Efterlängtat tillfrisknande

Nu återstår bara rosa ärr på Vilmas ben, medan Alvin fortfarande måste ha plåster på två av sina sår (så snart Alvins är läkta kommer undertecknad att ta över penicillinflaskan!). Vilma var mycket nöjd över att få gå till skolan idag, eftersom barnen sedan långt tillbaka hade beställt var sin skollunch i kantinen som skulle innehålla en hemlig påsköverraskning. Vilma satsade på chokladägg, medan Alvin lade sin röst på en Mentos-rulle.

För övrigt har hushållet temporärt halverats då Erik med familj har dragit till Canberra. Jonas far som vanligt ut och in i olika möten och jag sitter i tystnaden och knåpar på en kommunikationsplan. Inga större händelser att tala om, med andra ord.

Ofrivillig akrobatkonst och efterlängtad repris

Spetälskan fortsätter att hålla oss i sitt grepp. Alvin har nu också ett par sår, om än ljusår från Vilmas köttiga. Jag har en rackare på benet som kliar som attans och som vägrar läka. Barnen har fått penicillin. Inte jag, för det är inte så vanligt att denna bakterie förs över till vuxna, även om det är glasklart att det är ett sådant sår jag har. Någon som hajar den logiken?

Läkaren skojade om att de kanske borde ha någon slags vip-klubb för sådana som jag, och på apoteket frågade farmaceuten om jag möjligtvis inte hade varit och hämtat ut en just sådan medicin som jag återigen hade recept på. Jodå, det är kul nästan jämt.

Medan Götlaborgsborglinarna idag njöt av de salta vågorna vid Manly beach, ägnade sig tre fjärdedelar av Lidingöborglinarna åt att åka rullskridskor. Vilma fick äntligen ett par egna, något hon var omåttligt nöjd över. Alvin swischade galant fram på sina, medan Jonas gjorde en dubbel mollbergare i bakåtpik och föll handlöst på ryggen, rätt på den stora systemkameran. Mest gissel blev det över den spräckta solskärmen (eller vad det kan heta) och inte fullt så mycket över den blödande armbågen eller justerade ryggraden. (Till protokollet ska föras att det var ett hjul som hade havererat på hans ålderstigna rullskridskor – det var inte akrobatens konster det var fel på.)

Dagens höjdare var knapptryckningen som Jonas gjorde på allas begäran, vilket resulterade i att vi efter påsk sätter oss på planet och far till Nya Zeeland – igen! Denna gång ska vi upptäcka nordön. Det ska bli overkligt roligt!

Stramt med cab?

Om några timmar kommer de – familjen från Götlaborg som har varit ute på en minitripp till det storslagna Blue Mountains och de spektakulära Jenolan Caves. Jag undrar stilla i vilket skick de kommer att vara när de kliver in i vårt spetälska hem – Vilma har nu 14 vattniga och allmänt läbbiga sår på benen som förhoppningsvis attackeras framgångsrikt av antibiotikan som hon tar fyra (!) gånger om dagen.

Saken är den att Erik daskade upp kreditkortet och satsade på en cabriolet, semestern till ära. Å ena sidan supercoolt, men å andra sidan lite… utmanande. Gott om benutrymme för barnen var det ont om och ja, Australiens sol ÄR stark.

Jag sätter en peng på att det kommer in fyra nöjda Borglinare med lätt stramande hud i ansikte och på armar.

Femtiotalsungar och smittsamma blåsor

Söta som sockerpastiller gick barnen Borglin till skolan idag, klädda i 2000-talets tappning av femtiotalskläder. Dagen innebar ännu ett tillfälle för alla familjer på Manly West att öppna plånkan och skänka pengar. Denna gång skulle den stora insamlingen gå till att renovera toaletterna på skolan.

Jag kan riktigt se föräldramötet framför mig på Skärsätraskolan om rektorn lite försynt skulle ta upp frågan om inte föräldrarna kunde tänka sig att pröjsa för nya toaletter eller en ny aula. Här däremot räds man inga sura päron, utan barnen tilldelas glatt olika insamlingsformulär och lockas med finfina priser om de drar in tillräckligt mycket pengar.

