Snorkelparadis och långvarig träningsvärk

Nu är det ris och vatten i alla dess former som gäller för oss framöver. Folk i vår omgivning tror inte att vi är kloka när vi far från det ena stället till det andra, och jag börjar känna mig som en papegoja när jag förklarar att vi sätter sprätt på våra sparpengar nu när vi har chansen att utforska Australien med omnejd och att detta INTE är ett resemönster som vi har i vanliga fall.

Senaste hacket i plånboken och tillika ett oförglömligt minne var resan till Lord Howe Island – en världsarvslistad ö som ligger drygt två timmar öster om Sydney med ett litet brummande propellerplan. Tvåhundrafemtio barn och vuxna ingår i öns fasta befolkning och ytterligare sjuttio bor där och jobbar inom turismnäringen (och det gör gissningsvis åttio procent av den bofasta delen också). Utöver dessa regleras besökarantalet till trehundra gäster på en och samma gång.

Flygresan över gick utan missöden, även om jag ställer mig frågande till om propellerplan av denna sort har utrustats med någon isolering över huvud taget. På stelfrusna ben (åtminstone jag som satt vid fönsterplats) klev vi ut ur planet som hade lyckats landa på den minimala landningsbanan.

Vi möttes av en väderbiten man i halmhatt, shorts, urtvättad t-shirt och bara fötter som stod och hängde med ena armen över ett staket (banne mig om han inte hade ett grässtrå i ena mungipan, men jag kan inte gå ed på det!).
- G’day, mate!
Det var ägaren och tillika allt-i-allo på stället vi skulle bo, Ned, på som hälsade oss välkomna.

Jag trampade lite otåligt med fötterna och tittade bort mot männen som lastade ur väskorna. Ned log ett snett leende.
- Ta det lugnt, ingen stress. På den här ön kör man inte snabbare än 25 km/h. Om man har bil alltså. Annars cyklar eller går man. Ingen stress.

Och så var det. Lugn och vänlighet är två ord som väl beskriver både ön och dess invånare – inklusive turisterna. Mycket riktigt cyklade alla omkring och hejade glatt på alla man mötte. Öns två små mataffärer fick Ica St Eriksplan att framstå som ett Ica Maxi Kingseize upphöjt i två – det kan inte vara lätt att komma på olika middagsalternativ för öns bofasta befolkning. Däremot blev vi positivt överraskade av restaurangerna som fanns. Klart över förväntan!

Lord Howe Island visade sig vara ön dit de flesta väljer att återkomma. Många vi träffade hade varit på ön både två och tre gånger tidigare. Det som lockar är givetvis den vackra naturen. Personligen skulle jag kunna tänka mig att återkomma också för det goda kranvattnets skull – direkt från himlen, ingen reningsprocedur utan rätt ut i rören. Och regnade gjorde det med jämna mellanrum; i alla fall ett par skvättar om dagen då vi var där.

Med snorkelutrustningen i cykelkorgen åkte vi mellan de små vikarna. I ena viken simmade det stora sköldpaddor som nyfiket närmade sig då man klev i. I nästa vik simmade drygt meterstora Kingfish bland alla andra färgglada fiskar. Revet, som tillhör Barriärrevets yttersta spets, var osannolikt orört. Osannolikt! Jag hävdar med bestämdhet att jag ALDRIG har sett så färgsprakande koraller någonsin.

Och där bodde fåglar. Jag har aldrig påstått att jag besitter någon djuplodande ornitologisk kunskap – och intresse, för den delen – men fågellivet var direkt fascinerande. Det fanns en hel del fjäderfän som jag aldrig har sett förut (troligtvis de flesta av dem).

En annan fascinerande upplevelse var klättringen uppför det 890 meter höga berget Mt Gower, öns högsta topp. Att broschyren och arrangören hävdade att denna lilla aktivitet skulle ta åtta-nio timmar var inget som avskräckte. Jonas fick ett lätt hjärnsläpp dagen före dagen D och begav sig ensam iväg på en tvåtimmarsvandring som enligt guideboken skulle ta nästan den dubbla tiden. I sin minutiösa planering (cirka en minut) så glömde han nämligen bort att ta hänsyn till att solen även här går ner framåt kvällen och ersätts av becksvart mörker på en ö utan gatlampor, så det var med raska steg som han avverkade den vandringen. Själv laddade jag med ett glas vin och en god bok.

Med ryggsäckar fyllda av chokladkakor, pastasallad, energidryck och vatten så blev vi upphämtade klockan sju på morgonen. Ytterligare ett femtontal personer skulle med på samma vandring, varav den äldsta var 73 år! Guiden var en vältrimmad öbo som brukade ta med turister upp till toppen en till tre gånger i veckan (!).

Vi vandrade. Och vandrade. Vi drog oss uppför rep och tog palmer till hjälp för att häva oss uppför det stundtals väldigt hala underlaget. Hjärtat (och för all del resten av kroppen) fick verkligen jobba. På ett ställe var platån vi stod på hårresande smal och jag vågade till en början inte beundra utsikten. Härifrån gick vägen (och tillika bergsväggen) lodrätt upp och vandringen påminde mer om bergsklättring.

Efter cirka fem timmar kom vi via ett närmast trolskt skogslandskap, äntligen upp till toppen. Bara för att finna att toppen var höljd i dimma. Inte ett smack såg vi av den troligtvis bedårande utsikten. Däremot blev vi attackerade av små uschliga blodiglar som bet oss i benen. Lunchen intogs därför ståendes och i relativt snabbt tempo – nu ville vi alla påbörja återfärden.

Jonas, jag och ytterligare en kille kom in i andra klätterandningen och fullkomligt rushade nedför berget. Guiden bad oss invänta gruppen vid några olika ställen där vi vackert fick sitta och pausa. Gissa om vi var nöjda med vår insats när vi väl kom ner. Och gissa om vi hade träningsvärk dagen efter… (Ska jag vara helt ärlig, så har jag fortfarande svårt att sätta mig ner eftersom lårmusklerna lägger sig i krampläge vid en viss vinkel.)

Lord Howe Island-besöket skulle enligt ursprungsplanen ha avrundats på lördagen, men tack vare (Quantas uttrycker sig troligtvis med orden ”på grund av”) ett tekniskt fel så var vi tvungna att stanna ytterligare nästan ett dygn; gratis boende och middag – tackar, tackar!

Barnen levde loppan tillsammans med sin mormor och morfar på Brisbane Street. Men nästa gång det vankas en resa som innehåller snorkling med jätteköldpaddor, ja då vill Alvin och Vilma hänga med!

Jonas hann mer eller mindre bara byta ut badbyxorna mot kostymen i resväskan när vi kom hem vid ettsnåret på söndagen. Klockan nio samma kväll lyfte hans plan mot Chicago. Exakt det han var sugen på just då... Not.