och nej – man bör såklart aldrig lämna ett hus med gasspisen på (lugn mamma – hade inte gjort det i alla fall!).
Onsdagens middagsmeny: korv och potatismos.
Dags att förbereda middagen som idag var planerad till att bli min egenhändigt tillagade kött- och grönsaksgryta som brukar kunna riva ner lite applådåskor hos Vilma och Jonas (Alvin är mer svårtflörtad än så).
Fram med ingredienserna och ner i grytan. På med gasspisen.
Det puttrade så gemytligt medan jag satt och läste för Vilma. Hann tänka tanken om man skulle våga lämna spisen på medan vi hämtade Alvin – ju längre köttet får koka, desto mörare och godare blir det.
Plötsligt förnam jag en lite bitter doft som inte brukar finnas i hemmet. Jäklar! Det osade ju bränt!
Rusade fram till spisen, lyfte locket och kunde snabbt konstatera att all vätska var puts väck och att kalvbitarna hade förvandlats till kolbitar. Tur i oturen att vädret var varmt och skönt så glasdörrarna som vetter mot terrassen var redan öppna. Och det behövdes, för Lützendimman drog in över kök och vardagsrum så snart locket öppnades.
Slutsats: Gasspis är ett supereffektivt hjälpmedel om man vill få upp värmen snabbt. Funkar mindre bra på den lägre lågeffekten. Och nej – man bör såklart aldrig lämna ett hus med gasspisen på (lugn mamma – hade inte gjort det i alla fall!).
Onsdagens middagsmeny: korv och potatismos.
Romantiskt värre
Ett charmigt litet inslag i vardagsbilden är det faktum att de lokala slaktarna och frukthandlarna fortfarande är vid liv. Känns som om man levde på ett soligt 50-tal då man går in och rådfrågar om vilken korv som den kräsne sonen troligtvis skulle kunna acceptera i sin lunchlåda.
Det enda som saknas är korgen på armen och den blommiga knälånga klänningen. (En latte i handen och Vilma i den andra är inte heller så tokigt.)
Det enda som saknas är korgen på armen och den blommiga knälånga klänningen. (En latte i handen och Vilma i den andra är inte heller så tokigt.)
tisdag 17 juni 2008
Rosa födelsedag och knutna skor
Ja må hon leva: Vilma-Pilma fyllde fyra år idag! Färgskalan på presenterna gick i rosa – förutom då Mc Donald´s-spelet som Alvin så generöst gav bort (för jag tycker inte att det är så roligt, Vilma).
Iförd rosa tyllkjol och rosa paraply (idag regnade det faktiskt inte) följde Vilma och jag Alvin till skolan, dag två. Idag var det sportuniformen som var på. Här byter man inte om till gympan, utan man har sportuniformen på sig hela dagen (ehrm…). Ett litet aber – det stod uttryckligen i informationsbroschyren vi fått att barnen var tvungna att kunna knyta skorna själva. Och gympadojorna har snören.
Hm.
Det var då han gjorde det. Alvin Borglin gav sig den på att klara av att knyta skorna. Och han lyckades! Snacka som att växa ytterligare en decimete! Stora, fina pojken. Han ser så söt ut i sin skoluniform – den blåa hatten och den stora ryggsäcken på ryggen och de smala armarna och benen.
Efter att ha vinkat av Alvin gick Vilma och jag till den ljuvliga lilla deli-affären som ligger fem minuter från oss och födelsedagsfikade. Ah, att en latte kan smaka så himla gott!
Därefter förberedde vi tårtan och den obligatoriska fiskdammen. Och spelade en omgång Vänd-tia, såklart.
Även idag hade det gått som på räls i skolan. Första läxan har han också fått – en läsläxa. Nog för att boken var anpassad för barn i Kindergarten – but what the heck; han läste den!!! Jonas och jag bara ruskade på huvudet. Inte nog med att han kommer att växa om mig så småningom – han kommer säkert att börja korrigera min engelska om ett halvår eller så!
Johan, Tomoko och barnen kom förbi på födelsedagsfirande, och även Ellis var inbjuden. Efter en stund dök Melissa och doggen Missy upp – och jag kan lova er att ljudnivån nådde knallröda nivåer innan kalaset var över.
Så, nu sussar såväl en nöjd fyraåring som en stolt skoknytarkille. (Och mina ögon går i kors…)
Iförd rosa tyllkjol och rosa paraply (idag regnade det faktiskt inte) följde Vilma och jag Alvin till skolan, dag två. Idag var det sportuniformen som var på. Här byter man inte om till gympan, utan man har sportuniformen på sig hela dagen (ehrm…). Ett litet aber – det stod uttryckligen i informationsbroschyren vi fått att barnen var tvungna att kunna knyta skorna själva. Och gympadojorna har snören.
Hm.
Det var då han gjorde det. Alvin Borglin gav sig den på att klara av att knyta skorna. Och han lyckades! Snacka som att växa ytterligare en decimete! Stora, fina pojken. Han ser så söt ut i sin skoluniform – den blåa hatten och den stora ryggsäcken på ryggen och de smala armarna och benen.
Efter att ha vinkat av Alvin gick Vilma och jag till den ljuvliga lilla deli-affären som ligger fem minuter från oss och födelsedagsfikade. Ah, att en latte kan smaka så himla gott!
Därefter förberedde vi tårtan och den obligatoriska fiskdammen. Och spelade en omgång Vänd-tia, såklart.
Även idag hade det gått som på räls i skolan. Första läxan har han också fått – en läsläxa. Nog för att boken var anpassad för barn i Kindergarten – but what the heck; han läste den!!! Jonas och jag bara ruskade på huvudet. Inte nog med att han kommer att växa om mig så småningom – han kommer säkert att börja korrigera min engelska om ett halvår eller så!
Johan, Tomoko och barnen kom förbi på födelsedagsfirande, och även Ellis var inbjuden. Efter en stund dök Melissa och doggen Missy upp – och jag kan lova er att ljudnivån nådde knallröda nivåer innan kalaset var över.
Så, nu sussar såväl en nöjd fyraåring som en stolt skoknytarkille. (Och mina ögon går i kors…)
Första dagen på Manly West
Så var det dags för Alvin att gå till skolan. Jonas och jag intensifierade pep-talken under lördagen och hade nästan nått derbymatch-nivå när måndagen kom (var bara flaggorna som saknades).