Med hjälp av föräldrar hade aulan dekorerats för bästa möjliga feststämning med ballonger, girlanger och såpbubbelmaskin, och framme på scenen stod en hyperenergisk dj som showade så svetten lackade. Årskurs för årskurs kom sedan med sina lärare och än fler föräldrar (läs: mammor. EN pappa syntes!) som även de hade styrt ut sig i femtiotalslooken. Jag var en av dem, såklart!

Det var en sann fröjd att se Alvin och hans kompisar rocka loss. Jonas undrade senare på kvällen hur Alvins dansstil såg ut, varpå jag svarade att han är en sådan kille som genast söker upp popcornskålen och saften när det vankas lite lugnare och dansvänligare låtar. Men rocka kan han! Det var lite svårt att läsa hans kroppsspråk när hans mamma tillsammans med en annan mamma jazzade loss bredvid grabbgänget. Inga ömma omfamningar, men å andra sidan inget väsande hot om en tjottablängare om jag inte försvann ur hans åsyn. Så jag gissar att det var okej.

Vilma och hennes vänner var inte sämre de, även om ljudnivån var tvungen att justeras en smula eftersom några av barnen började gråta. Vilma å sin sida ville gärna dansa bredvid mig. Slutsats: i en femårings ögon är mamma fortfarande en förebild, men som snart nioåring är polarna helt klart ballare. Fair enough.

När skolan var slut var det dags att återigen fara till doktorn. Herregud, snart kommer de att tilltala mig med mitt förnamn och säkert bjuda mig på nästa personalfest. Även denna gång var Vilma föremålet för doktorns granskande blick. Hon har nämligen fått några sår på framförallt benen som inte ser så roliga ut. Det som började som ett skoskav (eller som det visade sig vara; ett sår som slumpmässigt hamnade på hälen) och skrapat knä (detta kom nog från ett regelrätt fall) blev inom två dagar en massa småsår, bland annat precis under skinkorna. Läkaren konstaterade blixtsnabbt att det var en bakterie som ledde till dessa sår och som inte hade med den pågående öroninflammationen att göra. Faktum var att Vilma var tredje barnet bara denna dag som hade uppsökt läkaren för samma åkomma. Så, nu går Vilma på örondroppar OCH penicillin som hon ska dricka.

När vi väl satte oss i bilen for en rysning igenom min kropp. Vad hade jag egentligen sagt till doktorn när jag skulle förklara att det inte var ovanligt att Vilma hade skrapsår på kroppen?
(Snälla, säg att jag sa tomboy istället för boy toy!!!)

Internationell kusinträff och nattlig öronsmärta

Livet i Sydney i stora drag:

Göteborgsborglinarna har anlänt och håller som bäst på att justera tidsskillnaden. Barnen och deras far slocknade i omgångar medan Pernilla lyckades hålla sig vaken och välkomnades in i Sequencefördärvet. Innan John Blund kom och tog dem en efter en hann vi avnjuta en söndagslunch i den gassande solen tillsammans med familjen Dahlström. Alvin och Vilma agerade tolkar åt alla kusiner (här är vi inte småsinta; vi räknar även Theo och Anna som kussar).

Vilma har ännu en gång fått ont i örat vilket har lett till ytterligare ett läkarbesök nu på morgonen. Ny medicin hoppas vi gör susen. Sjuklingen ser oväntat pigg ut trots att natten innebar två vändor ut i månens sken för att på så vis distrahera henne från smärtan medan vi väntade på att den smärtstillande medicinen skulle kicka in. Hennes mor och far ser inte lika pigga ut idag…

Gräsligt under och ormbett

Det är inte ofta under sker, men ibland så.

Husägare i Australien, eller som i vårt fall hyresgäster, måste utöver sin egen gräsmatta även ta hand om en kommunal gräsplätt som finns mellan huset och gatan. Med tanke på Jonas och min lättjefulla inställning till trädgårdsarbete i en trädgård som inte ens tillhör oss, så är detta ett gissel.

