Saved by the espresso cup

Det hade kunnat sluta illa. Och då menar jag riktigt illa. Kanske till och med så illa att det aldrig skulle kunna gå att förlåta det inträffade. Men tack och lov så slutade det hela lyckligt.

Alvin har under ett par veckors tid gått och vickat på sina två framtänder som har varit lösa. I morse hände något och den ena tanden började bli riktigt lös. Alvin tyckte såklart att det hela var extremt spännande och han såg ut som en reptil där han gick omkring och vickade på tanden med tungan.

Idag, söndag, har det varit blåsigt – men väldigt varmt. Utan de torra vindarna så tror jag inte att vi ens hade orkat ta oss till stranden. Men, tack vare vindarna, spenderade vi förmiddagen vid Narrabeen Lake. Ingen kan anklaga oss för att inte ta solandet på största möjliga allvar – alla fyra har långärmade soltröjor och hattar på oss, och solskyddsfaktorn som rikligt smörjs på har faktor 30.

Och som de kloka föräldrar vi är lämnade vi stranden för att uppsöka skugga och inta lunch när solen stod som högst på himlen. Lunchen blev dock inte alls så lugn som vi hade tänkt oss eftersom Alvins tand passade på att ändra läge hela tiden varpå Alvin brast ut i storgråt och sa att han absolut inte ville tappa några tänder – någonsin. Inte den mest omhuldande förälder kan ju uppfylla den önskningen, så vi lockade med glass hemma vid poolen istället.

Efter ytterligare lek i poolen, vars vatten numer har kommit upp till en behaglig – om än fortfarande svalkande – temperatur, så hände det äntligen. Tanden lossnade!

Jubel och fotografering och fram med ett vattenglas. Alvin önskade att det skulle bli kväll så att han kunde somna och få vakna upp och erfara vad som händer när tandfén kommer.

Glaset med den lilla tanden i visades stolt upp för mormor och morfar via Skype, och Alvin längtade än mer till morgondagens peng.

Någon timme senare hände det som inte får hända.

Alvin frågade mig var jag hade ställt glaset med tanden, varpå jag talade om var det stod. Då stelnade Jonas till som hade gått omkring i huset och plockat undan alla saker som låg slängda lite överallt.
- Det glaset där borta? Näe, ni skojar!

Här skojades inte. Jonas hade slängt ut vattnet i slasken. Adjöss med Alvins första tappade tand!

Alvin visste inte hur han skulle reagera. Mest oroade han sig för pengen som han inte skulle få. Jag sörjde omedelbart den lilla tanden som jag hade tänkt spara i en liten ask tillsammans med de nästkommande små tänderna, och som Alvin vid tillfälle kan visa upp för framtida flickvänner (Japp, jag har minsann kvar mina små tänder. Nope, jag tror inte att Jonas har granskat de små underverken).

Katastrofläge!

Då, plötsligt, håller Jonas fram ett glas med vatten och säger:
- Jag bara skojade. Här är tanden!

När Alvin lättad gick tillbaka till sitt rum för att ställa glaset vid sängen torkade Jonas bort en svettdroppe från pannan och sa:
- Den hade hamnat i den lilla espressokoppen som stod i diskhon.

The End!

Schnygg friss

En gång är ingen gång. Två gånger är en vana – eller hur är det man brukar säga? I mitt fall handlar det om en mycket önskvärd vana, så länge jag lever faktiskt.

Igår var det nämligen dags att göra något åt svintobusken som har prytt mitt huvud de senaste veckorna. Äntligen frisördags!

Jonas höll på att trilla av stolen när jag sa att jag skulle färga håret – han lever fortfarande i tron att mina guldgula lockar är helt naturella (lockarna är förvisso det, men färgen har fått sig en hjälp på traven de senaste femton åren). Nästan lite gulligt!

