Saved by the espresso cup

Det hade kunnat sluta illa. Och då menar jag riktigt illa. Kanske till och med så illa att det aldrig skulle kunna gå att förlåta det inträffade. Men tack och lov så slutade det hela lyckligt.

Alvin har under ett par veckors tid gått och vickat på sina två framtänder som har varit lösa. I morse hände något och den ena tanden började bli riktigt lös. Alvin tyckte såklart att det hela var extremt spännande och han såg ut som en reptil där han gick omkring och vickade på tanden med tungan.

Idag, söndag, har det varit blåsigt – men väldigt varmt. Utan de torra vindarna så tror jag inte att vi ens hade orkat ta oss till stranden. Men, tack vare vindarna, spenderade vi förmiddagen vid Narrabeen Lake. Ingen kan anklaga oss för att inte ta solandet på största möjliga allvar – alla fyra har långärmade soltröjor och hattar på oss, och solskyddsfaktorn som rikligt smörjs på har faktor 30.

Och som de kloka föräldrar vi är lämnade vi stranden för att uppsöka skugga och inta lunch när solen stod som högst på himlen. Lunchen blev dock inte alls så lugn som vi hade tänkt oss eftersom Alvins tand passade på att ändra läge hela tiden varpå Alvin brast ut i storgråt och sa att han absolut inte ville tappa några tänder – någonsin. Inte den mest omhuldande förälder kan ju uppfylla den önskningen, så vi lockade med glass hemma vid poolen istället.

Efter ytterligare lek i poolen, vars vatten numer har kommit upp till en behaglig – om än fortfarande svalkande – temperatur, så hände det äntligen. Tanden lossnade!

Jubel och fotografering och fram med ett vattenglas. Alvin önskade att det skulle bli kväll så att han kunde somna och få vakna upp och erfara vad som händer när tandfén kommer.

Glaset med den lilla tanden i visades stolt upp för mormor och morfar via Skype, och Alvin längtade än mer till morgondagens peng.

Någon timme senare hände det som inte får hända.

Alvin frågade mig var jag hade ställt glaset med tanden, varpå jag talade om var det stod. Då stelnade Jonas till som hade gått omkring i huset och plockat undan alla saker som låg slängda lite överallt.
- Det glaset där borta? Näe, ni skojar!

Här skojades inte. Jonas hade slängt ut vattnet i slasken. Adjöss med Alvins första tappade tand!

Alvin visste inte hur han skulle reagera. Mest oroade han sig för pengen som han inte skulle få. Jag sörjde omedelbart den lilla tanden som jag hade tänkt spara i en liten ask tillsammans med de nästkommande små tänderna, och som Alvin vid tillfälle kan visa upp för framtida flickvänner (Japp, jag har minsann kvar mina små tänder. Nope, jag tror inte att Jonas har granskat de små underverken).

Katastrofläge!

Då, plötsligt, håller Jonas fram ett glas med vatten och säger:
- Jag bara skojade. Här är tanden!

När Alvin lättad gick tillbaka till sitt rum för att ställa glaset vid sängen torkade Jonas bort en svettdroppe från pannan och sa:
- Den hade hamnat i den lilla espressokoppen som stod i diskhon.

The End!