Väska på vift, oväntad packning och snorkelsafari

Det var två förväntansfulla och spralliga barn som rullade ut sina egenhändigt packade resväskor till bilen. I sista stund konfiskerade jag en stor häftapparat ur Vilmas väska, men jag lät spindelmandräkten inklusive luvan ligga kvar.
- Har ni nu med er allt?
- Ja, svarade Vilma.
- Jag hoppas att ni inte har packat med er någon leksakspistol i väskorna.
- Nej, svarade Alvin.

Efter lång väntan dök transferbussen upp som skulle ta oss från långtidsparkeringen till terminalen och det var fem varma personer som klev ombord och knödde ner sig på lite spridda säten. Jonas skulle anlända dagen efter oss andra eftersom han var tvungen att jobba.

Vi hade kommit halvvägs till terminalen när busschauffören frågade via den raspiga högtalaren om det fanns någon passagerare som hade glömt en grå väska på en tidigare busshållplats. Ingen reagerade.

Grå väska…
Har inte mamma en grå handväska?
- Mamma, har du koll på din väska?
- ?........!!!!!

Det var bara att invänta nästa transferbuss. (”Jo, jag hade ju upptäckt det efter ett tag”)

Incheckningen gick galant och våra resväskor klarade viktgränsen med några hekto till godo.

Väl framme vid säkerhetskontrollen förklarade jag för mamma och pappa att jag av någon underlig anledning alltid plockades åt sidan för en extra check. Jag är alltid slumpmässigt utvald och det är alltid sprängämnen de letar efter på mig och mitt handbagage. Döm om min förvåning när jag fick passera utan att någon vinkade in mig. Nästan lite snopen stod vi och plockade åt oss handbagaget, ja det vill säga alla väskor utom Vilmas rosa kabinväska.

Mannen som satt vid själva genomlysningsapparaturen satt och smålog åt något på skärmen. Han backade tillbaka Vilmas väska och bad en kollega komma och titta.
”Attans. Vad har hon nu lyckats smuggla med?”

- Does this one belong to you? frågade säkerhetsvakten.
- Yes, it’s mine, svarade jag och gjorde en lätt ryckning med axlarna som för att tala om att det kanske inte direkt var jag som hade tagit med mig en rosa Brats-väska, utan min dotter.
- OK, could you please step aside.

Omsorgsfullt trädde han på sig sina handskar och berättade för mig att han tänkte undersöka väskan. Inga problem, svarade jag honom med ett leende.

Han öppnade blixtlåset. Han lyfte undan några Bamsetidningar och spindelmandräkten. Och han plockade varsamt upp… en pistol.

(Troligtvis är detta första och enda gången som säkerhetspersonalen de facto har sett en pickadoll i en resväska förutom under själva utbildningen. Ingen, och jag menar då INGEN, är väl så dum så att man tror att en pistol undkommer säkerhetspersonalen på en flygplats. Ingen utom en….)

Tårarna rann på mig då jag skrattandes försäkrade honom att han kunde slänga pistolen eftersom jag inte hade för avsikt att gå tillbaka till incheckningen och separat checka in den. Vilma däremot skrattade inte. Inte hennes storebror heller som såg sin Indiana Jonas-pickadoll försvinna framför honom, och han var inte sen med att påpeka för lillasyster att hon minsann var tvungen att köpa en ny åt honom. Och en sådan dyrgrip kostade minst tio dollar! (Det som förvånade Alvin mest var att de BORDE ha sett att kolven var trasig, men framförallt; den var ju oladdad!)

Efter denna något turbulenta start på resan kunde vi avnjuta några underbara dagar på den tropiska ön Hamilton Island som ligger i en stor ögrupp som utgör södra delen av Barriärrevet. Ön var ordentligt kuperad och det var onekligen skönt att kunna ta sig mellan de olika poolerna och det 29-gradiga havet (!) i en liten golfbil som stod till vårt förfogande.

Luftfuktigheten sjönk nog aldrig under 97 procent, så man torkade konstant pannan och kände svettdropparna rinna nedför ryggen. Men åh så skönt det var, trots att man emellanåt pustade. Regnskurarna kom utan större förvarning, men försvann lika snabbt och temperaturen låg konstant runt 30 plus. All torr hud och andra småkrämpor förenade med kyla och torr luft försvann som genom ett trollslag.

Terrasserna (notera pluralformen) vätte mot havet och vi hade regnskogen runt knuten. Förväntansfulla kakaduor och en och annan kokaburra slog sig ned på räcket när det vankades frukost eller middag. Vi hade fått tydliga instruktioner om att aldrig mata dem och att alltid stänga glasdörren (och inte bara myggnätdörren) då vi lämnade lägenheten eftersom fåglarna kunde ta sig igenom myggnätet på jakt efter mat. Ljudet av alla kakaduor, färgsprakande papegojor, kokaburror och andra fåglar var stundom närmast öronbedövande. Första gången vi såg hundratals kakaduor som i skymningen samlades i några träd strax nedanför vårt hus, trodde vi nästan att vi såg i syne. När mörkret väl föll började de lite större djuren att röra sig fritt och vi såg skuggorna av en och annan possum.

En eftermiddag åkte vi ut på snorkelsafari. Barnen satte helt naturligt på sig kroppsstrumpan som skulle skydda oss från de dödliga maneterna, simfenorna, masken och snorkeln. Mamma Ulla som var en aningens nervös innan det begav sig simmade som en fisk bara efter några få minuter. Enda gången jag hörde henne tjoa till var när en av personalen slängde ut lite fiskmat vilket fick till påföljd att hundratals fiskar kom sättandes i full fart precis där mamma befann sig. Respekt.

Barnen fick själva mata fiskarna och Alvin imponerade djupt genom att med några starka bentag simma ner ett par meter för att titta på en fisk eller korall, för att därefter galant frusta ut vattnet ur snorkeln då han kom upp till ytan. Respekt.

Jonas imponerade också stort genom att ge sig ut och springa en kväll (och låt mig påminna om att ön var ordentligt kuperad). Det såg ut som han hade slängt sig i havet när han kom hem, och för att stoppa eftersvettningen var han tvungen att ställa sig framför luftkonditioneringsapparaten och utöva djupandning. Respekt.

Det var med vemod i blicken som vi såg öarna försvinna under oss på väg tillbaka till Sydney. Alla gav tummen upp för detta semesterparadis och våra dagar där.

Men stackars, stackars Jonas och mig. Hela tisdagen ägnas nu åt tvättning och ompackning så att vi i morgon onsdag återigen kan bege oss mot flygplatsen för att denna gång åka på Jonas 30-årsresa (tips: 24 februari är egentligen det magiska datumet!!!) till den världsarvslistade ön Lord Howe. Buhu, buhu….