För er som aldrig har färgat håret med folie kan jag tala om att det är en rätt tidskrävande procedur, och eftersom jag inte hann klippa och färga samtidigt blev det ett besök vid lunchtid för färgning, och ett nytt besök klockan halv åtta på kvällen för klippning.

Då, vid halv åtta när man kliver in i salongen, är musiken ganska hög (kändes åtminstone som den var något lägre mitt på dagen) och istället för kaffekoppar står det vinglas framför alla som blir fixade i håret.

Så med en lunta skvallermagasin (Britney verkar vara i form igen, och Aniston verkar kär i en mörkhårig hemlig man – men va fasen hade Cameron Diaz på sig på röda mattan?) och ett glas vitt vin så kände jag mig återigen som en prinsessa.

Att det dessutom är en tjej som tvättar håret, en annan som klipper (själva stjärnan) och en tredje som fönar håret, för att sedan avsluta med stjärnan som lägger en sista hand vid sitt verk gör ju inte upplevelsen mindre lyckad.

Och priset? Jonas trillade av stolen igen…

Glad men utan minnen

Alvin låter hälsa att föredraget gick bra. Försöker dra ur honom detaljer, men han påstår att han inget minns. En klassisk lättnadsminnesförlust kanske?

(Han verkade tre decimeter längre när jag hämtade honom idag.)

Språkutveckling; modell imponerande

Alvin Erik Borglin född en varm augustinatt för sju år sedan ska i morgon hålla ett två minuter långt anförande om Sverige – på engelska!

Samma pojke kom hit till Australien för drygt fyra månader sedan, och kunde då bara säga ”hello” och ”icecream” på engelska. Jonas och jag bara häpnar över språkutvecklingen, och undrar lite stilla; skulle motsvarande fungera för oss om vi bosatte oss i Slovakien/Kina/Vietnam och tvingades in i ett nytt språk?

Inte utan blod, svett och tårar i alla fall. Way to go, Alvin!

Morgonstund har guld i mun

Jag som hade tänkt skriva ett riktigt utförligt inlägg om sommaren som har kommit med buller och bång nu när höstregnet intagit Sverige (under mina väna lockar döljer det sig ett par mörka horn), vaknade i morse av ett trivsamt trummande mot rutan. Så sövande så det inte var klokt – för alla utom för Vilma som tyckte att klockslaget fem var en bra tidpunkt att börja tisdagen på. Jublet från Jonas och mig visste inga gränser…

Kan någon påminna mig – när börjar barn att sova längre om morgnarna? Minns inte när Alvin gick över till ”vanligt” sovmönster, det vill säga om man lägger sig sent på kvällen så sover man längre på morgonen.

Vilma påminner om dig, Eva, när vi var ute och reste. För er andra kan jag berätta att Eva hade en aldrig svikande förmåga att ”ställa en inre väckarklocka” om vi hade en tidig tid att passa. Det sista hon sa innan hon somnade var:
- OK, klockan 6.30 då.
Och tror ni inte att hon vaknade halv sju morgonen därpå?

Ja, utom den gången då vi verkligen var tvungna att åka med en buss mitt ute i tjottaheiti som skulle ta oss till en färja som bara gick några få gånger i veckan. Den gången sussade vi gott alla tre (syrran hade anslutit), vilket resulterade i en nattlig liftning med ett gäng grabbar. Både Eva och jag somnade och lämnade en klarvaken – och skräckslagen – syster vaken som var säker på att grabbarna skulle köra ut oss i skogen, råna oss och skära upp oss i småbitar.

Well, Vilma har en konstant inställning på ”alldeles för tidigt” i sin lilla kropp. Inte konstigt att hon somnade före maten, och sussar så sött nu. Stackars mig som får en egen timme mitt på dagen... Lite regn när man läser en bok är faktiskt inte så illa.

PS! Vi kom fram till färjelägret så säkert som bara den.

Närapå kroppstemperatur

Klockan är strax efter tre på eftermiddagen. Termometern visar 34 grader, och man får gå in för att svalka sig.