Som genom ett under visade det sig att det i grannhuset bor en jämnårig pojke som också går i Manly West Primary School. Efter några trevande inledningsminuter, medan jag drack the och småpratade med Ellis pappa och hans niece Melissa (hunden Missy sprang glatt omkring med viftande svans) på söndagseftermiddagen, så började Alvin och Ellis att leka.
Jonas och jag somnade med ett leende på söndagkvällen.
På måndagen gick Alvin, Vilma och jag till skolan. Vi hälsade på hans fröken, som var en trevlig tjej i 30-årsåldern, och tog följe till klassrummet. SEN GICK VILMA OCH JAG!
Gissa om jag nästan fick hjärtstillestånd när jag såg att jag hade missat ett samtal och lyssnade av det en halvtimme senare bara för att höra damen ifråga presentera sig som Julie från Manly West Primary School!!! Visade sig att jag hade fyllt i ett formulär med kryss istället för bockar – å då bidde det ju såklart fel (!).
Och Alvin då? Jo, det hade gått hur bra som helst! Han hade inte ens behövt använda ramsan ”Heja Alvin friskt humör – det är det som susen gör. Alvin, Alvin Alvin!” (Pep-talkmorsan hade lärt honom den så han skulle kunna tänka den om det skulle kännas för pirrigt i magen).
- Äh, jag kände mig inte så pirrig så jag behövde det!
Tack och lov så hamnade Alvin i Ellis klass – och det visade sig dessutom att det bor en till klasskompis, Jack, på samma gata. (Vi måste köpa en lott, med tanke på vår tur!)
Som genom ett under visade det sig att det i grannhuset bor en jämnårig pojke som också går i Manly West Primary School. Efter några trevande inledningsminuter, medan jag drack the och småpratade med Ellis pappa och hans niece Melissa (hunden Missy sprang glatt omkring med viftande svans) på söndagseftermiddagen, så började Alvin och Ellis att leka.
Jonas och jag somnade med ett leende på söndagkvällen.
På måndagen gick Alvin, Vilma och jag till skolan. Vi hälsade på hans fröken, som var en trevlig tjej i 30-årsåldern, och tog följe till klassrummet. SEN GICK VILMA OCH JAG!
Gissa om jag nästan fick hjärtstillestånd när jag såg att jag hade missat ett samtal och lyssnade av det en halvtimme senare bara för att höra damen ifråga presentera sig som Julie från Manly West Primary School!!! Visade sig att jag hade fyllt i ett formulär med kryss istället för bockar – å då bidde det ju såklart fel (!).
Och Alvin då? Jo, det hade gått hur bra som helst! Han hade inte ens behövt använda ramsan ”Heja Alvin friskt humör – det är det som susen gör. Alvin, Alvin Alvin!” (Pep-talkmorsan hade lärt honom den så han skulle kunna tänka den om det skulle kännas för pirrigt i magen).
- Äh, jag kände mig inte så pirrig så jag behövde det!
Tack och lov så hamnade Alvin i Ellis klass – och det visade sig dessutom att det bor en till klasskompis, Jack, på samma gata. (Vi måste köpa en lott, med tanke på vår tur!)
Smådjursskräcken avtar
För övrigt; kalla mig gärna Indiana Jones eller Crocodile Dundee. Utan att blinka fångar jag nu upp kackerlackor (såklart att jag använder mig av tre meter toapapper!) och andra småkryp och låter dem möta sitt öde i toastolen.
Jonas imponerades av att jag vågade ta mig in i husets källarutrymme för att utforska vad som fanns där. Saken är den att man helt enkelt kommer till ett stadium då man inte orkar låta ögonen svepa över golv, väggar och tak som en annan radar. Va fasen, folk har ju bott här hur länge som helst utan att ha fallit offer för åttaarmade funnel webs och slingrande giftormar!
Jonas och kusin Johan pratar ibland om att familjerna ska ut i bushen och campa. Men icke - där går gränsen för mig!
Jonas imponerades av att jag vågade ta mig in i husets källarutrymme för att utforska vad som fanns där. Saken är den att man helt enkelt kommer till ett stadium då man inte orkar låta ögonen svepa över golv, väggar och tak som en annan radar. Va fasen, folk har ju bott här hur länge som helst utan att ha fallit offer för åttaarmade funnel webs och slingrande giftormar!
Jonas och kusin Johan pratar ibland om att familjerna ska ut i bushen och campa. Men icke - där går gränsen för mig!
Exploderande kort
Jonas och jag när två korthajar vid vår barm. Vändåtta är kortspelet som spelas. Alvin har dessutom lär sig Tjugoett – och slår för övrigt såväl Jonas som mig (skitunge!). Vilma kan spela med lite hjälp, men när hon måste ta upp högen blir det problem – och hon måste få lite assistans.
- Kan du explodera korten åt mig?
Explodera = göra en solfjäder av korten. Underbart!
- Kan du explodera korten åt mig?
Explodera = göra en solfjäder av korten. Underbart!
Skolstart i sikte och femårig bröllopsdag
Lördag, 14 juni
Bäst att skriva datum, eftersom jag inte har möjlighet att lägga ut inläggen i samma stund som jag skriver. Vi går fortfarande i väntans tider – Internetfödseln är beräknad till om en vecka.
Igår gick den stora flytten. Havsutsikten, de fläckiga heltäckningsmattorna och (dessvärre) värmefiltarna är nu utbytta mot utsikt över en liten pool, högblanka trägolv, tre meter i tak och tjocka hyr-täcken. De sistnämnda behövs verkligen, för det är iskallt inomhus på kvällen och natten (nästippen som sticker upp ovanför bolstren är troligtvis signalröd och totalt nedkyld). Jonas var tvungen att åka och köpa ett gaselement för att vi skulle överleva (Sant! Man pluggar in det i en gasledning som sticker upp ur golvet. Lite scary, faktiskt.). Värmer som en kamin.
Våra hyrmöbler kom i en stor lastbil tillsammans med tre kralliga killar och en chic tjej som packade upp porslinet och bäddade sängarna. Jag stod och pekade var möblerna skulle vara (kan man jobba med sånt här?) och Jonas körde skytteltrafik mellan hotellet och huset med alla kartonger (han är inte så sugen på att jobba med just detta).
