Sandsurfing och inlåst toanyckel

Arton och en halv timme. Så lång tid spenderade familjen Karlberg den sista sträckan i planet. Med tre barn. Say no more. Får man inte psykbryt då så får man det aldrig. Tack och lov hade de högre makterna varit med dem och resan gick trots allt smidigt.

Med den inledningen skulle man kunna tro att de skulle drabbats av svår jetlag, men döm om vår förvåning när det visade sig att sömncyklerna var i mer eller mindre balans redan från dag ett.

Den första dagen gick i lugnt tempo. En flat white (kaffe med mjölk på småländska) på delin och dopp i poolen var några av aktiviteterna. En stilla dag med andra ord.

Idag jackade vi upp tempot en aning och åkte till Palm Beach där lyxvillorna ligger på rad. Tyvärr är nog åtminstone undertecknad portad från det trevliga lilla fiket/restaurangen som ligger nere vid vattnet längst ut på udden. Lyckades nämligen med bedriften att låta toadörren slå igen framför näsan på en kissnödig parant dam efter att Vilma och jag hade varit därinne. Nyckeln som vi hade lånat från personalen hade jag hängt upp på dörrhandtaget. På insidan.

Damen lät sig inte bevekas med att jag faktiskt hade nyckeln till herrtoan också, utan vände surt på klacken. Lätt röd om kinderna fick jag bekänna för en servitör vad jag hade lyckats med, men han lovade så artigt så att det absolut inte var något problem. Men nådde leendet verkligen upp till ögonen?

Höjdpunkten var den långa sandkullen på vilken barnen sandsurfade. Framför allt Stina och jag såg det som ypperlig träning att knata uppför sandkullen för att därefter springandes dra barnen på boogieboardsen (boogieboard i bestämd form plural – går det att försvenska över huvud taget?) nerför backen. Alla vuxna var lätt möra i benen efter alla sandrace. Vilma imponerade stort genom att var den som bäst klarade sig ståendes på brädan. Hon är ett riktigt surfämne!

Lova och Alvin hade för avsikt att sova i tältet idag, men spindelfobin tog över för dem båda. Nu ligger de i barnkammaren och kan inte somna.

Men det kommer Philip, Stina, Jonas och jag att kunna göra. Lätt.