Mamma mia.

Grattis i efterskott, pappsen!

Vet alla om att det går omkring två purunga 65-åringar på de svenska gatorna? När sommaren var som vackrast i Svedala så fyllde Jonas pappa Måns år, och igår var det min pappas tur.

Månsan och Mr Hasso – grattishyllningar i mängder!!!

Härlig lördag

Klockan är nio på morgonen. Jonas har satt på sig peruk och lösnäsa och åkt iväg för att hämta sängen som vi köpt till Alvin på eBay.

Morgonens andra kopp thé står och drar sig och vikdörrarna som utgör ena kortsidan av vardagsrummet är skjutna åt sidan – ute är det redan 24 grader. Det kommer att bli en kanondag – igen. Gårdagen var lika fin.

Idag ska Alvin på kalas på ett sådant där inomhus-hopp-och-lek-ställe i en stad som heter Chatswood (cirka en kvart härifrån). Den är känd för att där nästan bara bor kineser. Känns festligt att gå omkring på gatorna och nästan vara den enda blondisen – och inte illa pinkat att dessutom se extra lång ut (mina 161 cm kvalar in mig bland de längre på trottoaren).

Gissa hur Jonas framstår?

Indiana Jones i rosa solhatt

Förvandlingen är total. Det började för några dagar sedan. Vilma är Indiana Jones. Och då menar jag det – bokstavligt.

Borta är allt rosa och prinsessigt – de kläderna åker omedelbart tillbaka in i garderoben. Nu ska byxorna vara gröna eller helst bruna och tröjan ska se så ”killig” ut som möjligt. Att hennes solhatt (Indiana Jonas-hatt) råkar vara rosa med rosa fjärilar på räknas inte (ett minne från den svunna prinsessepoken).

Språkmässigt låter hon som en femårig Dolph Lundgren. Alla ord ska låta engelska – oavsett om de är det eller inte. Även ”ole dole doff” kan utan större problem uttalas på hennes grötiga svengelska.

Jag har förärats rollen ”tjejen i Indiana Jones” och Jonas är ”mannen med spaden”. Men om skulle Alvin få för sig att vara Indiana – ja då degraderas hon omedelbart till någon av de andra karaktärerna.

Damdadamdaaam-damdadam-damdadamdaaaaam-damda-dam-dam-dam!!!

PS! Avslöja inte för Indiana Jones att tröjan är rosa!

Poänglösa kvällspromenader

Varje gång jag går ut efter mörkrets inbrott så blir jag lika besviken. Och australiensarna som är kända för att var ett öppet och generöst folkslag. Men icke, då.

Så fort skymningen kommer bekänner de färg. Då åker nämligen gardinerna för. Man har inte en chans att gå omkring i mörkret och spana in hur det ser ut hemma hos dem – och fönstergluttning är som alla vet halva nöjet med en kvällspromenad!

Inte ett fönster var säkert då Stina och jag begav oss ut på våra promenader – vi kommenterade såväl fönstrets placering som inredning. Berikande till tusen!

Men nu. Fördraget. Igenbommat. Hemligt. Och jädrigt irriterande.

Bortglömda siffror och dopp i poolen

Jag visste det från allra första början. Ändå trotsade jag mig själv. Och sånt straffar sig alltid, speciellt om man – som jag – är sifferanalfabet.

Det handlar om den lilla fyrsiffriga koden som man måste ha för att kunna använda sitt bankkort. Hur kan fyra siffror som har suttit som berget bara en dag försvinna? Spårlöst. Puts väck.

Jag brukar alltid agerar tvärt emot alla kloka råd och använda samma kod oavsett vad det rör sig om. Får man ur mig den koden så är det fritt fram. Pengar. Telefonen. Inloggningsuppgifter till datorn. You name it. (Tycker nämligen att koden är så himla smart – och enkel.)