Längden på gräsmattan på baksidan av huset justeras när undertecknad tycker att ormrisken blir för stor (och detta är en annan story som jag snart ska berätta!) – det har inget med estetik att göra. Framsidans gräsplätt känns desto mer kravfylld eftersom det påverkar hela gatans utseende. Förvånansvärt många tar hjälp av professionella trädgårdsfixare med påföljden att deras häckar och gräsmattor ser ut som tagna från en engelsk slottsträdgård. Räta linjer, om man så säger.

Pappa gjorde en heroisk insats när han var här och klippte och stramade upp kanterna på gräsplätten. Ett arbete som inte har gjorts så länge vi har bott här – det vill säga i snart två år. Men nu var det ett par veckor sedan mamma och pappa åkte hem och under tiden har gräset vuxit. Och vuxit.

Jag brukar blänga lite på det när jag passerar, något som sker ett par gånger varje dag, och sucka inombords. Och det är mitt jobb – Jonas är nämligen gräsallergiker (en åkomma som inte brukar vara så svår att handskas med när han får vifta omkring lite bland grässtråna med en golfklubba…).

Men så hände det.

Idag när vi skulle gå och hämta barnen i skolan – Jonas jobbade hemifrån – så upptäcker vi att gräsplätten är nyklippt! Någon har klippt vår tradiga gräsplätt! Inte Jonas, och definitivt inte jag. Då återstår dessa alternativ:

1. Någon granne tröttnade på gräsets längd och gjorde slag i saken
2. En kommungubbe kom förbi och ingrep (högst otroligt utan att det skulle ligga en räkning i brevlådan)
3. En professionell trädgårdsfixare bestämde sig för att leka god fe och hjälpa oss (än mer otroligt)

Oavsett vem som gjorde det, så vill jag bara uttrycka vårt varmaste tack. Thank you!

Jo, så var det det där med högt gräs och ormar. Igår blev en kommunalgubbe som just höll på att klippa gräset bland gravarna på kyrkogården biten av en brown snake – i låret. Som upplysning vill jag säga att denna art är en av världens giftigaste. Två ambulanser kom dit och gissningsvis pumpades han full med serum.

Detta är kyrkogården som vi passerar varje dag på väg till och från skolan, och som barnen titt som tätt genar genom. Med med detta är det nu slut. Jätteslut.

En missbrukares bekännelse

Vi har fastnat i ett beroende, ett tvättäkta missbruk. Barnen är än så länge förskonade, men Jonas och jag är djupt nere i dyn. Och det enda jag vill säga är: testa, testa själva så får ni se!

På vardagarna drar det ihop sig i samma sekund som lampan i barnkammaren släcks. Har vi tur har någon av oss kommit ihåg att sätta på tevattnet – det blir alltid extra lyckat med en kopp te bredvid sig. Sedan finns det ingen återvändo.

Sequence heter den trollbindande drogen som till det yttre ser ut som ett harmlöst spel med sina kort, färgade markörer och spelplan. Men i själva verket är det något så in i vassen beroendeframkallande att inte ens de krökta själarna på Sergels torg kan frammana en liknande abstinens de dagar vi av någon anledningen inte kan spela.

I går spelade vi sex omgångar på raken. Mot slutet stod mitt hår rätt upp luften, lyft av all frustration över att min motspelare tog hem varenda ("pip-pip") seger! Men jag säger bara det: idag är en annan dag. MIN dag.

(Låt er inte luras av de väna blickarna på fotot. Stämningen övriga kvällar ger oss helt andra ansiktsuttryck – åtminstone hos den som förlorar.)

Himmelskt trolleritrick

Vilma fortsätter att förse världen med nya insikter:

"Gud trollar fram människor men inga bilar, det gör människorna."

Självklara nattgäster

Jag ligger närmast sovrumsdörren. Det betyder att de nattgäster som brukar dyka upp oftast hamnar i min sänghalva. Nu till det intressanta; barnen ser det som en absolut självklarhet att de får plats i sängen. Ingen frågar med vän stämma om han eller hon möjligtvis kan få krypa ner och sova vidare i dubbelsängen, utan förflyttningen sker lika naturligt som att fiskarna lever i vattnet och människan på land.