Snacka om milstolpe på detta äventyr. Ett eget hem! Blir såklart än mer vårt när våra saker anländer om två veckor.
Nästa megastora milstolpe är Alvins skolstart på måndag. Fladdrar ett oräkneligt antal fjärilar i magen på Alvin och hundra extra i min och Jonas. Å ena sidan längtar Alvin efter att få börja och få nya kompisar, men å andra sidan förstår han inte hur det ska gå till när han inte kan engelska. Fast det sistnämnda är en sanning med modifikation – både Alvin och Vilma har snappat upp en hel del, mycket tack vare ett bra dataspel som de har spelat i det oändliga. Alvin kan till och med klockan på engelska! Det svåra är ju såklart när folk pratar snabbt och otydligt.
Tanken är att Vilma och jag följer Alvin till skolan på måndag morgon, hälsar på hans fröken – och sedan ska Vilma och jag gå! (Gulp!) Frågade flera gånger om jag verkligen inte skulle vara med, men nix. Så jag resignerade – de borde väl veta hur de bäst får in barnen i verksamheten. Faktum är att skolan hyser 33 olika nationaliteter – varav det redan går svenskar på skolan – så de är vana vid att integrera barn med annat modersmål än engelska.
Minns hur det var när vi skolade in Alvin hos dagmamma Anette. Hur skulle hon få Alvin att somna utan att alltid ligga och klappa på hans fötter och sjunga sånger tills han somnade? Jag ”visste” att det inte skulle funka. Men, visst gick det.
Idag ska vi börja beta av vår inhandlingslista som bland annat består av: tv, strykjärn, tvättmaskin, kylskåp, grill, gräsklippare och brödrost. Billigt och bra…
Till kvällen ska vi korka upp en flaska gott vin och frossa i något gott – vi ska fira vår femåriga bröllopsdag (och en liten extra skål för att Håkan har namnsdag)! Milda makter vad tiden går fort!!!
Bäst att skriva datum, eftersom jag inte har möjlighet att lägga ut inläggen i samma stund som jag skriver. Vi går fortfarande i väntans tider – Internetfödseln är beräknad till om en vecka.
Igår gick den stora flytten. Havsutsikten, de fläckiga heltäckningsmattorna och (dessvärre) värmefiltarna är nu utbytta mot utsikt över en liten pool, högblanka trägolv, tre meter i tak och tjocka hyr-täcken. De sistnämnda behövs verkligen, för det är iskallt inomhus på kvällen och natten (nästippen som sticker upp ovanför bolstren är troligtvis signalröd och totalt nedkyld). Jonas var tvungen att åka och köpa ett gaselement för att vi skulle överleva (Sant! Man pluggar in det i en gasledning som sticker upp ur golvet. Lite scary, faktiskt.). Värmer som en kamin.
Våra hyrmöbler kom i en stor lastbil tillsammans med tre kralliga killar och en chic tjej som packade upp porslinet och bäddade sängarna. Jag stod och pekade var möblerna skulle vara (kan man jobba med sånt här?) och Jonas körde skytteltrafik mellan hotellet och huset med alla kartonger (han är inte så sugen på att jobba med just detta).
Snacka om milstolpe på detta äventyr. Ett eget hem! Blir såklart än mer vårt när våra saker anländer om två veckor.
Nästa megastora milstolpe är Alvins skolstart på måndag. Fladdrar ett oräkneligt antal fjärilar i magen på Alvin och hundra extra i min och Jonas. Å ena sidan längtar Alvin efter att få börja och få nya kompisar, men å andra sidan förstår han inte hur det ska gå till när han inte kan engelska. Fast det sistnämnda är en sanning med modifikation – både Alvin och Vilma har snappat upp en hel del, mycket tack vare ett bra dataspel som de har spelat i det oändliga. Alvin kan till och med klockan på engelska! Det svåra är ju såklart när folk pratar snabbt och otydligt.
Tanken är att Vilma och jag följer Alvin till skolan på måndag morgon, hälsar på hans fröken – och sedan ska Vilma och jag gå! (Gulp!) Frågade flera gånger om jag verkligen inte skulle vara med, men nix. Så jag resignerade – de borde väl veta hur de bäst får in barnen i verksamheten. Faktum är att skolan hyser 33 olika nationaliteter – varav det redan går svenskar på skolan – så de är vana vid att integrera barn med annat modersmål än engelska.
Minns hur det var när vi skolade in Alvin hos dagmamma Anette. Hur skulle hon få Alvin att somna utan att alltid ligga och klappa på hans fötter och sjunga sånger tills han somnade? Jag ”visste” att det inte skulle funka. Men, visst gick det.
Idag ska vi börja beta av vår inhandlingslista som bland annat består av: tv, strykjärn, tvättmaskin, kylskåp, grill, gräsklippare och brödrost. Billigt och bra…
Till kvällen ska vi korka upp en flaska gott vin och frossa i något gott – vi ska fira vår femåriga bröllopsdag (och en liten extra skål för att Håkan har namnsdag)! Milda makter vad tiden går fort!!!
Supersvår Star Wars-skola
Vilma och jag går i skolan. Och det är inte vilken skola som helst, utan Alvins lära-känna-igen-alla-lego-star-wars-gubbar-i-dvd-broschyren-skolan. Tro inte att det bara är några bilder på prinsessan Leia och den håriga Chewbacca (för övrigt mina favoriter ur ett igenkänningsperspektiv) som man testas på. Nej, det är även de suddiga gubbarna i bakgrunden som Alvins uppfordrande pekfinger landar på.
Är otroligt impad av min yngre klasskamrat – hon namnger utan problem såväl Ben Kenobi, Lando Calrissian och Rebel Trouper. Dessutom har hon, till sin brors belåtenhet, lärt sig ”hitta-på-gubbe-i-fyran” och ”Luke-i-sexan”.
Alvin ser inte lika belåten ut när jag, efter dagens femte genomgång (som dessutom ALLTID avslutas med att han rättar mig genom att peka ut alla hundra figurerna – igen) kallar gubbarna för ”Kalle Blå” eller ”Nisse Hult”.
Jisses. Jag är omkörd av en (snart) fyraåring och en (snart) sjuåring. Snacka om att det går utför efter 37.
Är otroligt impad av min yngre klasskamrat – hon namnger utan problem såväl Ben Kenobi, Lando Calrissian och Rebel Trouper. Dessutom har hon, till sin brors belåtenhet, lärt sig ”hitta-på-gubbe-i-fyran” och ”Luke-i-sexan”.