Men, nytt land, nytt kort – nya pinkoder. Och en övertro på mig själv.

Så hände det som jag innerst inne visste skulle hända den dagen då jag lite trotsigt valde att behålla koden som banken skickat ut (och det är väl i sig tämligen osmart, gissar jag). Hela familjen hade tålmodigt stått och väntat på vår tur i den varma skoaffären. Alvin skulle nämligen fylla på sitt skoförråd (även skorna ingår i skoluniformen, så det är bara att gilla läget).

När det äntligen blivit vår tur, och vi hade plockat ihop de paren vi skulle ha, gick Jonas och barnen i förväg till food courten. Jag skulle betala. Precis när jag sätter pekfingret mot första siffran blir huvudet blankt. Tomt. Alldeles svart.

Greps av en olustig panikkänsla och drämde till med en kod som kändes bekant rent utseendemässigt (har begåvats med hyfsat bildminne). Det rasslade lite i dosan och jag blev nästan lite förvånad över hur lätt det gick (fast vilka siffror var det nu igen som jag hade slagit???).

- Sorry, incorrect pincode, sa tjejen bakom disken.

Lockarna reste på sig i nacken. Jag visste det! De är borta!

Testade en gång till, mest för syns skull, men dosan svarade lika negativt. Bara att lite urskuldande förklara läget och be att få återkomma – med Jonas plånbok.

Efter att ha försökt ytterligare några gånger i olika bankomater har jag nu gett upp. Siffrorna är bortraderade ur minnet. (En konspirationsteori har dessutom börjat gro i mitt huvud – blev banken purken för att jag inte hoppade på erbjudandet om att skaffa mig ett australiensiskt VISA-kort? Någon uttråkad och tjurig banktjänsteman gick kanske in i systemet och raderade min befintliga pinkod? Inte? Nähä.)

Efter att ha legitimerat mig med både pass och körkort (att bara använda ett av dem funkade inte) så har jag nu fått en ny pinkod. Och gissa vilken jag valde den här gången…

Förutom denna lilla incident kan jag rapportera om strålande väder! Poolen är numera invigd av hela familjen (Jonas påstod att jag knappt hann bli blöt av mitt snabba dopp) och Jonas brassade lammkotletter så det stod härliga till i lördags, och för första gången satt vi ute och åt middag i det varma mörkret tillsammans med Johan och Tomoko.

Söndagen bjöd på skurar, men det var fortfarande varmt – och idag visar termometern på 28 grader!

Om en halvtimme ska Vilma och jag hämta Alvin – och efter det blir det garanterat ett dopp i poolen.

Så, livet känns rättvist just nu!

(Bildtext känns ganska överflödigt.)

Plethora och babycino

Jonas har lagt in en andra växel vad gäller språket. Medan jag – ganska nöjd – äntligen har präntat in att det heter ”skim latte” så tragglar Jonas ord som ”plethora”, "stalwarts” och ”profileration”. Hans nya giv att han skriver upp alla ord som han inte kan, och sedan tragglar han dem tills de sitter.

Imponerande. Och stressande.

Jag skyller på att jag har dålig språkstimulans eftersom Vilma ofta brukar poängtera ”att vi pratar svenska, mamma!” när jag försöker tillföra lite engelska i hennes vardag.

Fast jag har örnkoll på ”babycino” (cappucino för barn som består av varm mjölk med lite choklad på toppen) och ”flat white” (lite mindre mjölk än en latte). Och det finns faktiskt sammanhang då dessa uttryck är väl så bra att kunna.

(På bilden poserar tre böta, men glada aussisar efter strandlek i söndags.)

Skolkonsert, Star Wars-party och blöta ben

Skam på torra land! Inte en endaste rad har skrivits om Alvins insats på skolkonserten ”There´s Something Magical About Manly West” i onsdags. Åtgärdas nu!

