Presentationsångest

Jag vet inte vad det är för fel på mig. Troligtvis finns det en term bland läkarkåren som används för att beskriva min lilla egenhet: jag får hjärnsläpp när jag ska presentera folk för varandra.

Från början bröt kallsvetten fram när jag insåg att presentationstillfället närmade sig – extra ymnig blev svettning när jag kände mig en smula osäker på ett av namnen. Nu för tiden blir jag panikslagen bara jag ser någon närma sig om jag står och pratar med någon. Framförallt i detta land där människor sedan bröstmjölkstadiet har lärt sig att komma ihåg alla namn på alla människor i hela världen som de träffar under hela sin livstid. Dessutom stajlar de med sina kunskaper genom att ALLTID hälsa på varandra med förnamnet.
- Hi Cecilia, how’s it going?
- Hi....., good thanks, and you?

Så ser standardhälsningen ut för min del.

När jag titt som tätt oundvikligen hamnar i situationer där jag är den tydliga gemensamma nämnaren och därför tillika den som ska presentera de andra för varandra, så har det hänt fler än en gång att jag låtsas som det regnar. Och jag lovar, det går aldrig att ta miste på en utebliven introduktionsrunda – det blir ett tydligt vakuum i samtalet. Inte alltför sällan har jag efteråt fått förklara den uteblivna presentationen för den person som jag bäst känner utav de två, att jag fick teflonhjärna. För att understryka hur illa ställt det är brukar jag säga att jag troligtvis skulle kunna glömma bort till och med Jonas namn av nervositet över att inte komma på den tredje personens namn. Alla brukar skratta, men jag vet inom mig att det inte är ett skämt utan ett tragiskt faktum.

Med risk för att idiotförklara mig för all tid och evighet kommer här ett sorgligt bevis på min bristfälliga hjärnkapacitet:

Pappa och jag stod häromdagen och samtalade med två andra svenskar på skolgården då en australiensisk mamma kom fram och hälsade på mig. Hon och jag har tillsammans med andra mammor druckit kaffe och ätit middag – men jag har fortfarande inte lärt mig hennes namn. Slarvigt och nonchalant kan man tycka, och jag är beredd att hålla med.

Hon stannade kvar och tittade leende på oss. En viss tystnad uppstod eftersom den svenske mannen och dennes far, samt min pappa aldrig har träffat människan förut. Situationen var glasklar: det var läge för en presentation.

Tystnad. (Mina grå jobbade för högvarv för att komma på vad hon heter.)

Den som bryter tystnaden är kvinnan i fråga som vänder sig mot sin lille son som står och trycker vid hennes ben.
- Well, this is x (vad han nu hette…). And I’m Cathy.

Cathy! Ett namn! Nu jäklar skulle här presenteras, tänkte jag och kände mig alldeles knäsvag av nervositet över den pinsamma situationen som jag hade försatt alla i eftersom det så uppenbart låg på mitt ansvar att introducera alla för varandra.

Jag log ett alldeles för stort leende och sträckte ut handen mot pappa som stod närmast.
- Cathy, this is my mum!

Ridå.