Alvin ser inte lika belåten ut när jag, efter dagens femte genomgång (som dessutom ALLTID avslutas med att han rättar mig genom att peka ut alla hundra figurerna – igen) kallar gubbarna för ”Kalle Blå” eller ”Nisse Hult”.
Jisses. Jag är omkörd av en (snart) fyraåring och en (snart) sjuåring. Snacka om att det går utför efter 37.
Fiskmåsdokumentation
Alla som är intresserade av hur fiskmåsar kommunicerar bör läsa detta noga. De empiriska studierna har genomförts under en månads tid på så gott som daglig basis på stranden i Manly. Lockbete är en påse brödkanter. Deltagare är brödutdelare Cilla och hennes två brödutkastare Alvin och Vilma.
Så här funkar det; om man går fram till en eller flera duvor och slänger ut brödkanterna framför dem så börjar de glupskt att picka i sig smulorna under dovt kuttrande. Denna aktivitet ignoreras fullständigt av den närmaste måsflocken en bit längre bort på stranden.
Men, eftersom det är måsarna som är mest närgångna – och därmed bidrar till spänningen eftersom man plötsligt har fyra stora fiskmåsar flaxande en meter från huvudet – närmar vi oss dem sakta.
Vi kastar några brödbitar på marken framför oss. Ingen reaktion. Vi försöker en gång till.
En enda mås blir nu lite nyfiken och flyger de tio metrarna fram till oss. När han/hon (svårt att säga) får syn på våra smarriga brödkanter börjar han/hon att skrika högt. Och vips! Precis alla måsar på hela stranden sträcker på halsarna, trycker ifrån med fötterna från marken och sätter kurs mot oss.
Det blir ett liv och ett kiv kring håvorna som kastas till dem, och knepen för att få tag på de största matbitarna bara bekräftar Darwins teori om att de starkaste överlever (men – denna teori försöker vi omkullkasta genom att spetsa in oss på de måsar som har skadade fötter, och som oftast står längst ut i klungan).
Summa summarum:
* Måsar och duvor pratar inte samma språk (alternativt att duvorna är smartare än måsarna och kniper näbb så ingen annan ska komma och ta maten ifrån dem).
* Måsarna har nog inget vidare luktsinne (eller så luktar inte gammalt bröd speciellt mycket), men de hör desto bättre.
Så här funkar det; om man går fram till en eller flera duvor och slänger ut brödkanterna framför dem så börjar de glupskt att picka i sig smulorna under dovt kuttrande. Denna aktivitet ignoreras fullständigt av den närmaste måsflocken en bit längre bort på stranden.
Men, eftersom det är måsarna som är mest närgångna – och därmed bidrar till spänningen eftersom man plötsligt har fyra stora fiskmåsar flaxande en meter från huvudet – närmar vi oss dem sakta.
Vi kastar några brödbitar på marken framför oss. Ingen reaktion. Vi försöker en gång till.
En enda mås blir nu lite nyfiken och flyger de tio metrarna fram till oss. När han/hon (svårt att säga) får syn på våra smarriga brödkanter börjar han/hon att skrika högt. Och vips! Precis alla måsar på hela stranden sträcker på halsarna, trycker ifrån med fötterna från marken och sätter kurs mot oss.
Det blir ett liv och ett kiv kring håvorna som kastas till dem, och knepen för att få tag på de största matbitarna bara bekräftar Darwins teori om att de starkaste överlever (men – denna teori försöker vi omkullkasta genom att spetsa in oss på de måsar som har skadade fötter, och som oftast står längst ut i klungan).
Summa summarum:
* Måsar och duvor pratar inte samma språk (alternativt att duvorna är smartare än måsarna och kniper näbb så ingen annan ska komma och ta maten ifrån dem).
* Måsarna har nog inget vidare luktsinne (eller så luktar inte gammalt bröd speciellt mycket), men de hör desto bättre.
Åter kontakt med omvärlden!
Ä-N-T-L-I-G-E-N har vi kommit i kontakt med en cyberrymden igen - vilken oerhörd lättnad!
Vår snälla granne var inne hos oss idag och kopplade upp de stackars svältfödda internetsvenskarna mot omvärlden. Det första jag gjorde var att skanna igenom Aftonbladets webb och läste om snön som dragit fram i Örebro - fick ju faktiskt vårt skakiga väder att framstå som riktigt trevligt.
Tro inte att livet har passerat revy utan att ha dokumenterats av undertecknad - här följer några snabba inlägg innan vi kommer fram till dagens höjdpunkter: Vilma fyller fyra och Alvin har lärt sig att knyta skorna!
Vår snälla granne var inne hos oss idag och kopplade upp de stackars svältfödda internetsvenskarna mot omvärlden. Det första jag gjorde var att skanna igenom Aftonbladets webb och läste om snön som dragit fram i Örebro - fick ju faktiskt vårt skakiga väder att framstå som riktigt trevligt.
Tro inte att livet har passerat revy utan att ha dokumenterats av undertecknad - här följer några snabba inlägg innan vi kommer fram till dagens höjdpunkter: Vilma fyller fyra och Alvin har lärt sig att knyta skorna!
måndag 9 juni 2008
Bajs e kul
Vilma: Jag vet vad ”bajs e kul” är på engelska.
Cilla: Eh, ja?
Vilma: Cykel!
Som de nya anglosaxiska rojalister vi är, så har vi firat Queens Birthday (nej, det är inte rockgruppen som avses) genom att titta på en surftävling vid Manly beach, badat i Manlys pool (Jonas och barnen plaskade runt, medan undertecknad huttrade i duggregnet) och avslutningsvis avnjutit Tomokos nygräddade semlor (!).
Cilla: Eh, ja?
Vilma: Cykel!
Som de nya anglosaxiska rojalister vi är, så har vi firat Queens Birthday (nej, det är inte rockgruppen som avses) genom att titta på en surftävling vid Manly beach, badat i Manlys pool (Jonas och barnen plaskade runt, medan undertecknad huttrade i duggregnet) och avslutningsvis avnjutit Tomokos nygräddade semlor (!).
söndag 8 juni 2008
Woolloomlo... äh, va fasen
Att sitta och titta på en karta över Australien är minst sagt en upplevelse. Förutom att man fascineras av hur stora delar av landet som troligtvis bara härbärgerar kängurur, dingos, ormar och en och annan krokodil så fascineras man över de många ortnamnen med aboriginskt ursprung.