Hela skolan har övat i månader på musikalen som tydligen hade skrivits av några entusiastiska lärare. Kanske att dessa manusförfattare borde ägnat ytterligare någon månad åt sitt arbete – ”tunt” är väl en ganska bra beskrivning. Det blev ju inte direkt bättre av att ljudanläggningen levde sitt eget liv…

Barnen var desto mer taggade. Flest applådåskor drog förstaklassarna och förskolebarnen. Årskurs ett hade övat in en dans till låten ”Time Warp” från musikalen ”Little Shops of Horror”. Iklädda silkiga skjortor, flugor, kavajer (och en del till och med västar) och svarta byxor, samt attiraljerna partyhattar och solglasögon jazzade de loss med liv och lust. Den pedagogiska koreografen hade fått till det så att alla barnen någon gång stod längst fram. Alvin såg väldigt nöjd ut och dansade för allt vad tygen höll.

När sedan finalen kom då alla barn (säkert 150 stycken) skulle upp på scenen, ja då stod Alvin och kompisen Jack längst fram. Taket lyfte nästan när de sjöng ”I’m a believer” (ni vet den som är med i filmen Shrek – och gissningsvis i någon vuxenfilm också som man borde känna till). Jonas och jag tjoade och applåderade så händerna värkte. Det är vår son, det!

Men, var inte Alvin sjuk förra veckan? Svaret är: finns ingen febertopp som inte sjunker med lite Alvedon i kroppen… På fredagen gick han dock till skolan.

I lördags gick så äntligen det stora sjuårskalaset av stapeln. I spöregn. De inplanerade utelekarna (som skulle utövats i en megastor park med klätterställningar och annat skoj) ersattes nu av innelekar. 14 Star Wars-utklädda barn anlände klockan 14. Ja, ni fattar…

Vi hade förberett genom att lyfta ut lite möbler på terrassen så vi skulle få lite mer svängrum i vardagsrummet/köket. Och det behövdes eftersom tio av dem skulle komma att svänga sina enmeterslånga lasersvärd hej vilt. Förvånansvärt få incidenter tack och lov (de där gråtattackerna för att någon retas uppstår ju liksom ändå).

När vi hade avverkat fikat (vi ska aaaldrig ha ”fri sittning” på golvet någon mer gång. Blev något rörigare och fler utspillda saftglas än beräknat) och två av de fyra-fem inplanerade lekarna var avklarade var klockan bara 15. En timme kvar. Prinsessan Leiah d.ä. (Anna och jag delade på samma rollfigur) och ökenfolket (Jonas tror i alla fall att det var det han klädde ut sig till) tittade nästan uppgivet på varandra. Hur kan tiden gå så långsamt trots att vi ändå har hunnit med så mycket?

Bara att lägga in en högre växel och köra! Till sist blev klockan 16 och föräldrarna började droppa in. Pust! Alvin var nöjd och flertalet barn såg nöjda ut också, så det var ett lyckat kalas.

Söndagen tillägnades alla fäder i Australien eftersom det var Fars Dag. Tror att Jonas bästa present var sovmorgonen…

Dagen till ära så sken solen, och vi begav oss iväg till en park som ligger vackert belägen vid vattnet. Vi gick längs med stranden, och i takt med att sandremsan smalnade av började utmaningen; inte bli blöt om skorna. När vattnet drog sig undan rusade vi vidare till nästa sten eller mur, och så höll vi på ända tills Jonas, Vilma och Alvin missbedömde en våg med resultatet att de blev blöta upp över knäna. Endast en var torr…

Bara att åka hem och byta kläder. Därefter åkte vi till en annan strand där vi passade på att äta lunch (rekorddyr ketchup: 3 kr för att spruta ketchup på maten!). På eftermiddagen spelade Jonas och Alvin tennis.

Jag var då hemma med Vilma som hade stämt möte med John Blund. Även undertecknad passade på att sträcka ut sig på sängen – det är nog min absoluta favorit alla kategorier: att ta en liten tupplur mitt på dagen. Vardagslyx på hög nivå! Tänk vad modest man har blivit nu för tiden.