Jag hör tidigt vem det är som är i antågande. Vilmas små fötter trummar hårt mot trägolvet då hon med en imponerande fart accelererar från sin säng via två nittiograders-svängar in till vårt sovrum. Hon kryper snabbt ner, och efter lite stök och bök och förvissning om att så många kvadratcentimeters hud som möjligt är i kontakt med min kropp somnar hon. Jag också.

Alvin kommer mer sällan. Man hör på de stegen att det är en sömndrucken liten pojke som just har vaknat och vill krypa ner i värmen. Till skillnad från syrran, som flyger över min kropp och lägger sig mellan Jonas och mig, vill Alvin ligga ytterst. Han stannar alltid till vid sängkanten och väntar på att jag ska lyfta på täcket så att han kan krypa ner. Han somnar snabbt. Inte alltid jag.
Om jag har påsar under ögonen vissa morgnar kan det bero på följande händelseutveckling:

Vilma flyger in i sovrummet.
Vilma somnar om.
Cilla somnar om.
Alvin kommer in.
Alvin kryper ner under täcket.
Cilla inser omedelbart att hon inte kan andas och än mindre sova vidare med två barn som ligger som frimärken mot hennes kropp.
Cilla lämnar SIN plats i SIN säng.
Cilla lägger sig som en kanelsnäcka vid barnens fotända och knölar ihop överkastet som kudde.
Alvin buffar på Cillas ben så att han ska få lite bättre utrymme.
Alvin somnar.
Vilma sover.
Jonas sover.
Cilla är vaken.

Luftgura vs telefonmick

Som sig bör avrundades lördagskvällen, förvisso redan vid halv niosnåret, med lite rock’n roll för hela familjen. Med hjälp av Youtube hittade vi den ena fräcka låten efter den andra. Fullt ös blev det på dansgolvet när ”Macarena” dunkade ur högtalarna. Barnen gillade även ”We Will Rock You” (Alvin) och ”The Lions Sleep Tonight” (Vilma).

Så fort det kom lite rockigare låtar med tung trummatta och en faslig massa gitarrer såg jag ett mönster hos Jonas; han började spela luftgitarr medan han sjöng med. Jag skrattade hjärtligt åt det och tyckte att det var en blandning mellan sött och lite småtöntigt.

Skrattet fastnade i halsgropen då jag insåg att ”mina” betydligt släpigare låtar resulterade i att telefonen som låg bredvid mig plötsligt fungerade som mikrofon.

1-1 i lördagskvällens anti-cool-musikuppvisning i Sydney.

Fräsiga frisyrer för blodets skull

För att stödja forskning och behandling av leukemi anordnar Manly West School varje år en Crazy Hair Day. Barnen får ha på sig vilka kläder de vill och uppmuntras att göra något festligt med håret. Dessutom ska/bör/uppmuntras de att skänka en guldpeng, dvs en eller två dollar.

Höjdpunkten på dagen (förutom för Alvin och Vilma som har fått en extra peng så de kan köpa var sin slushi) blir när en av lärarna rakar av sig sitt hår för att stödja World's Greatest Shave som också uppmärksammar blodcancern.

Barnen Borglin fick själva bestämma hur deras hår skulle se ut. Framförallt Vilma var mycket nöjd med resultatet.

Tårar starkare än guld

Framförallt Vilmas bekräftelsebehov når ständigt nya höjder. Är det inte direkta frågor som syftar till att avslöja vilket barn vi älskar mest, så är det önskemål om berättelser där det tydligt framgår vilka favoritbarnen är.

Igår utökades repertoaren med denna lilla berättelse, som tydligen var så hisnande att till och med Alvin var tvungen att fråga om det verkligen hade inträffat. Vilma älskar den och jag har redan hunnit framföra den i ett antal olika varianter.