Vad sägs om att bo i Curl Curl, Turramurra, Purnululu, Wagga Wagga, Ulladulla – eller min absoluta favorit; Woolloomooloo.
Det gäller verkligen att ha tungan rätt i mun när man hoppar in i en taxi i grannstaden efter en helkväll…
Vad sägs om att bo i Curl Curl, Turramurra, Purnululu, Wagga Wagga, Ulladulla – eller min absoluta favorit; Woolloomooloo.
Det gäller verkligen att ha tungan rätt i mun när man hoppar in i en taxi i grannstaden efter en helkväll…
Indiskt dagis, kanske?
Fortsättning på 6 juni.
I vanlig ordning plockade Sue upp oss utanför lägenheten. Laddade med nygräddade pannkakor och diverse mutor var vi redo att avverka fem olika dagis, en styck skola och ett möbelupplag. Jag var nog något mer laddad än barnen inför dagens aktiviteter.
Det är en hel vetenskap att få klart för sig vad de olika dagistyperna innebär. Endera är det Long Day Care Centres som tar ruskigt mycket betalt (maxtaxan har inte riktigt slagit igenom här). Då får man vara där valfri tid mellan 7.30-18.00, och för detta betalar man mellan 60-80 dollar (multiplicera med sex) – per dag! Inne i Sydney kostar dessa från 100 och uppåt…
Ett annat alternativ är Pre-school som är som ett förberedande dagis inför skolan. Pre-school är alltså inte vår motsvarighet till förskolan, utan den motsvarigheten heter istället Kindergarten (oerhört förvirrande!). I Pre-school går man mellan 9-15. Här kostar det runt 50 dollar per dag. Det är på ett sådant som vi vill ha in Vilma.
Det stod snabbt klart för mig att australiensiska dagis (Long Day Care Centres och Pre-schools) är betydligt mindre än våra. Till ytan i alla fall. Det är inte helt ovanligt att man har gjort om ett vanligt hus till ett dagis. På det ena stället bodde ägaren av dagiset på övervåningen. Det kändes som om det skulle finnas en och annan volymrelaterad regel där…
Det dagiset som tilltalade mig mest låg närmast Alvins skola (stort plus!). Ett litet, men ljust dagis som huserade både en papegoja och en kanin. Fröknarna kändes engagerade och snälla. Ett aber var avgiften – 78 dollar per dag. Och de kunde bara erbjuda måndagar och fredagar.
Ett besök i Alvins skola klämdes in mellan dagisrekandet. Åh, så fint! Såg ut som en gammal internatskola, men trots det något strikta intrycket kändes det välkomnande. En jättestor lekplats fick Alvin att gå i taket av lycka, och informationen om att det går fler svenskar på skolan resulterade i ett lyckligt leende.
Dags att besöka det sista dagiset (vid det här laget hade barnens protester blivit alltmer högljudda). När vi närmade oss ytterdörren, drogs det mörkblå draperiet åt sidan och dörren sköts upp. På hallgolvet – som även tjänade som lekrum – låg några barn och vilade till tonerna av indisk plingplong-musik. Dessutom luktade det…. rökelse?
Vi visades in till kontoret där själva föreståndaren (och tillika ägaren) satt vid sitt skrivbord. Mitt emot honom stod två stolar, och borta vid fönstret stod en rökelse och pyrde. Barnen frågade högt vad det var som luktade urk.
Kombinationen låg blodsockerhalt, rökelsen vid fönstret och mannen med indisk dockidock-brytning blev nästan för mycket. Jag började få svårt att koncentrera mig på vad han sa, utan var mest fokuserad på att inte börja fnissa.
Då reste sig Vilma upp från mitt knä (Alvin satt där han också – så för att över huvud taget kunna se mannen i fråga rörde sig mitt huvud likt en ugglas). Hon hade länge suttit och kollat på den fascinerande rökelsen. Beslutsamt gick hon fram till den och började frenetiskt vifta bort röken.
Min tankeöverföring för att få Vilma att sluta gick dåligt, och när jag märkte att mannen började tappa tråden (Vilmas armar viftade som små propellrar och hon blåste frenetiskt) var det dags att fånga in henne. Nu var fnissutbrottet nära, men såväl Sue som jag klarade oss till dess att ytterdörren slog igen bakom oss.
Kalla mig konservativ, men jag har svårt att se Vilma konvertera till hinduism innan hon ens har fyllt fem!
(Möbelbesöket gick bra – och nationaldagsfirandet kulminerade med hämtmat och kall öl.)
I vanlig ordning plockade Sue upp oss utanför lägenheten. Laddade med nygräddade pannkakor och diverse mutor var vi redo att avverka fem olika dagis, en styck skola och ett möbelupplag. Jag var nog något mer laddad än barnen inför dagens aktiviteter.
Det är en hel vetenskap att få klart för sig vad de olika dagistyperna innebär. Endera är det Long Day Care Centres som tar ruskigt mycket betalt (maxtaxan har inte riktigt slagit igenom här). Då får man vara där valfri tid mellan 7.30-18.00, och för detta betalar man mellan 60-80 dollar (multiplicera med sex) – per dag! Inne i Sydney kostar dessa från 100 och uppåt…
Ett annat alternativ är Pre-school som är som ett förberedande dagis inför skolan. Pre-school är alltså inte vår motsvarighet till förskolan, utan den motsvarigheten heter istället Kindergarten (oerhört förvirrande!). I Pre-school går man mellan 9-15. Här kostar det runt 50 dollar per dag. Det är på ett sådant som vi vill ha in Vilma.
Det stod snabbt klart för mig att australiensiska dagis (Long Day Care Centres och Pre-schools) är betydligt mindre än våra. Till ytan i alla fall. Det är inte helt ovanligt att man har gjort om ett vanligt hus till ett dagis. På det ena stället bodde ägaren av dagiset på övervåningen. Det kändes som om det skulle finnas en och annan volymrelaterad regel där…
Det dagiset som tilltalade mig mest låg närmast Alvins skola (stort plus!). Ett litet, men ljust dagis som huserade både en papegoja och en kanin. Fröknarna kändes engagerade och snälla. Ett aber var avgiften – 78 dollar per dag. Och de kunde bara erbjuda måndagar och fredagar.
