Fängelsebesök & snabbvinprovning

Ännu en vit fläck på världskartan har fått färg och konturer, nämligen området runt Forresters Beach som ligger drygt en och en halv timme norr om Sydney. Detta tack vare den driftiga familjen Karlberg som har bytt till sig ett stort hus ett stenkast från stranden i utbyte mot att lämna Tallrisstigen till sommaren och låta aussiefamiljen få husera där.

Förutom härliga middagar, konstant jakt på lille Moltas (som är ett klart löparämne) och strandliv med bad, snäckinsamling och drakflygning (jag är INTE skapt för denna sport) åkte vi till Hunter Valley – Australiens stora vindistrikt. Åtminstone ligger alla stora vingårdar här. Att majoriteten av vindruveodlingarna ligger längs den södra kusten och Hunter Valley ”bara” tillverkar vinerna är en annan story.

Först ut denna utflyktsdag åkte vi till ett gammalt fängelse som vi hittade på nätet kvällen innan. Säger bara – succé! Med hörlurar i öronen vandrade man omkring i fängelsets olika delar och fick höra historier berättas av gamla interner. Alvin hängde med bra och försökte översätta för Lova. Vilma delade bandspelare med mig, och med varsina hörlurar traskade vi omkring i en dryg timme.

Säger bara detta – varför står det inte överst i alla jobbannonser att man letar efter småbarnsföräldrar. Inga kan ju ha så många bollar i luften och spindlar i näten som vi! Samtidigt som jag lyssnade på fängelseberättelser och delvis översatte vad som sades svarade jag på Vilmas tilltal och hann både vara ålen Carola, någon Rakel, en katt och koalabjörn.

Olika smaklökar (läs: Alvin äter bara hamburgare, olivpizza eller korv när man är på resande fot) resulterade i två olika matställen, och som alltid när man är många tar allt längre tid än man tror. Plötsligt uppstod en stressituation; vingårdarna skulle stänga om trekvart och vi hade än så länge inte hunnit besöka en enda. Philip erbjöd sig hjältemodigt att stanna med barnen i en lekpark så att Stina, Jonas och jag kunde åka (tanken på att knöla ner Moltas i bilbarnstolen ännu en gång kändes övermäktig).

Vi kände oss som ett par jänkare som ”gör Europa” – vi hann med fyra vingårdar (varav den mysigaste tyvärr hade hunnit stänga vinprovardelen) och smaka ett antal olika viner på fyrtiofem minuter!

En annan höjdpunkt var pelikanmatningen. Karlbergs hus låg inte långt ifrån en liten badort som hette The Enterence. Vid varje högvatten strömmade vattnet in från havet in i det lilla trånga sundet och vidare in till en sjö. Och vid varje lågvatten strömmade vattnet åt andra hållet. Det resulterade i lagom strömt vatten i vilket man kunde flyta med endera in mot den lilla piazzan som låg vid stranden eller ut mot havet (fast man var tvungen att se upp för fiskarnas linor).

På eftermiddagen när det var lågvatten bjöds besökarna på pelikanmatning. Ett femtiotal pelikaner tog sig då upp på land (påpassligt nog till en liten uppbyggt stenestrad som låg vid vattnet) för att, utan ansträngning, smörja kråset. En pelikan som sväljer en stor fisk ser rätt kul ut. Man ser fisksiluetten längs med halsen när pelikanen sväljer den hel. De stora näbbarna ska man dock ha respekt för – de kan verkligen bita till. Gissa vem – i ett folkhav av ett hundratal åskådare – som blev tillsagd att sätta sig ner och inte gå så nära pelikanerna? Rätt gissat – Vilma. Turligt nog var pelikanerna på gott humör så hon undkom i alla fall ett tjuvnyp.

Ytterligare ett häftigt minne var den stora blåsfisken som Stina och jag hittade på stranden. Rund som en boll och med vassa taggar. Efter att ha förvissat oss om att den var stendöd bar jag hem den i stjärtfenan så att alla skulle få se den. En viss osäkerhet rådde ett tag då Philip lyckades sticka sig på taggarna – alla som vi mötte på stranden sa nämligen att fisken var giftig… Men både Philip och jag överlevde närkontakten med detta festliga djur. Vilma tilläts INTE komma i närheten… Slutet gott, allting gott.