Skolkonsert, Star Wars-party och blöta ben

Skam på torra land! Inte en endaste rad har skrivits om Alvins insats på skolkonserten ”There´s Something Magical About Manly West” i onsdags. Åtgärdas nu!

Hela skolan har övat i månader på musikalen som tydligen hade skrivits av några entusiastiska lärare. Kanske att dessa manusförfattare borde ägnat ytterligare någon månad åt sitt arbete – ”tunt” är väl en ganska bra beskrivning. Det blev ju inte direkt bättre av att ljudanläggningen levde sitt eget liv…

Barnen var desto mer taggade. Flest applådåskor drog förstaklassarna och förskolebarnen. Årskurs ett hade övat in en dans till låten ”Time Warp” från musikalen ”Little Shops of Horror”. Iklädda silkiga skjortor, flugor, kavajer (och en del till och med västar) och svarta byxor, samt attiraljerna partyhattar och solglasögon jazzade de loss med liv och lust. Den pedagogiska koreografen hade fått till det så att alla barnen någon gång stod längst fram. Alvin såg väldigt nöjd ut och dansade för allt vad tygen höll.

När sedan finalen kom då alla barn (säkert 150 stycken) skulle upp på scenen, ja då stod Alvin och kompisen Jack längst fram. Taket lyfte nästan när de sjöng ”I’m a believer” (ni vet den som är med i filmen Shrek – och gissningsvis i någon vuxenfilm också som man borde känna till). Jonas och jag tjoade och applåderade så händerna värkte. Det är vår son, det!

Men, var inte Alvin sjuk förra veckan? Svaret är: finns ingen febertopp som inte sjunker med lite Alvedon i kroppen… På fredagen gick han dock till skolan.

I lördags gick så äntligen det stora sjuårskalaset av stapeln. I spöregn. De inplanerade utelekarna (som skulle utövats i en megastor park med klätterställningar och annat skoj) ersattes nu av innelekar. 14 Star Wars-utklädda barn anlände klockan 14. Ja, ni fattar…

Vi hade förberett genom att lyfta ut lite möbler på terrassen så vi skulle få lite mer svängrum i vardagsrummet/köket. Och det behövdes eftersom tio av dem skulle komma att svänga sina enmeterslånga lasersvärd hej vilt. Förvånansvärt få incidenter tack och lov (de där gråtattackerna för att någon retas uppstår ju liksom ändå).

När vi hade avverkat fikat (vi ska aaaldrig ha ”fri sittning” på golvet någon mer gång. Blev något rörigare och fler utspillda saftglas än beräknat) och två av de fyra-fem inplanerade lekarna var avklarade var klockan bara 15. En timme kvar. Prinsessan Leiah d.ä. (Anna och jag delade på samma rollfigur) och ökenfolket (Jonas tror i alla fall att det var det han klädde ut sig till) tittade nästan uppgivet på varandra. Hur kan tiden gå så långsamt trots att vi ändå har hunnit med så mycket?

Bara att lägga in en högre växel och köra! Till sist blev klockan 16 och föräldrarna började droppa in. Pust! Alvin var nöjd och flertalet barn såg nöjda ut också, så det var ett lyckat kalas.

Söndagen tillägnades alla fäder i Australien eftersom det var Fars Dag. Tror att Jonas bästa present var sovmorgonen…

Dagen till ära så sken solen, och vi begav oss iväg till en park som ligger vackert belägen vid vattnet. Vi gick längs med stranden, och i takt med att sandremsan smalnade av började utmaningen; inte bli blöt om skorna. När vattnet drog sig undan rusade vi vidare till nästa sten eller mur, och så höll vi på ända tills Jonas, Vilma och Alvin missbedömde en våg med resultatet att de blev blöta upp över knäna. Endast en var torr…

Bara att åka hem och byta kläder. Därefter åkte vi till en annan strand där vi passade på att äta lunch (rekorddyr ketchup: 3 kr för att spruta ketchup på maten!). På eftermiddagen spelade Jonas och Alvin tennis.

Jag var då hemma med Vilma som hade stämt möte med John Blund. Även undertecknad passade på att sträcka ut sig på sängen – det är nog min absoluta favorit alla kategorier: att ta en liten tupplur mitt på dagen. Vardagslyx på hög nivå! Tänk vad modest man har blivit nu för tiden.