Ett besök i Alvins skola klämdes in mellan dagisrekandet. Åh, så fint! Såg ut som en gammal internatskola, men trots det något strikta intrycket kändes det välkomnande. En jättestor lekplats fick Alvin att gå i taket av lycka, och informationen om att det går fler svenskar på skolan resulterade i ett lyckligt leende.
Dags att besöka det sista dagiset (vid det här laget hade barnens protester blivit alltmer högljudda). När vi närmade oss ytterdörren, drogs det mörkblå draperiet åt sidan och dörren sköts upp. På hallgolvet – som även tjänade som lekrum – låg några barn och vilade till tonerna av indisk plingplong-musik. Dessutom luktade det…. rökelse?
Vi visades in till kontoret där själva föreståndaren (och tillika ägaren) satt vid sitt skrivbord. Mitt emot honom stod två stolar, och borta vid fönstret stod en rökelse och pyrde. Barnen frågade högt vad det var som luktade urk.
Kombinationen låg blodsockerhalt, rökelsen vid fönstret och mannen med indisk dockidock-brytning blev nästan för mycket. Jag började få svårt att koncentrera mig på vad han sa, utan var mest fokuserad på att inte börja fnissa.
Då reste sig Vilma upp från mitt knä (Alvin satt där han också – så för att över huvud taget kunna se mannen i fråga rörde sig mitt huvud likt en ugglas). Hon hade länge suttit och kollat på den fascinerande rökelsen. Beslutsamt gick hon fram till den och började frenetiskt vifta bort röken.
Min tankeöverföring för att få Vilma att sluta gick dåligt, och när jag märkte att mannen började tappa tråden (Vilmas armar viftade som små propellrar och hon blåste frenetiskt) var det dags att fånga in henne. Nu var fnissutbrottet nära, men såväl Sue som jag klarade oss till dess att ytterdörren slog igen bakom oss.
Kalla mig konservativ, men jag har svårt att se Vilma konvertera till hinduism innan hon ens har fyllt fem!
(Möbelbesöket gick bra – och nationaldagsfirandet kulminerade med hämtmat och kall öl.)
fredag 6 juni 2008
Dagis-, skola- och möbelturné
Igår hade det lönat sig att ha haft på sig våtdräkten hela dagen. Regnet alternerade mellan skyfall, duggregn och ett halvskumt regn som verkade komma såväl underifrån som från sidan (blåst, kanske det också kallas). Idag verkar vädergudarna inte heller så glada.
Känns ju lite märkligt (läs: surt!) att läsa att ni har strålande väder hemma. Men – jag ber att få återkomma om några månader med mer detaljerad väderrapport härifrån.
I dag ska barnen och jag fira nationaldagen med att åka runt på en massa olika dagis, samt besöka Alvins blivande skola tillsammans med husletar-Sue (som uppenbarligen erbjuder tjänster inom även detta område).
Dessutom ska vi åka förbi ett möbelställe varifrån vi ska hyra lite möbler tills dess att vår container anländer. En av Jonas kolleger rekommenderade starkt att åka och titta på möblerna, och inte bara fylla i ett papper. På honom lät det som Kungsmöbler i Jönköping (megadubbelsängar-med-inbyggd-klockradio-och-takfläkt-i-guld-stil) har etablerat en filial här. Ska bli mycket intressant!
Vi överväger dessutom att åka in till Svenska Kyrkan i Sydney på kvällen och sjunga nationalhymnen tillsammans med alla andra svenskar. Får se hur starka fosterlandskänslorna är efter skola-/dagis-/möbelrundan.
Känns ju lite märkligt (läs: surt!) att läsa att ni har strålande väder hemma. Men – jag ber att få återkomma om några månader med mer detaljerad väderrapport härifrån.
I dag ska barnen och jag fira nationaldagen med att åka runt på en massa olika dagis, samt besöka Alvins blivande skola tillsammans med husletar-Sue (som uppenbarligen erbjuder tjänster inom även detta område).
Dessutom ska vi åka förbi ett möbelställe varifrån vi ska hyra lite möbler tills dess att vår container anländer. En av Jonas kolleger rekommenderade starkt att åka och titta på möblerna, och inte bara fylla i ett papper. På honom lät det som Kungsmöbler i Jönköping (megadubbelsängar-med-inbyggd-klockradio-och-takfläkt-i-guld-stil) har etablerat en filial här. Ska bli mycket intressant!
Vi överväger dessutom att åka in till Svenska Kyrkan i Sydney på kvällen och sjunga nationalhymnen tillsammans med alla andra svenskar. Får se hur starka fosterlandskänslorna är efter skola-/dagis-/möbelrundan.
onsdag 4 juni 2008
Regnridåer och kastvindar
Nu har vi kommit in i vintermånaden juni. Idag bjuds det på spöregn och orkanvindar (åtminstone så blåsigt att inte den endaste surfare syns till – och det vill inte säga lite, det).
Kusin Johan bekymrar sig lite över att vi kom till Australien nu när vädret är som sämst. Men till saken hör att man fortfarande ser folk i shorts (exempelvis Alvin) och flipfloptofflor (vanligtvis jag).
Johan tog oss med till ett shoppingcenter som får såväl A6- och Kista Centrum att kännas som friggebodar. Det blev ett traditionsenligt besök i leksaksaffären (och det lika traditionsenliga tjatet om att få köpa en massa leksaker, vilket alltid triggar den mest kolugna föräldern till ett lågmält, men inte desto mindre hjärtflimmeraktiga, utbrott) och ett litet lunchintag i den stora Food Courten som kunde erbjuda något för alla smaklökar.
Just nu roar sig barnen med diverse högljudda hopp- och klätterlekar. Inomhus.
Då får man roa sig med att längta efter vår första semesterresa som troligtvis går till någon av Fidjiöarna. Och dessa tankar kan ju få vem som helst att bli varm inombords – vinterstormarna till trots!
Kusin Johan bekymrar sig lite över att vi kom till Australien nu när vädret är som sämst. Men till saken hör att man fortfarande ser folk i shorts (exempelvis Alvin) och flipfloptofflor (vanligtvis jag).