”Vet ni vad, igår när jag var och handlade kom det fram en man till mig.
- Jag vet vilka som är dina barn, sa mannen.
- Jasså, svarade jag.
- Ja, det är den där pojken och flickan som ser så fina och rara ut, fortsatte han
- Det stämmer, det är våra barn, svarade jag.
- Jag köper dem för allt guld i hela världen, sa mannen.
- Nej, de är inte till salu, sa jag.
- Du får allt guld och alla ädelstenar i hela världen om jag får dem, fortsatte mannen.
- Nej, de är inte till salu, sa jag en gång till.
- OK, du får allt guld, allt silver, alla ädelstenar, alla kungakronor, alla pengar och alla bilar som finns i hela världen bara jag får dina barn, sa mannen och tog tag i min arm.
(Vid det här laget ryser de av vällust – är någon verkligen beredd att köpa dem för allt det där!)
- Våra barn är inte till salu för allt guld, allt silver, alla ädelstenar, alla kungakronor, alla pengar och alla bilar som finns i hela världen. Så det så! sa jag och vände mig om och gick därifrån.”

I morse när jag på Vilmas uppmaning återigen berättade historien sa hon:
- Men, tänk om han skulle börja gråta. När JAG blir mamma och får två barn och någon kommer fram och vill köpa dem för allt guld och silver i hela världen, och jag säger nej men han börjar att gråta – ja, då kommer jag nog att åtminstone ge honom ett av barnen.

Olika grader av respekt

I morse debatterade de i en av tv-kanalernas morgonsoffor om det faktum att barn av idag tenderar till att tilltala äldre personer vid förnamnet istället för att säga Mrs Ditten och Mr Datten.
- Respektlöst, sa en röst.
- Kanske lite mer naturligt, sa en annan.

Man ska ha klart för sig att dessa "äldre" personer som avsågs var barnens kompisars föräldrar, vi pratar inte ens mor- och farföräldrar eller okända "gamlingar" på stan.

Jonas och jag tyckte att diskussionen i sig var det intressanta. Jag gissar att den var högst aktuell även i Sverige då det begav sig, men det måste väl ändå röra sig om ett trettiotal år tillbaka eller mer?

Jonas vittnade om att Quantaspersonalen alltid hälsar Mr Borglin välkommen ombord medan motsvarande hälsning på SAS är en spark i arslet och någon som skriker ”Sprit, en kopp spriiit?!” i örat. Ingen herr Borglin, där inte.

I skolan säger barnen Miss, Mrs och Mr till lärarna och övrig skolpersonal. I början upplevde jag det som väldigt avståndstagande, men nu har jag vant mig. Jag har dock alltid tilltalat barnens lärare vid förnamn, något som de även har uppmuntrat oss vuxna att göra.

Hela Mr- och Mrs-diskussionen när det handlar om respekt står sig emellertid slätt – ja, pannkaksplatt – om man jämför med vad jag bevittnade i morse: Barnen och jag gick genom kyrkogården på väg till skolan. De vet mycket väl att de absolut inte får hoppa över någon gravsten eller kliva på stenkanterna som omger gravarna, och jag har aldrig sett dem bryta mot detta.

Döm om min förvåning och absoluta bestörtning då jag fick syn på en pappa som satt på en stenkant och betraktade sina två barn som lekte. Barnen satt mitt i en grav med varsin pinne i handen med vilka de rörde runt i den tillhörande blomsterurnan i sten.

Hoppas, hoppas, hoppas att någon hund gör stora A på hans grav den dag han trillar av pinn!

(Och nej, det är inte första gången som jag ser något liknande.)

Mediemästaren

Jonas har gjort det igen. För hundrafemtioelfte gången har han tagit sig in på ekonomisidorna i landets största tidning. ”Mr Borglin comments” hit och ”Mr Borglin says” dit. Pr-ansvariga på Amex går ner i brygga av glädje och vem hade inte gjort det i hennes kläder?

Jonas har ett mycket avspänt förhållande till medier, och avböjer ibland intervjuer med mediedrakar eftersom han inte har tid. Pr-konsulten inom mig gör kullerbyttor av frustration - det KAN man bara inte göra!

Jodå, svarar Jonas.

Minnesvärd goja

Bäst som jag stod och hackade rödlök hördes en ljudlig duns. Ljudet kom från den stora skjutväggen i glas och det var utan tvekan ljudet av en fågel som hade missbedömt rutan i tron om att den kunde gena genom vardagsrummet.

Mycket riktigt. Det satt en ytterst vimmelkantig fågel på terrassen som försökte fokusera på vad som var upp och ner, fram och bak. Den flaxade lite hjälplöst med vingarna när jag tog ett steg mot den, så jag backade raskt tillbaka.