The Ark

Visste ni om att The Ark har flyttat hem till oss? Vilma har för tillfället släppt fokus på Han Solo, Snövit och katten Apelsin. Nu är hon The Ark.

På hemgjord engelska sjunger hon de olika låtarna, och Jonas och jag försöker förgäves förklara att The Ark är en popgrupp som består av flera killar.
- Jaha! Men de andra brorsorna har åkt hem, så nu är jag bara The Ark.

Så enkelt som bara den.

(På bilden syns The Ark klappa ett fan.)

Så himla rätt

Om vi bor på ”rätt” ställe? Tja, bilda er en egen uppfattning. Till er hjälp får ni följande fakta:

1. Nicole Kidman gifte sig här i Manly (ca två kilometer från vår tomtgräns).

2. I Vodafones senaste reklamfilm, som lyfter fram deras utmärkta (?) gps-funktion, så väljer de en parallellgata till vår gata som exempel.

3. Prinsessan Mary och prins Frederik tillbringar några veckor i Australien. Och var väljer de att förlägga sin privata semester, om jag får fråga? Jo, här. Igår var de tydligen nere på Manly Beach (där fåglarna nu för tiden går en säker död till mötes eftersom vi inte förser dem med torra brödkanter längre) och svalkade fötterna.

Det var bara det jag ville säga den här gången.

Kex på badrumsväggen

Jag kom på det så snart jag lagt på luren. Rodnade inte ens, utan gjorde bara en liten grimas tillägnad mig själv. Smart tjej, den där Cilla.

Not!

Jag tar det från början; pratade med en tjej från företaget som vi hyr huset ifrån. Hon ringde för att kolla att poolmannen hade kommit förbi idag som utlovat. Jojomensan. Han hade varit här och konstaterat att det inte var så konstigt att vattnet såg lite grönaktigt ut eftersom klordunken var snustorr. Men, det fixade han snabbt genom att ösa i något genomskinligt i poolen (måtte man aldrig få en kallsup).

Nåväl, när jag ändå hade henne på tråden så avverkade vi några småsaker med huset som vi har upptäckt. Kom i sista stund på att jag måste uppmärksamma henne på de enorma sprickorna i fogarna i ena badrummet. Då insåg jag att jag aldrig har lärt mig de nödvändiga glosorna ”kakel”, ”fogar” och ”sprickor”. Inte helt riktigt, förresten – ”sprickor” hade jag ett hum om.

Tyvärr.

Först min förklaring av kakel:
- You know the things that you often put on the walls in the bathrooms?
(Fick ett litet tveksamt hummande till svar)

Så var det dags för fogarna:
- And the white things that you put between the things that you put on the walls in a bathroom.
(????)

Och sedan finalen; sprickor:
- Well, there are som really big crackers on that white thing.
(Hur vanligt är det att man har kex på väggarna?)

Som ni säkert förstår så bestämde Sharon att det var lika bra att hon kommer förbi i morgon förmiddag och tittar på badrummet. För säkerhets skull.

Frågan är: blir hon besviken eller lättad över att det inte sitter några kex på väggen?

Fritt fram för tårar

Visst är det inte onormalt att sitta och böla när Idol-deltagarna brister ut i glädjetårar över att ha gått vidare till finalen?

Speciellt inte efter att de har vänt ut och in på sig själva inför juryn (och flera miljoner australiensare) och avslöjat vilken tragisk barndom de har haft, alternativt att de för första gången har hört sin pappa säga att han är stolt över sin sjungande son? Eller hon som alltid blivit mobbad för sin vikt - men som nu berömdes som en ny Aretha Franklin?

Vi är av olika åsikter här i familjen.

Om en och en halv timme ska näsdukarna fram igen. I min del av soffan i alla fall.