Johan tog oss med till ett shoppingcenter som får såväl A6- och Kista Centrum att kännas som friggebodar. Det blev ett traditionsenligt besök i leksaksaffären (och det lika traditionsenliga tjatet om att få köpa en massa leksaker, vilket alltid triggar den mest kolugna föräldern till ett lågmält, men inte desto mindre hjärtflimmeraktiga, utbrott) och ett litet lunchintag i den stora Food Courten som kunde erbjuda något för alla smaklökar.
Just nu roar sig barnen med diverse högljudda hopp- och klätterlekar. Inomhus.
Då får man roa sig med att längta efter vår första semesterresa som troligtvis går till någon av Fidjiöarna. Och dessa tankar kan ju få vem som helst att bli varm inombords – vinterstormarna till trots!
tisdag 3 juni 2008
Husletandet har upphört
Nu är husletandet över – New York-lyan är vår! Och eftersom man inte direkt fintar upp Jonas på läktaren när det handlar om att förhandla priser, så fick vi den för ”vårt” pris. Bländande!
Alvin är lite besviken eftersom vi faktiskt har sett ett hus som var ÄNNU bättre (och den uppfattningen delar vi alla); fler rum, något fördelaktigare läge, tre gånger så stor trädgård och en gigantisk studsmatta (det var studsmattan som fick flest poäng, enligt Alvin). Men nu snackar vi om att vi har blivit ruskigt kräsna! Det andra stället hade för övrigt ingen japansk liten fontän som sprider god karma dagarna i ända – och det har ju vårt hus! En klar ”bra-att-ha-sak”!
Området heter Fairlight (Brisbane Street heter själva gatan, om någon vill leta upp det via Google Earth) och ligger väldigt nära Manly där vi bor nu. Tar nog 7-8 minuter härifrån.
Inflyttning om två veckor och kontraktet gäller i 14 månader – sedan omförhandlar man på nytt (gissa om de redan nu laddar för en prishöjning…).
Närmaste skola ligger på promenadavstånd, och vår husletarhjälp Sue håller som bäst på att skaka fram lite olika dagisalternativ i närheten. Besök i skolan står närmast på schemat.
Så, alla som är sugna på att se denna lya live – boka biljett nu!
Alvin är lite besviken eftersom vi faktiskt har sett ett hus som var ÄNNU bättre (och den uppfattningen delar vi alla); fler rum, något fördelaktigare läge, tre gånger så stor trädgård och en gigantisk studsmatta (det var studsmattan som fick flest poäng, enligt Alvin). Men nu snackar vi om att vi har blivit ruskigt kräsna! Det andra stället hade för övrigt ingen japansk liten fontän som sprider god karma dagarna i ända – och det har ju vårt hus! En klar ”bra-att-ha-sak”!
Området heter Fairlight (Brisbane Street heter själva gatan, om någon vill leta upp det via Google Earth) och ligger väldigt nära Manly där vi bor nu. Tar nog 7-8 minuter härifrån.
Inflyttning om två veckor och kontraktet gäller i 14 månader – sedan omförhandlar man på nytt (gissa om de redan nu laddar för en prishöjning…).
Närmaste skola ligger på promenadavstånd, och vår husletarhjälp Sue håller som bäst på att skaka fram lite olika dagisalternativ i närheten. Besök i skolan står närmast på schemat.
Så, alla som är sugna på att se denna lya live – boka biljett nu!
måndag 2 juni 2008
Språkligt förfall
När jag var i tioårsåldern var jag på ett gigantiskt internationellt scoutläger. Min kompis Sofia och jag träffade då en tysk tjej som var något år äldre.
Mina kunskaper i engelska var troligtvis helt normala jämfört med alla andra i min ålder – med andra ord kunde jag några fraser som kunde föra en enkel konversation framåt, om än utan att tillföra så himla mycket.
Men något hände när Sofia och jag pratade med tyskan. Jag fick en fullkomlig fixering vid hennes röda klocka, så mitt minne är att det enda jag sa till henne var:
- Nice watch!
Och det upprepade jag sisådär 23 gånger. I halvtimmen.
(Av någon outgrundlig anledning utbytte vi aldrig adresser och blev jättetighta brevvänner som annars var brukligt vid den tiden. Kanske att tyskan inte tyckte det skulle vara värt att besvara ett brev som innehöll frasen ”Nice watch!” från början till slut.)
Jag VET att mina kunskaper i engelska har utvecklats sedan scoutlägret den sommaren. Men ibland undrar jag. Jag undrar verkligen…
Lyssnade på ett jobbsamtal som Jonas hade härom kvällen. Han lät som en kulspruta när han med lite lätt amerikansk accent snicksnackade med kollegan. Inte så konstigt, kanske, med tanke på att engelskan varit hans formella jobbspråk de senaste åren – och att han de senaste veckorna bara har pratat engelska på jobbet.
Själv pratar (och tjatar) jag bara på svenska med barnen, även om jag lite pedagogiskt försöker smyga in engelska ord i deras vardag. Höjdpunkten för mina lingvistiska övningar är när jag köper ”One latte to go, please”.
Så, när vi väl har en heldag med Tomoko och barnen så sätts verkligen mina språkkunskaper på prov. Och gissa om jag underkänns – gång på gång. Jag som alltid varit ganska nöjd med min lite brittiska accent, tycker nu att den låter superfåning – MEN JAG LYCKAS INTE BLI AV MED DEN! Dessutom försvinner alla glosor som jag en gång lärt mig, och jag halkar ohjälpligt in på ”Nice watch”-spåret (hur många gånger kan man egentligen kommentera en skog???).
Bottennappet var nog ändå när jag skulle fråga Tomoko något om hur det var i Japan. Någon som känner till landet Japany?
Mina kunskaper i engelska var troligtvis helt normala jämfört med alla andra i min ålder – med andra ord kunde jag några fraser som kunde föra en enkel konversation framåt, om än utan att tillföra så himla mycket.
Men något hände när Sofia och jag pratade med tyskan. Jag fick en fullkomlig fixering vid hennes röda klocka, så mitt minne är att det enda jag sa till henne var:
- Nice watch!
Och det upprepade jag sisådär 23 gånger. I halvtimmen.
(Av någon outgrundlig anledning utbytte vi aldrig adresser och blev jättetighta brevvänner som annars var brukligt vid den tiden. Kanske att tyskan inte tyckte det skulle vara värt att besvara ett brev som innehöll frasen ”Nice watch!” från början till slut.)
