Hundbajs i bilen och trasig ruta

Det gamla talesättet ”en olycka kommer sällan ensam” stämmer. Tyvärr. Och dessvärre var det min tur att uppleva det igår.

Scenen var följande: klockan var strax efter tio på morgonen och man kunde redan känna att det skulle bli en kanonvarm dag. Metrologerna hade utlovat åska framåt kvällen så det var kvavt till tusen.

Dagens uppgift var att åka till det stora shoppingcentrat och köpa en födelsedagspresent till kalaset som Alvin och Jack skulle gå på senare samma dag. Men dessförinnan hade jag lovat Sarah att vi skulle åka förbi verkstaden och lämna hennes bil vars ena fönsterruta hade glidit ner i dörren och fastnat.

Att få tre barn att sätta på sig sina sandaler och gå till bilen kan ibland kännas lika svårmanövrerat som att försöka göra en bredsladd med en Finlandsbåt. Dessutom började jag bli rejält kaffesugen. Efter en lagom dos hot och mutor fick jag ut barnen till bilen. Alvin klev in först, tätt följd av Jack. Precis när Jack tar sitt andra steg in i bilen utbrister Vilma:
- Uäh, det luktar bajs!

Snabb sniff. Jo, visst luktade det bajs. Eller stank, rättare sagt. Min blick for ner mot bilgolvet och jag såg ett utsmetat fotspår i mattan. Lyfte blixtsnabbt blicken bara för att se Jack vara en sekund från att ta ytterligare ett steg in i bilen – med världens bajskocka under sulan!
- Stop!!! skrek jag så att Jack nästan lyfte från golvet. Dog pooh!

Vände mig snabbt om mot Sarah som var på väg i in i sin bil.
- We’ve got a dog pooh accident!!!

Ut med Jack och av med hans skor. De räfflade sulorna var fullständigt dränkta av illaluktande hundbajs, och det var hundbajsfotavtryck på trottoaren – och i den utsmetade hundprutten som låg strax intill bilen. Det var inte bara Jacks skor som hade hittat dit, utan även en imponerande mängd flugor.

Med skorna i nyporna gick jag in i huset för att skölja av dem. Sarah gick hem till sig och hämtade något dundermedel som vi rengjorde bilen med. Och tro det eller ej – men lukten försvann helt!

Varm och irriterad (på såväl hunden som på Vilma och Alvin som lyckats reta upp varandra) åkte vi äntligen iväg till bilverkstaden. Ytterligare väntan och gnällande barn. Till slut kunde vi åka till Warringah Mall och det efterlängtade kaffet och presentinhandlandet.

Väl framme vid parkeringen sänkte jag ner rutan för att komma åt parkeringsbiljetten. När jag sedan skulle höja upp rutan så rörde den sig inte ur fläcken. Konstigt. Jag hade väl kommit åt något lås, gissade jag och höll tungan rätt i mun för att säkert kunna lotsa Eco Diablon in i det trånga garaget.

Det var bara det att det inte gick att få upp rutan. Hur mycket jag än försökte så hände absolut ingenting. Jag öppnade dörren (varför vet jag inte) och smällde igen den igen. Nu gick dörren inte att stänga, utan bara studsade tillbaka. Nicht gut.

Sarah och jag försökte på alla möjliga vis. Motorn på. Motorn av. Fortfarande ingenting. Barnen hade börjat klättra omkring i bilen och svettdropparna trängde sig fram på överläppen. Instinktivt ville jag bara lämna bilen och gå, men jag kvävde den impulsen. Vi bestämde raskt att Sarah skulle ta barnen och köpa present medan jag ringde på hjälp.

Tur i oturen så ingår det assistens i bilförsäkringen, så jag ringde numret på kortet som Jonas gett mig och beordrat mig att ha i plånboken (tur att man var en glasögonprydd flicka med flätor som satt längst fram i klassen). Efter lite fix och trix (hemadressen stämde inte) så lovade de att skicka ut hjälp.

Tio minuter senare ringde en man som pratade forcerat och la på luren innan jag hann berätta för honom att jag inte alls befann mig på den överenskomna platsen eftersom jag inte vågade lämna bilen. Han ringde tre minuter senare och undrade var jag var. Berättade hur det låg till och frågade samtidigt hur hans bil såg ut så att jag skulle se honom när han kom åkandes.
– Don’t you worry. You’ll see my car.

Ok, då. Jag spanade efter varenda bil som åkte in i garaget. Då plötsligt fick jag se ett stort schabrak med flaggor och något som liknade sirener på taket. Den var övertäckt med NRMA-loggor. Jag började vifta med armarna.

Bilen stannade bakom Eco Diablon och ut kommer en man som närmast kan beskrivas som Jim Carreys rollfigur i filmen the Cable Guy. Med svetsarglasögon (?!) på näsan och en svada som väl aldrig tidigare har hörts kom han fram och hälsade. Han trollade fram två broschyrer och berättade raskt om alla mina kundförmåner innan jag fick en syl i vädret och kunde beskriva problemet.
– Jasså , det var det där fönsterproblemet. Typiskt Ford-grej. Du kommer garanterat att få laga passagerarsidan framöver, lita på det du.

Trolleri-trollera och han hade fått upp rutan och låset fungerade igen. Bara provisoriskt, ser du, du måste upp till Ford och laga den.

Han försvann lika snabbt som han hade dykt upp. Fascinerande. Sarah och barnen kom tillbaka i samma veva och vi gick tillbaka in i köpcentrat och fikade. Och skakade på huvudet åt sannolikheten att båda våra bilar hade samma problem.

Nåja, vi hann hem till kalaset och idag åkte Vilma och jag till Ford och lämnade in bilen. Tack och lov blev det ett lyckligt slut eftersom garantin fortfarande gällde, så det kostade oss inte ett cent. Och som grädde på moset passade verkstadskillarna på att städa bilen. Så nu är nog hundbajsspåret ett minne blott.