En halvminut senare gjorde han ett första litet testflyg upp till räcket. Och eftersom den lilla flygturen gick bra så fortsatte han vidare upp mot grannens palm. Det var först när jag tog upp lökhackandet igen som det slog mig.

(Parallellt med detta måste jag berätta att en av de vanligaste frågor som Jonas och jag får från familj och vänner hemma i Sverige är vad vi kommer att sakna den dag då vi beger oss hemåt igen. Det som brukar hamna på första plats är vädret, tätt följt av alla fräscha och välsmakande råvaror i form av grönsaker, frukt, fisk och kött. Alla som har besökt oss vet vad vi menar. Men nu har jag ännu en sak att lägga till listan…)

Det var ingen gråsparv, kråka eller bofink som hade kraschat in i rutan. Det var en färgsprakande liten papegoja, en sådan som svenskar betalar dyra pengar för att hålla instängd i en bur. Här, på Brisbane Street med omnejd, lever de i vilt tillstånd.

DET är också en sak som förgyller tillvaron i Sydney.

(Jag hann inte få fram kameran, så det fick bli en bild på en annan fin pippi, den skrikkraxande kakaduan)

Religiösa insikter

I skolan får man välja vilken religion man vill ta del av i undervisningen. Man kan välja mellan katolicism, anglicism (vilket är den som mest påminner om protestantismen) och ytterligare en religion som jag inte minns namnet på – och som jag för övrigt aldrig hade hört talas om.

Ämnet religion existerar nämligen inte, åtminstone inte i New South Wales där vi bor. Så istället för att lära sig objektiv fakta om de olika religionerna så kommer det en person från respektive kyrka och undervisar barnen.

De föräldrar som inte vill att barnen ska gå på de så kallade scripture-klasserna kan istället välja non-scripture. Dessa barn får istället roa sig med att rita när deras klasskompisar får ta del av sin religion.

Alvin hade non-scripture fram till denna termin. Anledningen till det var att kusin Johan berättade att det ibland kan bli lite väl mycket indoktrinerande på dessa lektioner, och det gav Jonas och mig kalla fötter. Men denna termin, däremot, ville Alvin också gå på scripture precis som Jack. Och bara för att vara konsekvent för stunden så kryssade vi i att även Vilma skulle gå på scripture.

Igår kom hon hem och berättade inlevelsefullt för Jonas:
- Pappa vet du vad? The love of God is hiiiiiiiiiiiiiiiiiigher (stod på tå och träckte upp armarna högt mot taket) than anything!

Ny lärdomar varje dag, på alla plan.

Insnöade intressen ger framtidstro

För Alvins del började det med bilar. Sedan var det Briotåget som gällde. Legot har funnits med sedan starten och toppar nog listan fortfarande, speciellt de gubbar och legobitar som används för att bygga Star Warsskepp. Det är Star Wars som gäller – på längden, bredden, tvären och höjden. Det som börjar göra mig lite fundersam är det faktum att Luke och gänget har hängt med så länge. Ska kraft- och explosionsintresset aldrig klinga av?

Ibland tvingas han byta spår när någon kompis kräver ett avbrott i Star Warslekarna, men efter ett tag hör man Alvin fråga om de inte kan leka Star Wars igen.

Och jag kan förstå kompisarna. Alvin regisserar leken som en fulländad Lasse Hallström, han berättar vad alla ska göra inklusive talar om vad han själv tänker göra för smarta drag. Dessutom lägger han till musik för att förhöja stämningen, eller rättare sagt han sjunger den passande filmmusiken samtidigt som han gör sina dödsföraktade hopp och svingar sitt lasersvärd.

I Vilmas fall handlar det om den dagliga leken som börjar redan vid frukostfixandet då jag ”alldeles förvånad får syn på katten/kängurun/koalan/hunden för första gången och undrar vad det är för en liten söt katt/känguru/koala/hund”. Även i henne bor det en skicklig regissör.

Nu när jag tänker på det. Det här kanske är riktigt, riktigt lovande. Regissörer, Hollywood, tjusiga filmpremiärer, feta checkar… Go Luke Skywalker och katten Tonka!!!