Jag VET att mina kunskaper i engelska har utvecklats sedan scoutlägret den sommaren. Men ibland undrar jag. Jag undrar verkligen…
Lyssnade på ett jobbsamtal som Jonas hade härom kvällen. Han lät som en kulspruta när han med lite lätt amerikansk accent snicksnackade med kollegan. Inte så konstigt, kanske, med tanke på att engelskan varit hans formella jobbspråk de senaste åren – och att han de senaste veckorna bara har pratat engelska på jobbet.
Själv pratar (och tjatar) jag bara på svenska med barnen, även om jag lite pedagogiskt försöker smyga in engelska ord i deras vardag. Höjdpunkten för mina lingvistiska övningar är när jag köper ”One latte to go, please”.
Så, när vi väl har en heldag med Tomoko och barnen så sätts verkligen mina språkkunskaper på prov. Och gissa om jag underkänns – gång på gång. Jag som alltid varit ganska nöjd med min lite brittiska accent, tycker nu att den låter superfåning – MEN JAG LYCKAS INTE BLI AV MED DEN! Dessutom försvinner alla glosor som jag en gång lärt mig, och jag halkar ohjälpligt in på ”Nice watch”-spåret (hur många gånger kan man egentligen kommentera en skog???).
Bottennappet var nog ändå när jag skulle fråga Tomoko något om hur det var i Japan. Någon som känner till landet Japany?
Bush walking
Söndagen bjöd på molnigt väder och regnskurar. Men har man bestämt att man ska ut och knalla i bushen så har man.
Efter att ha hämtat upp Tomoko och barnen satte vi kurs mot ett stort naturreservat. Tack vare vår nya vän Patrik (ja, alltså mannen som bor i gps:en och som så snällt talar om vart vi ska åka) kom vi fram utan minsta problem – annars är det ett äventyr i sig när jag är kartläsare...
Skogen – eller rättare sagt djungeln – var tät och fortfarande grön, trots att många träd har tappat sina löv så här på hösten. Stigen vi följde var kringelikrokig och bestod till stor del av rötter. Och vad – om jag får fråga – liknar gamla krokiga rötter? Jojomensan – stora, slingrande ormar!
Jonas gick till en början och smågnolade på en visa som handlade om ett stort shopping mall med mängder med caffe latteställen där NÅGON hellre skulle vara än bland alla giftspindlar (- Åh, trillade det inte ner något i ditt hår nu, Cilla?!) och dödliga ormar i djungeln.
- Tsss, löjligt, sa jag och längtade efter ett kullerstensbeklätt torg med ett trevligt latte-ställe. Inte samma sak, med andra ord.
Men, faktum är att avsaknaden av orm- och spindelattacker och den bedårande utsikten över den vackra bukten där några segelbåtar låg och guppade, samt Tomokos goda kaffe och resten av matsäcken effektivt raderade bort min önskan om att vara någon annanstans.
Tomokos hemgjorda sushi som avslutade dagen blev pricken över i:et.
Vilken härlig söndag!
Efter att ha hämtat upp Tomoko och barnen satte vi kurs mot ett stort naturreservat. Tack vare vår nya vän Patrik (ja, alltså mannen som bor i gps:en och som så snällt talar om vart vi ska åka) kom vi fram utan minsta problem – annars är det ett äventyr i sig när jag är kartläsare...
Skogen – eller rättare sagt djungeln – var tät och fortfarande grön, trots att många träd har tappat sina löv så här på hösten. Stigen vi följde var kringelikrokig och bestod till stor del av rötter. Och vad – om jag får fråga – liknar gamla krokiga rötter? Jojomensan – stora, slingrande ormar!
Jonas gick till en början och smågnolade på en visa som handlade om ett stort shopping mall med mängder med caffe latteställen där NÅGON hellre skulle vara än bland alla giftspindlar (- Åh, trillade det inte ner något i ditt hår nu, Cilla?!) och dödliga ormar i djungeln.
- Tsss, löjligt, sa jag och längtade efter ett kullerstensbeklätt torg med ett trevligt latte-ställe. Inte samma sak, med andra ord.
Men, faktum är att avsaknaden av orm- och spindelattacker och den bedårande utsikten över den vackra bukten där några segelbåtar låg och guppade, samt Tomokos goda kaffe och resten av matsäcken effektivt raderade bort min önskan om att vara någon annanstans.
Tomokos hemgjorda sushi som avslutade dagen blev pricken över i:et.
Vilken härlig söndag!
Eco Diablo
En bil måste ju såklart ha ett namn. ”Pärlan” har undertecknads bilar alltid hetat (även den illgröna Fiaten som införskaffades för 5 000 för 15 år sedan, och som brakade ihop inom ett år) och den första tanken var att vår nya bil skulle föräras även detta namn.
- Snarare el Diablo, tyckte Jonas, efter att med tungan rätt i mun trixat sig fram i vänstertrafiken (vilket han för övrigt gör med den äran!).
Sedan kom han på det:
- Eco Diablo, såklart! (För den är fasen inte bra utifrån mängden koldioxid den släpper ut så snart man vrider om startnyckeln – känns dock något bättre när vi fyller ut sätena med Aussi-kusinfamiljen.)
Eco Diablos jungfrufärd med hela familjen resulterade för övrigt i en kraftig inbromsning efter uppskattningsvis sju minuter. Dags för Vilma att addera de första fläckarna genom en liten nätt uppkastning av frukosten.
Så, nu är bilen både namngiven och nerspydd. Som det anstår en hederlig Borglinkärra, med andra ord.
- Snarare el Diablo, tyckte Jonas, efter att med tungan rätt i mun trixat sig fram i vänstertrafiken (vilket han för övrigt gör med den äran!).
Sedan kom han på det:
- Eco Diablo, såklart! (För den är fasen inte bra utifrån mängden koldioxid den släpper ut så snart man vrider om startnyckeln – känns dock något bättre när vi fyller ut sätena med Aussi-kusinfamiljen.)
Eco Diablos jungfrufärd med hela familjen resulterade för övrigt i en kraftig inbromsning efter uppskattningsvis sju minuter. Dags för Vilma att addera de första fläckarna genom en liten nätt uppkastning av frukosten.
Så, nu är bilen både namngiven och nerspydd. Som det anstår en hederlig Borglinkärra, med andra ord.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
