Bortglömda siffror och dopp i poolen

Jag visste det från allra första början. Ändå trotsade jag mig själv. Och sånt straffar sig alltid, speciellt om man – som jag – är sifferanalfabet.

Det handlar om den lilla fyrsiffriga koden som man måste ha för att kunna använda sitt bankkort. Hur kan fyra siffror som har suttit som berget bara en dag försvinna? Spårlöst. Puts väck.

Jag brukar alltid agerar tvärt emot alla kloka råd och använda samma kod oavsett vad det rör sig om. Får man ur mig den koden så är det fritt fram. Pengar. Telefonen. Inloggningsuppgifter till datorn. You name it. (Tycker nämligen att koden är så himla smart – och enkel.)

Men, nytt land, nytt kort – nya pinkoder. Och en övertro på mig själv.

Så hände det som jag innerst inne visste skulle hända den dagen då jag lite trotsigt valde att behålla koden som banken skickat ut (och det är väl i sig tämligen osmart, gissar jag). Hela familjen hade tålmodigt stått och väntat på vår tur i den varma skoaffären. Alvin skulle nämligen fylla på sitt skoförråd (även skorna ingår i skoluniformen, så det är bara att gilla läget).

När det äntligen blivit vår tur, och vi hade plockat ihop de paren vi skulle ha, gick Jonas och barnen i förväg till food courten. Jag skulle betala. Precis när jag sätter pekfingret mot första siffran blir huvudet blankt. Tomt. Alldeles svart.

Greps av en olustig panikkänsla och drämde till med en kod som kändes bekant rent utseendemässigt (har begåvats med hyfsat bildminne). Det rasslade lite i dosan och jag blev nästan lite förvånad över hur lätt det gick (fast vilka siffror var det nu igen som jag hade slagit???).

- Sorry, incorrect pincode, sa tjejen bakom disken.

Lockarna reste på sig i nacken. Jag visste det! De är borta!

Testade en gång till, mest för syns skull, men dosan svarade lika negativt. Bara att lite urskuldande förklara läget och be att få återkomma – med Jonas plånbok.

Efter att ha försökt ytterligare några gånger i olika bankomater har jag nu gett upp. Siffrorna är bortraderade ur minnet. (En konspirationsteori har dessutom börjat gro i mitt huvud – blev banken purken för att jag inte hoppade på erbjudandet om att skaffa mig ett australiensiskt VISA-kort? Någon uttråkad och tjurig banktjänsteman gick kanske in i systemet och raderade min befintliga pinkod? Inte? Nähä.)

Efter att ha legitimerat mig med både pass och körkort (att bara använda ett av dem funkade inte) så har jag nu fått en ny pinkod. Och gissa vilken jag valde den här gången…

Förutom denna lilla incident kan jag rapportera om strålande väder! Poolen är numera invigd av hela familjen (Jonas påstod att jag knappt hann bli blöt av mitt snabba dopp) och Jonas brassade lammkotletter så det stod härliga till i lördags, och för första gången satt vi ute och åt middag i det varma mörkret tillsammans med Johan och Tomoko.

Söndagen bjöd på skurar, men det var fortfarande varmt – och idag visar termometern på 28 grader!

Om en halvtimme ska Vilma och jag hämta Alvin – och efter det blir det garanterat ett dopp i poolen.

Så, livet känns rättvist just nu!

(Bildtext känns ganska överflödigt.)